Jag har klippt gräset vid Stugan idag. Det tog mig ungefär två timmar. Gräset var långt men klippvänligt ändå, inte så där segt som det kan bli något längre fram.
Jag förundras och gläds över min Klippo, som trots ovårdnad startade på momangen efter en lång, kall och fuktig vinterförvaring i boden. Tryggt!
På hemvägen spanade jag efter fjällpipare på alla osådda gärden. Det är där jag brukar finna dem exakt den här tiden. Innan kröken vid Holmen satt jag så vid vägkanten och lät kikarblicken vandra längs horisonten, då en lärka till slut fick nog och började gnöla över min närvaro. Antagligen var jag alldeles för nära boet.
Lärkan gick omkring inte mer än tio meter ifrån mig i vårsåddens broddgrönska, märkligt styltbent och trippande som en trana på skära fötter med hängande vingar och stjärt á la gärdsmyg, d v s rakt upp. Hjässtofsen var rest maximalt och ur strupen skorrade hårda och korta sångramsor.
Till slut for den upp i luften och började sjunga på riktigt.
Det är så en sånglärka är vackrast och bäst, tycker jag.
Vid Väversunda går grågåsparen omkring med sina snart veckogamla ungar. Se där, ett nytt rekord detta år.
Och längs alla vägkanter blommar maskrosorna gudomligt vackert. Konkurrens om det gula har de från rapsfälten som ännu dock bär grönhet i sin blomning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar