21 mars - Till artkunskapens lov

- Åh, hör hur härligt vårfåglarna kvittrar!

- Grönfink, ringduva, talgoxe och nötväcka, svarar jag, troligen en aning övernitiskt.

Precis så är det, att jag ibland har lite svårt med tålamodet över det jag upplever som bristfällig artkunskap. Jag behöver behärska mig ibland och inse att vi ändå kan glädjas på olika vis, på olika nivåer. Jag brukar för samvetets skull, om jag nu gått över gränsen för "besserwissighet" lägga till, att livet blir rikare, upplevelsen starkare, om man vet vad det är som låter eller blommar, men jag är förstås inte helt säker på att jag tröstat någon så. 

Men så är det ju egentligen, att inte någon människa kan omfatta allt av livets rikedomar och ändå kan man glädjas däråt. Hur mycket man än vet finns alltid mycket, mycket mer att veta. Det är som att kika genom ett nålsöga. Ju närmare nålsögat man kommer ju större blir det och när man är helt framme, då man kanske får för sig att man kan det mesta, då öppnar sig en evighet.

Vad jag finner vara det mest tråkiga i sammanhanget är att man ofta får en raljerande ton eller negativt skryt om själva okunskapen från den som är dåligt bevandrad i ämnet, men det är väl förstås bara tecken på lite allmän skämsighet.

"Ja jag kan inget om pippifåglar eller om det där gröna i naturen och spindlar, ormar och småkryp är jag bara rädd för!

"Vad spelar det för roll om vi har kvar bara en enda av de sju arterna av hackspettar? En hackspett är väl ändå en hackspett!" (Sa politikern som jag diskuterade miljöpolitik med).

Att artkunskap betraktas som en onödig och t o m löjlig nördighet, blir kallad "naturmuppskunskap" och "naturflum" är värre ändå, ty i dess förlängning ligger faktiskt en fara för vår framtid på jorden. 

Gråsparv hane.

Jag fick ett mejl från vännen Sven Lennartsson häromdagen med en länk till en artikel i Expressen som handlade just om detta med den viktiga artkunskapen. Det är han "Ålefiskarn" P M Nilsson, numera miljöskribent på nätverket TIMBRO, som skriver om en resa ut till Torhamns udde i Blekinge för ett möte med fågelskådare. 

Iller.

Jag måste säga att jag blev mycket glad och överraskad av denna, hans första ? alster i ny roll och jag känner att hans essä bär med sig hopp om en positiv förändring och ett nytt synsätt. Jag lägger en länk här till artikeln i Expressen och uppmanar dig att verkligen läsa. Hoppas att den får vara tillgänglig länge på nätet och om inte, har jag sparat den som wordfil för den som vill ta del. (Jag kan skicka den via mejl). Länken nedan:

https://www.expressen.se/kultur/en-kall-vardag-seglar-vi-tva-mil-rakt-ut-i-havet/

Mursenap.

I korthet påtalar PM Nilsson viktigheten av artkunskap för att förstå sin  omgivning, natur och miljö och för att kunna fatta adekvata och rätta beslut inom t ex politik. Brist på artkuskap kan ge helt felaktiga, farliga och till och med förödande resultat.

Anthocomus coccineus.

PM Nilsson går tillbaka till kulturbärare som August Strindberg och Kertin Ekman som aldrig, säger aldrig beskriver naturen i ensartade begrepp. Hos dem är det inte träd i en skog, där är ask, ek tall, gran. lind, sälg och lönn och det är inte fågelkvitter som hörs, där är ejder, rödvingtrast, ringduva, bofink och lövsångare. Tänk så mycket rikare litteraturen kan bli av sådant och tänk så mycket dunkelhet, missförstånd, mystifiering och flum som bringas upp i ljuset.

Trastsångare.

Om inte kunskap och beslut om natur och miljö omfattar även artbegreppet ligger vi risigt till. Hela miljö- och naturdebatten måste förankras där. Man bygger inte ett hus utan en bra grund! 

Snäcklöpare, Cychrus caraboides.

Ett stort problem som måste lösas är att artkunskapen i våra alltmer urbansierade samhällen försvinner som snö i töväder. Ju längre vi fjärmar oss från den "vilda" naturen desto viktigare är det att förlusten kompenseras. Grundskolan och även all högre utbildning måste i framtiden ta ett mycket större ansvar även inom detta område innan vi har beslutsfattare och företrädare som inte har någon kunskap kvar om naturen och dess rikedom på arter och som kanske endast besittter förmågan att förminska betydelsen och raljera över problematiken istället. De tendenserna är tyvärr påtagliga redan idag.

Kärrspindel.

Om vi utgår från det jag antydde i början, att ingen kan omfatta allt (vilket man kunde på Linnés tid), eftersom den samlade artkunskapen idag är helt övermäktig i omfång och att nyupptäckta arter fortsätter att tillkomma nästan dagligen även i vårt land, så är det desto viktigare att beslutsfattare lyssnar till den samlade expertisens kunskapsbank. Men detta gör man helt visst alldeles för sällan.

Leköring.

Oförmågan att ta adekvata beslut upplevs inom många områden, i klimatdebatten inte minst. Vi måste lära oss att lyssna till den samlade vetenskapen som råder och förklarar.

Studie av ängsnycklar.

Som av en tillfällighet läste jag i morse ett avslöjande och intressant kåseri i Östgöta Correspondenten. Artikeln är författat av journalisten Fredrik Sandberg. Jag kände att det efter denna "trigger" plus ett par andra inkomna inom blott ett par dagar blev dags för mig att ta tag i det här skriveriet som jag har gått och funderat över en lång tid. Den är läsvärd och på pricken! Klicka på bilden för att ta del.

Faksimil ur Östgöta Correspondenten 21 mars 2023. Fredrik Sandberg.

Slutligen vill jag säga så här: Skäms inte över okunskapen om arter, gör som Fredrik i artikeln, ta tag i problemet istället. Man behöver inte spänna bågen hårt. Det bästa är att ta en liten bit i taget, det viktigaste är att man faktiskt börjar. Intresset kommer att öka efter hand, jag lovar! Ta del i alla de många nätverk som finns för olika artgrupper på Facebook. Där får du hjälp med bestämningen av djur och växter som du har fotograferat och också ett generöst och positivt bemötande. Pröva får du se. Det kommer säkert att bli en stor överraskning. Men börja nu!

Jordstjärna, en svamp.

Man kan självklart också, såsom Fredrik ovan, köpa bestämningslitteratur, vilken  finns för nästan allt i naturen. Alla vägar är bra.

Vanlig tvestjärt hane.

Slutligen vill jag tacka Sven Lennartsson, PM Nilsson och Fredrik Sandberg som alla samfällt och i stort sett samtidigt fick mig att komma till skott med det här skriveriet som jag så länge funderat på. 

Gebbe Björkman