.
Jag har klippt gräset vid Stugan idag. Det tog mig ungefär två timmar. Gräset var långt men klippvänligt ändå, inte så där segt som det kan bli något längre fram.
Jag förundras och gläds över min Klippo, som trots ovårdnad startade på momangen efter en lång, kall och fuktig vinterförvaring i boden. Tryggt!
På hemvägen spanade jag efter fjällpipare på alla osådda gärden. Det är där jag brukar finna dem exakt den här tiden. Innan kröken vid Holmen satt jag så vid vägkanten och lät kikarblicken vandra längs horisonten, då en lärka till slut fick nog och började gnöla över min närvaro. Antagligen var jag alldeles för nära boet.
Lärkan gick omkring inte mer än tio meter ifrån mig i vårsåddens broddgrönska, märkligt styltbent och trippande som en trana på skära fötter med hängande vingar och stjärt á la gärdsmyg, d v s rakt upp. Hjässtofsen var rest maximalt och ur strupen skorrade hårda och korta sångramsor.
Till slut for den upp i luften och började sjunga på riktigt.
Det är så en sånglärka är vackrast och bäst, tycker jag.
Vid Väversunda går grågåsparen omkring med sina snart veckogamla ungar. Se där, ett nytt rekord detta år.
Och längs alla vägkanter blommar maskrosorna gudomligt vackert. Konkurrens om det gula har de från rapsfälten som ännu dock bär grönhet i sin blomning.
onsdag 30 april 2014
30 april - Näbbigt värre
.
För många år sedan köpte jag en snidad och målad träfågel, en salskrake, av konstnären Billy Hellsten.
Han var en av de första i Sverige som återupptog och förädlade det gamla hantverket att tälja vettar, d v s "lockänder" för jaktbruk.
Nu gör Billy i och för sig aldrig de här fåglarna för bruk ute i det fria fastän mera för spiselkransen som prydnad och konst och förebilden är USA och Kanada, där denna konstart alltid har varit stor och omtyckt.
Idag har det här med att tälja träfåglar blivit en allmän hantverksform. I stort sett i varje inredningsaffär kan man idag inhandla träfåglar av allehanda slag och kvalitet, ofta asiatiskt masstillverkade, men även många mera seriösa och kunniga "naturkonstnärer" har också detta i sitt utbud.
Men som sagt, Billy Hellsten var en av de första, om inte allra först.
Jag var på hugget alltså och inköpte den här salskraken redan på 80-talet i ett galleri i Falkenberg, tror jag, och den har varit en härlig prydnad i min ateljé alltsedan dess. Den har lockat till kommentarer, frågor om förvärv och ganska ofta har den utsatts för taktila eskapader.
För över ett år sedan blev frestelsen för stor för ett barn på besök, som önskade klappa fågeln och till och med hålla den i famnen.
Salskraken är av massivt lindträ och väger mer än man kan tro, och slät och hal är den nog också, så den damp i golvet med en smäll, med näbben före!
Därefter såg min vackra salskrake bedrövlig ut ända tills i höstas, då Billy besökte mig i min ateljé.
- Den där kan jag nog laga, sa Billy, och tog med fågeln hem till Floda i Västergötland.
Sen kom ett paket tillbaka med en lagad salskrake. Och numera är den åter en prydnad på plats i min ateljé.
Nu har jag återgäldat Billys vänlighet. Jag har också gjort en salskrake, en akvarell. Den tänker jag överraska honom med i ett paket som tack för hjälpen. Så kan det gå till oss konstnärer emellan, visst är det skönt!
Senare tillägg:
Min trogne bloggläsare Thord Wiman har lämnat en härlig kommentar till denna historia. Han berättar på sitt eget underfundiga sätt om sitt första möte med denna vackra and vid Tåkern
Välkommen att läsa i kommentarerna nedan!
För många år sedan köpte jag en snidad och målad träfågel, en salskrake, av konstnären Billy Hellsten.
Han var en av de första i Sverige som återupptog och förädlade det gamla hantverket att tälja vettar, d v s "lockänder" för jaktbruk.
Nu gör Billy i och för sig aldrig de här fåglarna för bruk ute i det fria fastän mera för spiselkransen som prydnad och konst och förebilden är USA och Kanada, där denna konstart alltid har varit stor och omtyckt.
Idag har det här med att tälja träfåglar blivit en allmän hantverksform. I stort sett i varje inredningsaffär kan man idag inhandla träfåglar av allehanda slag och kvalitet, ofta asiatiskt masstillverkade, men även många mera seriösa och kunniga "naturkonstnärer" har också detta i sitt utbud.
Men som sagt, Billy Hellsten var en av de första, om inte allra först.
Jag var på hugget alltså och inköpte den här salskraken redan på 80-talet i ett galleri i Falkenberg, tror jag, och den har varit en härlig prydnad i min ateljé alltsedan dess. Den har lockat till kommentarer, frågor om förvärv och ganska ofta har den utsatts för taktila eskapader.
För över ett år sedan blev frestelsen för stor för ett barn på besök, som önskade klappa fågeln och till och med hålla den i famnen.
Salskraken är av massivt lindträ och väger mer än man kan tro, och slät och hal är den nog också, så den damp i golvet med en smäll, med näbben före!
Därefter såg min vackra salskrake bedrövlig ut ända tills i höstas, då Billy besökte mig i min ateljé.
- Den där kan jag nog laga, sa Billy, och tog med fågeln hem till Floda i Västergötland.
Sen kom ett paket tillbaka med en lagad salskrake. Och numera är den åter en prydnad på plats i min ateljé.
Nu har jag återgäldat Billys vänlighet. Jag har också gjort en salskrake, en akvarell. Den tänker jag överraska honom med i ett paket som tack för hjälpen. Så kan det gå till oss konstnärer emellan, visst är det skönt!
Senare tillägg:
Min trogne bloggläsare Thord Wiman har lämnat en härlig kommentar till denna historia. Han berättar på sitt eget underfundiga sätt om sitt första möte med denna vackra and vid Tåkern
Välkommen att läsa i kommentarerna nedan!
Etiketter:
Konst - akvarell,
kultur - ateljé,
Kultur - konst,
Socialt - barn
tisdag 29 april 2014
29 april - Allergichocken och aprilvärmen går mot sitt slut
.
Sommarvärmen som dominerat en dryg vecka kulminerar idag under middagstid med mer än tjugo grader och redan nu, klockan fyra på eftermiddagen, är temperaturen sakta på väg ner för att i morgon närma sig mera normala aprilnivåer, det vill säga cirka tio grader lägre och med andra ord, temperaturer som man brukar kunna förvänta sig till Valborg.
Jag tycker att det ska bli skönt faktiskt. Kanske inte det med att själva värmen försvinner eller det faktum att det är just Valborgsmässoafton i morgon, sånt är ju bara så typiskt oturligt.
Nej, det är bristen på ett friskt regn som oroar mig. Det jag och många med mig riktigt längtar efter är just detta, ett härligt rensköljande regn, ett regn som ska tvätta bort de täta lager av pollen som lägrat sig överallt och gett en rekordsvår allergichock denna vår.
Jag själv är drabbad av täppt näsa och lite kliande ögon samt en outgrundlig trötthet.
Men mina problem är inget jämförbara med de som har det svårast idag. Min kära hustru till exempel lider verkligen illa trots diverse medikamenter och just nu ringer dotter Hanna och berättar om så svår allergi att hon knappast står ut.
Jag går ut på trappen till ateljén med mobilen i hand och spanar mot väster och upp i himlen mot solen som börjar skymmas av tätnande moln. Kommer det att bli regn. Jag spanar och hoppas!
- Kanske är det värsta över snart Hanna. Molnen är här, meddelar jag.
Jag har samtidigt med mig kameran ut för att ta ett kort av den lågtrycksfront som närmar sig,
Ljuset bländar så jag sätter mina solglasögon framför linsen och trycker av. Resultatet blir väldigt gulbrunt och fult så jag lägger in det i datorns bildbehandlingsprogram för att justera färgen och kommer väl lite snett, kan tyckas.
Men intressant och vackert är det kanske. På sitt sätt. Det mesta går att göra med bildprogram i datorn idag.
Sommarvärmen som dominerat en dryg vecka kulminerar idag under middagstid med mer än tjugo grader och redan nu, klockan fyra på eftermiddagen, är temperaturen sakta på väg ner för att i morgon närma sig mera normala aprilnivåer, det vill säga cirka tio grader lägre och med andra ord, temperaturer som man brukar kunna förvänta sig till Valborg.
Jag tycker att det ska bli skönt faktiskt. Kanske inte det med att själva värmen försvinner eller det faktum att det är just Valborgsmässoafton i morgon, sånt är ju bara så typiskt oturligt.
Nej, det är bristen på ett friskt regn som oroar mig. Det jag och många med mig riktigt längtar efter är just detta, ett härligt rensköljande regn, ett regn som ska tvätta bort de täta lager av pollen som lägrat sig överallt och gett en rekordsvår allergichock denna vår.
Jag själv är drabbad av täppt näsa och lite kliande ögon samt en outgrundlig trötthet.
Men mina problem är inget jämförbara med de som har det svårast idag. Min kära hustru till exempel lider verkligen illa trots diverse medikamenter och just nu ringer dotter Hanna och berättar om så svår allergi att hon knappast står ut.
Jag går ut på trappen till ateljén med mobilen i hand och spanar mot väster och upp i himlen mot solen som börjar skymmas av tätnande moln. Kommer det att bli regn. Jag spanar och hoppas!
- Kanske är det värsta över snart Hanna. Molnen är här, meddelar jag.
Jag har samtidigt med mig kameran ut för att ta ett kort av den lågtrycksfront som närmar sig,
Ljuset bländar så jag sätter mina solglasögon framför linsen och trycker av. Resultatet blir väldigt gulbrunt och fult så jag lägger in det i datorns bildbehandlingsprogram för att justera färgen och kommer väl lite snett, kan tyckas.
Men intressant och vackert är det kanske. På sitt sätt. Det mesta går att göra med bildprogram i datorn idag.
Etiketter:
allergi,
Natur - väder,
Socialt - familj,
Socialt - sjukdom
29 april - Att avsluta ett jobb
.
Det är inte alltid man avslutar ett påbörjat jobb. När det gäller måleri, konst alltså, är det mycket man ratar och slänger på vägen. Som tur är!
När jag letade efter små skisser häromdagen, vilka jag har liggande lite överallt i ateljén, för att se om där fanns något värt att lämna vidare till inramning inför Konstrundan som närmar sig med stormsteg, påträffade jag bland mycket annat en halvfärdig skiss från ett höstlikt Tåkern.
Den där! tänkte jag, kanske går att göra något mera av. Jag ger den en chans så får jag se hur det slutar - i papperskorgen eller i ram.
Ja, jag vet inte säkert än. Jag låter den ligga till sig några dagar ytterligare, nu när jag ändå har avslutat jobbet, men jag tror nog att den kommer att få leva vidare.
Det är inte alltid man avslutar ett påbörjat jobb. När det gäller måleri, konst alltså, är det mycket man ratar och slänger på vägen. Som tur är!
När jag letade efter små skisser häromdagen, vilka jag har liggande lite överallt i ateljén, för att se om där fanns något värt att lämna vidare till inramning inför Konstrundan som närmar sig med stormsteg, påträffade jag bland mycket annat en halvfärdig skiss från ett höstlikt Tåkern.
Den där! tänkte jag, kanske går att göra något mera av. Jag ger den en chans så får jag se hur det slutar - i papperskorgen eller i ram.
Ja, jag vet inte säkert än. Jag låter den ligga till sig några dagar ytterligare, nu när jag ändå har avslutat jobbet, men jag tror nog att den kommer att få leva vidare.
måndag 28 april 2014
28 april - Föreläsning med pretentioner
.
Snart bär det iväg till Vadstena för föreläsning för Senioruniversitetet under huvudtemat "Kulturarvets mångfald". Jag var i Linköping i samma ärende för en dryg månad sedan.
Min insats blir att berätta om "En konstnärs roll i dokumentationen av ett kulturarv" och är en del av fyra, där olika personer får ge sin syn av en helhet. Och den pretentiösa rubriken på mitt föredrag betyder i klartext att jag tänker visa ett bildspel och berätta om mitt landskapsmåleri och om detta kan ha något slags bestående dokumentationsvärde i sammanhanget.
Övriga föreläsare är Arkivarien vid Landsarkivet i Vadstena, Claes Westling med "En vandring bland 1600-talets Vadstenabor". Professorn i historia vid Linköpings universitet Kalle Bäck berättar "En historia om rödfärg, byggnader och trädgårdar". Svenska vitsakademins medlem Bo Mellqvist med ämnet "Ett gott skratt förlänger livet - Om vitsen som muntlig tradition".
Välkomna i kväll kl 18:00 till Pelarsalen i Vadstena bibliotek!
Snart bär det iväg till Vadstena för föreläsning för Senioruniversitetet under huvudtemat "Kulturarvets mångfald". Jag var i Linköping i samma ärende för en dryg månad sedan.
Min insats blir att berätta om "En konstnärs roll i dokumentationen av ett kulturarv" och är en del av fyra, där olika personer får ge sin syn av en helhet. Och den pretentiösa rubriken på mitt föredrag betyder i klartext att jag tänker visa ett bildspel och berätta om mitt landskapsmåleri och om detta kan ha något slags bestående dokumentationsvärde i sammanhanget.
Övriga föreläsare är Arkivarien vid Landsarkivet i Vadstena, Claes Westling med "En vandring bland 1600-talets Vadstenabor". Professorn i historia vid Linköpings universitet Kalle Bäck berättar "En historia om rödfärg, byggnader och trädgårdar". Svenska vitsakademins medlem Bo Mellqvist med ämnet "Ett gott skratt förlänger livet - Om vitsen som muntlig tradition".
Välkomna i kväll kl 18:00 till Pelarsalen i Vadstena bibliotek!
28 april - Helgen som var
... var alldeles fantastisk. Tjugo graders värme, strålande sol och i stort sett vindstilla.
Allt slog ut på en gång: vårt spaljépäronträd, bigarråerna, båda plommonträden och i naturen allt det andra i form av buskar och träd, allt förutom ask och ek som är lite försiktigare och vill vänta någon vecka ytterligare.
Bok i full grönska den 27 april är man inte van vid sedan tidigare.
Vid Stocklycke, under den stora boken, där bladen var som stora, mjuka och ludna som kattöron, men ännu smakligt harsyrelika, och där hussvalorna svärmade i det blå efter flygystra insekter, samlades vi ett helt gäng till en guidad vandring på södra Omberg under ledning av Lars Frölich.
Jag var inbujden som extra ordinarie gästledare. Vi brukar köra en sådan sväng varje år, Lars och jag.
Det börjar bli känt av vi kompletterar varandra bra och sådant drar folk.
Och dessutom, som en gäst som varit med förr uttryckte det: "Kom ihåg att det alltid är bästa väder när Gebbe är med!"
Sen tågade vi iväg ut i terrängen, bland vitsippor, skogsbingel, gullpudra, tandrot, desmeknopp, svarthättor, sorgmantelfjärilar, skogsödlor, stackmyror, gransångare, lövsångare och svartvita flugsnappare.
Två timmars promenad och sedan var vi tillbaka.
Där på parkeringsplatsen väntade Ulla och Lennart med sin husbil för att visa mig hur det blev med mitt konstverk bak på bilen som de fått lov att reproducera och limma upp, efter ett litografiskt original.
Det blev som ett mot insidan vänt fönster mot Tåkerns värld, tycker jag.
Vad gör man inte för sina vänner! Och så blev det också signering på plats i det fria.
En originell utställningsvägg kommer nu att göra PR för mig runt om i landet och Europa.
Etiketter:
guidning,
Natur - fåglar,
Natur - väder,
Natur - växter,
socialt - människor
torsdag 24 april 2014
24 april - Murklor
.
Jo, jag vet!
Stenmurklan är en hälsovådlig svamp som man avråds från att konsumera numera. Den ska enligt senare års rön vara både kortsiktigt och långsiktigt giftig, bland annat cancerogen, och tillredningsråden för murklan har med ökande kunskap därför eskalerat i tid och omsorg med åren.
I min barndom hängde murklor på tork i köket varje vår. Det räckte för att avgifta dem, visste mina föräldrar då.
Sen kom råden om förvällning. Fem minuters kok i vatten, bortslagning och avsköljning därefter var kravet.
Efterhand ökades förvällningsbehovet till två gånger 10 minuter med bortslagning och avsköljning däremellan och för något år sedan talades det till och med om tre förvällningar - hur mycket smak och doft finns kvar därefter?
Stenmurklan trivs bäst på hyggen. Den behöver fuktig bar jord eller sand för att svampens fruktkroppar ska trivas. Således finner man den ofta längs körskador efter avverkningsfordon. En rotvälta kan bli en naturlig plats för stenmurkla mitt i skogen.
Värme är förstås också en förutsättning för ett gott murkelår.
Idag har man dragit konsekvenserna av ökad lärdom till sin spets. Rådet är numera att inte plocka eller äta stenmurkla alls. Giftigheten varierar mellan de två arterna ljus stenmurkla och mörk stenmurkla och till och med mellan olika exemplar och sammantaget betraktas svampen som så giftig att man inte ska handha den med fingrarna, ens andas in lukten i bilen hem och absolut inte ångorna i köket från förvällningskoket. Och trots upprepade förvällningar menar man att farligheten likväl består.
Och ändå! Jag kan liksom inte låta bli om möjligheten dyker upp.
Det är ju så gudomligt gott med tillagade murklor och så tänker jag att så farligt kan det väl ändå inte vara, människor har ju plockat och ätit stenmurklor under långliga tid och det med många gånger tveksamma omsorger och själv har jag hittills överlevt, liksom mina föräldrar, till dagens dryga nittio år.
Här blandas kvist och rot tillsammans med grus och jord. Ett lämpligt substrat för stenmurkla.
Jag genade över Lysings härads allmänning för ett par veckor sedan, efter det årliga besöket på bilbesiktningen i Tranås. Jag blev lite kissnödig och stannade vid ett årsgammalt och fult hygge.
Just här, tänkte jag, plockade vi murklor vid vägkanten de allra första åren på 70-talet, då vi var nyinflyttade Ödeshögsbor, ibland tillsammans med vännerna Rolf och Christina, som redan kunde trakten. Och någonstans i en garderob har Ulla och jag kvar en superåttafilm som berättar om en av dessa härliga murkelutflykter tillsammans med barnen.
Här borde finnas murklor också idag tänkte jag och spetade ut mellan ris, stenar och stubbar.
Där var fullt av stenmurklor, överallt, men ännu ganska små. Jag väntar in ett kommande regn och påskveckans förutspådda värme, planerade jag.
Stenmurklan behöver näring för sin tillväxt. Det får den av all cellullosa som finns i kvistar, stubbar och rötter, helst på ett årsgammalt hygge där svampens hyfer hunnit sprida ut sig under jorden.
Igår eftermiddag var jag tillbaka. Något regn att tala om blev det ju aldrig men värmen borde ha drivit på.
Murklorna hade inte vuxit till sig som jag hoppats och många av dem var hårdtorkade.
Men det var gott om dem, överallt. Jag gick runt på en yta av några hundra kvadratmeter bara och plockade, eller egentligen skar av med min svampkniv, och fick ihop en papperskasse full på bara tjugo minuter.
När kassen var full hade jag mer än tio kilo murklor med mig hem.
Från klockan fem igår eftermiddag till klockan nio om kvällen höll jag på med efterarbetet. Jag sköljde i rent vatten varje enskild murkla för att få bort sanden, rensade och skar ner utomhus i solvärmen i lä för den svala ostvinden på altanen, förvällningskokade vardera femton minuter två rejäla omgångar murklor i syltkitteln med köksfönstret på vid gavel och fläkten påslagen, slog bort kokvatten, sköljde väl i diskhon och kokade sedan ytterligare en gång svampen omgångsvis i mindre kärl under tjugo minuter.
Det måste ta sin tid med murklor. Man får inte slarva.
Därefter paketerade vi i plastpåsar för frysen. Tio satser färdiga murkelpaket blev det till slut. Nu har vi så att vi står oss en bra tid framöver.
Och ja! Vi unnade oss förstås en rejäl portion direkt. Gräddstuvade murklor rätt av bara med ett glas rött till; en smaksensation som går utöver det mesta.
Jo, jag vet!
Stenmurklan är en hälsovådlig svamp som man avråds från att konsumera numera. Den ska enligt senare års rön vara både kortsiktigt och långsiktigt giftig, bland annat cancerogen, och tillredningsråden för murklan har med ökande kunskap därför eskalerat i tid och omsorg med åren.
I min barndom hängde murklor på tork i köket varje vår. Det räckte för att avgifta dem, visste mina föräldrar då.
Sen kom råden om förvällning. Fem minuters kok i vatten, bortslagning och avsköljning därefter var kravet.
Efterhand ökades förvällningsbehovet till två gånger 10 minuter med bortslagning och avsköljning däremellan och för något år sedan talades det till och med om tre förvällningar - hur mycket smak och doft finns kvar därefter?
Stenmurklan trivs bäst på hyggen. Den behöver fuktig bar jord eller sand för att svampens fruktkroppar ska trivas. Således finner man den ofta längs körskador efter avverkningsfordon. En rotvälta kan bli en naturlig plats för stenmurkla mitt i skogen.
Värme är förstås också en förutsättning för ett gott murkelår.
Idag har man dragit konsekvenserna av ökad lärdom till sin spets. Rådet är numera att inte plocka eller äta stenmurkla alls. Giftigheten varierar mellan de två arterna ljus stenmurkla och mörk stenmurkla och till och med mellan olika exemplar och sammantaget betraktas svampen som så giftig att man inte ska handha den med fingrarna, ens andas in lukten i bilen hem och absolut inte ångorna i köket från förvällningskoket. Och trots upprepade förvällningar menar man att farligheten likväl består.
Och ändå! Jag kan liksom inte låta bli om möjligheten dyker upp.
Det är ju så gudomligt gott med tillagade murklor och så tänker jag att så farligt kan det väl ändå inte vara, människor har ju plockat och ätit stenmurklor under långliga tid och det med många gånger tveksamma omsorger och själv har jag hittills överlevt, liksom mina föräldrar, till dagens dryga nittio år.
Här blandas kvist och rot tillsammans med grus och jord. Ett lämpligt substrat för stenmurkla.
Jag genade över Lysings härads allmänning för ett par veckor sedan, efter det årliga besöket på bilbesiktningen i Tranås. Jag blev lite kissnödig och stannade vid ett årsgammalt och fult hygge.
Just här, tänkte jag, plockade vi murklor vid vägkanten de allra första åren på 70-talet, då vi var nyinflyttade Ödeshögsbor, ibland tillsammans med vännerna Rolf och Christina, som redan kunde trakten. Och någonstans i en garderob har Ulla och jag kvar en superåttafilm som berättar om en av dessa härliga murkelutflykter tillsammans med barnen.
Här borde finnas murklor också idag tänkte jag och spetade ut mellan ris, stenar och stubbar.
Där var fullt av stenmurklor, överallt, men ännu ganska små. Jag väntar in ett kommande regn och påskveckans förutspådda värme, planerade jag.
Stenmurklan behöver näring för sin tillväxt. Det får den av all cellullosa som finns i kvistar, stubbar och rötter, helst på ett årsgammalt hygge där svampens hyfer hunnit sprida ut sig under jorden.
Igår eftermiddag var jag tillbaka. Något regn att tala om blev det ju aldrig men värmen borde ha drivit på.
Murklorna hade inte vuxit till sig som jag hoppats och många av dem var hårdtorkade.
Men det var gott om dem, överallt. Jag gick runt på en yta av några hundra kvadratmeter bara och plockade, eller egentligen skar av med min svampkniv, och fick ihop en papperskasse full på bara tjugo minuter.
När kassen var full hade jag mer än tio kilo murklor med mig hem.
Från klockan fem igår eftermiddag till klockan nio om kvällen höll jag på med efterarbetet. Jag sköljde i rent vatten varje enskild murkla för att få bort sanden, rensade och skar ner utomhus i solvärmen i lä för den svala ostvinden på altanen, förvällningskokade vardera femton minuter två rejäla omgångar murklor i syltkitteln med köksfönstret på vid gavel och fläkten påslagen, slog bort kokvatten, sköljde väl i diskhon och kokade sedan ytterligare en gång svampen omgångsvis i mindre kärl under tjugo minuter.
Det måste ta sin tid med murklor. Man får inte slarva.
Därefter paketerade vi i plastpåsar för frysen. Tio satser färdiga murkelpaket blev det till slut. Nu har vi så att vi står oss en bra tid framöver.
Och ja! Vi unnade oss förstås en rejäl portion direkt. Gräddstuvade murklor rätt av bara med ett glas rött till; en smaksensation som går utöver det mesta.
tisdag 22 april 2014
15 april - Resan till Kinda - "Möte med sandödlor"
.
I den torra och solvarma sluttning där mosipporna växer, vid vägdiket i "Hornkorset" i Kinda kommun i allra sydligaste Östergötland, mötte jag äntligen sandödlan för första gången i Sverige för precis en vecka sedan.
Mosippa.
Sandödla var en av tre målarter under min resa tillsammans med naturguiden Lars Frölich, och det jag nu beskriver är det tredje och sista kapitlet, (se nedan de två tidigare om bombmurkla och mosippa), under en exotisk och spännande resa så hemmablindsnära som i eget landskap.
Biotopen är sandig vägsluttning alldeles intill en tämligen hårt trafikerad riksväg. Sluttningen reser sig med trettio graders vinkel i söderläge upp mot en moig tallskog och är inte mer än högst tio meter djup. Vegetationen är sparsmakad och låg. Enstaka tallplantor skuggar och bitvis breder mattor av mjölon ut sig mellan kuddiga lavbestånd och tuvor av fårsvingel. Stora delar består av öppen sand och morängrus. I brantens övre del tar ljunghed och tallskog vid.
Den vuxna sandödlehannen är i parningstid ofta vackert grönfärgad. Arten är större, upp till 22 cm, och har trubbigare nos och tjockare nacke än den mera allmänna skogsödlan.
Jag har sett denna vackra ödla många gånger tidigare i Danmark och längre söderut i Europa, men aldrig hemmavid trots att jag letat där den ska finnas.
Sandödlan är en solälskande art som har en sporadisk förekomst i landet, en kvarleva från tidigare värmeperioder. Den finns från södra Sverige upp till Dalarna och Gästrikland, är mera allmän söderut och mycket lokalt kvarlevande och tyvärr försvinnande mot norr.
(I de sandiga momarkerna i närheten av Mora finns den och där har jag letat en sommardag på semester utan positivt resultat).
I Östergötland går populationen kräftgång:
"Under 2008 inventerades alla kända sandödlelokaler i Östergötland med fynd från år 1994 fram till år 2000. Inventeringen utfördes från slutet av april till slutet av maj. Lokaler där fynd ej upptäcktes under denna period återbesöktes under senare delen av augusti. Totalt besöktes 20 lokaler, där sandödlan återfanns på 12 stycken. Dessutom upptäcktes tre nya lokaler för arten. Sandödlan är nu känd från totalt 48 lokaler i Östergötlands län, men har förmodligen försvunnit från flera av dessa lokaler" . (Länsstyrelsen Östergötland).
Platsen som Lars och jag nu besöker är den västligaste i länet med kvarlevande bestånd av sandödla.
Vi behöver inte gå länge vid diket under den sandiga sluttningen upp mot tallskogen och mosipporna förrän vi noterar den första ödlan.
En ung sandödla gömmer sig i gräset.
Ödlan är liten, inte mer än en halv decimeter lång, en fjolåring med andra ord, och den är ljust tecknad och mycket vaken och skygg. Den rasslar snabbt ner bland gräs och lavkuddar men vi ger den gott om tid att åter komma fram i den varma solen. Då smyger den sig långsamt tillbaka upp i gräset och jag lyckas till slut med teleobjektivet på kameran hitta distans och fokus så att jag kan ta ett foto för artbestämning. Vi är nämligen ännu inte alls säkra på vilken ödla det rör sig om; vi saknar erfarenhet.
När jag väl har fått fram ovanstående foto på bildskärmen kan vi emellertid konstatera att det verkligen är sandödla som vi funnit.
Pärlfläckarna på sidorna, vita fjäll inramade med svart, är typiska för ung sandödla, det två gråbeiga banden på ryggsidan likaså och det som jag hädanefter vet är det bästa kriteriet är den ljusa färgen, sandfärgad, vilket klart skiljer den från den mörka, nästan svarta, unga skogsödlan.
En ung sandödla solar på sockeln till en vägskylt.
Under dagens besök träffar vi på upp emot femton unga sandödlor och denna mängd och frekvens förvånar oss verkligen. Vi hade visserligen hoppats på ett möte men trodde nästan inte på det så vi är självfallet mycket glatt överraskade.
Precis innan vi vänder hemåt ser jag en stor sandödla, minst femton cm i längd, försvinna in under en hög med torrgrenar i diket. Vi sätter oss att vänta ut den men den vill inte visa sig mer.
Jag känner verkligen för att återkomma om en månad, då sandödlorna har sin parningsperiod.
Då hoppas jag ordentligt få se en vuxen sandödla och gärna i praktdräkt och förhoppningsvis i parningsspel.
Sandödlan lägger ägg till skillnad från skogsödlan som föder levande ungar. Den gräver ner sina ägg, ungefär fem till antalet, i den varma sanden där de efter en dryg månad kläcks av solvärmen. Äggen är som hos andra reptiler inte lika hårdskaliga som fågeläggen, utan mera pergamentartade och är jämnt ovala till formen.
Äggen är känsliga för tryck och slitage där de ligger några centimeter ner i den varma sanden. Det gäller alltså att inte trampa omkring i området och fordon och övrig mänsklig verksamhet kan vara förödande för sandödlan.
Nu måste vi lära oss att vara mycket rädda om och ta yttersta hänsyn till denna vackra och rödlistade ödla i vårt landskap. Den får absolut inte försvinna från fler platser - en negativ trend måste vändas!
I den torra och solvarma sluttning där mosipporna växer, vid vägdiket i "Hornkorset" i Kinda kommun i allra sydligaste Östergötland, mötte jag äntligen sandödlan för första gången i Sverige för precis en vecka sedan.
Mosippa.
Sandödla var en av tre målarter under min resa tillsammans med naturguiden Lars Frölich, och det jag nu beskriver är det tredje och sista kapitlet, (se nedan de två tidigare om bombmurkla och mosippa), under en exotisk och spännande resa så hemmablindsnära som i eget landskap.
Biotopen är sandig vägsluttning alldeles intill en tämligen hårt trafikerad riksväg. Sluttningen reser sig med trettio graders vinkel i söderläge upp mot en moig tallskog och är inte mer än högst tio meter djup. Vegetationen är sparsmakad och låg. Enstaka tallplantor skuggar och bitvis breder mattor av mjölon ut sig mellan kuddiga lavbestånd och tuvor av fårsvingel. Stora delar består av öppen sand och morängrus. I brantens övre del tar ljunghed och tallskog vid.
Den vuxna sandödlehannen är i parningstid ofta vackert grönfärgad. Arten är större, upp till 22 cm, och har trubbigare nos och tjockare nacke än den mera allmänna skogsödlan.
Jag har sett denna vackra ödla många gånger tidigare i Danmark och längre söderut i Europa, men aldrig hemmavid trots att jag letat där den ska finnas.
Sandödlan är en solälskande art som har en sporadisk förekomst i landet, en kvarleva från tidigare värmeperioder. Den finns från södra Sverige upp till Dalarna och Gästrikland, är mera allmän söderut och mycket lokalt kvarlevande och tyvärr försvinnande mot norr.
(I de sandiga momarkerna i närheten av Mora finns den och där har jag letat en sommardag på semester utan positivt resultat).
I Östergötland går populationen kräftgång:
"Under 2008 inventerades alla kända sandödlelokaler i Östergötland med fynd från år 1994 fram till år 2000. Inventeringen utfördes från slutet av april till slutet av maj. Lokaler där fynd ej upptäcktes under denna period återbesöktes under senare delen av augusti. Totalt besöktes 20 lokaler, där sandödlan återfanns på 12 stycken. Dessutom upptäcktes tre nya lokaler för arten. Sandödlan är nu känd från totalt 48 lokaler i Östergötlands län, men har förmodligen försvunnit från flera av dessa lokaler" . (Länsstyrelsen Östergötland).
Platsen som Lars och jag nu besöker är den västligaste i länet med kvarlevande bestånd av sandödla.
Vi behöver inte gå länge vid diket under den sandiga sluttningen upp mot tallskogen och mosipporna förrän vi noterar den första ödlan.
En ung sandödla gömmer sig i gräset.
Ödlan är liten, inte mer än en halv decimeter lång, en fjolåring med andra ord, och den är ljust tecknad och mycket vaken och skygg. Den rasslar snabbt ner bland gräs och lavkuddar men vi ger den gott om tid att åter komma fram i den varma solen. Då smyger den sig långsamt tillbaka upp i gräset och jag lyckas till slut med teleobjektivet på kameran hitta distans och fokus så att jag kan ta ett foto för artbestämning. Vi är nämligen ännu inte alls säkra på vilken ödla det rör sig om; vi saknar erfarenhet.
När jag väl har fått fram ovanstående foto på bildskärmen kan vi emellertid konstatera att det verkligen är sandödla som vi funnit.
Pärlfläckarna på sidorna, vita fjäll inramade med svart, är typiska för ung sandödla, det två gråbeiga banden på ryggsidan likaså och det som jag hädanefter vet är det bästa kriteriet är den ljusa färgen, sandfärgad, vilket klart skiljer den från den mörka, nästan svarta, unga skogsödlan.
En ung sandödla solar på sockeln till en vägskylt.
Under dagens besök träffar vi på upp emot femton unga sandödlor och denna mängd och frekvens förvånar oss verkligen. Vi hade visserligen hoppats på ett möte men trodde nästan inte på det så vi är självfallet mycket glatt överraskade.
Precis innan vi vänder hemåt ser jag en stor sandödla, minst femton cm i längd, försvinna in under en hög med torrgrenar i diket. Vi sätter oss att vänta ut den men den vill inte visa sig mer.
Jag känner verkligen för att återkomma om en månad, då sandödlorna har sin parningsperiod.
Då hoppas jag ordentligt få se en vuxen sandödla och gärna i praktdräkt och förhoppningsvis i parningsspel.
Sandödlan lägger ägg till skillnad från skogsödlan som föder levande ungar. Den gräver ner sina ägg, ungefär fem till antalet, i den varma sanden där de efter en dryg månad kläcks av solvärmen. Äggen är som hos andra reptiler inte lika hårdskaliga som fågeläggen, utan mera pergamentartade och är jämnt ovala till formen.
Äggen är känsliga för tryck och slitage där de ligger några centimeter ner i den varma sanden. Det gäller alltså att inte trampa omkring i området och fordon och övrig mänsklig verksamhet kan vara förödande för sandödlan.
Nu måste vi lära oss att vara mycket rädda om och ta yttersta hänsyn till denna vackra och rödlistade ödla i vårt landskap. Den får absolut inte försvinna från fler platser - en negativ trend måste vändas!
måndag 21 april 2014
21 april - Videfuks igen!
.
Sikken en vår! Det är ju som sommar ju!
Tjugo grader varmt, strålande sommarsol, och i stort sett hela släkten har varit samlad hemma hos oss. På så sätt har påsken varit helt magnifik både vädermässigt och socialt och har gett oss alla, fantastiska upplevelser och minnen.
Och nu, om kvällen, är jag så där ... nästan soltrött, och orkar faktiskt inte riktigt skriva om allt. Jag menar, det har hänt så mycket och så fort att det blir övermäktigt och stressande på något vis med dessa svalor, sångare, fisktärnor, flugsnappare och liknande tropikflyttare som redan har börjat anlända fast vi bara läser april i almanackan.
Jag nöjer mig med att berätta att vi under en Ombergspromenad idag vid Stocklycke såg videfuks återigen.
Från att ha varit mig totalt obekant tidigare har arten verkligen överrumplat inte bara mig utan hela Fjärilssverige. Videfuksens status har nämligen gått från noll till hundra på blott en handfull år och jag själv har faktiskt sett fler videfuks än nässelfjärilar detta år.
Vad är det som har hänt?!
En sliten videfuks vid Stocklycke på Omberg idag.
Den videfuks som vi observerade idag, var sliten och trög. Den har snart gjort sitt och kommer att dö inom kort och nu är det bara att hoppas att kärleken under våren har varit framgångsrik så att den lyckas ge liv åt en ny generation. Det blir spännande att följa artens etablering i min hembygd fortsättningsvis.
Sikken en vår! Det är ju som sommar ju!
Tjugo grader varmt, strålande sommarsol, och i stort sett hela släkten har varit samlad hemma hos oss. På så sätt har påsken varit helt magnifik både vädermässigt och socialt och har gett oss alla, fantastiska upplevelser och minnen.
Och nu, om kvällen, är jag så där ... nästan soltrött, och orkar faktiskt inte riktigt skriva om allt. Jag menar, det har hänt så mycket och så fort att det blir övermäktigt och stressande på något vis med dessa svalor, sångare, fisktärnor, flugsnappare och liknande tropikflyttare som redan har börjat anlända fast vi bara läser april i almanackan.
Jag nöjer mig med att berätta att vi under en Ombergspromenad idag vid Stocklycke såg videfuks återigen.
Från att ha varit mig totalt obekant tidigare har arten verkligen överrumplat inte bara mig utan hela Fjärilssverige. Videfuksens status har nämligen gått från noll till hundra på blott en handfull år och jag själv har faktiskt sett fler videfuks än nässelfjärilar detta år.
Vad är det som har hänt?!
En sliten videfuks vid Stocklycke på Omberg idag.
Den videfuks som vi observerade idag, var sliten och trög. Den har snart gjort sitt och kommer att dö inom kort och nu är det bara att hoppas att kärleken under våren har varit framgångsrik så att den lyckas ge liv åt en ny generation. Det blir spännande att följa artens etablering i min hembygd fortsättningsvis.
torsdag 17 april 2014
15 april - Resan till Kinda - "Mitt livs första mosippor"
.
Vägmotet på 34:an, där vägen går in till samhälllet Horn i allra sydligaste delen av Östergötland på gränsen till Småland, kallas lokalt för Hornkorset, det fick jag just reda på av Gerd på Liljeholmens folkhögskola i ett svar till det nyliga skriveriet om bombmurklan.
Och allt dettas hänger ihop, det jag skriver nu och det jag skrev igår, eftersom det är samma resa i samma vackra spännande Kindabygd och med samma goda vän, Lars Frölich, som personlig vägvisare det handlar om.
Nu är vi framme, vid Hornkorset, och går vid vägkanten där en sandig slänt på tio meters bredd reser sig upp mot tallskogen. I diket ligger plastflaskor och annat skräp, några kvarlämnade tallstockar och en hög med tallkvistar.
Det är en till synes mycket trivial plats; ett stycke typiskt människopåverkad mark alldeles invid en trafikerad väg mitt i skogen bara, och folket i bilarna som blåser förbi alldeles intill oss så att skjortorna fladdrar, bryr sig varken om oss eller de sällsynta naturalier som finns precis just här.
- Jag varnade dig, säger Lars, att det inte är en särdeles vacker plats det här, men du får stå ut en liten stund ytterligare och vänta in skönheten som snart kommer att uppenbaras.
Titta där borta, pekar han sedan efter en stund. Ser du under den där grånade tallen i sluttningen att där lyser något ljust och blommigt. Vi är framme!
Mina första riktiga mosippor.
Mosippor - en illustration som jag gjorde till boken "Sommen" år 1984.
Äntligen har jag mosippa i mina ögon på riktigt för första gången i mitt liv.
Jag målade visserligen mosippor en gång. Det var år 1984, och en beställning till boken "Sommen" av Göran Bergengren och jag fick improvisera efter direktiv. Det är sånt man gör som illustratör.
Men här i Hornkorset är jag nu med om verkligheten och allt blir väldigt stort och avgörande. Jag har väntat länge på detta tillfälle.
Mosippa, Pulsatilla vernalis.
I brantens övre del, vid kanten av tallskogen och under en kraftledning, finns mängder av mosippeplantor på en sträcka av ungefär femton meter, men inte mer. In under träden påträffar vi ytterligare en handfull buketter med sen är det i princip slut.
Det är alltså ett mycket begränsat område det är frågan om, men där, är det å andra sidan ställvis tätt mellan individerna.
Av blommande plantor finns ett trettiotal och där finns både knoppar, nyutslagna blommor och några som börjat gå i frukt.
Mosippa i knopp, bland andra högblommande plantor.
Strategin är uppenbar. Det gäller att sörja för överlevnad och inte satsa allt på en gång. Därför är det en genetisk variation inom beståndet vad gäller starten för blomning.
Detta är något som man också lätt noterar hos till exempel blåsipporna på Omberg, där de första slår ut i mars och de sista mot slutet av april, trots att plantorna står nära varandra.
Mosippans bladrosett är tätt tryckt mot backen och vintergrön. Under snön väntar den ut vårens intåg. Hur lätt är det inte att den förbigås.
Då man kikar närmare mot backen finner man många fler exemplar som inte blommar alls utan är i form av bladrosetter, stora eller små. Vi finner att det finns en god potential för framtiden.
Jag ligger under någon timme på magen med kameran i flitigt arbete. Ett trettiotal foton blir det till slut på dessa sköna blommor, från olika håll och ställning.
Färgen på kronbladens utsida är lätt purpurfärgad, från blålila till rosa, medan insidan är gulvit. Ståndarna är höggula och i mitten finns en gulgrön tofs av pistiller. Flera utslagna blommor är naggade och ätna. Av möss, insekter eller sniglar? Jag vet inte.
Höjden är från fem upp mot femton centimeter och blomstorleken varierar en del.
Hela blomman med stjälk och kronblad är i motljus så vackert silvrigt långluden, att man blir tårögd.
Ser du den ensamma mosippan, där nere till höger i bilden, så lätt att förbigå.
Vi vandrar in en bit i skogen och kan konstatera att det ensamma exemplar vid den lilla körvägen, det som Lars noterat vid tidigare besök ännu lever kvar. En utkanting.
Undringen är berättigad, ty mosippan, är en hotad art.
I Östergötland är mosippan rödlistad och utgående. Det vill säga, att den faktiskt tråkigt nog verkar vara på väg att dö ut.
Arten lever i sandiga tallskogar med kontinuitet i trädbeståndet eftersom den inte tål ett kalhygges utsatthet och torka. Å andra sidan kvävs den lätt av omgivande vegetation som högvuxna gräs och kraftig ljung. Förr i tiden var skogsbetets slitage på marken och de blottor som därvid skapades en förutsättning för mosippan, vilket gjorde arten mera spridd och allmän.
Även kattfoten är försvinnande och hotad idag. Åtgärder för mosippa hjälper även denna art på köpet så att säga.
Idag då djuren på skogen är ett minne blott krävs manuella naturvårdsåtgärder för att bevara mosippans status - röjning, markpåverkan och framför allt skogsbränning. Länsstyrelsen i Östergötaland gör säkert så gott man kan men det är klart att det är svårt att få pengar att räcka till när det handlar om kostsamma och slitigt sega mantimmar och det finns förvisso enormt mycket som pockar på åtgärder. I mosippans fall handlar det trist nog lite om en "konstgjord andning". Det känns så sorgligt att ens behöva tänka så!
Sålunda förvärras tillståndet för mosippan löpande. Av de nästan femtio lokaler i länet som var kända för några decennier sedan, både i de norra och södra skogsbygderna, återstår idag inte ens hälften. Och av dessa knappt tjugo platser är det idag endast tolv lokaler med fler än fem plantor. (Länsstyrelsen i E län).
Vi tar tid på oss. Det här är en stund för kontemplation och njutning, så vi sätter oss i solen med mosippornas väna ansikten vända mot våra ögon, och intar vår medhavda fika. Bättre än så kan livet inte vara.
Och tänk! Just då kommer en citronfjäril dansande i gläntan och sätter sig att suga nektar på den blomma som är oss närmast; så nära att jag måste luta mig bakåt för att få skärpa i min kamera.
Det känns som ett sakralt tecken.
*
Runt mosippornas blommande plantor prasslar det flera gånger framför våra fötter i ljungtuvorna och då och då ser vi en ljus liten ödlestjärt pila iväg över en sandig blotta. Vi är på besök inte bara hos mosippor. Här finns också sandödlor och om dessa tänker jag berätta nästa gång.
Jag känner att det blir snart. Jag vill få det ur mig.
Vägmotet på 34:an, där vägen går in till samhälllet Horn i allra sydligaste delen av Östergötland på gränsen till Småland, kallas lokalt för Hornkorset, det fick jag just reda på av Gerd på Liljeholmens folkhögskola i ett svar till det nyliga skriveriet om bombmurklan.
Och allt dettas hänger ihop, det jag skriver nu och det jag skrev igår, eftersom det är samma resa i samma vackra spännande Kindabygd och med samma goda vän, Lars Frölich, som personlig vägvisare det handlar om.
Nu är vi framme, vid Hornkorset, och går vid vägkanten där en sandig slänt på tio meters bredd reser sig upp mot tallskogen. I diket ligger plastflaskor och annat skräp, några kvarlämnade tallstockar och en hög med tallkvistar.
Det är en till synes mycket trivial plats; ett stycke typiskt människopåverkad mark alldeles invid en trafikerad väg mitt i skogen bara, och folket i bilarna som blåser förbi alldeles intill oss så att skjortorna fladdrar, bryr sig varken om oss eller de sällsynta naturalier som finns precis just här.
- Jag varnade dig, säger Lars, att det inte är en särdeles vacker plats det här, men du får stå ut en liten stund ytterligare och vänta in skönheten som snart kommer att uppenbaras.
Titta där borta, pekar han sedan efter en stund. Ser du under den där grånade tallen i sluttningen att där lyser något ljust och blommigt. Vi är framme!
Mina första riktiga mosippor.
Mosippor - en illustration som jag gjorde till boken "Sommen" år 1984.
Äntligen har jag mosippa i mina ögon på riktigt för första gången i mitt liv.
Jag målade visserligen mosippor en gång. Det var år 1984, och en beställning till boken "Sommen" av Göran Bergengren och jag fick improvisera efter direktiv. Det är sånt man gör som illustratör.
Men här i Hornkorset är jag nu med om verkligheten och allt blir väldigt stort och avgörande. Jag har väntat länge på detta tillfälle.
Mosippa, Pulsatilla vernalis.
I brantens övre del, vid kanten av tallskogen och under en kraftledning, finns mängder av mosippeplantor på en sträcka av ungefär femton meter, men inte mer. In under träden påträffar vi ytterligare en handfull buketter med sen är det i princip slut.
Det är alltså ett mycket begränsat område det är frågan om, men där, är det å andra sidan ställvis tätt mellan individerna.
Av blommande plantor finns ett trettiotal och där finns både knoppar, nyutslagna blommor och några som börjat gå i frukt.
Mosippa i knopp, bland andra högblommande plantor.
Strategin är uppenbar. Det gäller att sörja för överlevnad och inte satsa allt på en gång. Därför är det en genetisk variation inom beståndet vad gäller starten för blomning.
Detta är något som man också lätt noterar hos till exempel blåsipporna på Omberg, där de första slår ut i mars och de sista mot slutet av april, trots att plantorna står nära varandra.
Mosippans bladrosett är tätt tryckt mot backen och vintergrön. Under snön väntar den ut vårens intåg. Hur lätt är det inte att den förbigås.
Då man kikar närmare mot backen finner man många fler exemplar som inte blommar alls utan är i form av bladrosetter, stora eller små. Vi finner att det finns en god potential för framtiden.
Färgen på kronbladens utsida är lätt purpurfärgad, från blålila till rosa, medan insidan är gulvit. Ståndarna är höggula och i mitten finns en gulgrön tofs av pistiller. Flera utslagna blommor är naggade och ätna. Av möss, insekter eller sniglar? Jag vet inte.
Höjden är från fem upp mot femton centimeter och blomstorleken varierar en del.
Hela blomman med stjälk och kronblad är i motljus så vackert silvrigt långluden, att man blir tårögd.
Ser du den ensamma mosippan, där nere till höger i bilden, så lätt att förbigå.
Vi vandrar in en bit i skogen och kan konstatera att det ensamma exemplar vid den lilla körvägen, det som Lars noterat vid tidigare besök ännu lever kvar. En utkanting.
Undringen är berättigad, ty mosippan, är en hotad art.
I Östergötland är mosippan rödlistad och utgående. Det vill säga, att den faktiskt tråkigt nog verkar vara på väg att dö ut.
Arten lever i sandiga tallskogar med kontinuitet i trädbeståndet eftersom den inte tål ett kalhygges utsatthet och torka. Å andra sidan kvävs den lätt av omgivande vegetation som högvuxna gräs och kraftig ljung. Förr i tiden var skogsbetets slitage på marken och de blottor som därvid skapades en förutsättning för mosippan, vilket gjorde arten mera spridd och allmän.
Även kattfoten är försvinnande och hotad idag. Åtgärder för mosippa hjälper även denna art på köpet så att säga.
Idag då djuren på skogen är ett minne blott krävs manuella naturvårdsåtgärder för att bevara mosippans status - röjning, markpåverkan och framför allt skogsbränning. Länsstyrelsen i Östergötaland gör säkert så gott man kan men det är klart att det är svårt att få pengar att räcka till när det handlar om kostsamma och slitigt sega mantimmar och det finns förvisso enormt mycket som pockar på åtgärder. I mosippans fall handlar det trist nog lite om en "konstgjord andning". Det känns så sorgligt att ens behöva tänka så!
Sålunda förvärras tillståndet för mosippan löpande. Av de nästan femtio lokaler i länet som var kända för några decennier sedan, både i de norra och södra skogsbygderna, återstår idag inte ens hälften. Och av dessa knappt tjugo platser är det idag endast tolv lokaler med fler än fem plantor. (Länsstyrelsen i E län).
Vi tar tid på oss. Det här är en stund för kontemplation och njutning, så vi sätter oss i solen med mosippornas väna ansikten vända mot våra ögon, och intar vår medhavda fika. Bättre än så kan livet inte vara.
Och tänk! Just då kommer en citronfjäril dansande i gläntan och sätter sig att suga nektar på den blomma som är oss närmast; så nära att jag måste luta mig bakåt för att få skärpa i min kamera.
Det känns som ett sakralt tecken.
*
Runt mosippornas blommande plantor prasslar det flera gånger framför våra fötter i ljungtuvorna och då och då ser vi en ljus liten ödlestjärt pila iväg över en sandig blotta. Vi är på besök inte bara hos mosippor. Här finns också sandödlor och om dessa tänker jag berätta nästa gång.
Jag känner att det blir snart. Jag vill få det ur mig.
17 april - Hur bär de sig åt och vad har de där att göra?
.
Min inramade teckning, tavlan på fjärilar, är ursprungligen en illustration i boken "Ögon på naturen". Nu har den haft fem små svarta prickar eller snarare, små streck, innanför glaset uppe på den vita paspartoutkartongen en tid och detta skämmer och irriterar, så Ulla undrar om jag inte kan öppna tavlan och ta bort det där fula.
Jag vet vad det är, det undrar jag inte över.
Krypen, för det är sådana, är små insekter av ordningen rätvingar, avlägset släkt med cikador och syrsor och de heter Trips. I naturen finner man dem ofta i blommor, nästan alltid alldeles fullt i blommande maskrosor till exempel, där de lever på pollen och nektar. Och är man ute och cyklar, händer det inte sällan att man får dem i ögat. De kan nämligen flyga också, och då blir det en sån där liten skavande svart prick i ögonvrån, det har jag varit med om många gånger. Har inte du också?
Trips är blott ett par mm stora så det gäller att förstora rejält nu när jag ändå gör en akvarell av ett sånt där kryp.
Men, det jag verkligen undrar över är, hur tripsen har kommit in i min tavla, i flera stycken tavlor förresten.
Den är nämligen tät, inramningen, väl tejpad baktill och ramlisten runtom är både limmad och spikad.
Enda "ingången" är möjligen i själva hörnet. Där kan jag vid ytterst noggrant studium eventuellt finna en mikroskopisk öppning.
Men, hur den lilla insekten kan leta sig in mellan de olika skikten och till slut tränga sig fram mellan glas och kartong ända in mot mitten av tavlan är förstås ytterligare ett mysterium.
Och då mina vänner, har jag ändå inte svaret på den väsentligaste frågan. Varför?
Nåväl, ibland hjälper det inte att undra. Det är bara att utföra en uppgift, att till slut öppna tavlan och städa bort förtretligheten.
Min inramade teckning, tavlan på fjärilar, är ursprungligen en illustration i boken "Ögon på naturen". Nu har den haft fem små svarta prickar eller snarare, små streck, innanför glaset uppe på den vita paspartoutkartongen en tid och detta skämmer och irriterar, så Ulla undrar om jag inte kan öppna tavlan och ta bort det där fula.
Jag vet vad det är, det undrar jag inte över.
Krypen, för det är sådana, är små insekter av ordningen rätvingar, avlägset släkt med cikador och syrsor och de heter Trips. I naturen finner man dem ofta i blommor, nästan alltid alldeles fullt i blommande maskrosor till exempel, där de lever på pollen och nektar. Och är man ute och cyklar, händer det inte sällan att man får dem i ögat. De kan nämligen flyga också, och då blir det en sån där liten skavande svart prick i ögonvrån, det har jag varit med om många gånger. Har inte du också?
Trips är blott ett par mm stora så det gäller att förstora rejält nu när jag ändå gör en akvarell av ett sånt där kryp.
Men, det jag verkligen undrar över är, hur tripsen har kommit in i min tavla, i flera stycken tavlor förresten.
Den är nämligen tät, inramningen, väl tejpad baktill och ramlisten runtom är både limmad och spikad.
Enda "ingången" är möjligen i själva hörnet. Där kan jag vid ytterst noggrant studium eventuellt finna en mikroskopisk öppning.
Men, hur den lilla insekten kan leta sig in mellan de olika skikten och till slut tränga sig fram mellan glas och kartong ända in mot mitten av tavlan är förstås ytterligare ett mysterium.
Och då mina vänner, har jag ändå inte svaret på den väsentligaste frågan. Varför?
Nåväl, ibland hjälper det inte att undra. Det är bara att utföra en uppgift, att till slut öppna tavlan och städa bort förtretligheten.
onsdag 16 april 2014
15 april - Resan till Kinda - "I bombmurklans hemmamarker"
.
Slätmon heter samhället som ligger vid riksväg 34 några mil söder om Linköping. Vi är på väg ner dit, till det spännande landskapet i Kinda kommun, naturguiden Lars Frölich och jag, och vi har en spännande och speciellt för mig mycket efterlängtad dag framför oss. Vi har talat om den här resan under flera år tidigare. Lars har lovat att visa mig några floristiska klenoder nämligen och idag äntligen, passar det oss båda, samtidigt som vädret är med oss på bästa sätt.
Vi svänger av från huvudvägen vid korset in mot Slätmon och passerar strax en grusgrop i den moiga tallskogen som gett samhället sitt namn. Lars har alltså varit här flera gånger tidigare tillsammans med kommunekologen Anders Tingvall som är själva "upptäckaren"och han känner därför till den dolda grusväg som endast verka leda in mot en bergtäkt men som också bär in mot Väsby branters naturreservat, bortom en krök.
- Se genom skogen, säger Lars och pekar över surdraget, när vi parkerar bilen i en liten glänta.
Jag förstår inte direkt hans uppmaning, men ser snart en väldig klippbrant resa sig rakt upp i himlen, inte mer än femtio meter framför oss. En vägg som nästan helt dväljs av träd.
- Det här är Väsby branter, meddelar Lars, visst är det mäktigt!
Senare i sommar ska han vara Anders behjälplig med att märka ut det nya, långsträckta naturreservatet i terrängen, varefter informationsskyltar ska sättas på plats.
Under bergväggen ligger enorma rasblock täckta av barr, mossa och vegetation. Mellan blocken ålar sig stammar av skogslind med mångtusenårig historia från en svunnen värmetid innanför barken.
Skogslind.
Det är en frodig vegetation under rasbranten ner mot sprickbottnens surdrag. Där finns kalk i backen, rik tillgång till rinnande vatten och solen kilar ner spridda strålar av värme och ljus genom grentaket. Allt finns alltså, som behövs för en rik och vacker flora som vi båda kommer att njuta enormt av under ett par timmar framöver.
Mårdskit.
Vi trilskar oss också något tiotal meter upp i rasbrantens moras, kliver över gungande block och nyvassa fallstenar, vitblekta mårdskitar från i vintras, balanserar längs bångstyriga rönnslanor, och tränger oss igenom sprödlövade häggar och nästan överblommad tibast. Bara att lyckas en liten bit upp på väggen är utmanande och stort i vår ålder och hjärtat klappar hårt inte bara av känslosamhet.
Den vackra vårärten är på gång. Den är en släkting till den allmäna gökärten och som utslagen också något lik denna.
Men, trots alla dessa vackra blomster och en spännande omgivning är det ändå något annat som egentligen har lockat oss hit. Lars har nämligen lovat att visa mig den mystiska och sällsynta bombmurklan som jag tidigare aldrig har sett.
- Här, säger Lars, och visar på den några meter höga sandryggen vid sidan om surdraget, är betingelserna exakt de rätta för den sparsmakade bombmurklan. Här kan du börja se dig omkring.
Jag behöver inte söka länge. Framför mig ser jag den ena chokladbruna "bullen" efter den andra sticka upp ur barrmattan under granarna. Nästan alla håller på att mogna men är ändå stängda av ett svart lock som täcker hålet i toppen. Men där finns även exemplar som är yngre och ännu "hela".
Direkt efter snösmältningen börjar bombmurklan växa till. Den lever på barrmassans substrat och är en så kallad saprofyt som inte tål stillastående vatten eller sur jord, och den går absolut inte ihop med det moderna skogsbrukets kalhyggen och ensartning heller och framför allt kräver den lång kontinuitet av naturligt utvecklad barrskog.
Alla dessa specifika krav gör bombmusslan till en mycket sällsynt och därmed fridlyst svamp.
Jag känner på den, sträcker fram fingret och petar på kanten varvid hela svampen gungar.
Som en vattensäng tänker jag, fast nån sån har jag ju aldrig haft förstås, men jag kan tänka mig känslan.
Bombmurklan framför mig är således fylld av vätska, en blandning av vatten och sporer, som snart skall släppas ut över barrmattan för att säkra artens fortbestånd.
- Visst ser den ut lite som en sån där "rynkhund" du vet, säger Lars.
Just här och nu är jag beredd att hålla med om allt. Jag är så lycklig i stundens möjlighet. Jag upplever bombmurklans mystik.
Slätmon heter samhället som ligger vid riksväg 34 några mil söder om Linköping. Vi är på väg ner dit, till det spännande landskapet i Kinda kommun, naturguiden Lars Frölich och jag, och vi har en spännande och speciellt för mig mycket efterlängtad dag framför oss. Vi har talat om den här resan under flera år tidigare. Lars har lovat att visa mig några floristiska klenoder nämligen och idag äntligen, passar det oss båda, samtidigt som vädret är med oss på bästa sätt.
Vi svänger av från huvudvägen vid korset in mot Slätmon och passerar strax en grusgrop i den moiga tallskogen som gett samhället sitt namn. Lars har alltså varit här flera gånger tidigare tillsammans med kommunekologen Anders Tingvall som är själva "upptäckaren"och han känner därför till den dolda grusväg som endast verka leda in mot en bergtäkt men som också bär in mot Väsby branters naturreservat, bortom en krök.
- Se genom skogen, säger Lars och pekar över surdraget, när vi parkerar bilen i en liten glänta.
Jag förstår inte direkt hans uppmaning, men ser snart en väldig klippbrant resa sig rakt upp i himlen, inte mer än femtio meter framför oss. En vägg som nästan helt dväljs av träd.
- Det här är Väsby branter, meddelar Lars, visst är det mäktigt!
Senare i sommar ska han vara Anders behjälplig med att märka ut det nya, långsträckta naturreservatet i terrängen, varefter informationsskyltar ska sättas på plats.
Under bergväggen ligger enorma rasblock täckta av barr, mossa och vegetation. Mellan blocken ålar sig stammar av skogslind med mångtusenårig historia från en svunnen värmetid innanför barken.
Skogslind.
Det är en frodig vegetation under rasbranten ner mot sprickbottnens surdrag. Där finns kalk i backen, rik tillgång till rinnande vatten och solen kilar ner spridda strålar av värme och ljus genom grentaket. Allt finns alltså, som behövs för en rik och vacker flora som vi båda kommer att njuta enormt av under ett par timmar framöver.
Mårdskit.
Vi trilskar oss också något tiotal meter upp i rasbrantens moras, kliver över gungande block och nyvassa fallstenar, vitblekta mårdskitar från i vintras, balanserar längs bångstyriga rönnslanor, och tränger oss igenom sprödlövade häggar och nästan överblommad tibast. Bara att lyckas en liten bit upp på väggen är utmanande och stort i vår ålder och hjärtat klappar hårt inte bara av känslosamhet.
Blåsippor finns i mängd. I det relativt sparsamma ljuset under bergbrantens skugga blir skaften märkvärdigt långa och gängliga. Blommorna är glest ofta till och med enskilt ansatta, inte alls så buskiga och i buketter, som jag är van vid att se blåsippor på Omberg.
Den första gullpurdran har precis slagit ut ur en rörlig vattenyta täckt av bäckbräsmor och näckmossa.
Nästrotens fjolårsståndare skvallrar om hög floristisk kvalitet. Vi finner ett tjugotal inom några ars yta.
Vätterosen är hasselns följeslagare och parasit.
Ögonpyrolans fjolårsgamla blomstjälk avslöjar arttillhörighet och nya, mörkt gröna och naggade blad berättar att den kommer åter även denna sommar som en fröjd för ögat med sin stora ensamt lutande blomma.
Den vackra vårärten är på gång. Den är en släkting till den allmäna gökärten och som utslagen också något lik denna.
Men, trots alla dessa vackra blomster och en spännande omgivning är det ändå något annat som egentligen har lockat oss hit. Lars har nämligen lovat att visa mig den mystiska och sällsynta bombmurklan som jag tidigare aldrig har sett.
- Här, säger Lars, och visar på den några meter höga sandryggen vid sidan om surdraget, är betingelserna exakt de rätta för den sparsmakade bombmurklan. Här kan du börja se dig omkring.
Jag behöver inte söka länge. Framför mig ser jag den ena chokladbruna "bullen" efter den andra sticka upp ur barrmattan under granarna. Nästan alla håller på att mogna men är ändå stängda av ett svart lock som täcker hålet i toppen. Men där finns även exemplar som är yngre och ännu "hela".
Direkt efter snösmältningen börjar bombmurklan växa till. Den lever på barrmassans substrat och är en så kallad saprofyt som inte tål stillastående vatten eller sur jord, och den går absolut inte ihop med det moderna skogsbrukets kalhyggen och ensartning heller och framför allt kräver den lång kontinuitet av naturligt utvecklad barrskog.
Alla dessa specifika krav gör bombmusslan till en mycket sällsynt och därmed fridlyst svamp.
Jag känner på den, sträcker fram fingret och petar på kanten varvid hela svampen gungar.
Som en vattensäng tänker jag, fast nån sån har jag ju aldrig haft förstås, men jag kan tänka mig känslan.
Bombmurklan framför mig är således fylld av vätska, en blandning av vatten och sporer, som snart skall släppas ut över barrmattan för att säkra artens fortbestånd.
- Visst ser den ut lite som en sån där "rynkhund" du vet, säger Lars.
Just här och nu är jag beredd att hålla med om allt. Jag är så lycklig i stundens möjlighet. Jag upplever bombmurklans mystik.
*
Det kommer mera om resan till Kinda, jag tänker snart berätta om både Mosippa och Sandödla vid besöket ännu längre söderut i Östergötland, vid Horn nära den småländska gränsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)