.Det artar sig till en spännande dag. Jag har bestämt träff med Magnus Wadstein, skogsbiolog och gammal god vän. Jag är lockad av att lära mig mer om Ombergs vedsvampar och Magnus har lovat att vara ciceron. Det är ett privilegium förstås att få kliva in i granurskogsreservatet vid Storpissan nära Örnslid på Omberg tillsammans med honom. .
Ryggsäcken är laddad med fika, kameran på plats och även kikaren kommer till användning under svampspaningen som följer. .
Luften är varm och fuktig. Jag kör kortärmat trots myggen som turligt nog visar en generös sida. Ett lätt duggregn hänger i luften strax ovan våra nerkörda huvuden. Rödhakarna tickar, kungsfåglarna piper ur grangrenarna och Storpissan porlar försynt annars är det tyst i skogen. Magnus Wadstein, Skogsbiolog
.Det blir ingen lång promenad utan ett lågsniffande under varenda mossig granlåga - en "olikare" svampexkursion än brukligt. Först visar Magnus några av de viktigaste nyckelarterna i boken.
.
- De här, säger han, ska vi leta efter: gränsticka, brandticka och rynkskinn. De är alla mycket ovanliga men jag har sett dem här för några år sedan.
.
Det är de äldsta granlågorna vi undersöker. De som är täckta av tjock grön mossa och har många tiotals år på nacken. De senaste brötarna av döda granar; de från "Gudrun" och "Per" måste mogna några år till menar Magnus.
.
- Spana på undersidan, säger han. Det är där det finaste kan finnas.
De små bilderna som följer är som alltid klickbara för att få se svamparna i närbild.
Vad är det här för underlig svamp, frågar jag och pekar på en mjuk och taggig liten sak som växer i mossan på en granlåga. Det där är ingen vedsvamp, säger Magnus. Det är en gelétaggsvamp, Pseudohydnum gelatinosum, vacker och annorlunda men alltså inte direkt vad vi söker efter.
.
Den här däremot, pekar Magnus, är en vacker vedsvamp som heter Sotticka, Ischnoderma benzoinum. Sotmörk ovan och ljus under. Den är inte sällsynt och den ger upphov till vitröta - käkar alltså upp själva vedämnet i träet - ligninet - och lämnar det mesta av cellullosan kvar.
.Det som växer så vackert på det här stående granliket är trådticka, Climacocystis borealis. Titta i luppen på ovansidan på hatten, så ser du att den är fintrådig och även fruktköttet är trådigt. I boken ser den förvisso gulare ut, men trådticka är det säger Magnus.. Lukta på den här, säger Magnus, och sniffar själv ljudligt. Nej undertill. Känner du?Ja, säger jag, den doftar starkt och gott.Ja, det är just doftticka, Haploporus odorus, upplyser Magnus..
Ser man på, utropar Magnus plötsligt. Det här ser verkligen ut som en brandticka, Pycnoporellus fulgens. Absolut är det så, även om det är en aning anfrätt. Se på färgen!Detta är alltså en riktig sällsynthet; en art som har sin utbredning i östra Mellansverige med de sydligaste förekomsterna här på Omberg. Den har alltid ansett vara en riktig raritet men kanske håller detta på att omvärderas numera. Många nya fynd berättar nämligen om en ökande förekomst. Den här känner även jag till, säger jag. Det är vanlig klibbticka, Fomitopsis pinicola.Jovisst, säger Magnus. En allmän men mycket vacker art som erövrar både barr och löv och tidigt slår rot och bereder vägen för sällsyntare och mer kräsna arter av vedsvampar. Här har vi en spännande gammal låga säger Magnus och lägger sig ner för att komma åt. Han tar fram kniven och karvar lite försiktigt. Det är ju naturreservat men en liten gnutta kan jag nog få undersöka vidare, säger han. .
Hör du hur det liksom knastrar här inne i den rötade veden. Jag tror att det finns hålröta här, säger han, och späntar loss ett par små flisor för att visa mig.
.
Så här ser veden ut vid hålröta. Den är både vitrötad och brunrötad i långsmala partier. Det beror på att svampen som växer här undertill - gränsticka, Phellinus nigrolimitatus, äter både lignin och cellullosa på ett speciellt manér.
Det är visserligen ett gammalt ruttet exemplar av gränsticka, Phellinus nigrolimitatus, säger Magnus ur mungipan medan han studerar svampen i luppen, men en gränsticka är det.
Se här, säger han, ser du den där mörka gränslinjen som finns i fruktkroppen. Det är den som gett den här sällsyntheten dess namn.
Här lever arten på en av sina absolut sydligaste lokaler i landet. En riktig raritet, säger han och ler belåtet.
Och titta här, pekar Magnus, ett rynkskin, Phlebia centrifuga. Vad roligt att vi fann också den, utropar han.
Det är en ettårig art som växer snabbt om hösten. Titta på den i luppen, manar Magnus. Ser du den vackert trådiga kanten och de mera brunaktiga vårtorna inne mot mitten.
Jag ser och njuter, säger jag. Så vackert. De fina trådarna, som glasull, bär små droppar av fukt. Är allt det där mörka i mitten sporer, frågar jag.
Nej, säger Magnus, det tror jag inte. Det ser mera ut som trägnag från någon bagge här ovanför.
Dags för kaffe. Vi blir sittande på en granlåga förstås, en granlåga full av knöltickor, Antrodia serialis.
Ovanligt fräscha exemplar, menar Magnus. Se här annars hur snabbt de äts upp och bryts ned av svampätare; till mjöl och spinn bara.
.
.
Det här var en vacker ticka, säger jag. Skogsbrukets fiende nummer ett, säger Magnus. Det är rotticka, Heterobasidion annosum, en av barrskogens värsta fiender.
Hoppsan säger jag. Men jag förstår inte, här gör den väl ingen skada, på denna gamla låga.
Nej, svarar Magnus. Den är bred i sitt val och angriper även relativt friska träd och orsakar röta och död i granskogen.
Ja, men vacker är den i alla falla, kontrar jag.
.
Sista arten för dagen blir violticka, Trichaptum abietinum.
Den är väl inte så violfärgad, menar jag. Mera grönaktig av alger.
Men, se här säger Magnus, och visar undersidan på hatten. Nog är väl den lite violfärgad?
Jovisst, svarar jag.
Tack för det, säger Magnus, och avslöjar att han faktiskt är lite färgblind. Det upptäcktes redan i skolan vid undersökningar, säger han, bilderna i de där böckerna var bara gröt för mig.