Just nu är det förstås en "Vårdagbok" jag skriver på i min Naturlig dagbok. En berättelse om hopp blandad med viss förtvivlan, åtminstone besvikelse då och då.
Sådan är ju våren.
Den 12 april, se nedan, berättade jag att jag just läser Harry Martinssons självbiografiska "Nässlorna blomma" och fortfarande gör, det måste gå i eftertänksamt tempo. Det var en koppling till att jag också just plockat årets första nässlor till en soppa, en viktig tradition i vår familj.
Jag fick en återkoppling, en kommentar, av min trogne bloggläsare Thord Wiman som jag här återger ordagrant:
"thord wiman15 april 2017 19:42
Tack för tips om Martinsons "Nässlorna blomma". Nog har jag läst ett dussin Martinson men just denna bok har ännu inte blommat upp framför mina ögon. Skadan ska åtgärdas snarast!
Bokomslagets litet skymningskusliga bild av träd och skog i rörelse är ett ofta återkommande tema i hans inlevelsefulla författarskap.
"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."
En ganska "enkel" dikt men ändå stor och helt förtjusande - och vilket barn har inte haft en och annan enbuske hastande efter sig någon gång i skymningens barndomsland.
I Roslagen var det ett förfärligt hastande på enarna på 60-talet, minns jag.
Själv återvänder jag gärna i april till Brusewitz naturstinna "Fyra Årstider" (1970). Det är likaledes mysigt och magiskt att läsa Vårdagbokens kapitel inte minst då "ung vår vid Tåkern" (sid 81) där han i backspegeln berättar om en fågeltokig femtonårings (1940) intryck vid första mötet med sjöns fåglar och människor.
Det är en läsning av närmast högtidlig karaktär tycker jag, att i fantasin staka en av de flatbottnade gamla ekorna genom Väversundavassen med en fork, till vardags äta mört och sutare och till efterrätt kanske lyssna till vaktelns taktfasta dubbelslag ur grönskans klövervall.
Det har förflutit 77 år sedan Brusewitz fyllde sina femton och levde som inackorderad ett antal dagar vid sjön. Du kanske har läst kapitlet. Intressant tidsdokument, tycker jag."
Bokomslagets litet skymningskusliga bild av träd och skog i rörelse är ett ofta återkommande tema i hans inlevelsefulla författarskap.
"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."
En ganska "enkel" dikt men ändå stor och helt förtjusande - och vilket barn har inte haft en och annan enbuske hastande efter sig någon gång i skymningens barndomsland.
I Roslagen var det ett förfärligt hastande på enarna på 60-talet, minns jag.
Själv återvänder jag gärna i april till Brusewitz naturstinna "Fyra Årstider" (1970). Det är likaledes mysigt och magiskt att läsa Vårdagbokens kapitel inte minst då "ung vår vid Tåkern" (sid 81) där han i backspegeln berättar om en fågeltokig femtonårings (1940) intryck vid första mötet med sjöns fåglar och människor.
Det är en läsning av närmast högtidlig karaktär tycker jag, att i fantasin staka en av de flatbottnade gamla ekorna genom Väversundavassen med en fork, till vardags äta mört och sutare och till efterrätt kanske lyssna till vaktelns taktfasta dubbelslag ur grönskans klövervall.
Det har förflutit 77 år sedan Brusewitz fyllde sina femton och levde som inackorderad ett antal dagar vid sjön. Du kanske har läst kapitlet. Intressant tidsdokument, tycker jag."
Gunnar Brusewitz har betytt mycket för mig i mitt värv. Han är en förebild och såsom man idag gärna uttrycker det - en ikon och jag är mycket stolt och glad över att jag flera gånger fick träffa honom om samtal runt natur och kultur och arbetet att i bild och skrift vara förmedlare och inspiratör.
Så bred, djup och stor som Gunnar Brusewitz var kommer jag förstås aldrig att bli och det säger jag inte för att fika efter tröst. Det är verkligen så, att han var och är en av våra största natur-/kulturförmedlare genom tiderna.
Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok - Wahlström & Widstrands förlag 1964.
Nåväl. Brusewitz " Dagboksserie" om Våren, Sommaren, Hösten och Vinter har jag läst om och om igen och jag rekommenderar, precis som Thord ovan, att man verkligen tar de böckerna till sitt hjärta för intensiv begrundan och rik upplevelse.
Faksimil Gunnar Brusewitz - Vårdagbok sid 129 "Ung vår vid Tåkern.
Kapitlet om Tåkern, "Ung vår vid Tåkern", drabbar mig speciellt. Det är mitt! Kan ni förstå hur jag menar?
Gården, Lassagården, där Gunnar som ung fågelskådare övernattade i loftet ägs idag av min nära vän och broder Kent och torpet i bilden ovan är "Sjön". Den stigen har jag vandrat många gånger och i kanalen ut genom vassen därifrån har jag paddlat och stakat i Brusewitz spår "oräkneligt".
Livet är bara så märkligt. Tack för att du påminde mig Thord.
Inlägg
Tack för tipsen! Brusewitz dagböcker har sorgligt nog gått mig förbi. Det ska justeras å det snaraste.
SvaraRaderaCitatet ur Martinsons "Nässlorna blomma" för osökt tankarna till min farfar. Särskilt dessa rader:
"Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn."
Min farfar, Olle Eriksson hade en gård mellan Boxholm och Malexander som heter Gökshult. En gammal gård med stenmurar, skog, utskog och lite åker. Han var en sann naturmänniska och tyckte om att röra sig i skog och mark. Han hade också den egenheten att han tyckte om att röra sig i skogen mellan mörker och gryning. Något som jag också kan uppskatta och som jag minner mig vid läsandet av Martinsons rader ovan.
Som jag sagt tidigare: det är ett sant nöje att följa din naturliga dagbok. Fortsätt på det spåret!
Det är en kulturgärning precis som din konstnärliga gärning. By the way så läser jag just om Bergengrens "Korp" och förundras över bokens illustrationer. Det känns som om korparna tittar på mig från andra sidan, från bokens värld.
Ha det gott! //Ulf Eriksson