24 april - Murklor

.
Jo, jag vet!

Stenmurklan är en hälsovådlig svamp som man avråds från att konsumera numera. Den ska enligt senare års rön vara både kortsiktigt och långsiktigt giftig, bland annat cancerogen, och tillredningsråden för murklan har med ökande kunskap därför eskalerat i tid och omsorg med åren.

I min barndom hängde murklor på tork i köket varje vår. Det räckte för att avgifta dem, visste mina föräldrar då. 
Sen kom råden om förvällning. Fem minuters kok i vatten, bortslagning och avsköljning därefter var kravet.
Efterhand ökades förvällningsbehovet till två gånger 10 minuter med bortslagning och avsköljning däremellan och för något år sedan talades det till och med om tre förvällningar - hur mycket smak och doft finns kvar därefter?

Stenmurklan trivs bäst på hyggen. Den behöver fuktig bar jord eller sand för att svampens fruktkroppar ska trivas. Således finner man den ofta längs körskador efter avverkningsfordon. En rotvälta kan bli en naturlig plats för stenmurkla mitt i skogen.
Värme är förstås också en förutsättning för ett gott murkelår.

Idag har man dragit konsekvenserna av ökad lärdom till sin spets. Rådet är numera att inte plocka eller äta stenmurkla alls. Giftigheten varierar mellan de två arterna ljus stenmurkla och mörk stenmurkla och till och med mellan olika exemplar och sammantaget betraktas svampen som så giftig att man inte ska handha den med fingrarna, ens andas in lukten i bilen hem och absolut inte ångorna i köket från förvällningskoket. Och trots upprepade förvällningar menar man att farligheten likväl består.

Och ändå! Jag kan liksom inte låta bli om möjligheten dyker upp. 
Det är ju så gudomligt gott med tillagade murklor och så tänker jag att så farligt kan det väl ändå inte vara, människor har ju plockat och ätit stenmurklor under långliga tid och det med många gånger tveksamma omsorger och själv har jag hittills överlevt, liksom mina föräldrar, till dagens dryga nittio år.

Här blandas kvist och rot tillsammans med grus och jord. Ett lämpligt substrat för stenmurkla.

Jag genade över Lysings härads allmänning för ett par veckor sedan, efter det årliga besöket på bilbesiktningen i Tranås. Jag blev lite kissnödig och stannade vid ett årsgammalt och fult hygge. 
Just här, tänkte jag, plockade vi murklor vid vägkanten de allra första åren på 70-talet, då vi var nyinflyttade Ödeshögsbor, ibland tillsammans med vännerna Rolf och Christina, som redan kunde trakten. Och någonstans i en garderob har Ulla och jag kvar en superåttafilm som berättar om en av dessa härliga murkelutflykter tillsammans med barnen.

Här borde finnas murklor också idag tänkte jag och spetade ut mellan ris, stenar och stubbar.
Där var fullt av stenmurklor, överallt, men ännu ganska små. Jag väntar in ett kommande regn och påskveckans förutspådda värme, planerade jag.

Stenmurklan behöver näring för sin tillväxt. Det får den av all cellullosa som finns i kvistar, stubbar och rötter, helst på ett årsgammalt hygge där svampens hyfer hunnit sprida ut sig under jorden.

Igår eftermiddag var jag tillbaka. Något regn att tala om blev det ju aldrig men värmen borde ha drivit på.
Murklorna hade inte vuxit till sig som jag hoppats och många av dem var hårdtorkade.
Men det var gott om dem, överallt. Jag gick runt på en yta av några hundra kvadratmeter bara och plockade, eller egentligen skar av med min svampkniv, och fick ihop en papperskasse full på bara tjugo minuter. 

När kassen var full hade jag mer än tio kilo murklor med mig hem.

Från klockan fem igår eftermiddag till klockan nio om kvällen höll jag på med efterarbetet. Jag sköljde i rent vatten varje enskild murkla för att få bort sanden, rensade och skar ner utomhus i solvärmen i lä för den svala ostvinden på altanen, förvällningskokade vardera femton minuter två rejäla omgångar murklor i syltkitteln med köksfönstret på vid gavel och fläkten påslagen, slog bort kokvatten, sköljde väl i diskhon och kokade sedan ytterligare en gång svampen omgångsvis i mindre kärl under tjugo minuter. 
Det måste ta sin tid med murklor. Man får inte slarva.

Därefter paketerade vi i plastpåsar för frysen. Tio satser färdiga murkelpaket blev det till slut. Nu har vi så att vi står oss en bra tid framöver. 

Och ja! Vi unnade oss förstås en rejäl portion direkt. Gräddstuvade murklor rätt av bara med ett glas rött till; en smaksensation som går utöver det mesta.