Jag återvände till min ungdoms stad Mjölby och sammanstrålade där med gode vännen, biologen Sven Lennartsson för ett par dagar sedan. Det var i torsdags eftermiddag, den 3 april, och solen sken vackert och vinden var lugn.
Vi åt en god lunch hemma hos Sven i det vackra lilla gula huset som lutar köksfönstret över Svartåns frivattenpassage, där strömstaren huserar vintertid och häckande kanadagäss och forsärlor och ibland till och med en utter kan ses. Det är alldeles nedom Kanikegårdens komplex, som vi startade vår promenad längs åns slingrande lopp från kraftverket mitt i stan längs glittrande krökar och sammetslena sel med en hängande bård av träd som inramar äventyret.
Häggen knoppas i lä.
Vi passerade förbi både modern och gammal bebyggelse, gick in under mäktiga aldungar, klibbal och "arre", sniffade in vårens mullrika dofter i häggsnår och hassellundar, gick över små gångbroar ända bort till gärdsgårdarnas ekbackar vid Egeby och Albacken samt talade en stund med kolonilottsägarna bortom Prästgårdsliden vilka kämpade med kvickroten, innan vi vände åter mot stan igen på åns norra sida.
Sven vid hagen.
Jag kan inte påstå direkt att det var mina hemmamarker här vid ån som jag återsåg trots min uppväxt här. Jag bodde nämligen på andra sidan staden, på Västra Hargsvägen, och det var på den tiden, under femtiotalet, psykologiskt och socialt väldigt långt mellan olika stadsdelar även i en småstad som Mjölby. Obekanta och farliga "utmarker" låg alltid emellan hemmet och intressanta platser och lockande möten och med den enastående täthet av ungar som rådde under femtiotalet blev hotfulla revirstrider och berättelserna därom åtminstone anekdotiskt kända och sanningsenligt andrahandsbevittnade.
Men visst minns jag ändå tämligen väl hembygdsgården på Norrgårds holme, att jag modigt sökte mig dit som något mera vuxen för att fånga vattenloppor till mitt nyss införskaffade akvarium, varvid jag en gång förresten halkade på en algig sten och slog i mitt högra skenben med ännu bestående ärr som följd.
Här var jag också med på drickabilen och hämtade läsk och pilsner på Mjölby bryggeri, vars pampiga stenmur ännu vetter mot vattnet. Men där bryggeriet fanns ligger idag en serie arkitektritade hyreshus.
Det var där förresten som jag minns att rödstjärten flög in till sitt bo i en skarv; ett litet enkelt minne av livet.
Springpojke och handräckning av olika art var oftast de obligatoriska feriejobben på den tiden, både vinter som sommar.
Och som ytterligare ett exempel på bredden i dessa tjänster tänker jag vidare, att inte så mycket längre bort, ungefär där Prästgårdslidens hyreshus ligger idag, pliggade jag sulor på trätofflorna i Knutssons Träskofabrik en hel sommar och tjänande sammanlagt trehundra kronor och köpte mig en gitarr, lämplig att dåra söta hjärtan med, tänkte jag visst.
Fiskarten Vimma känner man igen på ett klassiskt överbett. Hanen ska enligt litteraturen i lekdräkt vara oerhört vacker i svart och rött men det har jag aldrig sett själv. Våra fångade fiskar såg ut som på bilden.
Sommartid stod vi grabbar på de stinkande metervida avloppstrummorna av betong, då var vi nog i femtonårsåldern, och fiskade i vatten som rann orenat rakt ut i ån. Bland skitkorvar, kondomer och annat äckel drog vi upp den ena fisken efter den andra. Agnade gjorde vi med gårdagens tummade franskbröd från hembageriet ovanför fallet.
På den tiden visste vi aldrig att fisken hette vimma.
Vi släppte nästan alltid tillbaka fiskarna i ån igen för att öka möjligheten till nya fångster men ibland for den elake i oss och vi satte ut dem i den lilla kvarnparksdammen alldeles bakom den stora sälgen där gröngölingen häckade i samma hackade hål flera år i rad ovanligt nog. Där kunde vi bättre se dem simma omkring ända tills värmedöden antagligen fick dem att storkna, men då var vi nog inte kvar.
Uppe på bron, över åfåran som strömmade ut från turbinerna, strax intill Hansens mekaniska verkstad, parkerade vi cyklarna och gick ner till farbröderna som nästan alltid var där, fiskande id med körsbärsagnad krok, men själv kom jag aldrig så långt i utvecklingen av mitt fiske.
Forsärla.
Den var svårfotograferade idag så jag fick göra en liten akvarellskiss istället.
På den tiden jag var barn fanns inga forsärlor i Mjölby. Sädesärlan var god nog åt mig och den enda jag kände till. Inte förrän på 2000-talet anlände forsärlan under sin explosiva utbredning mot nordost över södra Sverige, först i Boxholm två mil söderöver och sen vidare längs ån mot norr, och till Mjölby hittade den alltså långt långt efter det att jag lämnat staden.
Idag ser vi forsärlor Sven och jag, förstås! Ett par stycken. Och Sven visar röret där de hade sitt bo förra året. De kommer tidigt, redan i mitten av mars månad.
Sädesärlan har precis anlänt till Svartån i Mjölby.
När vi kommer vandrande flyger forsärlorna framför oss, stannar upp och vippar intensivt med stjärtarna hela tiden jagade av de mera nyligen anlända sädesärlorna som alltså fått sen konkurrens om ett sen länge hävdat utrymme.
Ett dussin mäktiga ekar med midjeomfång av minst ett par meter ståtar längs promenaden. Ett kajpar har annekterat en reva under barken som sitt eget tillhåll. De gömmer sig i hålet alldeles tysta och stilla då vi passerar.
De flesta ekarna är ur insektssynpunkt lite väl friska, menar Sven. Det är med andra ord dåligt med skador, hål och mulmbäddar, sånt som gör det biologiska livet rikare. Det finns en lite längre bort som ur den synpunkten är bättre men å andra sidan är den alldeles för hög för mig att undersöka.
Det finns dock potential i området för ekinsekter av rang, fortsätter Sven, kanske till och med för läderbaggen och bara några kilometer mot öster, vid Solberga, är ju ekoxen funnen.
En väldigt stor och vackert formad blommande sälg reser sig i en glänta. Det är en hane och den är alldeles översållad av lysande gula blomställningar.
Runt den stora sälgens pollengula hängen surrar bin och humlor och luften är blomsterdoftig.
Sidensvansen spanar från fågelbärets topp efter flygande insekter.
Just här, i gläntan, sitter ett tiotal sidensvansar högt upp i trädens toppar; inte så där som på vintern kurande i flock, utan istället var och en för sig, under alert och stringent kroppshållning spanande rakt ut i luften.
De är på insektsjakt!
Det här är ett ganska okänt beteende men faktiskt väldigt typiskt för sidensvansar under april och maj, då de återvänder mot norr för sin häckning, då de överger bärdieten och går över på animalisk kost.
Sidensvansen kastar sig elegant ut i luften för att fånga sitt flygande byte.
Koncentrerat spanande väntar sidensvansen ut ett lämpligt offer, en yster vårfluga eller en liten dykarbagge som passerar på väg från vintervistet till sitt längtans vattnet, varvid den kastar sig rakt ut i luften, som en något förstorad grå flugsnappare, och med elegans och suverän flygskicklighet fångar det utvalda bytet för att sedan återvända till sin utsiktspost.
Det är verkligen en fascinerande upplevelse att se sidensvansen i denna annorlunda skepnad även för en inbiten fågelskådare som jag själv.
Här borta någonstans låg den lilla ön som vi kallade Liljekonvaljeholmen, berättar jag för Sven. Dit gick vi i examenstider och plockade knippvis med liljekonvaljer. Men, jag känner inte riktigt igen mig längre. Så mycket är förändrat, framför allt tillgängligheten.
Ovanför åbrinkens branta slänter, bakom höga men vittrande stängsel på krönet, ser vi taken till fabriker, skorstenar, ruckel och andra skräpiga områden, den före detta Lumelampans komplex, ett antal små verkstäder och vi hör även stambanans tåg som ideligen passerar.
Är det ett hasselmusbo, undrar jag och böjer mig fram för att se bättre. Boet av mossa och kvistar sitter väl dolt och inkilat vid grenrasket i brösthöjd på en alstam.
Nej, jag tycker det ser ut som ett bo av gärdsmyg, menar Sven.
Så är det förstås. Jag ser till och med den för gärdsmygens bo så typiska "stegen" av små kvistar som leder upp till öppningen.
Så fortsätter våra sinnen att öppna sig för allting som händer här i mitt minnes landskap; läsa av, lyssna och dofta.
Men, helheten i landskapet är ändå ganska annorlunda mot förr. Idag leder en slätt grusad och delvis asfalterad, handikappanpassad väg genom hela området med broar över ån och informationstavlor som berättar om natur och kultur och även om kungsfiskaren som finns här.
Ännu så sent som på 70-talet hindrade industrier och verkstäder tillgängligheten väsentligt och jag minns, att jag, för att få höra bygdens första näktergalar, var tvungen att anstränga mig betydligt mera.
Idag leder banade vägar rakt in i näktergalarnas revir och möjligheten till verkligt fina naturnära upplevelser är tillrättalagd för Mjölbyborna.
Här, pekar Sven. Lukta! Kan du känna något?
Vi har stannat vid ett träd, där roten är delvis blottad och ett hål öppnar sig vid stammens bas.
En i morgonkylan ännu något trög kaka av solande blanksvarta myror sitter i hålet och jag böjer mig ner och sniffar.
Jag är nog lite täppt i näsan, svarar jag. Jag känner faktiskt ingen speciell doft. Lite vanlig myrsyra möjligen.
Detta är en koloni, en stack, av blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, och de ska dofta lite speciellt, säger Sven. Stammen är säkert ihålig minst en meter upp över marken, ty här innanför barken finns ett galleri av gångar och hålrum med lövtunna väggar emellan, skapade av envetet gnagande myror som dessutom använder sig av "odlad" svamp som kitt och lim i arbetet.
Det är en, om inte sällsynt så i varje fall, lite ovanlig myra, säger Sven.
Arbetare av Blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, är ca 5 mm stor. Den har ett extra brett och kraftigt huvud för att kunna uträtta sitt gnagarbete.
Hemma minns jag senare att jag ändå har sett den här arten en gång tidigare i livet och jag kom på det till sist efter en natts funderande. Det var vid Vätterns strand, som jag fann en vattenslipad gammal stock som låg uppspolad bland klapperstenarna för ett antal år sedan och då jag vände på den, vällde blanksvarta trämyror ut ur ett hål. Jag vet att jag undrade vad det var för sorts konstiga lacksvarta och aningen tröga myror.
Nu vet jag!
Sköldsyra, Rumex scutatus.
På tröskeln till Svens bostad, i gruset bland kullerstenarna alldeles intill husväggen och trappan, är en liten växt på väg upp i vårvärmen. Den har njurformade, lite runda och tunt gröna och något rödkantade blad av ett par centimeters vidd som kommer upp i ett knippe på röda skaft och breder ut sig i solen. Växten liknar faktiskt en liten minirabarber.
Det där du, säger Sven, är en väldigt sällsynt art. Det var Kjell Antonsson som upptäckte den när han var på besök.
Sköldsyran, Rumex scutatus, är en tillfällig men naturaliserad nykomling i vårt land från Sydeuropa. Den här är jag ganska ensam om i Sverige ska du veta, så jag är Kjell stort tack skyldig.
Sålunda kan en enkel vandring i ett av barn och ungdom minnesfyllt landskap komma att te sig en ordinär vårdag i april år 2014, ett antal decennier senare i livet. Inte så pjåkigt, eller hur? Och härmed är jag förstås Sven ett stort tack skyldig. Och Mjölby. Och Svartån.
STORT TACK!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar