Vi bestämmer oss för, och jag har en avgörande talan i det fallet, att ta vår naturpromenad med fika i Isberga naturreservat vid Heda lite norr om Ödeshög. Vädret är lynnigt, skyarna och byarna kommer och går, skinande blåhimmel avlöses av vandrande grå draperier med regn och blötsnö i häftiga fallvindar och ridåer över landskapet.
I skugga och vind är det handsk- och mössväder trots sen april. Märkligt och lite ledsamt är detta men vi har tur eftersom vi hittar en skönt läig plats i en tillräckligt lång rast med värmande sol vid dödisgropens vattenspegel mitt i reservatet.
Det blir således hur gott som helst och för en stund glömmer vi bisterheten och missmodet tillsammans med goda vänner.
Vi vandrar därefter runt och spanar in vårens blomster och insekter. Isbergareservatet är ett så kallat "stäppängsområde", helt unikt till sin karaktär och fyllt med en rikedom av rara blomster och trevliga kryp.
Det som mest av allt dragit oss hit idag är en önskan om att hösta in årets behov av backsippor.
Backsippa i motljus, silvrigt skyddsbehårad och gudomligt skön.
Lika vackra i medljus.
Kylan har nupit många kronblad och några blommor står liksom frystorkade och bruna, men det finns tillräckligt med fägring kvar för att nöja och glädja oss alla och många fler är på gång i knopp.
Gullvivorna är mest bara blad och de som vågat försöka starta en blomning är ännu kortskaftade och ganska ensamma.
Skulle det nu visa sig att jag kan ha rätt i att detta kan vara en bårdmaskros av släktet sandmaskrosor, bleve det i så fall en ny art för bygden. Måste kollas alltså!
Sandmaskrosor börjar blomma i de brantaste och mest läskyddade sydsluttningarna.
Områdets verkliga raritet - luddvedel - har precis skickat upp sina första blad att sondera vårens väder.
Blommande lomme har fått besök av en svävfluga.
Lite här och där traskar parningsstinna majbaggar omkring och letar efter lämpliga partner.
Under mitt magålande i backarna för att komma nära blomster och insekter med kameran stötte jag plötsligt på en lysande helröd stekel, ett vildbi, av en dryg centimeters storlek som kröp omkring på näringsjakt i en backsippeblomma. Det var uppseendeväckande färgat, lysande rött över hela kroppen och endast undersidan var mörk. Det var verkligen som ett smycke i spenaten och jag har aldrig sett något liknande.
Jag var så nära med kameran som tre decimeter och precis när jag skulle ta kortet flög biet iväg och trots att jag väntade kvar stilla en kvart kom det inte åter och molnen och snöregnet tågade istället in med slutreplik från väster.
Hemma i ateljén kollar jag mitt fynd och finner att det inte kan ha varit något annat än ett glödsandbi - det första fyndet för Östergötland. Jag läser att arten är stadd på spridning norrut och nyligen är påträffad på samma breddgrad på andra sidan Vättern.
Jag har lagt in fyndet i artportalen och kontaktat bikännaren Tommy Karlsson på länsstyrelsen i Östergötland. Naturligtvis kommer jag att återvända första bästa soligt varma dag för att försöka dokumentera mitt fynd bättre.
På andra sidan vägen till reservatet ligger några fina kala stäppängskullar. Där finns ornitologer, fågelskådare, på plats med tubkikare och tålamod och jag förstår precis vad de letar efter, så på vägen tillbaka smiter jag i förväg uppför backen en stund i snöblasket medan de andra i vårt sällskap går in i bilen och värmer sig.
Jag frågar rakt ut: "Ser du någon ringtrast?"
"Jovisst", svarar personen som jag i hastigheten glömmer presentera mig för. "Det sitter tre stycken i träden framför oss och för en stund sen såg jag två till därborta", pekar han mot Hedahållet.
Tublös som jag är ber jag att få tjuvkika men trädtopparna är tomma.
"Ajdå, då flög de precis nyss. Märkligt. Jag hade dem ju i tuben när du frågade", förklarar han.
Kvar i träden sitter endast två starar och lite kanske jag undrar över tillståndets beskaffenhet.
"Men vänta", säger han då och flyttar fokus mot andra träd längre bort. "Där sitter visst en kvar i alla fall. Titta får du se"
Det är nära att jag missar det hela med en bråkdel av en sekund även denna gång, för just när jag sätter ögat till okularet lättar fågeln från den blåsiga grenen och försvinner till vänster ut ur bilden. Men! jag hinner att uppfatta att det är en ringtrast just precis - en hane med fin vit halvmåne.
Tack så mycket säger jag och bugar och gör reträtt när snöregnet tilltar och vinden obarmhärtigt dundrar in över kullen..
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar