.
En skön Valborg tillönskar jag alla min läsare! Vi hörs i maj.
söndag 30 april 2017
fredag 28 april 2017
28 april - En minutlång film om Gebbe Björkman
.
Inför Konstrundan för ett par år sedan producerade vår dåvarande medlem Kenneth Strannerklint minutlånga små filmer om var och en av oss deltagande konstnärer.
Det här är filmen om mig.
https://www.facebook.com/gebbe.bjorkman/posts/10213432340711392?notif_t=like¬if_id=1493382035386899
Inför Konstrundan för ett par år sedan producerade vår dåvarande medlem Kenneth Strannerklint minutlånga små filmer om var och en av oss deltagande konstnärer.
Det här är filmen om mig.
https://www.facebook.com/gebbe.bjorkman/posts/10213432340711392?notif_t=like¬if_id=1493382035386899
torsdag 27 april 2017
27 april - "Vårdagbok"
.
Just nu är det förstås en "Vårdagbok" jag skriver på i min Naturlig dagbok. En berättelse om hopp blandad med viss förtvivlan, åtminstone besvikelse då och då.
Sådan är ju våren.
Den 12 april, se nedan, berättade jag att jag just läser Harry Martinssons självbiografiska "Nässlorna blomma" och fortfarande gör, det måste gå i eftertänksamt tempo. Det var en koppling till att jag också just plockat årets första nässlor till en soppa, en viktig tradition i vår familj.
Jag fick en återkoppling, en kommentar, av min trogne bloggläsare Thord Wiman som jag här återger ordagrant:
Gunnar Brusewitz har betytt mycket för mig i mitt värv. Han är en förebild och såsom man idag gärna uttrycker det - en ikon och jag är mycket stolt och glad över att jag flera gånger fick träffa honom om samtal runt natur och kultur och arbetet att i bild och skrift vara förmedlare och inspiratör.
Så bred, djup och stor som Gunnar Brusewitz var kommer jag förstås aldrig att bli och det säger jag inte för att fika efter tröst. Det är verkligen så, att han var och är en av våra största natur-/kulturförmedlare genom tiderna.
Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok - Wahlström & Widstrands förlag 1964.
Nåväl. Brusewitz " Dagboksserie" om Våren, Sommaren, Hösten och Vinter har jag läst om och om igen och jag rekommenderar, precis som Thord ovan, att man verkligen tar de böckerna till sitt hjärta för intensiv begrundan och rik upplevelse.
Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok sid 129 "Ung vår vid Tåkern.
Kapitlet om Tåkern, "Ung vår vid Tåkern", drabbar mig speciellt. Det är mitt! Kan ni förstå hur jag menar?
Gården, Lassagården, där Gunnar som ung fågelskådare övernattade i loftet ägs idag av min nära vän och broder Kent och torpet i bilden ovan är "Sjön". Den stigen har jag vandrat många gånger och i kanalen ut genom vassen därifrån har jag paddlat och stakat i Brusewitz spår "oräkneligt".
Livet är bara så märkligt. Tack för att du påminde mig Thord.
Just nu är det förstås en "Vårdagbok" jag skriver på i min Naturlig dagbok. En berättelse om hopp blandad med viss förtvivlan, åtminstone besvikelse då och då.
Sådan är ju våren.
Den 12 april, se nedan, berättade jag att jag just läser Harry Martinssons självbiografiska "Nässlorna blomma" och fortfarande gör, det måste gå i eftertänksamt tempo. Det var en koppling till att jag också just plockat årets första nässlor till en soppa, en viktig tradition i vår familj.
Jag fick en återkoppling, en kommentar, av min trogne bloggläsare Thord Wiman som jag här återger ordagrant:
"thord wiman15 april 2017 19:42
Tack för tips om Martinsons "Nässlorna blomma". Nog har jag läst ett dussin Martinson men just denna bok har ännu inte blommat upp framför mina ögon. Skadan ska åtgärdas snarast!
Bokomslagets litet skymningskusliga bild av träd och skog i rörelse är ett ofta återkommande tema i hans inlevelsefulla författarskap.
"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."
En ganska "enkel" dikt men ändå stor och helt förtjusande - och vilket barn har inte haft en och annan enbuske hastande efter sig någon gång i skymningens barndomsland.
I Roslagen var det ett förfärligt hastande på enarna på 60-talet, minns jag.
Själv återvänder jag gärna i april till Brusewitz naturstinna "Fyra Årstider" (1970). Det är likaledes mysigt och magiskt att läsa Vårdagbokens kapitel inte minst då "ung vår vid Tåkern" (sid 81) där han i backspegeln berättar om en fågeltokig femtonårings (1940) intryck vid första mötet med sjöns fåglar och människor.
Det är en läsning av närmast högtidlig karaktär tycker jag, att i fantasin staka en av de flatbottnade gamla ekorna genom Väversundavassen med en fork, till vardags äta mört och sutare och till efterrätt kanske lyssna till vaktelns taktfasta dubbelslag ur grönskans klövervall.
Det har förflutit 77 år sedan Brusewitz fyllde sina femton och levde som inackorderad ett antal dagar vid sjön. Du kanske har läst kapitlet. Intressant tidsdokument, tycker jag."
Bokomslagets litet skymningskusliga bild av träd och skog i rörelse är ett ofta återkommande tema i hans inlevelsefulla författarskap.
"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."
En ganska "enkel" dikt men ändå stor och helt förtjusande - och vilket barn har inte haft en och annan enbuske hastande efter sig någon gång i skymningens barndomsland.
I Roslagen var det ett förfärligt hastande på enarna på 60-talet, minns jag.
Själv återvänder jag gärna i april till Brusewitz naturstinna "Fyra Årstider" (1970). Det är likaledes mysigt och magiskt att läsa Vårdagbokens kapitel inte minst då "ung vår vid Tåkern" (sid 81) där han i backspegeln berättar om en fågeltokig femtonårings (1940) intryck vid första mötet med sjöns fåglar och människor.
Det är en läsning av närmast högtidlig karaktär tycker jag, att i fantasin staka en av de flatbottnade gamla ekorna genom Väversundavassen med en fork, till vardags äta mört och sutare och till efterrätt kanske lyssna till vaktelns taktfasta dubbelslag ur grönskans klövervall.
Det har förflutit 77 år sedan Brusewitz fyllde sina femton och levde som inackorderad ett antal dagar vid sjön. Du kanske har läst kapitlet. Intressant tidsdokument, tycker jag."
Gunnar Brusewitz har betytt mycket för mig i mitt värv. Han är en förebild och såsom man idag gärna uttrycker det - en ikon och jag är mycket stolt och glad över att jag flera gånger fick träffa honom om samtal runt natur och kultur och arbetet att i bild och skrift vara förmedlare och inspiratör.
Så bred, djup och stor som Gunnar Brusewitz var kommer jag förstås aldrig att bli och det säger jag inte för att fika efter tröst. Det är verkligen så, att han var och är en av våra största natur-/kulturförmedlare genom tiderna.
Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok - Wahlström & Widstrands förlag 1964.
Nåväl. Brusewitz " Dagboksserie" om Våren, Sommaren, Hösten och Vinter har jag läst om och om igen och jag rekommenderar, precis som Thord ovan, att man verkligen tar de böckerna till sitt hjärta för intensiv begrundan och rik upplevelse.
Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok sid 129 "Ung vår vid Tåkern.
Kapitlet om Tåkern, "Ung vår vid Tåkern", drabbar mig speciellt. Det är mitt! Kan ni förstå hur jag menar?
Gården, Lassagården, där Gunnar som ung fågelskådare övernattade i loftet ägs idag av min nära vän och broder Kent och torpet i bilden ovan är "Sjön". Den stigen har jag vandrat många gånger och i kanalen ut genom vassen därifrån har jag paddlat och stakat i Brusewitz spår "oräkneligt".
Livet är bara så märkligt. Tack för att du påminde mig Thord.
onsdag 26 april 2017
26 april - Trägen vinner. Glödsandbiet, en nybliven östgöte
.
I söndags berättade jag om ett besök i Isberga naturreservat vid Heda norr om Ödeshög (se nedan) och att jag där i en backsippa såg ett alldeles blodrött vildbi som slank undan just när jag skulle ta ett dokumenterande foto.
Jag förstod efteråt att det med största sannolikhet var en ny stekel för Östergötland som jag hade påträffat - ett glödsandbi, Andrena fulva. Jag vågade t o m sticka ut hakan och anmäla observationen till Artportalen som ett säkert fynd trots att det kändes lite surt och kymigt att inte kunna belägga mitt fina fynd med en bild.
Därmed blev trycket på mig lite extra stort och akut att verkligen följa upp det hela. I två omgångar under dagen idag har jag därför återbesökt området. Först på förmiddagen, då tillsammans med Lars Frölich, tågade molnen emellertid snabbt efter ankomsten upp i riktning från Vättern och besöket blev misslyckat genom alltför låg temperatur i skuggorna. Vi fick vända hemåt utan resultat.
Hem igen till middag och väntan på bra väder. Sedan gjorde jag själv ett nytt försök vid halvtretiden idag, varifrån jag precis är återkommen.
Nu var det blå hålet över södra Ombergsbygden större och stabilare och solen värmde gott och ostsluttningen i reservatet låg i vindlä. Perfekt för flygande insekter!
Jag behövde inte gå långt förrän det första blodröda vildbiet lyfte ur en backsippa och flög iväg bort från mig. Det försvann men jag hann emellertid se att det var precis vad jag letade efter, vilket stegrade min förväntan till nervositet. Det behövdes inte mer än ytterligare några meters promenad på skrå i backen förrän jag upptäckte ett nytt exemplar som landade i solen på en gren i en enbuske.
Biet satt alldeles stilla och värmde sig och putsade på sina ben och antenner medan jag smög närmare med kameran. Jag var nästan skakigt nervös. Jag hade ju missat en liknande möjlighet i förrgår.
Men den här gången blev jag lyckosam. Jag fick en bra närbild på glödsandbiet på grenen i solen. Vilken tillfredställelse. Mitt uppdrag blev lyckosamt fullbordat!
Nu kan jag med allra bästa samvete stå för min upptäckt av ett nytt vackert vildbi på en av sina hittills nordligaste lokaler i landet (Arten är under snabb expansion norröver från en start i Skåne för några decennier sedan).
Glödsandbiet är en nybliven östgöte. Hurra!!!!
Ett fynd av två larver ängsnätfjäril som också gjordes idag i reservatet går inte heller av för hackor tycker jag, även om detta förstås inte kommer upp i likvärdighet med ett nytt landskapsfynd.
Med smultronrött huvud och randig kropp får ängsnätfjärilens larv mig att tänka på en sån där "hopp-ur-burken-gubbe".
Men så är det tragiskt nog att ängsnätfjärilen tycks ha motsatt utveckling mot glödsandbiets. En katastrofal nedgång sedan mitten av 1900-talet har gjort att denna en gång vanliga ängsfjäril, då hökblomsternätfjäril kallad, snart kan vara försvunnen ur Östergötland i värsta fall.
I söndags berättade jag om ett besök i Isberga naturreservat vid Heda norr om Ödeshög (se nedan) och att jag där i en backsippa såg ett alldeles blodrött vildbi som slank undan just när jag skulle ta ett dokumenterande foto.
Jag förstod efteråt att det med största sannolikhet var en ny stekel för Östergötland som jag hade påträffat - ett glödsandbi, Andrena fulva. Jag vågade t o m sticka ut hakan och anmäla observationen till Artportalen som ett säkert fynd trots att det kändes lite surt och kymigt att inte kunna belägga mitt fina fynd med en bild.
Därmed blev trycket på mig lite extra stort och akut att verkligen följa upp det hela. I två omgångar under dagen idag har jag därför återbesökt området. Först på förmiddagen, då tillsammans med Lars Frölich, tågade molnen emellertid snabbt efter ankomsten upp i riktning från Vättern och besöket blev misslyckat genom alltför låg temperatur i skuggorna. Vi fick vända hemåt utan resultat.
Hem igen till middag och väntan på bra väder. Sedan gjorde jag själv ett nytt försök vid halvtretiden idag, varifrån jag precis är återkommen.
Nu var det blå hålet över södra Ombergsbygden större och stabilare och solen värmde gott och ostsluttningen i reservatet låg i vindlä. Perfekt för flygande insekter!
Jag behövde inte gå långt förrän det första blodröda vildbiet lyfte ur en backsippa och flög iväg bort från mig. Det försvann men jag hann emellertid se att det var precis vad jag letade efter, vilket stegrade min förväntan till nervositet. Det behövdes inte mer än ytterligare några meters promenad på skrå i backen förrän jag upptäckte ett nytt exemplar som landade i solen på en gren i en enbuske.
Biet satt alldeles stilla och värmde sig och putsade på sina ben och antenner medan jag smög närmare med kameran. Jag var nästan skakigt nervös. Jag hade ju missat en liknande möjlighet i förrgår.
Men den här gången blev jag lyckosam. Jag fick en bra närbild på glödsandbiet på grenen i solen. Vilken tillfredställelse. Mitt uppdrag blev lyckosamt fullbordat!
Nu kan jag med allra bästa samvete stå för min upptäckt av ett nytt vackert vildbi på en av sina hittills nordligaste lokaler i landet (Arten är under snabb expansion norröver från en start i Skåne för några decennier sedan).
Glödsandbiet är en nybliven östgöte. Hurra!!!!
*
Ett fynd av två larver ängsnätfjäril som också gjordes idag i reservatet går inte heller av för hackor tycker jag, även om detta förstås inte kommer upp i likvärdighet med ett nytt landskapsfynd.
Med smultronrött huvud och randig kropp får ängsnätfjärilens larv mig att tänka på en sån där "hopp-ur-burken-gubbe".
Men så är det tragiskt nog att ängsnätfjärilen tycks ha motsatt utveckling mot glödsandbiets. En katastrofal nedgång sedan mitten av 1900-talet har gjort att denna en gång vanliga ängsfjäril, då hökblomsternätfjäril kallad, snart kan vara försvunnen ur Östergötland i värsta fall.
måndag 24 april 2017
24 april - Isberga naturreservat blir en ljus glimt i tvivelaktigt vårväder
.
Vi bestämmer oss för, och jag har en avgörande talan i det fallet, att ta vår naturpromenad med fika i Isberga naturreservat vid Heda lite norr om Ödeshög. Vädret är lynnigt, skyarna och byarna kommer och går, skinande blåhimmel avlöses av vandrande grå draperier med regn och blötsnö i häftiga fallvindar och ridåer över landskapet.
I skugga och vind är det handsk- och mössväder trots sen april. Märkligt och lite ledsamt är detta men vi har tur eftersom vi hittar en skönt läig plats i en tillräckligt lång rast med värmande sol vid dödisgropens vattenspegel mitt i reservatet.
Det blir således hur gott som helst och för en stund glömmer vi bisterheten och missmodet tillsammans med goda vänner.
Vi vandrar därefter runt och spanar in vårens blomster och insekter. Isbergareservatet är ett så kallat "stäppängsområde", helt unikt till sin karaktär och fyllt med en rikedom av rara blomster och trevliga kryp.
Lika vackra i medljus.
Kylan har nupit många kronblad och några blommor står liksom frystorkade och bruna, men det finns tillräckligt med fägring kvar för att nöja och glädja oss alla och många fler är på gång i knopp.
Gullvivorna är mest bara blad och de som vågat försöka starta en blomning är ännu kortskaftade och ganska ensamma.
Sandmaskrosor börjar blomma i de brantaste och mest läskyddade sydsluttningarna.
Områdets verkliga raritet - luddvedel - har precis skickat upp sina första blad att sondera vårens väder.
Blommande lomme har fått besök av en svävfluga.
Lite här och där traskar parningsstinna majbaggar omkring och letar efter lämpliga partner.
Under mitt magålande i backarna för att komma nära blomster och insekter med kameran stötte jag plötsligt på en lysande helröd stekel, ett vildbi, av en dryg centimeters storlek som kröp omkring på näringsjakt i en backsippeblomma. Det var uppseendeväckande färgat, lysande rött över hela kroppen och endast undersidan var mörk. Det var verkligen som ett smycke i spenaten och jag har aldrig sett något liknande.
Jag var så nära med kameran som tre decimeter och precis när jag skulle ta kortet flög biet iväg och trots att jag väntade kvar stilla en kvart kom det inte åter och molnen och snöregnet tågade istället in med slutreplik från väster.
Hemma i ateljén kollar jag mitt fynd och finner att det inte kan ha varit något annat än ett glödsandbi - det första fyndet för Östergötland. Jag läser att arten är stadd på spridning norrut och nyligen är påträffad på samma breddgrad på andra sidan Vättern.
Jag har lagt in fyndet i artportalen och kontaktat bikännaren Tommy Karlsson på länsstyrelsen i Östergötland. Naturligtvis kommer jag att återvända första bästa soligt varma dag för att försöka dokumentera mitt fynd bättre.
På andra sidan vägen till reservatet ligger några fina kala stäppängskullar. Där finns ornitologer, fågelskådare, på plats med tubkikare och tålamod och jag förstår precis vad de letar efter, så på vägen tillbaka smiter jag i förväg uppför backen en stund i snöblasket medan de andra i vårt sällskap går in i bilen och värmer sig.
Jag frågar rakt ut: "Ser du någon ringtrast?"
"Jovisst", svarar personen som jag i hastigheten glömmer presentera mig för. "Det sitter tre stycken i träden framför oss och för en stund sen såg jag två till därborta", pekar han mot Hedahållet.
Tublös som jag är ber jag att få tjuvkika men trädtopparna är tomma.
"Ajdå, då flög de precis nyss. Märkligt. Jag hade dem ju i tuben när du frågade", förklarar han.
Kvar i träden sitter endast två starar och lite kanske jag undrar över tillståndets beskaffenhet.
"Men vänta", säger han då och flyttar fokus mot andra träd längre bort. "Där sitter visst en kvar i alla fall. Titta får du se"
Det är nära att jag missar det hela med en bråkdel av en sekund även denna gång, för just när jag sätter ögat till okularet lättar fågeln från den blåsiga grenen och försvinner till vänster ut ur bilden. Men! jag hinner att uppfatta att det är en ringtrast just precis - en hane med fin vit halvmåne.
Tack så mycket säger jag och bugar och gör reträtt när snöregnet tilltar och vinden obarmhärtigt dundrar in över kullen..
Vi bestämmer oss för, och jag har en avgörande talan i det fallet, att ta vår naturpromenad med fika i Isberga naturreservat vid Heda lite norr om Ödeshög. Vädret är lynnigt, skyarna och byarna kommer och går, skinande blåhimmel avlöses av vandrande grå draperier med regn och blötsnö i häftiga fallvindar och ridåer över landskapet.
I skugga och vind är det handsk- och mössväder trots sen april. Märkligt och lite ledsamt är detta men vi har tur eftersom vi hittar en skönt läig plats i en tillräckligt lång rast med värmande sol vid dödisgropens vattenspegel mitt i reservatet.
Det blir således hur gott som helst och för en stund glömmer vi bisterheten och missmodet tillsammans med goda vänner.
Vi vandrar därefter runt och spanar in vårens blomster och insekter. Isbergareservatet är ett så kallat "stäppängsområde", helt unikt till sin karaktär och fyllt med en rikedom av rara blomster och trevliga kryp.
Det som mest av allt dragit oss hit idag är en önskan om att hösta in årets behov av backsippor.
Backsippa i motljus, silvrigt skyddsbehårad och gudomligt skön.
Lika vackra i medljus.
Kylan har nupit många kronblad och några blommor står liksom frystorkade och bruna, men det finns tillräckligt med fägring kvar för att nöja och glädja oss alla och många fler är på gång i knopp.
Gullvivorna är mest bara blad och de som vågat försöka starta en blomning är ännu kortskaftade och ganska ensamma.
Skulle det nu visa sig att jag kan ha rätt i att detta kan vara en bårdmaskros av släktet sandmaskrosor, bleve det i så fall en ny art för bygden. Måste kollas alltså!
Sandmaskrosor börjar blomma i de brantaste och mest läskyddade sydsluttningarna.
Områdets verkliga raritet - luddvedel - har precis skickat upp sina första blad att sondera vårens väder.
Blommande lomme har fått besök av en svävfluga.
Lite här och där traskar parningsstinna majbaggar omkring och letar efter lämpliga partner.
Under mitt magålande i backarna för att komma nära blomster och insekter med kameran stötte jag plötsligt på en lysande helröd stekel, ett vildbi, av en dryg centimeters storlek som kröp omkring på näringsjakt i en backsippeblomma. Det var uppseendeväckande färgat, lysande rött över hela kroppen och endast undersidan var mörk. Det var verkligen som ett smycke i spenaten och jag har aldrig sett något liknande.
Jag var så nära med kameran som tre decimeter och precis när jag skulle ta kortet flög biet iväg och trots att jag väntade kvar stilla en kvart kom det inte åter och molnen och snöregnet tågade istället in med slutreplik från väster.
Hemma i ateljén kollar jag mitt fynd och finner att det inte kan ha varit något annat än ett glödsandbi - det första fyndet för Östergötland. Jag läser att arten är stadd på spridning norrut och nyligen är påträffad på samma breddgrad på andra sidan Vättern.
Jag har lagt in fyndet i artportalen och kontaktat bikännaren Tommy Karlsson på länsstyrelsen i Östergötland. Naturligtvis kommer jag att återvända första bästa soligt varma dag för att försöka dokumentera mitt fynd bättre.
På andra sidan vägen till reservatet ligger några fina kala stäppängskullar. Där finns ornitologer, fågelskådare, på plats med tubkikare och tålamod och jag förstår precis vad de letar efter, så på vägen tillbaka smiter jag i förväg uppför backen en stund i snöblasket medan de andra i vårt sällskap går in i bilen och värmer sig.
Jag frågar rakt ut: "Ser du någon ringtrast?"
"Jovisst", svarar personen som jag i hastigheten glömmer presentera mig för. "Det sitter tre stycken i träden framför oss och för en stund sen såg jag två till därborta", pekar han mot Hedahållet.
Tublös som jag är ber jag att få tjuvkika men trädtopparna är tomma.
"Ajdå, då flög de precis nyss. Märkligt. Jag hade dem ju i tuben när du frågade", förklarar han.
Kvar i träden sitter endast två starar och lite kanske jag undrar över tillståndets beskaffenhet.
"Men vänta", säger han då och flyttar fokus mot andra träd längre bort. "Där sitter visst en kvar i alla fall. Titta får du se"
Det är nära att jag missar det hela med en bråkdel av en sekund även denna gång, för just när jag sätter ögat till okularet lättar fågeln från den blåsiga grenen och försvinner till vänster ut ur bilden. Men! jag hinner att uppfatta att det är en ringtrast just precis - en hane med fin vit halvmåne.
Tack så mycket säger jag och bugar och gör reträtt när snöregnet tilltar och vinden obarmhärtigt dundrar in över kullen..
24 april - Sällsyntheten vårskärvfrö lindrar mina gräsklippningsbekymmer
.
Tyvärr tar man ibland för mycket för givet, såsom när jag till slut, efter vindpinande och sura vinterbakslagsdagar, i torsdags förra veckan äntligen kom till skott med gräsklippning nere vid Stugan där det till slut blev lite torkväder en stund.
Dels tänkte jag i höstas att det är nog inte är så noga med att klippa den där sista gången som jag brukar, det blir ju inte mycket kvar av gräset till våren i alla fall.
Där begick jag misstag nummer ett. Efter en överlag mild vinter var allt nämligen kvar helt opåverkat av kung Bore, knappt ens nedpressat utan långt, tuvigt och extremt segt.
Misstag nummer två var att jag trodde mig kunna misshandla min gamla fina Klippo ostraffat. Inkörd i det kalla och fuktiga vinterförrådet och lämnad helt utan vård och tillsyn under vintern fyllde jag på bensin, satte på tändstiftshatten och drog i startsnöret som vanligt.
Min trotjänare startade på tredje draget och tuffade igång som en riktigt god vän. Tio meter klippte den perfekt trots tuvlandskapet sen lät den plötsligt ansträngd och annorlunda, saktade ner och dog i en suck.
Jag som inte är känd för att vara belastad med motorkunnighet precis, trodde det var bränsleproblem så jag flödade och drog i startsnöret igen. Det gick inte. Allt satt berghårt fast.
Hammare kan vara bra att använda tänkte jag då, och slog "kunnigt" på knivbalken efter att först ha lossat tändhatten förstås, sånt kan jag. Kniven gick att rubba ur sin låsning med grovt våld men inte hjälpte det hela vägen inte.
Min gamla Klippo hade helt enkelt lagt av. Den ville inte längre vara med i mitt arbete.
Under edliga salvor blir det desperat och akut transport till Väderstad för reparation.
Kjell konstaterar på plats strax att allt dock är kört.
Klippon har skurit i brist på olja. Definitivt! Kolven har bränt fast. Min gamle vän är vanskött och missbrukad helt enkelt och jag får stå mitt kast.
I Ödeshögs nya cykel- & sportaffär finner jag mig en ny Klippo och redan dagen efter fadäsen är gräset faktiskt klippt och färdigansat.
Min nya Klippo är till och med snäppet bättre än den gamla måste jag tillstå; självgående och väl anpassad till min högre ålder dessutom. Allt är frid och fröjd igen. Vi lever i en privilegierad värld där allt oftast snabbt går att lösa med lite nya pengar.
Nu till något helt annat men ändå med sammanhang.
Det där "lite annat" i rubriken ovan avser ett fint växtfynd jag tror mig ha gjort vid en grusvägskant längs en haråker på bygden. (Om du undrar över ordet "haråker" kan du höra av dig och jag kommer att berätta).
Just den dagen när gräset var avklarat och jag körde hemåt nöjd och belåten, såg jag en tät matta av beigevitaskära blommor längs vägrenen alldeles nära Stugan.
Jag tänkte först att "det var ett väldigt fint bestånd av backskärvfrö det där" och att det var värt en fotodokumentation.
Vid närmare eftertanke tycket jag växterna saknade backskärvfröets must i färg, de rödanlupna och smaragdgröna inslagen, att de här var av mera anemisk kulör, blekt blågröna.
Fotot är taget och hemma jämför jag med floran och finner att det troligen istället är frågan om en betydligt sällsyntare kusin, nämligen vårskärvfrö.
Frukternas bredare hjärtighet är förutom färg och växtsätt typiska för just vårskärvfrö kan jag studera. Se där! nu fick jag en härlig uppmuntran från naturen, en oväntad litet tröst i mina gräsklipparproblem.
Tyvärr tar man ibland för mycket för givet, såsom när jag till slut, efter vindpinande och sura vinterbakslagsdagar, i torsdags förra veckan äntligen kom till skott med gräsklippning nere vid Stugan där det till slut blev lite torkväder en stund.
Dels tänkte jag i höstas att det är nog inte är så noga med att klippa den där sista gången som jag brukar, det blir ju inte mycket kvar av gräset till våren i alla fall.
Där begick jag misstag nummer ett. Efter en överlag mild vinter var allt nämligen kvar helt opåverkat av kung Bore, knappt ens nedpressat utan långt, tuvigt och extremt segt.
Misstag nummer två var att jag trodde mig kunna misshandla min gamla fina Klippo ostraffat. Inkörd i det kalla och fuktiga vinterförrådet och lämnad helt utan vård och tillsyn under vintern fyllde jag på bensin, satte på tändstiftshatten och drog i startsnöret som vanligt.
Min trotjänare startade på tredje draget och tuffade igång som en riktigt god vän. Tio meter klippte den perfekt trots tuvlandskapet sen lät den plötsligt ansträngd och annorlunda, saktade ner och dog i en suck.
Jag som inte är känd för att vara belastad med motorkunnighet precis, trodde det var bränsleproblem så jag flödade och drog i startsnöret igen. Det gick inte. Allt satt berghårt fast.
Hammare kan vara bra att använda tänkte jag då, och slog "kunnigt" på knivbalken efter att först ha lossat tändhatten förstås, sånt kan jag. Kniven gick att rubba ur sin låsning med grovt våld men inte hjälpte det hela vägen inte.
Min gamla Klippo hade helt enkelt lagt av. Den ville inte längre vara med i mitt arbete.
Under edliga salvor blir det desperat och akut transport till Väderstad för reparation.
Kjell konstaterar på plats strax att allt dock är kört.
Klippon har skurit i brist på olja. Definitivt! Kolven har bränt fast. Min gamle vän är vanskött och missbrukad helt enkelt och jag får stå mitt kast.
I Ödeshögs nya cykel- & sportaffär finner jag mig en ny Klippo och redan dagen efter fadäsen är gräset faktiskt klippt och färdigansat.
Min nya Klippo är till och med snäppet bättre än den gamla måste jag tillstå; självgående och väl anpassad till min högre ålder dessutom. Allt är frid och fröjd igen. Vi lever i en privilegierad värld där allt oftast snabbt går att lösa med lite nya pengar.
Nu till något helt annat men ändå med sammanhang.
Det där "lite annat" i rubriken ovan avser ett fint växtfynd jag tror mig ha gjort vid en grusvägskant längs en haråker på bygden. (Om du undrar över ordet "haråker" kan du höra av dig och jag kommer att berätta).
Just den dagen när gräset var avklarat och jag körde hemåt nöjd och belåten, såg jag en tät matta av beigevitaskära blommor längs vägrenen alldeles nära Stugan.
Jag tänkte först att "det var ett väldigt fint bestånd av backskärvfrö det där" och att det var värt en fotodokumentation.
Vid närmare eftertanke tycket jag växterna saknade backskärvfröets must i färg, de rödanlupna och smaragdgröna inslagen, att de här var av mera anemisk kulör, blekt blågröna.
Fotot är taget och hemma jämför jag med floran och finner att det troligen istället är frågan om en betydligt sällsyntare kusin, nämligen vårskärvfrö.
Frukternas bredare hjärtighet är förutom färg och växtsätt typiska för just vårskärvfrö kan jag studera. Se där! nu fick jag en härlig uppmuntran från naturen, en oväntad litet tröst i mina gräsklipparproblem.
onsdag 19 april 2017
19 april - Akvarellmåleri
.
Jag arbetar sedan några månader tillbaka på fem ganska stora akvareller, cirka 55 x 75 cm, på Arches 650 grams grängat papper med råkant. Det är motiv som jag började lägga upp i vintras.
Arbetet går i vågor precis som det brukar, genom att jag jobbar med ett samlat antal målningar på samma gång och i ungefär likartat tempo.
Det blir således måleri från den ena akvarellen till den andra och hoppen sker när jag når en tillfällig gräns, en nivå där jag letar efter en fortsättning som kan finnas dold i det tidigare. Så blir jag kvitt uppdykande osäkerhet om vägen att gå vidare och måleriet blir intuitivt och spännande i sitt sökande och jag undviker förhoppningsvis eventuella fällor och misstag.
Därför kan den här typen av akvarellmåleri ibland ta lång tid på sig, oftast månader och ibland år, precis som det brukar kunna göra med oljemåleriet.
Men någon definitiv regel är det förstås inte. Lika ofta målar jag snabbt och obetänkt, skissartat och primärt.
Innan jag här nedan visar mina blivande alster, om de nu någonsin kommer till färdighet, det vet jag först som sist, lägger jag upp en annan bild.
Det är ett foto som visar hopp, nyfikenhet och längtan, ett alldeles färskt våtspänt akvarellpapper på plywoodpannå i storleken 55 x 70 cm, med ett grängat Arches-papper med 300 gr vikt, som är färdigt för nya uppgifter.
Det är ett av en serie nya möjligheter, där jag tänker mig vårligare motiv. Jag längtar våldsamt efter att få sätta igång där men jag måste besinna mig och göra färdigt det vintriga först.
Ett vitt tomt ark är det bästa som finns och jag tänker lite som de grekiska gamla marmormästarna, att motivet finns där inne i det vita och nu gäller det för mig att skala fram det gudomliga.
Nåväl. Det återstår att se vad av allt detta som kommer till fullkomning vid årets Konhstrunda som närmar sig oroväckande snabbt. Några av vintermotiven nedan hoppas jag på förstås:
Jag arbetar sedan några månader tillbaka på fem ganska stora akvareller, cirka 55 x 75 cm, på Arches 650 grams grängat papper med råkant. Det är motiv som jag började lägga upp i vintras.
Arbetet går i vågor precis som det brukar, genom att jag jobbar med ett samlat antal målningar på samma gång och i ungefär likartat tempo.
Det blir således måleri från den ena akvarellen till den andra och hoppen sker när jag når en tillfällig gräns, en nivå där jag letar efter en fortsättning som kan finnas dold i det tidigare. Så blir jag kvitt uppdykande osäkerhet om vägen att gå vidare och måleriet blir intuitivt och spännande i sitt sökande och jag undviker förhoppningsvis eventuella fällor och misstag.
Därför kan den här typen av akvarellmåleri ibland ta lång tid på sig, oftast månader och ibland år, precis som det brukar kunna göra med oljemåleriet.
Men någon definitiv regel är det förstås inte. Lika ofta målar jag snabbt och obetänkt, skissartat och primärt.
Innan jag här nedan visar mina blivande alster, om de nu någonsin kommer till färdighet, det vet jag först som sist, lägger jag upp en annan bild.
Det är ett foto som visar hopp, nyfikenhet och längtan, ett alldeles färskt våtspänt akvarellpapper på plywoodpannå i storleken 55 x 70 cm, med ett grängat Arches-papper med 300 gr vikt, som är färdigt för nya uppgifter.
Det är ett av en serie nya möjligheter, där jag tänker mig vårligare motiv. Jag längtar våldsamt efter att få sätta igång där men jag måste besinna mig och göra färdigt det vintriga först.
Ett vitt tomt ark är det bästa som finns och jag tänker lite som de grekiska gamla marmormästarna, att motivet finns där inne i det vita och nu gäller det för mig att skala fram det gudomliga.
Nåväl. Det återstår att se vad av allt detta som kommer till fullkomning vid årets Konhstrunda som närmar sig oroväckande snabbt. Några av vintermotiven nedan hoppas jag på förstås:
lördag 15 april 2017
15 april - Vinter med och utan begränsningar
.
Djupfryst daggmask.
Snö, om än inte så mycket just i Ödeshög men mer runt omkring i landskapet, och kyla är läget som gäller just nu. Vinter igen alltså mitt i april och maskarna som krupit upp av vätan ligger frysta på asfalten medan sädesärlorna går bet i flugjakten på gräsmattan täckt av frost.
Pollinering med förhinder.
Inte blir det väl nåt bevänt med pollineringen för sälg och viden heller. Inga humlor och rakt inga bin förmår minustemperaturerna.
Men under utflykten till Tåkern och Naturum finns inga begränsningar. Morfar och barnbarnen gillar läget!
Djupfryst daggmask.
Snö, om än inte så mycket just i Ödeshög men mer runt omkring i landskapet, och kyla är läget som gäller just nu. Vinter igen alltså mitt i april och maskarna som krupit upp av vätan ligger frysta på asfalten medan sädesärlorna går bet i flugjakten på gräsmattan täckt av frost.
Pollinering med förhinder.
Inte blir det väl nåt bevänt med pollineringen för sälg och viden heller. Inga humlor och rakt inga bin förmår minustemperaturerna.
Men under utflykten till Tåkern och Naturum finns inga begränsningar. Morfar och barnbarnen gillar läget!
onsdag 12 april 2017
12 april - Nässlor
.
På nattygsbordet ligger återigen "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson. "En favorit fin som attan", som Martin, bokens huvudperson skulle kunna ha brukat sin vokabulär.
Man får möjligen se det som ett sammanträffande att jag var nere vid Stugan just igår eftermiddag och plockade en påse nässlor efter önskemål från Ulla.
Jag blev överraskad över att de var så plockbart stora redan trots de senaste dagarnas ökande bisterhet, ty så är det, att vintern är på intåg med ett svårt angrepp på våren - kyla och snö är i faggorna över påsken. Fy attan igen, men nu med min vokabulär!
Då är det skönt att sitta inomhus och njuta nykokt nässelsoppa med ägghalvor. Ytterligare en favorit alltså.
På nattygsbordet ligger återigen "Nässlorna blomma" av Harry Martinsson. "En favorit fin som attan", som Martin, bokens huvudperson skulle kunna ha brukat sin vokabulär.
Man får möjligen se det som ett sammanträffande att jag var nere vid Stugan just igår eftermiddag och plockade en påse nässlor efter önskemål från Ulla.
Jag blev överraskad över att de var så plockbart stora redan trots de senaste dagarnas ökande bisterhet, ty så är det, att vintern är på intåg med ett svårt angrepp på våren - kyla och snö är i faggorna över påsken. Fy attan igen, men nu med min vokabulär!
Då är det skönt att sitta inomhus och njuta nykokt nässelsoppa med ägghalvor. Ytterligare en favorit alltså.
tisdag 11 april 2017
11 april - Gammal stolthet lever vidare
.
När jag letar i min dators arkiv efter filer till skyltar som jag gjorde för några år sedan finner jag denna höjdarbild från 2011.
Undertecknad tillsammans med den berömde Nobelpristagaren i Fysik 2011 under Nobelfestligheterna samma år.
Saul Perlmutter som man ideligen ser i Naturvetenskapliga program om rymden och kvanttillvarelsen såsom en av vår tids stora genier fick priset för sin upptäckt av den Mörka energin och dess förhållande till Universums eviga och accelererande expansion.
Klart som sjutton att jag är mycket stolt över att jag fått tillfälle att möta denne berömde man och till och med fick göra konstverket i hans Nobeldiplom.
Vilka härliga minnen och en stolthet som lever vidare hela mitt liv.
När jag letar i min dators arkiv efter filer till skyltar som jag gjorde för några år sedan finner jag denna höjdarbild från 2011.
Undertecknad tillsammans med den berömde Nobelpristagaren i Fysik 2011 under Nobelfestligheterna samma år.
Saul Perlmutter som man ideligen ser i Naturvetenskapliga program om rymden och kvanttillvarelsen såsom en av vår tids stora genier fick priset för sin upptäckt av den Mörka energin och dess förhållande till Universums eviga och accelererande expansion.
Klart som sjutton att jag är mycket stolt över att jag fått tillfälle att möta denne berömde man och till och med fick göra konstverket i hans Nobeldiplom.
Vilka härliga minnen och en stolthet som lever vidare hela mitt liv.
måndag 10 april 2017
10 april - Lyckligen hemma
.
Vi är lyckligen hemma igen efter besök hos dotter, måg och barnbarn i Stockholm, dit vi anlände kl 15 fredagen den 7 april, samtidigt med den tragiska terrorattacken i centrum av staden.
Vi var dock hela tiden i säkerhet i Segeltorp där solen sken trots allt elände och all sorg.
Dagen efter, på lördagen, tog vi oss tvärs genom staden till Cirkus på Djurgården och såg "Phantom of the Opera", som inleddes med en extra manifestation mot våld och hot.
Föreställningen var förstås fullsatt och spelet kändes starkare och mer inlevelsefullt än vanligt. Helt fantastiskt!
Vi fick en extra dimension av upplevelsen med oss hem; ett dubbelbottnat minne.
Vi är lyckligen hemma igen efter besök hos dotter, måg och barnbarn i Stockholm, dit vi anlände kl 15 fredagen den 7 april, samtidigt med den tragiska terrorattacken i centrum av staden.
Vi var dock hela tiden i säkerhet i Segeltorp där solen sken trots allt elände och all sorg.
Dagen efter, på lördagen, tog vi oss tvärs genom staden till Cirkus på Djurgården och såg "Phantom of the Opera", som inleddes med en extra manifestation mot våld och hot.
Föreställningen var förstås fullsatt och spelet kändes starkare och mer inlevelsefullt än vanligt. Helt fantastiskt!
Vi fick en extra dimension av upplevelsen med oss hem; ett dubbelbottnat minne.
torsdag 6 april 2017
6 april - Rödglada, en fågel på frammarsch
.
Rödgladan, fågeln som var nästan utrotad ur landet fram till 70-80-talen och endast överlevde i Skåne vid trakten av Ystad när det var som sämst, har under årtiondena därefter kommit oerhört starkt tillbaka i landet.
Numera är den mycket allmän i Skåne, framför allt i den östligaste delen, Tomelilla har den som sin egen symbol och den finns numera häckande även i Östergötland med allt fler par.
Även i min närmaste hembygd finns den idag och numera ser jag rödglador ganska ofta i sin typiskt hängande glidflykt på långa lite kupade vingar och vridbara vinkelstjärt.
Häromdagen kom två samtidigt svävande rakt över bilen över E4 i trakten mellan Väderstad och Ödeshög och där i närheten vet jag minsann att de har ett bo.
Rödgladan, fågeln som var nästan utrotad ur landet fram till 70-80-talen och endast överlevde i Skåne vid trakten av Ystad när det var som sämst, har under årtiondena därefter kommit oerhört starkt tillbaka i landet.
Numera är den mycket allmän i Skåne, framför allt i den östligaste delen, Tomelilla har den som sin egen symbol och den finns numera häckande även i Östergötland med allt fler par.
Även i min närmaste hembygd finns den idag och numera ser jag rödglador ganska ofta i sin typiskt hängande glidflykt på långa lite kupade vingar och vridbara vinkelstjärt.
Häromdagen kom två samtidigt svävande rakt över bilen över E4 i trakten mellan Väderstad och Ödeshög och där i närheten vet jag minsann att de har ett bo.
6 april - Rödspovstudier och drullighet.
.
Den fjärde april passade jag på att besöka fantastiska Roxen för lite fågelstudier. Plattformen vid Sättuna var full av skådare och vinden drog lite vasst så jag blev inte kvar där så länge som tänkt utan for snart vidare bort till Nybro på andra sidan maden för en stunds lä och ensamro.
En av rödspovarna stod staty i det höga gräset vid stolpraden.
Jag satte mig i dikeskanten med alla attiraljer på plats och började spana. Solen värmde och eftersom jag satte mig en bit ner i slänten fick jag skönt vindskydd och kunde verkligen njuta av alltet.
Framför mig bredde maden ut sig ända bort mot plattformen på andra sidan. Vattenpölarna med himmelsblå speglingar omgärdades av mörkockra vasstarrtuvor i förgrunden. Tofsvipor vandrade runt och enkelbeckasiner spelade. En fjällvråk kom på hög höjd, stannade upp mot vinden och spanade ner från 300 meters höjd efter sorkar. Vilken syn den måtte ha!
Nästan omedelbart såg jag också tre rödspovar på platten framför mig. En stod staty i det höga gräset vid stolpraden en bit ut och två, förmodligen ett par, gick omkring på det kortbetade partiet och födosökte intensivt.
De stack därvid ner sina näbbar grunt och snabbt i backen, gick några steg och testade igen. När de fick "napp", d v s kände vibrationerna eller kanske t o m de svaga muskelelektriska signalerna från ett byte i sin känsliga pincettnäbbspets borrade de näbben djupare, ända till roten. Vände och vred på huvudet i olika vinklar för att komma åt och fiskade till slut upp den där masken eller harkrankslarven och smaskade i sig den med vågrätt hållen näbb.
Jag skissade rödspov direkt ur tuben. Sammanlagt såg jag till slut tre par.
Sen lite puts och ans, ett öga med huvudet på sned upp mot en ormvråk som en prick i skyn, det var så jag faktiskt upptäckte den, och sen traskade de vidare i ätandet medan jag satt där med tubockularet tätt mot ögat skissande i mitt block. Så härligt!
Ja, så härligt var det att tiden rann iväg fortare än anat och att jag fick lite bråttom iväg, alltför bråttom skulle det visa sig.
Min kamera med teleobjektivet på blev kvar i grässlänten och jag upptäckte det inte förrän mycket senare.
Hemma var nämligen en viktig exkursion inbokad, en informationsvandring med Sveaskog på Omberg och först mot kvällen fick jag tid att gå vidare och kunde, efter gediget sökande hemma, i bilen och i ateljén konstatera att kameran visst blev kvar där borta vid Nybro i Linköping.
Jag satte mig i bilen och for iväg dit. Jag frågade runt bland alla jorduggleentusiaster på plats i skymningen men fick inget gångbart svar och inte tänkte jag heller på att mitt Lineband i mobilen, med skådare i Östergötland, pep ut meddelanden som skulle ha varit avgörande också för mig; inte lätt att tänka på allt i stressen.
Jag använde mitt facebook-konto för efterlysning och hann knappt avsluta innan telefonen började ringa och kommentarer att droppa in:
"Din kamera är upphittad, tillvaratagen och skall vara inlämnad till polisen. Men personerna bakom verket är okända", var meddelandet som jag fick.
Naturligtvis får det bli en rödspov som tack för hjälpen.
Idag den 6 april ska jag hämta ut min bortdrullade utrustning hos polisen i Linköping och till de vänliga personer som hittade och lämnade in kameran kommer jag att överlämna en liten akvarell som tack.
Visst blir man glad och lycklig över människors godhet!
Den fjärde april passade jag på att besöka fantastiska Roxen för lite fågelstudier. Plattformen vid Sättuna var full av skådare och vinden drog lite vasst så jag blev inte kvar där så länge som tänkt utan for snart vidare bort till Nybro på andra sidan maden för en stunds lä och ensamro.
En av rödspovarna stod staty i det höga gräset vid stolpraden.
Jag satte mig i dikeskanten med alla attiraljer på plats och började spana. Solen värmde och eftersom jag satte mig en bit ner i slänten fick jag skönt vindskydd och kunde verkligen njuta av alltet.
Framför mig bredde maden ut sig ända bort mot plattformen på andra sidan. Vattenpölarna med himmelsblå speglingar omgärdades av mörkockra vasstarrtuvor i förgrunden. Tofsvipor vandrade runt och enkelbeckasiner spelade. En fjällvråk kom på hög höjd, stannade upp mot vinden och spanade ner från 300 meters höjd efter sorkar. Vilken syn den måtte ha!
Nästan omedelbart såg jag också tre rödspovar på platten framför mig. En stod staty i det höga gräset vid stolpraden en bit ut och två, förmodligen ett par, gick omkring på det kortbetade partiet och födosökte intensivt.
De stack därvid ner sina näbbar grunt och snabbt i backen, gick några steg och testade igen. När de fick "napp", d v s kände vibrationerna eller kanske t o m de svaga muskelelektriska signalerna från ett byte i sin känsliga pincettnäbbspets borrade de näbben djupare, ända till roten. Vände och vred på huvudet i olika vinklar för att komma åt och fiskade till slut upp den där masken eller harkrankslarven och smaskade i sig den med vågrätt hållen näbb.
Jag skissade rödspov direkt ur tuben. Sammanlagt såg jag till slut tre par.
Sen lite puts och ans, ett öga med huvudet på sned upp mot en ormvråk som en prick i skyn, det var så jag faktiskt upptäckte den, och sen traskade de vidare i ätandet medan jag satt där med tubockularet tätt mot ögat skissande i mitt block. Så härligt!
Ja, så härligt var det att tiden rann iväg fortare än anat och att jag fick lite bråttom iväg, alltför bråttom skulle det visa sig.
Min kamera med teleobjektivet på blev kvar i grässlänten och jag upptäckte det inte förrän mycket senare.
Hemma var nämligen en viktig exkursion inbokad, en informationsvandring med Sveaskog på Omberg och först mot kvällen fick jag tid att gå vidare och kunde, efter gediget sökande hemma, i bilen och i ateljén konstatera att kameran visst blev kvar där borta vid Nybro i Linköping.
Jag satte mig i bilen och for iväg dit. Jag frågade runt bland alla jorduggleentusiaster på plats i skymningen men fick inget gångbart svar och inte tänkte jag heller på att mitt Lineband i mobilen, med skådare i Östergötland, pep ut meddelanden som skulle ha varit avgörande också för mig; inte lätt att tänka på allt i stressen.
Jag använde mitt facebook-konto för efterlysning och hann knappt avsluta innan telefonen började ringa och kommentarer att droppa in:
"Din kamera är upphittad, tillvaratagen och skall vara inlämnad till polisen. Men personerna bakom verket är okända", var meddelandet som jag fick.
Naturligtvis får det bli en rödspov som tack för hjälpen.
Idag den 6 april ska jag hämta ut min bortdrullade utrustning hos polisen i Linköping och till de vänliga personer som hittade och lämnade in kameran kommer jag att överlämna en liten akvarell som tack.
Visst blir man glad och lycklig över människors godhet!
måndag 3 april 2017
3 april - När fågelskådningen är som bäst.
.
Häromdagen lappuggla i Västmanland. Unikt, efterlängtat och alldeles fantastiskt.
Idag årets första sädesärla kvittrande i flugjakt på gräsmattan utanför ateljéfönstret. Återkommande, efterlängtat och fantastiskt.
Två diametralt olika upplevelser i fågelskådningens utkanter som ger mig samma känsla av upprymdhet, värme och ömhet fastän så olika till karaktären.
Det ena behöver inte utesluta det andra, det vill jag förmedla till alla. Så blir fågelskådningen allra bäst och som mest värdefull.
Häromdagen lappuggla i Västmanland. Unikt, efterlängtat och alldeles fantastiskt.
Idag årets första sädesärla kvittrande i flugjakt på gräsmattan utanför ateljéfönstret. Återkommande, efterlängtat och fantastiskt.
Två diametralt olika upplevelser i fågelskådningens utkanter som ger mig samma känsla av upprymdhet, värme och ömhet fastän så olika till karaktären.
Det ena behöver inte utesluta det andra, det vill jag förmedla till alla. Så blir fågelskådningen allra bäst och som mest värdefull.
söndag 2 april 2017
2 april - Äntligen lappuggla!
.
Hemma igen efter en skön helg i Västeråsbygden kastar jag in en snabbis om min längtans slutliga uppfyllelse.
Äntligen, efter flera spaningstimmar i området norr om Slagårda det senaste året, blev jag till slut synsammad igår kväll vid solnedgången. En lappuggla visade upp sig under stilla jakt!
Jag körde sakta längs vägen över skogen mellan Slagårda och Bovallen som så många gånger tidigare och plötsligt stod ett tiotal bilar parkerade vid den stora inägan nära "uggle"- tornet. Dikesrenen var full av folk med tubkikare och kameror.
- Är det lappuggla? frågade jag hetsigt.
- Jovisst! Den sitter där borta mot skogen, blev svaret.
Man kan säga att jag fick god hjälp den här gången. Utan tub är man handikappad. I handjagaren såg jag visserligen lappugglan på stolpen långt där borta men i lånad tub fick jag till slut härligt fina observationer.
I skumrasket med min kamera blev resultatet knappast användbart. Men för den som förstår räcker nog min bild här ovan till.
I minnet har jag emellertid bevarat alltihop kristallklart och kommer att återkomma med bättre, egna bilder. Jag är nämligen våldsamt sugen på att göra något mer av min stora upplevelse.
Hemma igen efter en skön helg i Västeråsbygden kastar jag in en snabbis om min längtans slutliga uppfyllelse.
Äntligen, efter flera spaningstimmar i området norr om Slagårda det senaste året, blev jag till slut synsammad igår kväll vid solnedgången. En lappuggla visade upp sig under stilla jakt!
Jag körde sakta längs vägen över skogen mellan Slagårda och Bovallen som så många gånger tidigare och plötsligt stod ett tiotal bilar parkerade vid den stora inägan nära "uggle"- tornet. Dikesrenen var full av folk med tubkikare och kameror.
- Är det lappuggla? frågade jag hetsigt.
- Jovisst! Den sitter där borta mot skogen, blev svaret.
Man kan säga att jag fick god hjälp den här gången. Utan tub är man handikappad. I handjagaren såg jag visserligen lappugglan på stolpen långt där borta men i lånad tub fick jag till slut härligt fina observationer.
I skumrasket med min kamera blev resultatet knappast användbart. Men för den som förstår räcker nog min bild här ovan till.
I minnet har jag emellertid bevarat alltihop kristallklart och kommer att återkomma med bättre, egna bilder. Jag är nämligen våldsamt sugen på att göra något mer av min stora upplevelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)