6 april - En nostalgisk promenad längs Svartån i Mjölby stad.

.
Jag återvände till min ungdoms stad Mjölby och sammanstrålade där med gode vännen, biologen Sven Lennartsson för ett par dagar sedan. Det var i torsdags eftermiddag, den 3 april, och solen sken vackert och vinden var lugn. 

Vi åt en god lunch hemma hos Sven i det vackra lilla gula huset som lutar köksfönstret över Svartåns frivattenpassage, där strömstaren huserar vintertid och häckande kanadagäss och forsärlor och ibland till och med en utter kan ses. Det är alldeles nedom Kanikegårdens komplex, som vi startade vår promenad längs åns slingrande lopp från kraftverket mitt i stan längs glittrande krökar och sammetslena sel med en hängande bård av träd som inramar äventyret.

Häggen knoppas i lä.

Vi passerade förbi både modern och gammal bebyggelse, gick in under mäktiga aldungar, klibbal och "arre", sniffade in vårens mullrika dofter i häggsnår och hassellundar, gick över små gångbroar ända bort till gärdsgårdarnas ekbackar vid Egeby och Albacken samt talade en stund med kolonilottsägarna bortom Prästgårdsliden vilka kämpade med kvickroten, innan vi vände åter mot stan igen på åns norra sida. 

Sven vid hagen.

Jag kan inte påstå direkt att det var mina hemmamarker här vid ån som jag återsåg trots min uppväxt här. Jag bodde nämligen på andra sidan staden, på Västra Hargsvägen, och det var på den tiden, under femtiotalet, psykologiskt och socialt väldigt långt mellan olika stadsdelar även i en småstad som Mjölby. Obekanta och farliga "utmarker" låg alltid emellan hemmet och intressanta platser och lockande möten och med den enastående täthet av ungar som rådde under femtiotalet blev hotfulla revirstrider och berättelserna därom åtminstone anekdotiskt kända och sanningsenligt andrahandsbevittnade.

Men visst minns jag ändå tämligen väl hembygdsgården på Norrgårds holme, att jag modigt sökte mig dit som något mera vuxen för att fånga vattenloppor till mitt nyss införskaffade akvarium, varvid jag en gång förresten halkade på en algig sten och slog i mitt högra skenben med ännu bestående ärr som följd.

Här var jag också med på drickabilen och hämtade läsk och pilsner på Mjölby bryggeri, vars pampiga stenmur ännu vetter mot vattnet. Men där bryggeriet fanns ligger idag en serie arkitektritade hyreshus.
Det var där förresten som jag minns att rödstjärten flög in till sitt bo i en skarv; ett litet enkelt minne av livet.

Springpojke och handräckning av olika art var oftast de obligatoriska feriejobben på den tiden, både vinter som sommar.
Och som ytterligare ett exempel på bredden i dessa tjänster tänker jag vidare, att inte så mycket längre bort, ungefär där Prästgårdslidens hyreshus ligger idag, pliggade jag sulor på trätofflorna i Knutssons Träskofabrik en hel sommar och tjänande sammanlagt trehundra kronor och köpte mig en gitarr, lämplig att dåra söta hjärtan med, tänkte jag visst. 

Fiskarten Vimma känner man igen på ett klassiskt överbett. Hanen ska enligt litteraturen i lekdräkt vara oerhört vacker i svart och rött men det har jag aldrig sett själv. Våra fångade fiskar såg ut som på bilden.

Sommartid stod vi grabbar på de stinkande metervida avloppstrummorna av betong, då var vi nog i femtonårsåldern, och fiskade i vatten som rann orenat rakt ut i ån. Bland skitkorvar, kondomer och annat äckel drog vi upp den ena fisken efter den andra. Agnade gjorde vi med gårdagens tummade franskbröd från hembageriet ovanför fallet. 
På den tiden visste vi aldrig att fisken hette vimma.
Vi släppte nästan alltid tillbaka fiskarna i ån igen för att öka möjligheten till nya fångster men ibland for den elake i oss och vi satte ut dem i den lilla kvarnparksdammen alldeles bakom den stora sälgen där gröngölingen häckade i samma hackade hål flera år i rad ovanligt nog. Där kunde vi bättre se dem simma omkring ända tills värmedöden antagligen fick dem att storkna, men då var vi nog inte kvar.

Uppe på bron, över åfåran som strömmade ut från turbinerna, strax intill Hansens mekaniska verkstad, parkerade vi cyklarna och gick ner till farbröderna som nästan alltid var där, fiskande id med körsbärsagnad krok, men själv kom jag aldrig så långt i utvecklingen av mitt fiske.

Forsärla. 
Den var svårfotograferade idag så jag fick göra en liten akvarellskiss istället.

På den tiden jag var barn fanns inga forsärlor i Mjölby. Sädesärlan var god nog åt mig och den enda jag kände till. Inte förrän på 2000-talet anlände forsärlan under sin explosiva utbredning mot nordost över södra Sverige, först i Boxholm två mil söderöver och sen vidare längs ån mot norr, och till Mjölby hittade den alltså långt långt efter det att jag lämnat staden.
Idag ser vi forsärlor Sven och jag, förstås! Ett par stycken. Och Sven visar röret där de hade sitt bo förra året. De kommer tidigt, redan i mitten av mars månad.

Sädesärlan har precis anlänt till Svartån i Mjölby.

När vi kommer vandrande flyger forsärlorna framför oss, stannar upp och vippar intensivt med stjärtarna hela tiden jagade av de mera nyligen anlända sädesärlorna som alltså fått sen konkurrens om ett sen länge hävdat utrymme.

Ett dussin mäktiga ekar med midjeomfång av minst ett par meter ståtar längs promenaden. Ett kajpar har annekterat en reva under barken som sitt eget tillhåll. De gömmer sig i hålet alldeles tysta och stilla då vi passerar.
De flesta ekarna är ur insektssynpunkt lite väl friska, menar Sven. Det är med andra ord dåligt med skador, hål och mulmbäddar, sånt som gör det biologiska livet rikare. Det finns en lite längre bort som ur den synpunkten är bättre men å andra sidan är den alldeles för hög för mig att undersöka. 
Det finns dock potential i området för ekinsekter av rang, fortsätter Sven, kanske till och med för läderbaggen och bara några kilometer mot öster, vid Solberga, är ju ekoxen funnen.

En väldigt stor och vackert formad blommande sälg reser sig i en glänta. Det är en hane och den är alldeles översållad av lysande gula blomställningar.

Runt den stora sälgens pollengula hängen surrar bin och humlor och luften är blomsterdoftig.

Sidensvansen spanar från fågelbärets topp efter flygande insekter.

Just här, i gläntan, sitter ett tiotal sidensvansar högt upp i trädens toppar; inte så där som på vintern kurande i flock, utan istället var och en för sig,  under alert och stringent kroppshållning spanande rakt ut i luften. 
De är på insektsjakt!

Det här är ett ganska okänt beteende men faktiskt väldigt typiskt för sidensvansar under april och maj, då de återvänder mot norr för sin häckning, då de överger bärdieten och går över på animalisk kost.

Sidensvansen kastar sig elegant ut i luften för att fånga sitt flygande byte.

Koncentrerat spanande väntar sidensvansen ut ett lämpligt offer, en yster vårfluga eller en liten dykarbagge som passerar på väg från vintervistet till sitt längtans vattnet, varvid den kastar sig rakt ut i luften, som en något förstorad grå flugsnappare, och med elegans och suverän flygskicklighet fångar det utvalda bytet för att sedan återvända till sin utsiktspost.
Det är verkligen en fascinerande upplevelse att se sidensvansen i denna annorlunda skepnad även för en inbiten fågelskådare som jag själv.

Här borta någonstans låg den lilla ön som vi kallade Liljekonvaljeholmen, berättar jag för Sven. Dit gick vi i examenstider och plockade knippvis med liljekonvaljer. Men, jag känner inte riktigt igen mig längre. Så mycket är förändrat, framför allt tillgängligheten. 
Ovanför åbrinkens branta slänter, bakom höga men vittrande stängsel på krönet, ser vi taken till fabriker, skorstenar, ruckel och andra skräpiga områden, den före detta Lumelampans komplex, ett antal små verkstäder och vi hör även stambanans tåg som ideligen passerar.

Är det ett hasselmusbo, undrar jag och böjer mig fram för att se bättre. Boet av mossa och kvistar sitter väl dolt och inkilat vid grenrasket i brösthöjd på en alstam.
Nej, jag tycker det ser ut som ett bo av gärdsmyg, menar Sven.
Så är det förstås. Jag ser till och med den för gärdsmygens bo så typiska "stegen" av små kvistar som leder upp till öppningen. 
Så fortsätter våra sinnen att öppna sig för allting som händer här i mitt minnes landskap; läsa av, lyssna och dofta.

Men, helheten i landskapet är ändå ganska annorlunda mot förr. Idag leder en slätt grusad och delvis asfalterad, handikappanpassad väg genom hela området med broar över ån och informationstavlor som berättar om natur och kultur och även om kungsfiskaren som finns här. 
Ännu så sent som på 70-talet hindrade industrier och verkstäder tillgängligheten väsentligt och jag minns, att jag, för att få höra bygdens första näktergalar, var tvungen att anstränga mig betydligt mera. 
Idag leder banade vägar rakt in i näktergalarnas revir och möjligheten till verkligt fina naturnära upplevelser är tillrättalagd för Mjölbyborna. 

Här, pekar Sven. Lukta! Kan du känna något?
Vi har stannat vid ett träd, där roten är delvis blottad och ett hål öppnar sig vid stammens bas. 
En i morgonkylan ännu något trög kaka av solande blanksvarta myror sitter i hålet och jag böjer mig ner och sniffar.
Jag är nog lite täppt i näsan, svarar jag. Jag känner faktiskt ingen speciell doft. Lite vanlig myrsyra möjligen.

Detta är en koloni, en stack, av blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, och de ska dofta lite speciellt, säger Sven. Stammen är säkert ihålig minst en meter upp över marken, ty här innanför barken finns ett galleri av gångar och hålrum med lövtunna väggar emellan, skapade av envetet gnagande myror som dessutom använder sig av "odlad" svamp som kitt och lim i arbetet.
Det är en, om inte sällsynt så i varje fall, lite ovanlig myra, säger Sven.

Arbetare av Blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, är ca 5 mm stor. Den har ett extra brett och kraftigt huvud för att kunna uträtta sitt gnagarbete. 

Hemma minns jag senare att jag ändå har sett den här arten en gång tidigare i livet och jag kom på det till sist efter en natts funderande. Det var vid Vätterns strand, som jag fann en vattenslipad gammal stock som låg uppspolad bland klapperstenarna för ett antal år sedan och då jag vände på den, vällde blanksvarta trämyror ut ur ett hål. Jag vet att jag undrade vad det var för sorts konstiga lacksvarta och aningen tröga myror. 
Nu vet jag!

Sköldsyra, Rumex scutatus.

På tröskeln till Svens bostad, i gruset bland kullerstenarna alldeles intill husväggen och trappan, är en liten växt på väg upp i vårvärmen. Den har njurformade, lite runda och tunt gröna och något rödkantade blad av ett par centimeters vidd som kommer upp i ett knippe på röda skaft och breder ut sig i solen. Växten liknar faktiskt en liten minirabarber.

Det där du, säger Sven, är en väldigt sällsynt art. Det var Kjell Antonsson som upptäckte den när han var på besök. 
Sköldsyran, Rumex scutatus, är en tillfällig men naturaliserad nykomling i vårt land från Sydeuropa. Den här är jag ganska ensam om i Sverige ska du veta, så jag är Kjell stort tack skyldig.

Sålunda kan en enkel vandring i ett av barn och ungdom minnesfyllt landskap komma att te sig en ordinär vårdag i april år 2014, ett antal decennier senare i livet. Inte så pjåkigt, eller hur? Och härmed är jag förstås Sven ett stort tack skyldig. Och Mjölby. Och Svartån. 
STORT TACK!

10 mars - Nostalgi I

.
Bakslag. En isande kall nordostan sveper in över bygden med byar av vass snö. Kinderna  rodnar och näsan blir blå. Koltrastarna samsas återigen vid matlådorna. Trots det kan Ulla och jag sitta på altanen och dricka kaffe. Solen gör skillnad.

Jag vänder mig inåt.

För några veckor sedan fick jag hem en stor kartong från min far och mor, full med dialådor från 1959 till och med 1983. Det var under så lång tid min pappa dokumenterade det mest "värdefulla", inte mer, med diafilm i kameran.
Nu har jag inhandlat ett specialobjektiv och kan överföra alltihop till digitalt foto. Det går betydligt fortare med den metoden än att scannna in varje enskild bild.

Det blir mycket nostalgi när jag sitter och bläddrar i materialet.
Nu har det ju i och för sig varit mest arbete hittills, men när allt är klart och jag börjar kika på resultatet kommer tankarna och minnena. 
Så fort det har gått hit, tänker jag, nästan ett helt liv.

En bil på en bild men inte min första. Den första var svart men också en "folkvagn" förstås, som jag hade endast ett halvår innan hjullagren fram skar ihop efter att ha kärvat mer och mer. Det fanns en sökarlampa på taket med ett handtag inne i bilen så att jag kunde vrida runt och söka, redan då olagligt men ack så spännande. Det gällde att se upp med polisen dock.
En grön sedan, lite som tidig metallic faktiskt, även den "folkvagn" förstås, det var ju vad kassan klarade av - kanske kostade den 800 kr allt som allt. Jag tror det.
Men den här på bilden ovan var beige. Den var bäst och den hade jag under många år. Med den blev det en stor känsla av frihet; nästan kärlek till slut. Vi hade nämligen varsin sån Göran, Christer och jag; nästan identiska faktiskt och med dessa baggar for vi runt i bygden och exkurerade och ringmärkte fåglar med 4 nätstänger var, fästa i bakre kofångarens horn och i ett snurrband i luftgallret under bakrutan.
Vi var ganska vilda, tror jag att jag förstår; tog ut svängarna rejält. Jag tänker på det nu, när jag ibland irriterar mig på dagens unga och deras buskörningar. Vi var till och med ute och körde på Tåkerns is, aja baja! 
Minnet kan vara kort när man önskar, men allt kommer tillbaka när jag ser fotografiet på min bil. Pappa tog det genom köksfönstret på min syster Gunnels bröllopsdag, åtminstone ligger diat i den lådan.

Men innan dess, alla bilderna från min student. Det var en jobbig tid. Inte alls så lycklig som jag skulle vilja. Jag gick om ett år, 2:a ring, för att klara av matten och fysiken bättre. Det var bra för mig det. Jag fick nya kompisar utan förbehåll, Vincent, Folke och Bengt med flera.

Här sitter jag i skrindan som Bengt ordnade, han på bilden bredvid mig. Han var en verkligt bra vän. 
På andra sidan, fast ännu inte med på bilden skulle Anette komma att sitta. Henne gillade jag i smyg.
Vi var alltså tre där, bland alla blommorna. Vad visste vi om framtiden? - Ingenting!
Jag ser så ung och omogen ut. Och så var det verkligen också och det var just det som var så jobbigt att alltid vara minst och senmognast. Det var skönt att komma ut ur skolvärlden. 
Nu väntade nya öppningar och möjligheter i lumpen som stod för dörren.

Ty nästan direkt efter studenten kallades jag in till militärtjänst för femton månaders underofficersutbildning på A7 på Gotland. Jag ville dit och var en av få som tidigare under mönstringen i Mjölby Folkets hus sa att jag var beredd på Gotland som så många andra östgötar bara jag slapp P18.
Det blev så och Gotland hägrade naturmässigt och här var alla nya människor som blanka vita papper.

Jag minns dagen då jag for iväg som en bra dag. En sommardag, vacker och spännande.
På perrongen på väg till tåget till Nynäshamn och färjan var jag nyfiken och förväntansfull. Som synes var det inte mycket packning med. Allt skulle bli nytt och militäriskt. Lämna det civila bakom dig var utmaningen.

Lumpen på Gotland var en god tid för mig. Jag växte och mognade. Fick lära mig att ta hand om saker och ting såsom skoputs, sängbäddning och att stryka skjortor med mera samt emellanåt "leka lite krig", ty det var nog så vi ungdomar ändå såg på det hela.

Men för alla högre befäl verkade det vara allvar och vi fattade inte varför rysskräcken var så ständigt närvarande. Hela vår utbildning handlade om ett invasionsförsvar mot hotet från öster även om det aldrig sades rent ut. Vi unga skämtade och sa att vi bara drar ur proppen och sticker om ryssen kommer.
Och det är först nu i tidens backspegel som jag får klart för mig att de två åren med militärtjänst på Gotland inte var mer än tjugo år avlägsnade från 2:a världskrigets slut och låg mitt i det "kalla krigets" era.
Tjugo år bakåt i tiden idag till år 1993 är ju som "igår", tänker jag, och får med ens större förståelse för dåtidens sammanhang.

Under två somrar och en vinter var jag på plats. Vi hade allt som allt endast fyra fria resor hem plus tre som vi fick betala själva. En av dem försvann i en epidemisk hjärnhinneinflammation som grasserade på regementet. En annan utnyttjade jag till att lifta iväg hela vägen till Lysekil, fram och tillbaka, anledningen kallades "Mallo", som jag hade träffat under två somrar tidigare då jag sommarjobbade som diskare på Hotell Lysekil.

Vi fick inte använda civila kläder ens under fritiden det första året, därav klädseln på bilden ovan, man var ju vicekorpral gubevars! Å andra sidan gick det lätt att lifta i uniformen, men den där resan till Lysekil höll ändå på att sluta i ofrivillig bondpermis.

27 februari - Abborrpimpel med sidospår

.
- Jo, världen är liten, säger han, när vi har samtalat en stund, abborrepimplaren Stig som jag möter på Stångåns is i den lilla viken intill den yttre småbåtshamnen, den där de något större motorbåtarna ligger, alldeles innan åns passage under E4:an  norr om Linköping.

Jag själv har vandrat från den numera iordningställda snöbryggan vid Nykvarn, där ett vackert litet fågeltorn reser sig och välkomnar flanörer och fågelskådare. Det är nämligen ett bra ställe här vid Stångån. Det har jag berättat om tidigare. Mängder med änder, övervintrande hägrar, sothöns eller som senast när jag bjöds på ett överraskande havsörnsmöte samt ibland med möjligheten att se klenoden kungsfiskare om turen är på ens sida.
Jag spanar igenom vartenda busköverhäng och hoppas på att fågelns lysande färg skall avslöja den där i solskenet, men även idag liksom tidigare i vinter, blir jag utan positivt resultat. 

Tre "gubbar" sitter i viken på spårig is på sina stoppade pallar med plastpåsar, pilkaskar och isborr på plats, rycker i sina pimelspön med en vågrätt agnad plastfisk med lockande rödplastad krok under magen. Överallt runt omkring finns hål, öppna, med tunn isskorpa eller helt igenfrusna, de har nämligen varit här många gånger tidigare både denna vinter och andra vintrar.

- Men det har inte riktigt börjat ta sig än, säger Stig, medan han drar upp den ena tusenbrodern efter den andra. 

Medan vi sitter där en knapp timme och pratar tar han hand om två 75-grammare, som åker ner i plastpåsen. 

- Här går gränsen för hemtag, säger han, medan resten åker tillbaka ner i hålet igen.
Och det blir nog ett par kilo under en dag, fortsätter han, men ännu inget stort, det kommer snart, nu i mars, med värmen och leken, hoppas jag, så än så länge njuter jag mest av stillheten och solens återkomst. 
Och jag tror inte att den här fisken är farligare att äta än abborren längre ut i sjön, för jo, jag tänker på det här med förgiftning och miljöförstörelsen ganska mycket, förstår du, men det är ju så gott med "abborrabyxor".

- Den här släpper jag tillbaka, säger Stig och vickar elegant ner abborren i hålet igen. Om den inte är krokskadad förstås, då får den bli hägermat. Fast idag är det visst dåligt med dom också.

- Jag är uppvuxen vid en annan å, Svartån vid Vreta kloster, med på den tiden, innan kraftverksbyggena, både rikligt med öring och flodpärlmusslor, som vi förresten plockade i tusental för hand - det var kanske förbjudet redan då, min bror fick förresten upp en mussla med en stor och vacker pärla i, som han sålde och köpte en vacker tavla för - och bor idag i Tannefors men har en stuga sen många år tillbaka ute vid Flatvarp på stora Askö, svarar Stig när jag sen frågar var han annars brukar hålla till. 
Det är där jag fiskar mest, torsk och strömming.

- Och min farmor är född och uppvuxen vid Flatvarp, kontrar jag, och möjligen finns det avlägsen släkt kvar där ute på öarna i Tjust. Känner du till exempel Birger vid Skärsmaren? Hans föräldrar var goda vänner med min farmors familj och farmor höll hela livet kontakt med Birgers mor.

- Hoppsan javisst, säger Stig, han var en av mina verkligt goda vänner. Men han är ju död nu förstås sen ett par år.
- Jo, jag vet det, svarar jag.

Vi talar vidare om det märkliga sammanträffandet på pimpelisen. Det finns så mycket att berätta och utreda och plötsligt har det här högst tillfälliga mötet fått en djupare innebörd.

- Det är en sak jag länge undrat över, säger jag, och kanske kan du svara på det. När Birger kom och hämtade oss i Loftahammar, det var 1955 och bron var inte byggd, skjutsade han oss först över till en liten affär på en annan ö innan han landsatte oss hos ett verkligt orginal som kallades "Ville i Ängera" på Stora Askö. I hans ganska förfallna hus skulle vi bo hela denna makalösa sommar. Där fick jag lära mig att ro, ibland även över till den där minimala lilla lanthandeln som var fylld med vättar, träskor och stövlar hängande i taket, efter vad jag minns. 
Jag har som sagt länge undrat över vad det där var för en liten ö och märkligt isolerad lanthandel.

- Det var "Greta Garbo på Horsö" som hade den, svarar Stig blixtsnabbt. Hon var en mycket originell kvinna och henne kände jag också väl och har handlat hos många gånger. Hon fick kallas så för att hon var lite folkskygg. Tänk dig, att driva affär på en liten ö. Jo, det var verkligen andra tider då.

Jag har massor av minnen av denna för mig så viktiga och sköna sommar 1955. Jag var tio år och mitt liv öppnades på vid gavel för naturen. Jag lärde mig simma och ro. Jag hämtade mjölk varje dag hos Birgers familj i Skärsmaren, blev förälskad, tror jag, i dottern Birgitta, (numera vet jag att hon hette så, tidigare i klippet nedan fick jag för mig att hon hette Gunilla - undrar förresten om hon läser detta?), åt kalvdans med körsbärssylt i syrénbersån, var med och drog not, tjärade ålahommor och såg mängder av ekoxar, apollofjärilar och bålgetingar samt hade en egen kattunge som jag döpte till Missan, eftersom hon hade ett M i pannan och fick en lillasyster som jag ibland längtade till där hemma i Mjölby

Med en ekoxe i nypan - Loftahammar 1955.

Jag och Missan på Stora Askö 1955

Jag skrev om allt detta i Correns veckobilaga "Regnbågen" den 23 september1978. Nu har jag letat upp kåseriet bland mina klippböcker. Här är det om du nu orkar läsa. Klicka på bilden så tror jag att det fungerar.

Märkligt vad goda möten kan göra med oss människor, tänker jag och följer de vackert etsade sidospåren från en häger tillbaka till stranden. Visst finns de, hägrarna, kvar i närheten men inte just här och inte idag.

Bilen har varit på service, därav mitt dagsbesök. Nu är den säkert färdig. Tid att dra sig hemåt ett mänskligt möte rikare.