18 augusti - Oljefärg bakom örat

.
- Du har färg i nacken Gunnar, du är ju alldeles blå ... och bakom örat också. Vad har du gjort, säger Ulla.

Jag målar. Intensivt och envetet. Det är det enkla och koncisa svaret.
Nio dukar har jag på gång just nu, i olika format.

Jag tänker på Erland Cullberg, vår store och originelle konstnär, död 2012. Han hade färg överallt, inte bara i nacken och bakom örat.
Jag träffade honom för ett antal år sedan. Vi sågs på Operabaren i Stockholm, när jag var där med litografigänget. Grafiktryckaren Arne kände alla konstnärer av betydelse, också Erland, så vi presenterades där "mitt i smeten".

Erland var färgrik, minst sagt, inte bara som person utan också mera bokstavligt. Hans händer var fulla av färg, kläderna också och jag såg minsann att även öronen var kulörta i gult, rött, grönt och blått.
Så jämfört med Erland Cullberg är jag novis i sammanhanget. 
Men kanske är jag en bit på väg nu när jag är blå i nacken och bakom öronen.

Som alltid har jag alltså en "kollektion" på gång. Jag arbetar så, ett par timmar med en duk, och sedan byter jag till nästa och därefter till nästa ...
Jag går vidare när jag känner att orken eller förmågan tryter, när rädslan gnager om att göra för fort och fel.

Sen sitter jag där i stolen på gräsmattan vid Stugan och glor på ett par dukar åt gången vilka hänger där på falurödväggen. Jag tittar nog lika mycket som jag målar, samlar kraft och intryck och bestämmer mig för en väg framåt.
Så går det till!

Några verk under arbete:

10 juni - Exkursion i Christers skog.

.

Vårt traditionella tisdagsfika hamnade i Siggeryd, hos vännen Christer, idag. Han hade dukat bordet uppe på bergknallen för Lars och mig, i solen och skönheten, mitt i ängens blomsterhav och sommartrevande fågelsång och med livet fullt av surrande insekter runt omkring.
Dock var det överraskande fåtaligt med myggor vilket vi tacksamt tog emot som en generös välkomstbjudning. Till och med jag klarade mig helt utan myggstift.

Christer är en enveten och inbiten skogskarl med naturen i finrummet, och han gav oss idag möjligheten att studera och beundra ett enastående stycke svensk skog.
Den typ av skogs- och ängsmark som vi vandrade igenom är det nämligen numera brist på i dagens Sverige, de är undantag från verkligheten och visar på "gammeldags" svensk kultur- och naturhistoria, kvarlevande eller snarare återskapad endast tack vare en mans idoga och kunniga arbete.

Och jag kan inte låta bli att tänka som så, att så här borde fler små skogsfastigheter kunna skötas och jag tror bestämt att många markägare runt om i landet skulle kunna vara intresserade.
Det kräver förstås kunskap förutom intresse. Kunnandet har Christer, gedigen sådan, såsom högt utbildad skogsman. 

Visst borde det finnas en öppning i vårt land för ett ökat inslag av annorlunda skött skogsmark mitt i allt producerandet. Christer och hans samsynare skulle kunna vara förmedlarna och utbildarna! Vilken rik skogsnatur vi skulle få!
Oh! vad jag önskar att skogsstyrelsen verkligen ville utnyttja alla slumrande resurser.

Den gamla åkern.

Korskovall - ett fynd som verkligen överraskade oss.

 Rödfransad björnspinnare.

En nyplanterad skogslind. Ett av Christers många projekt. Den behöver skydd från torka och bete. Här, i lä av det gamla vindfället, blir det perfekt, säger Christer.

Andra projekt handlar om att skapa nya vattenhål här och där i skogen, att restaurera torpets ursprungliga gamla källa, att låta det sanka gränsbetet få vara kvar utan nygrävda diken trots en ekonomisk tvingande delaktighet i gemensamt dikningsföretag, aktiva åtgärder för att bevara och utöka den ursprungliga artrikedomen, trädvård i form av hamling och beskärning, framtagning av ädellöv samt hävd av ängsytor och gamla åkerhak genom lieslåtter och skogsbete..

Skogen vårdas genom plockhuggning. 

Ett litet område är nyplanterat med gran och där känner Christer att han måste förklara sig. 

- Det där har jag gjort för kommande generation unga människor, säger han. Där finns möjligheten för dem att plocka ut lite större volym timmer av  t ex ekonomisk eller praktisk anledning och det finns ändå kvar utrymme att lämna merparten av gårdens övriga skog intakt.

Ängsblåvinge.

"Äkta" nattviol trivs, till skillnad från grönvit nattviol som vi också hittade många av, på de torraste partierna av ängen.

Rutig buskmätare såg vi många av.

Slåttergubbens hobbar finner vi här och där men ännu ingen i blom.

En prydlig pärlemorfjäril som tyvärr inte är så prydlig längre i sin slitenhet. Den har säkert levt en månad redan.

En av mina ögonstenar - Ögonpyrolan - blommade med ett femtontal plantor runt ett kärrhål i den mörkaste delen av skogen. Den symboliserar verkligen ett ljus i mörkret.

När vi nu vandrade runt i Christers skog noterade vi naturligtvis också en hel del fåglar.

Överallt följde oss gärdsmygarnas sång, bofinkars och rödhakars liksom trastarnas förstås. Två olika rödvingetrastar sjöng och vid gränsbetet huserade en kull dubbeltrastar och gröngöling ropade på avstånd.

Göken gol, som alltid  sa Christer, en stenknäck hörde vi också liksom flera svarthättor, trädgårdssångare, trädpiplärka samt mesar.

Nötväckan varnade och vi hittade en häckning av större hackspett i ett grovvuxet aspbestånd.

Tack Christer för att vi fick komma och besöka din älskade skog. Det blev en verkligt givande och sommarskön exkursion.

21 maj - Somliga går med håven

.
Jag tog med lite kaffebröd, säger Sven, när han överraskande dyker upp vid Stugan, så vi sätter oss tillbakalutade och njuter en stund av tillvaron med en mugg vedspiskaffe; en angenäm paus i mitt måleri. 
Sen kommer samtalet igång. Alla berättelser om upplevelser av och i natur, som vi båda är så fulla av gör att en timma går fort.

- Det ser ut som att det är en mindre gås med i den där flocken, säger Sven mitt i alltihop och pekar på ett gäng grågäss som närmar sig över himlen.

- Ja, svarar jag ganska blasé och väldigt bortskämd med grågäss. De varierar i storlek.

Svens öga är skarpt och vaket. Det är två vitkindade gäss med i flocken! De hade jag missat på grund av slentrian.

Sven är ute med håven. Han slår några slag bland mina nässlor.
Man får inte alltid ta i för hårt, visar han, då kan innehållet istället flyga iväg. Nej, man måste smyga lite varsamt.

- Jag har håvat lite i förgätmigejen på granntomten och lite uppe i trädan vid Gottorp, säger han och visar mig röret med några småttiga baggar.
- Det är några rapsbaggar, men inte just rapsbaggar. Det finns tretton arter till, tror jag att jag minns att han säger.
(Se kommentarer nedan)

- Jag letar efter en växt och är på jakt efter en speciell vivel, fortsätter Sven berätta. Det finns nämligen en bagge som endast lever på penningört och den viveln är funnen en gång, men bara en gång och för länge sedan, strax härintill. Dit är jag på väg. Men så tänkte jag att en kopp kaffe kan han nog hinna med i stressen, Gebbe.

- När du nu ändå är här, kan du inte slå med håven borta bland nässlorna, så får vi se vad som finns där. Kanske något spännande.

Examinering. Ofta kommer luppen fram, ty det mesta är smått som dammkorn.

- Nja, vi kommer med säkerhet att finna åtminstone två arter vivlar som lever speciellt på nässlor, förbereder han mig, Sven, slår sen med håven i vegetationen, vippar upp innehållet i ett plastkar och visar mig en syn för sägen.

- Där! Ser du? En liten och en stor. 
Den lilla som ligger på rygg med snyte och ben indragna heter Nedyus quadrimaculatus och den stora, där, som börjar kila iväg heter Parathelcus pollinarius.
Båda är allmänna på nässlor.

Det är verkligen smått, det mesta som Sven sysslar med i skalbaggsväg. Han har en gedigen samling och en verkligt gedigen kunskap i ämnet; en riktig expert alltså!

Jag pillar upp den lilla viveln i handen. Den är liten som ett dammkorn bara men visar snart att den i hög grad är levande, eftersom den börjar vandra omkring på mig. Jag vrider handen för att få bättre ljus för ett foto
Och se där, nu blev det äntligen bra skärpa och också allt ljus på den lilla varelsen. Men därvid blev annat i bilden en aning suddigt. 
Men som alltid bör man ställa in skärpan på det som är väsentligt!

11 maj - Målardagar vid Stugan

.
Min målarstuga vid Tåkerns södra strand är mitt paradis.
Det var visserligen kallt och rått när jag kom dit i förra veckan men jag tände i järnspisel och kakelugn så att fukt och kvarstående vinterkyla efter en dag var helt utvädrat. Mattorna skakades därefter och golvet sopades, några gamla matrester från kylskåpet slängdes men mandelkubbarna i sin påse var ännu smakliga om än något torra. 
Därefter kunde oljemåleriet på min norrvända altan äntligen påbörjas efter månader med enbart akvarellmåleri. Som jag har längtat efter att åter stå på denna altan med naturen öppen och inbjudande.

Varvat med måleri eller lugnt funderande med kaffekopp i näven hugger jag min ved direkt för brasan. Rejäla björkkubbar ligger och väntar vresigt vid stugväggen sedan drygt ett år tillbaka, nu måste armstyrkan och tekniken prövas igen. Det är lite extra skönt det där med att hugga vedklabbar endast några minuter i taget och sedan ladda direkt in i brasan. Så blir vedhuggningen avkopplande och aldrig efterhängsen enligt min åsikt.

Mindre hackspett.

Jag sitter i min vilstol på gräset tio meter från staffliet och studerar mitt måleri minst lika mycket som jag aktivt använder penseln. I början måste jag nämligen ta det extra lugnt och låta osäkerheten styra tempot.
Över mig går ljudliga grågåssträck medan ensamma tranor flyger förbi alldeles tysta. I lufthavet gnäller kärrhökarna och långt borta hör jag en fiskgjuse busvissla, rörsångare knirka och näktergalar hacka från busksnåren.
Fältharar viftar med öronen i grönskan , en räv kommer i typiskt snedtrav tvärs över åkern framför mig och rådjuren finns ju förstås alltid på plats.
Enkelbeckasinerna tickar hela tiden från kärret nere i betet och jag hör den mindre hackspetten ropa "ki-ki-ki-ki-ki" och sedan leverera sina kulspruteramsor. Det är gott att den mindre hackspetten är kvar i år också. I vintras, efter en överraskande och brutal röjning av buskar och träd i omgivningen och även inne på "min" tomt var jag verkligt orolig eftersom den gamla halvdöda aspen, spelplatsen, vid dasset också var borttagen. 

Det prasslar alldeles bakom ryggen och jag vänder mig sakta om och ser gulsparvhonan försvinna ner bland nässlor och kirskål med mat i näbben. Hon kommer att få nödgas vänja sig vid min närvaro. Hanen är mera osäker och sitter länge och "zirpar" på staketstolpen innan han vågar språnget ner till sina hungriga ungar. 
I luften ovanför mig surrar fjädermyggorna i kärleksdans. De gillar den fuktiga luften efter att regnvädret har passerat, molnen hänger ännu kvar som limmade över Omberg, men hos mig klarnar himlen och värmen kommer med besked. Jag tar av mig oljerocken och njuter i skjortärmar.

Plöstligt ropar göken. Alldeles nära, från den stora asken femtio meter ut i betet. Jag ser den fint i kikaren. då den vickar upp stjärten och gungar vingarna neråt, "ku - ko ku - ko, hohooooash, ku - ko". 
I tio minuter får jag lyssna till detta oslagbara vårläte från första parkett, sen försvinner göken lika plötsligt igen. Det är minsann inte ofta jag hör den ropa vid Tåkern numera, förra våren inte en enda gång och att som nu ha haft den på egen tomt är faktiskt en unik upplevelse.

Jag är inne och lagar mat när jag känner vibrationerna av ett tungt fordon som närmar sig. 
Det är dags för kosläpp. Det hör till, varje vår, alltid i maj. Jag brukar vara med, tala lite med djurhållaren om årets förutsättningar i sammanhanget och förstås ta en serie bilder som ser ungefär lika dana ut varje gång.
Men, i år är det bara mjölkkor, säger bonden, inga köttdjur och inga kalvar, så det kommer nog att gå ganska lugnt till, inget skuttande, eller kesande som det visst heter, och inga benbrott eller utbrytningar genom staketet.

Så där ja. Nu kommer jag att ha sällskap igen där jag står på min målaraltan och skapar.

Betet är dåligt i är, säger bonden. Det har varit torrt och kallt, men jag har hört att värmen kommer åter nästa vecka och efter den senaste veckans 50 mm regn kommer det nog att explodera då.

Jo, och så är det grågässen också, kontrar jag. Jag räknade till minst femton kullar i betet häromdagen och till det får man lägga alla unggässen som kommer i flock. De käkar en del, men det vet du förstås om, säger jag och pekar på det kortsnaggade gräset där gåsskitarna ligger tätt som i en hönsgård.

Ungfågelsällskap av grågås.

Grågåsfamilj.

Gåskitarna är nästan lika stora som hundens. Och de avleveras med otrolig frekvens. Var femte minut, har jag hört, men det verkar nog lite överdrivet förstås. Jag har dem också invid Stugan. Gässen passar på att äta av mitt smakliga gräs när jag inte är där. Man får se upp. Det gäller att inte halka eller dra dyngan inomhus.

*

Jag har fått lunchbesök. Vi sitter utomhus under solen och äter falukorv och gnocci, Janne och jag. Makaronerna gick ut i april 2013 men smakar ändå förträffligt och falukorven är nyinköpt hos "Docka" i Hejla.

Att sitta här, att vare mitt inne i och verkligen omfattas av ideliga upplevelser är fantastiskt. 
Så till exempel hör vi plötsligt ett klagande och liksom lite visslande jamande från nära inpå.
Vad är det där? ropar Janne, men jag behöver inte svara och hinner förresten inte heller eftersom
två havsörnar sveper fram över asptopparna inte mera än femtio meter över våra huvuden.

Innan jag har hunnit få ordning på kameran har havsörnarna redan tagit avsevärd höjd rakt över oss.

Det är två ungfåglar och de bråkar hela tiden med varandra, glider, voltar och slänger och försöker greppa varandra med klorna. 

De två ungörnarna tar hög höjd och seglar rakt in i solen så att våra ögon tåras av ljuset. Där får de plötsligt sällskap av en tredje havsörn som kommer fallande ner från Ombergshållet från oerhört hög höjd med ihopdragna vingar. De brusar i luften när den svänger upp bredvid ungörnarna. Det är en vuxen fågel med vit stjärt.
Högt där upp ansluter strax även en brun kärrhök som inte alls gillar närvaron av örnar i sitt revir. Modigt ger den sig i kast med örnarna, dyker och stressar. 
Men, lika plötsligt är allt över igen och jag finner det så märkligt, detta, att rovfåglar tycks dyka upp och försvinna igen som ur tomma intet.
Det var på samma sätt dagen innan. Jag hörde en fiskgjuse vissla över mig där jag satt lugnt i kanoten mitt i Renstad kanal. Denna signal väckte min beredskap och jag kikade uppåt i blåhimlen och upptäckte tre brunhökar, en havsörn, en lärkfalk och två fiskgjusar i samma skruv.

Tillbaka på land kommer förresten en duvhök flängande med två knarriga kråkor i släptåg. Vilken rovfågeldag!

Vi går en sväng ner över betet Janne och jag, passerar nyutsläppta och nyfiket närgångna kor och de ledsamma alstubbarna vid ån. Varför?
Vattnet är högt i Tåkern nu efter allt regn. Spången till ringmärkningsgatan ligger under decimeterdjupt brunslammigt vatten och vi halkar över med stor försiktighet.
En snok ser vi. Det är en stor hona som lojt ringlar iväg framför våra stövlar och dyker ner under vattnet. Jag passar på henne då hon åter kommer upp till ytan några meter längre fram och får ett tämligen bra foto. 
Det är dåligt med snokar nu vid Stugan, berättar jag. Det är inte som för några år sedan, det har hänt något.

Vi är tillbaka vid Stugan och en efterlängtad kaffetår när två tornseglare dyker upp, jagande över himlen. De är förstås årets första och de bär sommaren med sig. Våren går snabbt mot sin fullkomning. 
Tornseglarna är tillbaka och hundlokan har redan börjat blomma.

28 april - Helgen som var

... var alldeles fantastisk. Tjugo graders värme, strålande sol och i stort sett vindstilla.
Allt slog ut på en gång: vårt spaljépäronträd, bigarråerna, båda plommonträden och i naturen allt det andra i form av buskar och träd, allt förutom ask och ek som är lite försiktigare och vill vänta någon vecka ytterligare.

Bok i full grönska den 27 april är man inte van vid sedan tidigare.

Vid Stocklycke, under den stora boken, där bladen var som stora, mjuka och ludna som kattöron, men ännu smakligt harsyrelika, och där hussvalorna svärmade i det blå efter flygystra insekter, samlades vi ett helt gäng till en guidad vandring på södra Omberg under ledning av Lars Frölich.

Jag var inbujden som extra ordinarie gästledare. Vi brukar köra en sådan sväng varje år, Lars och jag.
Det börjar bli känt av vi kompletterar varandra bra och sådant drar folk.
Och dessutom, som en gäst som varit med förr uttryckte det: "Kom ihåg att det alltid är bästa väder när Gebbe är med!"

Sen tågade vi iväg ut i terrängen, bland vitsippor, skogsbingel, gullpudra, tandrot, desmeknopp, svarthättor, sorgmantelfjärilar, skogsödlor, stackmyror, gransångare, lövsångare och svartvita flugsnappare.
Två timmars promenad och sedan var vi tillbaka.

Där på parkeringsplatsen väntade Ulla och Lennart med sin husbil för att visa mig hur det blev med mitt konstverk bak på bilen som de fått lov att reproducera och limma upp, efter ett litografiskt original.
Det blev som ett mot insidan vänt fönster mot Tåkerns värld, tycker jag.
Vad gör man inte för sina vänner! Och så blev det också signering på plats i det fria.

En originell utställningsvägg kommer nu att göra PR för mig runt om i landet och Europa.

10 april - Ett tråkigt vårtecken.

.
Så var det dags igen för ett tråkigt vårtecken. 
Det är nästan regel att den första igelkotten man ser på året är en platt igelkott, utsmetad på gatans asfalt som en osmaklig pizza.

Fenomenet återkommer sedan genom sommaren. I Ödeshögs samhälle handlar det säkert om ett tjugotal individer som varje år får sätta livet till i trafiken och jag kan inte låta bli att undra över människors vårdslöshet och ouppmärksamhet. 
En långsam igelkott, tänker jag, måste man väl hinna väja för.

Senare tillägg:
Jag lyfter upp en kommentar som jag har fått av Thord Wiman, här nedan:

Ja, det är ohyggligt detta. Tänker på dikten om igelkotten.

"Redan för 30 miljoner år sedan
vandrade du omkring här.
Du var och är anpassad för vår planet.
Men inte har du något att säga till om för det.
Bilar och miljögifter hotar dig.
Fiender värre än skräcködlorna.
Tyst smyger du omkring i trädgårdarna.
Lever ditt liv så gott det går vid sidan om nykomlingen människan.
Vad hjälper årmiljonernas rätt och sextusen taggar mot bilar
och miljögifter?

(Får nog skriva okänd poet men tänker på Stefan Edman). Tänker också att tidig vår är bra för kottarna som då hinner vakna upp och lämna vinterdvalans rishögar som ska brinna till Valborg. 

8 april - Backsippor i regn och lösspringande hundar

.
Hedaslätt är ett småkulligt, sandigt och grusigt landskap i Ödeshögs kommun, med överlagrad ändmorän och med inslag av sandur-område, som hyser en till biotopen hörande rik och intressant torrängsflora, en spännande insektsfauna och som dessutom ofta får besök av något udda fågelarter. Biotopen kan sammantaget karaktäriseras som ett slags postglacial stäpprelikt.
I området har ett tidigare frekvent men småskaligt uttag av sand och grus format ett spännande småkulligt landskap fyllt av enbuskar, hagtorn, oxel och björkdungar och marken är dessa dagar i april och intill maj översålldad av backsippor.

Hedaslätt var namnet den gamla nedlagda järnvägsstationen strax nedom backarna gavs en gång i tiden i tidtabellen och kyrkan mitt i Heda by är en gammal klenod med de äldsta torndelarna från tidigt 1100-tal, byggd i romersk rundbågestil och i korsformad arkitektur. Där inne i mörkret dväljs den lilla Madonnafiguren, skuren i trä och av tyskt medeltida ursprung - "Himladrottningen"

De stäppängsartade enbuskmarkerna vid Hedaslätt eller Uttersberg är bra lokaler för rastande ringtrastar.

Vi är på plats Lars, Christer och jag idag i regnet på Hedaslätt för att se om vi kan spana in en av de där lite udda fågelarterna.
I rapporter från Nidingen söder om Göteborg har jag nämligen tagit del av uppgifter om ett sällsynt massivt nordsträck av trastar under natten: 
"Fåglarna blixtrade som stjärnor i fyrljuset och himlen fylldes av trastars lockläten".

Det kan alltså, hoppas vi, vara den första lämpliga dagen för att finna rastande ringtrastar, och är det någonstans ringtrastar brukar kunna ses, i stort sett varje år, så är det här i Hedas stäppängslandskap.

Vi ser emellertid ingen ringtrast idag. Regnet hänger lågt över bygden och sikten blir mjölkig.
Det är dock gott om grönfinkar och gulsparvar som sjunger överallt. Hämplingarna är på plats och en järnsparv far runt omkring oss och sjunger så där försynt och högstämt som bara järnsparvar gör, alltid från en busktopp förstås och i silhuett och så där välbekant och obestämt gråmelerad som oftast. 

Efter en stund blir vi störda av fem helt lösspringande hundar av spanieltyp utan halsband. Slutligen träffar vi ägaren, en ung kvinna som ursäktar sig och undrar om vi blev skrämda.

 - Inte det, svarar jag, fastän de hoppade mot oss med leriga tassar, men hur tänker du? Du som bor här måste väl känna till att detta är ett fantastiskt naturområde av mycket stort värde och du låter fem hundar springa helt lösa bland fåglar och harungar. Du förstår väl att detta är olagligt?

- Jamen, de här hundarna jagar inte och så här gör alla vi hundägare i Heda, svarar kvinnan.

- Jo det har man hört förut, men nu måste detta få ett slut, svarar jag. Mot fem sökande hundar i ett sånt här område blir naturen chanslös.
Från den första april ska hunden vara kopplad eller under total kontroll. Du har faktiskt begått ett lagbrott och nu får du hädanefter ta till dig detta och meddela alla dina hundägarvänner att det från och med nu får vara slut med lösspringande hundar i området.

- Ja, jag vet och jag ska ändra mig, svarar kvinnan och ursäktar sig.

*

Jaha ja. Så var man då tvungen att behöva bli arg idag. Det är verkligen inte trevligt när pulsen går upp av sådana skäl. Det hade känts bättre om det skett med anledning av en ringtrast - en positiv hjärtfrekvenshöjare!

31 mars - Livet och döden

.
Det är märkligt, tänker jag, när jag står på trappan, ser solen bryta igenom molntäcket och fryser lätt i det svalare väder som råder nu jämfört med igår. Jag kan stå här idag igen, och andas in frisk luft i mina lungor, fortsätta lyssna till den nyanlända björktrastens snarkande från kyrkans lindar på andra sidan gatan och skala en mandarin med saft som klibbar mina fingrar. 

Allt är som förut. Men ändå inte och absolut aldrig för alla.

Livet med döden är omöjligt att förstå och just nu känns det tungt och tomt i mitt bröst.

I helgen dog två personer i min närhet nämligen. Du förstår, Ödeshög är så litet att vi nästan alla känner varandra. Och den här gången handlar det om två människor jag känner väl, mycket väl, absolut, som vänner lite på avstånd. Båda var yngre än jag och båda överraskades av döden mera mitt i livet än senare. 

Vi talades vid för en månad sedan, om framtiden. Nu är allt annorlunda och okänt. Så märkligt och sorgligt! Jag blir aldrig klok på det.

6 februari - Minnen från Tåkern år 1959

.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska börja, vad jag ska skriva. Allt  känns nämligen väldigt stort och är av så avgörande betydelse för mitt liv att jag nästan får kramp av att försöka berätta. Jag måste ge det hela rättmätig dignitet och behöver först sortera ut vad jag egengtligen vill berätta, vad som är viktigt och adekvat i sammanhanget och sedan koncentrera mig bara dithän.
Men först en kort resumé som är nödvändig för själva bakgrunden.

Det startade i höstas med ett upprop från fyra av mina gamla skolkamrater från klass 4 D i Mjölby Samrealskola årgång 1962. Det var då vi tog realexamen, bland de sista, ty efter oss kom Enhetsskolan.
I helgen blev det av att vi träffades, 19 pigga "tanter och farbröder", 69 och 70 år gamla, till jubileumsfest på vår skola för att därefter förflytta oss till en festlokal i Mjölby gamla mejeri - "Ostkupan".
Det blev förstås en helkväll med berättelser, bilder och minnen i både glädje och sorg. Det var verkligen så härligt och upplevelserikt som man som bäst kan önska sig.

Klasskamraten Roland hade förmånen redan då under decennieskiftet 50/60 att ha tillgång till en kamera matad med diafilm, vilket inte var så vanligt, och han kunde nu väcka gamla minnen till liv med sina kamerakort.
För mig personligen blev det att blixten slog ner.

Samling vid grinden som öppnar sig mot Svanshalsängen.

1959 åkte klassen buss till Tåkern för studiebesök under biologilärare fröken Margit Agrells ledning. Redan så har hågkomsten emellertid bleknat bort till förmån för en annan biologilärare, men det var alltså fel, minnet kan vara bedrägligt.
Jag minns ändå rätt ett par händelser under den där resan. Stoltheten jag ägde, är en sådan, att vara den som redan visste lite om både sjön och dess fågelliv. Jo, jag kände mig nästan som lite av en "expert". Vi var ju bevars fältbiologer. 
Vi, det var Göran och jag, ett sammansvetsat par, som ägnade all vår lediga tid och även lite olovandes skoltid, till ett starkt naturintresse. Vi var ute nästan jämt och intresserade oss för allt i naturen: fåglar, fjärilar, skalbaggar och sånt, men kanske lite mindre för växter om jag ska vara ärlig. De rörde sig ju inte.

Mitt första precisa minne av den här exkursionen är då bussen kör längs vägen över de svarta jordarna mellan Renstad och Holmen på Tåkerns södra sida. Här var då endast betesmarker och slåttermarker, täckdikning var knappast uppfunnen och Tåkern var en oreglerad svämsjö. Överallt betade kor bland storspovar, lärkor och tofsvipor.
Fyra duniga tofsvipeungar dyker plötsligt upp på vägen framför bussen och jag gör chauffören uppmärksam på dem och får honom att stanna med "skrikande" bromsar.
Jag kliver av och lyfter ner ungarna i diket. Så stolt jag känner mig.

På Svanshalsängen vandrar vi ut genom grinden. Där fanns då inga besöksförbud att ta hänsyn till. Klassen strosade fritt runt bland orkidéer, starrtuvor, enkelbeckasiner och gulärlor. Så kunde det vara på den tiden!
Kärrsnäpporna spelade djyjyjyjyjyjyjyjyjyjyjijijinjijijijiji  framför oss från vårvattnets restpölar som glittrade överallt. (Pölarna är, efter regleringen, borta sedan länge och sydlig kärrsnäppa är i det närmaste utdöd från vårt land).

Nästan nykläckt unge av kärrsnäppa.

Görans och mina 14-åriga och redan då ganska erfaret naturvända ögon noterar med självklarhet kärrsnäppan som lämnar en tuva, som smyger därifrån tystlåtet och hukande. Vi har sett allt och förstått och kan snart visa våra klasskamrater och läraren boet med fyra små, drygt humlestora, tämligen nykläckta ungar.

Göran har med sig ringar, riktiga fågelmärkningsringar från Riksmuseum. Han har dem i fickan tillsammans med en ringmärkningstång och han har fått låna dem temporärt av en kusin som har tillstånd. (Men förstås inte för vidare befordran, men det är som tur är preskriberat idag).

Göran och jag ringmärker kärrsnäppor på Svanshals äng 1959.

Vi sitter där stolta och "betydelsefulla" på Svanshals äng, Göran och jag, och ringmärker fyra små kärrsnäppeungar med hela klassen som åskådare. 

Anteckningsblocket från den tiden talar sitt tydliga språk. Ringmärkta ungar av Sydlig kärrsnäppa hade hög status och renderade säkert kusinen berättigad uppmärksamhet även om det var vi som gjorde´t.

Det finns mycket att säga om hela den här historien från 1959. Det skulle naturligtvis aldrig kunna gå till på ovanstående sätt idag, självklart inte! 
Att släppa ut fjortonåringar som ringmärkare vore naturligtvis alldeles otänkbart, ty ringmärkning av fåglar i Sverige är idag strängt reglerad och mycket målinriktad. 
De flesta strandängar av motsvarande värde som Svanshalsängen på 50-talet är naturreservat idag med stränga besöksförbud under fåglarnas häckningstid. 
Det tredje är att biologilärare av idag säkert skulle ha bättre kontroll på skeendet.

Men man måste se hela denna historia som ett tidsdokument, hur det faktiskt kunde gå till så sent som på femtiotalet i Sverige både vad gäller kunskapsnivå, tillgänglighet och hanteringen av den många gånger försvunna rikedom av nära naturvärden som ännu fanns på plats. Sådant kan nämligen vara svårt att förklara idag för nya generationer.

En annan sak som är säker är att händelser som denna satte djupa och bestående spår i min själ. Motivationsökningen var ofrånkomlig. Målet var utmärkt och vägen utstakad och jag vore inte den jag är idag om inte alla dessa händelser hade ägt rum. Detta låter förstås självklart och är också så. 
Det är bara det att när blixten slår ner så oförberett blir allt plötsligt förklarat.

29 januari - En överraskning i fågelväg

.
Hur många mystiska och omöjliga fåglar jag har behövt hantera vet jag inte, mer än att det är många. Och då tänker jag på alla samtal jag får från människor i min omgivning som berättar om fynd av fåglar på både längden och tvären. Så är det nämligen när man är ortens "expert", att jag blir uppringd av eller stannad på torget och får ta del av berättelser om fåglar som är svarta eller vita eller både och, stora eller små, röda, blå eller gula, med långa eller korta näbbar krökta både uppåt och nedåt, vingar och stjärtar som pekar både hit och dit eller fötter på avan eller rätan.

Ibland åker jag ut och tittar själv när chansen ges, eller ber upphittaren ta med en död funnen fågel till min ateljé, eller försöka ta ett fotografi.
Upplösningen när facit är tillstädes blir ibland eller till och med ganska ofta minst sagt överraskande. Således har upphittade falkungar blivit till tornseglare, örnar till fiskmåsar och små svarta hägrar till starar.

*  

Min granne och gode vän Johnny ringer till mig via mobilen och berättar om en fågel som han just står och tittar på:

- Den är svart på ryggen och vit på magen, har simfötter och är större än en gräsand. Näbben är gul och så är den röd i pannan. Den ligger här i snön framför mig i skogsdungen, berättar han, och den är väldigt orädd.

- Det låter som en omöjlig fågel, svarar jag, en sån där som inte finns. 
Samtidigt tänker jag på rörhöna. Det där med näbbens och pannans färger kan ju stämma. Men, svart på ryggen och vit på magen? Möjligen en till hälften utfärgad ungfågel, tänker jag. Hmmm?
Men du Johnny, stanna kvar på plats så kommer jag dit direkt. "Håll kvar" fågeln så får vi se vad det blir till sist, fortsätter jag och drar iväg de åtta kilometerna till Heda där Johnny lovar att vänta. Vad gör man inte för sina vänner, nyfikenheten och vetenskapen.

Inne bland träden i snön ligger en Myskand, en vacker och stor hane. Den verkar vara helt apatisk och låter sig lätt infångas, knappt flygg. Den måste ha traskat hit genom snön, fastnat och blivit utmärglad och trött och bleve strax föda åt en räv senast kommande natt. Jag är glad över att jag åkte ut till platsen för att få gåtan löst; en gåta som omöjligt kunde lösts på annat sätt.

Myskand.

- Nu kan du välja på två ting, Johnny, föreslår jag. Antingen lämnar vi den här åt sitt öde, eller så tar du med den hem om du kan och vill. Detta är nämligen en tamfågel som behöver omsorg för att överleva. Myskanden har blivit populär eftersom den äter "mördarsniglar", fortsätter jag, och den här har antagligen smitit iväg från sitt värv från någonstans i närheten. 
När den har repat sig kan du ju släppa ut den i Hästholmens hamn ifall du tröttnar.

Johnny med myskanden.

- Jag tar hem den till källaren och försöker att mata upp den, svarar Johnny. Sen får jag se hur det artar sig så småningom.

Ett spännande fågelärende är därmed avslutat för min del. En "omöjlig" gåta har fått sitt svar.

Tillägg den 30 januari:

Gåtan om myskanden har fått ett svar. En person boende i Heda har har hört av sig med meddelandet att fågeln, som i motsats till vad jag har skrivit ovan, är en hona som heter "Ankavanka", är hennes. Ytterligare 1 individ saknas, en vit myskanka vid namn Lilla Snö, och hon har i skrivande stund sorgligt nog ännu inte påträffats. De blev troligen skrämda av hundar. Läs vidare i kommentarerna nedan.

En notering jag gjorde på plats var att Ankavanka hade långa och skarpa klor på fötterna. Detta kunde Åke på fiket idag under vår kaffestund berätta om. Han hade nämligen just läst att myskänderna har rejäla klor för att de gärna flyger upp i träd och därmed sitter bra på grenar.
Den vilda myskanden som är helsvart härstammar från Syd-och Mellanamerika och myskankan är alltså en domesticerad form av denna art.