15 april - Resan till Kinda - "I bombmurklans hemmamarker"

.
Slätmon heter samhället som ligger vid riksväg 34 några mil söder om Linköping. Vi är på väg ner dit, till det spännande landskapet i Kinda kommun, naturguiden Lars Frölich och jag, och vi har en spännande och speciellt för mig mycket efterlängtad dag framför oss. Vi har talat om den här resan under flera år tidigare. Lars har lovat att visa mig några floristiska klenoder nämligen och idag äntligen, passar det oss båda, samtidigt som vädret är med oss på bästa sätt.

Vi svänger av från huvudvägen vid korset in mot Slätmon och passerar strax en grusgrop i den moiga tallskogen som gett samhället sitt namn. Lars har alltså varit här flera gånger tidigare tillsammans med kommunekologen Anders Tingvall som är själva "upptäckaren"och han känner därför till den dolda grusväg som endast verka leda in mot en bergtäkt men som också bär in mot Väsby branters naturreservat, bortom en krök.

- Se genom skogen, säger Lars och pekar över surdraget, när vi parkerar bilen i en liten glänta.

Jag förstår inte direkt hans uppmaning, men ser snart en väldig klippbrant resa sig rakt upp i himlen, inte mer än femtio meter framför oss. En vägg som nästan helt dväljs av träd.

- Det här är Väsby branter, meddelar Lars, visst är det mäktigt! 
Senare i sommar ska han vara Anders behjälplig med att märka ut det nya, långsträckta naturreservatet i terrängen, varefter informationsskyltar ska sättas på plats.

Under bergväggen ligger enorma rasblock täckta av barr, mossa och vegetation. Mellan blocken ålar sig stammar av skogslind med mångtusenårig historia från en svunnen värmetid innanför barken.

Skogslind.

Det är en frodig vegetation under rasbranten ner mot sprickbottnens surdrag. Där finns kalk i backen, rik tillgång till rinnande vatten och solen kilar ner spridda strålar av värme och ljus genom grentaket. Allt finns alltså, som behövs för en rik och vacker flora som vi båda kommer att njuta enormt av under ett par timmar framöver.

Mårdskit.

Vi trilskar oss också något tiotal meter upp i rasbrantens moras, kliver över gungande block och nyvassa fallstenar, vitblekta mårdskitar från i vintras, balanserar längs bångstyriga rönnslanor, och tränger oss igenom sprödlövade häggar och nästan överblommad tibast. Bara att lyckas en liten bit upp på väggen är utmanande och stort i vår ålder och hjärtat klappar hårt inte bara av känslosamhet. 

Blåsippor finns i mängd. I det relativt sparsamma ljuset under bergbrantens skugga blir skaften märkvärdigt långa och gängliga. Blommorna är glest ofta till och med enskilt ansatta, inte alls så buskiga och i buketter, som jag är van vid att se blåsippor på Omberg.

Den första gullpurdran har precis slagit ut ur en rörlig vattenyta täckt av bäckbräsmor och näckmossa.

Nästrotens fjolårsståndare skvallrar om hög floristisk kvalitet. Vi finner ett tjugotal inom några ars yta.

Vätterosen är hasselns följeslagare och parasit.

Ögonpyrolans fjolårsgamla blomstjälk avslöjar arttillhörighet och nya, mörkt gröna och naggade blad berättar att den kommer åter även denna sommar som en fröjd för ögat med sin stora ensamt lutande blomma.

Den vackra vårärten är på gång. Den är en släkting till den allmäna gökärten och som utslagen också något lik denna.

Men, trots alla dessa vackra blomster och en spännande omgivning är det ändå något annat som egentligen har lockat oss hit. Lars har nämligen lovat att visa mig den mystiska och sällsynta bombmurklan som jag tidigare aldrig har sett.

- Här, säger Lars, och visar på den några meter höga sandryggen vid sidan om surdraget, är betingelserna exakt de rätta för den sparsmakade bombmurklan. Här kan du börja se dig omkring.

Jag behöver inte söka länge. Framför mig ser jag den ena chokladbruna "bullen" efter den andra sticka upp ur barrmattan under granarna. Nästan alla håller på att mogna men är ändå stängda av ett svart lock som täcker hålet i toppen. Men där finns även exemplar som är yngre och ännu "hela".

Direkt efter snösmältningen börjar bombmurklan växa till. Den lever på barrmassans substrat och är en så kallad saprofyt som inte tål stillastående vatten eller sur jord, och den går absolut inte ihop med det moderna skogsbrukets kalhyggen och ensartning heller och framför allt kräver den lång kontinuitet av naturligt utvecklad barrskog. 
Alla dessa specifika krav gör bombmusslan till en mycket sällsynt och därmed fridlyst svamp.

Jag känner på den, sträcker fram fingret och petar på kanten varvid hela svampen gungar. 
Som en vattensäng tänker jag, fast nån sån har jag ju aldrig haft förstås, men jag kan tänka mig känslan.
Bombmurklan framför mig är således fylld av vätska, en blandning av vatten och sporer, som snart skall släppas ut över barrmattan för att säkra artens fortbestånd.

- Visst ser den ut lite som en sån där "rynkhund" du vet, säger Lars.

Just här och nu är jag beredd att hålla med om allt. Jag är så lycklig i stundens möjlighet. Jag upplever bombmurklans mystik.

*

Det kommer mera om resan till Kinda, jag tänker snart berätta om både Mosippa och Sandödla vid besöket ännu längre söderut i Östergötland, vid Horn nära den småländska gränsen.