7 oktober - Sommarens sista dag

.
I morse var det frost för andra gången hittills i höst och idag kändes det som på riktig. 
Hans på fiket säger att det var minus 1,5 grader vid soluppgången och också hans gräsmatta var alldeles vit.

Sommarens sista utomhusbad är just genomfört, den 30 september i Flugebosjön.

Det får mig att tänka tillbaka en vecka. Den 30 september var nog den sista dagen med sommarkänsla för i år och jag badade faktiskt. Det är sant. Se bilden. Och, jag har vittnen - Janne och Sven var på plats.

Vi letade upp en spännande plats för vår utflykt och den gick till Bo Wastholms minutiöst skötta lövskog på stranden till Flugebosjön alldeles nära Smålandsgränsen i Ödeshögs sydligaste skogsbygd.
Det finns mycket att säga om denna pärla men jag gör det enkelt för mig nu genom att lägga in länken till ett tidigare skriveri här i min Naturliga dagbok, där jag berättar en historia som är bland det mest läsvärda jag gjort, enligt eget tycke. Hoppas att du tar dig tid.

http://naturligdagbok.blogspot.com/2012/11/22-november-bosses-skog.html

Vi är ute på sedvanlig "krypjakt", alltså letandes efter baggar och andra insekter i murkna trädstubbar, i multen lövförna och i varma solgläntor mellan alla hasselsnärjen, på en för Sven och Janne alldeles ny plats varvid såll och handkratta kommer flitigt till bruks.

Ostronmussling. 

Vi finner en hel del annat intressant i denna udda skogsbiotop, exempelvis flera spännande svampar och en hel del insekter av skilda slag. Bokspinnarens vackra larv kryper över vägen. Den är en kuriöst tecknad gynnare som hamnar i min fotosamling

Bokspinnarlarv.

Tjäderspillning.

På vägen upp till Boos skog vandrar vi in i ett utvuxet skogsparti vid Tranåsvägen. Området omfattar bara en knapp hektar men det räcker till för att finna färsk tjäderspillning, baserad på blåbärsdiet, 

... och på vägen finner vi även en trafikdödad mård.

Hemvägen går ner över Småland och där gränsen går mot Östergötland har östgötarna satt upp en informationsskylt av gammalt värde och slag. Det gällde uppenbarligen att hålla koll på de fattignupna grannarna i söder så att de inte tog med sig oknytt och ofog in till den rikare grannen i norr, och det inte för så länge sedan! 

22 april - Ett bokverk i min hylla

.
1992 utkom Lars Jonssons bokverk "Fåglar i Europa" som var en revolutionerande och komplett bestämningsguide för fåglar i hela Västpalearktis inklusive Nordafrika och Mellanöstern.
Boken var en genomarbetad och uppdaterad sammanställning av tidigare utkomna böcker från Lars Jonssons huvud och hand, en serie som kallades "Fåglar i naturen", där han på ett helt nytt sätt hade målat fåglar, personliga fåglar som andades liv och lust till skillnad från tidigare illustrationer i bestämningslitteraturen där arterna var av planschkaraktär.

Min alldeles sönderlästa bok ur Lars Jonssons serie, del 1 av "Fåglar i naturen", från 1976.

Om inte Lars Jonsson var bekant innan, blev han med ens känd över hela världen - en "guru" för alla fågelskådare.
Mycket har hänt sedan dess inte minst med Lars Jonssons övergripande konstnärsskap, där fåglar ännu dominerar motivvalet; utställningar på Valdemarsudde, en mängd böcker och artiklar, en tung karriär i USA samt berömdhet i genren över hela jordklotet, är en del av det jag tänker på.
Själv skulle jag vilja beteckna Lars Jonsson som en av landets största konstnärer genom tiderna alla kategorier.
En slump gjorde honom till fågelmålare men konstnärskunnande finns egentligen för vilken möjlig fåra som helst.

1992 träffade jag Lars Jonsson på Grafiktryckarna i Nacka. Han liksom jag var där varje år för att tillsammans med litografitryckaren John Åkerlund arbeta fram grafiska blad.
Jag gjorde i sammanhanget en kungsfiskarlitografi till Östergötlands läns ornitologiska förening och jag minns Lars Jonsson försiktiga kommentar om mitt pågående verk, där han påpekade problemet med proportioner.

Lars Jonsson var nervös de här dagarna, inte så mycket för sitt pågående litoarbete som för att han väntade på det första provtrycket på den nya boken "Fåglar i Europa".

En morgon kom han med boken i näven. (Lars har stora nävar).
Han hade bläddrat igenom primören under natten och nu ville han att jag skulle göra detsamma. Jag tog stolt och glad med boken till mitt logi och bläddrade och läste fascinerat sida efter sida. Vilken upplevelse!
Jag hade synpunkter, ty där fanns förvisso en del fel i namnangivelser, några stavfel samt annat smått såsom en missfärgning på en sida med mera som brukligt är med det allra första trycket, men jag var alldeles tagen av den totala skönheten som boken andades och detta intryck förmedlade jag förstås också till Lars själv, som därmed kände sig tryggare och tycktes slå sig till ro en smula.

- Stort tack för hjälpen, sa Lars. Du får boken, den allra första.

Det var stort och är nog en av de finaste gåvor som jag någonsin har fått.

10 april - Skator, loppor och vårblomster

.
Jag fick hjälp av Lars i förrgår att såga ner den malplacerade cembratallen  i vår trädgård.
Skatorna har häckat där fyra år i rad och jag har blott av denna enda anledning sparat den fastän den skuggat vår altan och sänt sina rötter ut över hela trädgårdslandet och dränerat det på vatten och näring och ljus.

Det var ur en av vinterns få snöattacker som chansen uppstod. Den tunga blöta snön knäckte flera grenar så att skatboet började rasa och när en storm därefter drog in under natten blev talltoppen omöjlig för skatparet.
De försvann faktiskt temporärt helt och hållet från vår trädgård och jag såg dem inte på nästan en månad. Jag tror att de befann sig i boet när det hela hände och att det så att säga uppstod "panik i sängen" den där natten med ett abrupt övergivande som följd.

Resten av vintern togs vår trädgård med kompost och fågelmatning  och allt över av en flock ungskator om sju eller åtta individer. De huserade runt som riktiga busungar i tomrummet efter de vuxna. 

Nu har skatparet, men jag vet förstås inte om det är "vårt" gamla par, byggt i våra närmaste grannars äppelträd, vilket jag är mycket glad över. Jag har bett om lugn och ro och husfrid för skatornas skull och numera är det således åter ordning och reda i grannskapet och ungskatorna är puts väck.

Alltså passade jag på att be Lars om hjälp. Han kom med motorsågen samma dag. Vilken kompis!
Ett par timmars arbete blev det och idag har jag haft ett fortsatt svettigt jobb med att frakta bort alla grenar, Lars fick stammen till ved. Det blev tre kärror ris till kommunens kompost och nu är det städat och rent i trädgården igen, och solen skiner på altanen, trädgårdslandet får ljus och det känns som en liten nytändning på tomten. 
Stubben fick bli hög, medvetet, kanske ska jag plantera en slingrande klematis där eller ställa en kruka med blommor på toppen. Vi får se hur det artar sig.

En blommande hansälg, (klurigt ord som kan bli felläst)

Ser ni förresten att cotoneasterhäcken där bakom stubben går i grönt. Jajamen! Våren tuggar på och måbärshäckarna i området är än grönare och i ett vindskyddat skogsbryn såg jag redan för en vecka sedan att häggens knoppar var gröna och fingerledslånga. Och videt, det blommar för fullt, där finns mängder av humlor och vildbin, gula av pollen.

I de bästa av sydlägen har de första maskrosorna redan slagit ut, men det kommer nog att förnekas av min fru Ulla om jag berättar, eftersom hon alltid menat att maskrosen är en sommarblomma. Detta faktum är vi alltså inte riktigt överens om, som synes, och kanske håller jag tyst ännu ett litet tag.

Vid entregången till min ateljé lyser det förunderligt blått. Där finns en bård av pyttesmå blå blommor som lyser som av himmelsfärg i den mest utsatta jordremsan bredvid betongstenarna.
Häromdagen, det var tidigt på morgonen, blev jag uppmärksam på det där. Då var det nästan som en liten minirabatt längs gången och jag tänkte att jag nog borde fotografera det hela. 
Idag när jag ger mig mera tid är det redan något mindre blått och det är också svårt att i bild göra det hela rättvisa, ty blomningen börjar redan dra förbi. Torkan skyndar på och utmanar till opportunistiskt stressbeteende hos tidiga veronikor.

Jag tror att växten heter åkerveronika, men helt säker på det är jag inte. Kanske kan det vara den betydligt sällsyntare luddveronika istället. Det är trångt mellan de små veronikorna i systemet och variationen är stor inom arterna också.
En del kallar dem för ogräs men det skulle aldrig komma ifråga för mig att säga så om ett så skönt litet blomster, nog är det väl värt ett bättre epitet än så.

Jo just. Det var det där med den svettiga risbärningen av idag. Som fågelringmärkare, med många tusen fågelkroppar i min hand genom årens lopp, har jag alltid varit mer utsatt än alla mina fågelskådarkompisar för fågelloppor och löss. De brukade kalla mig för känslig och de verkade visst aldrig att drabbas. 
Och visst, jag vet, jag har alltid varit extra känslig och utsatt för blodsugare. Sött blod, sa man visst förr i tiden, och sötast blod av alla har tydligen just jag.
Flest loppor och löss finns det i fågelbon. Där kan det verkligen krylla av kryp, vilket gör att jag inte så gärna ger mig till att rensa fågelholkar, som man kanske bör, efter fullbordad häckning.

I den där nedtagna cembratallen fanns fyra skatbon och nog tänkte jag på att åtminstone det senast använda boet troligen skulle härbärgera en mängd oangenäma blodsugare. Jag var emellertid tvungen att famngreppa både infernaliskt hopsnärjda kvistar och grenar samt fyra flera kilo tunga redesklumpar av lera fyllda med trasor, fjäder och gräs. Vilket mäktigt arbete, av skatorna menar jag.

Efter förrättat värv la jag direkt alla svettiga och smutsiga kläder i tvättmaskinen och hoppade i ett varmt bad. Jag hann nästan undan men inte riktigt.
Det hade nämligen redan börjat klia på båda benen. Och nu, när jag sitter här i ateljén och skriver flera timmar senare, börjar det minsann klia igen, på båda underarmarna och benen. Små röda förhöjningar syns i skinnet. De dyker upp som en kliig hotspot och vandrar sen vidare längs en rutt på huden med ideliga hållplatser för nya bett och jag känner igen det, det är så typiskt, det är loppa.

Hur i helsike, tänker jag och kommer på anledningen efter en stund. Det är skorna. Jag har samma rymliga kängor på mig, de som jag hade under förmiddagens risbärning och skatbofrakt. Rackarns också!

Nu går jag ut på trappan och slår ur dem ordentligt. Jag får hoppas det hjälper.

1 februari - Ett litet minne dök upp

.
Tommy fyller år idag läser jag på Facebook. Han är en vän som jobbar på länsstyrelsen i Linköping och som jag egentligen endast håller tämligen gles kontakt med numera, men pliktskyldigast, som man gör med sina nätvänner, sänder jag honom en grattishälsning.

Men det är då ett minne plötsligt dyker upp, från en resa till Indien som vi gjorde tillsammans fyra kompisar för att skåda fågel. Året var 2004 och resan ställdes till Goa på västkusten och vi for också upp i bergskedjan Västra Ghats där vi lodgade tre dygn i Backwoods för att komma det vilda livet mera inpå livet.
Det finns mycket att berätta om denna resa som var alldeles fantastisk och som öppnade mina ögon för exotismen.

Tommy fyllde år just där och då, men var alltså elva år yngre än idag, jag också förresten! Han öppnade en flaska rödvin och vi satt i det sparsamt möblerade rummet och njöt av livet och mängder av nya kryssarter och upplevelser.
Eftersom vi samsades om rummet Tommy och jag kom vi varandra nära och hann samtala även om själva livet.

Indian Blue Robin

En kväll när vi kom tillbaka från en spännande exkursion där vi letat efter den oerhört svårsedda fågeln Indian Blue Robin, en övervintrare från Himalaya, och slutligen också lyckats få se den efter en hel dags ansträngningar, där vi satt timtal i vegetationen på backen, såg Tommy väldigt hemlighetsfull ut men mest ändå sammanbiten och orolig.

- Gebbe, sa han till slut efter att ha repat mod en timme. Om jag tar av mig byxor och kalsingar, kan du då ta och titta på min rumpa. Det känns som att det är något där som inte ska vara där. Det kliar och känns konstigt.

Så blev det. Tommy lade sig på magen i sängen och jag studerade honom noga.
Han var full av fästingar; små rackarns fästingar av knappnålshuvudens storlek, från låren och upp mot ryggen och på skinkorna fanns flest.

- Ser du något? frågade Tommy.

- Du är alldeles prickig av små fästingar, svarade jag. Jag hämtar en pincett och plockar. Ligg still bara!

Hela kvällen gick åt till det där, och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag plockade bort hundra små elaka parasiter. 
Men det hela gick bra till slut! Eller hur Tommy? Ytterligare elva år av liv har vi ju plussat på med.

21 maj - Somliga går med håven

.
Jag tog med lite kaffebröd, säger Sven, när han överraskande dyker upp vid Stugan, så vi sätter oss tillbakalutade och njuter en stund av tillvaron med en mugg vedspiskaffe; en angenäm paus i mitt måleri. 
Sen kommer samtalet igång. Alla berättelser om upplevelser av och i natur, som vi båda är så fulla av gör att en timma går fort.

- Det ser ut som att det är en mindre gås med i den där flocken, säger Sven mitt i alltihop och pekar på ett gäng grågäss som närmar sig över himlen.

- Ja, svarar jag ganska blasé och väldigt bortskämd med grågäss. De varierar i storlek.

Svens öga är skarpt och vaket. Det är två vitkindade gäss med i flocken! De hade jag missat på grund av slentrian.

Sven är ute med håven. Han slår några slag bland mina nässlor.
Man får inte alltid ta i för hårt, visar han, då kan innehållet istället flyga iväg. Nej, man måste smyga lite varsamt.

- Jag har håvat lite i förgätmigejen på granntomten och lite uppe i trädan vid Gottorp, säger han och visar mig röret med några småttiga baggar.
- Det är några rapsbaggar, men inte just rapsbaggar. Det finns tretton arter till, tror jag att jag minns att han säger.
(Se kommentarer nedan)

- Jag letar efter en växt och är på jakt efter en speciell vivel, fortsätter Sven berätta. Det finns nämligen en bagge som endast lever på penningört och den viveln är funnen en gång, men bara en gång och för länge sedan, strax härintill. Dit är jag på väg. Men så tänkte jag att en kopp kaffe kan han nog hinna med i stressen, Gebbe.

- När du nu ändå är här, kan du inte slå med håven borta bland nässlorna, så får vi se vad som finns där. Kanske något spännande.

Examinering. Ofta kommer luppen fram, ty det mesta är smått som dammkorn.

- Nja, vi kommer med säkerhet att finna åtminstone två arter vivlar som lever speciellt på nässlor, förbereder han mig, Sven, slår sen med håven i vegetationen, vippar upp innehållet i ett plastkar och visar mig en syn för sägen.

- Där! Ser du? En liten och en stor. 
Den lilla som ligger på rygg med snyte och ben indragna heter Nedyus quadrimaculatus och den stora, där, som börjar kila iväg heter Parathelcus pollinarius.
Båda är allmänna på nässlor.

Det är verkligen smått, det mesta som Sven sysslar med i skalbaggsväg. Han har en gedigen samling och en verkligt gedigen kunskap i ämnet; en riktig expert alltså!

Jag pillar upp den lilla viveln i handen. Den är liten som ett dammkorn bara men visar snart att den i hög grad är levande, eftersom den börjar vandra omkring på mig. Jag vrider handen för att få bättre ljus för ett foto
Och se där, nu blev det äntligen bra skärpa och också allt ljus på den lilla varelsen. Men därvid blev annat i bilden en aning suddigt. 
Men som alltid bör man ställa in skärpan på det som är väsentligt!

4 september - Tåkerns fältstation 50 år!

.
Nu i september firar Tåkerns fälststation 50-årsjubileum. Det är en händelse av väsentlig vikt.
Det var således under hösten 1963 som vi, ett antal unga främst Mjölbygrabbar, (några var från Boxholm), satte igång med ringmärkning vid Glänås vid Tåkern, där vi handgripligen, dock under mentorskap av tre något äldre gentlemän, hade byggt ett alldeles eget fågeltorn vid stranden av våra drömmas sjö.

Åren har sprungit iväg. Idag är vi en samling grånade herrar i pensionsåldern men i våra hjärtan och i verkliga livet lever Tåkern kvar lika levande och spännande som då.

Kärngänget från 1963 är åter samlat vid Tåkerns fältstation 2008. 
Från vänster till höger:
Gebbe Björkman , Sven-Erik Fransson (nestorn och initiativtagaren), Christer Elderud, Kent Persson, Göran Bergengren, Frank Runtegen, Johan Träff samt Urban Ekstam.
Självklart saknades vid den här återträffen många andra representativa personer och naturligtvis mängder av folk som varit verksamma under årens lopp.

Bilden togs i anslutning till att ett definitivt beslut tagits om att byggandet av Naturum Tåkern skulle påbörjas, med en rivning av det gamla fågeltornet som första delmål. 
Tornet anas i bakgrunden.
Vi samlas alltså här för att en sista gång ta farväl av vår kära gamla, egenhändigt tillverkade, skapelse från 60-talet .

Tåkerns Fältstation 50 år

Kl 14.00 bjuds smörgåstårta i Tåkerns vandrarhem vid Svanshals kyrka. Därefter åter till Naturum kl 17 då vi kör bilder från förr och nu i filmsalen. Det hela rundas av med pubkväll i vandrarhemmet och allmänt minnesvärt umgänge.
 Inbjudna är alla som under årens lopp har varit delaktiga i verksamheten.

Hoppas vi ses 7 september! 

Tåkerns Fältstation

Nu är det dock så att jag själv tyvärr inte kan delta och det sörjer jag väldigt mycket.
Att vara med om detta jubileum torde självklart ha prioritet ett. Men ändå - nej.

Lite ego-bilder - Gebbe i verksamhet vid Tåkerns fältstation - tagna av Tåkerns "hovfotograf" vännen Christer Elderud.

Jag har fått ett fint stipendium nämligen. Fjorton dagars vistelse med resa och boende inkluderat på Svenska institutets gästhem i Kavalla i Grekland under september månad via organisationen Svenska Tecknare; något man knappast tackar nej till. Jag reser i morgon torsdag och kommer hem mot slutet av månaden.

Tåkerns fältstation är ännu i full verksamhet vid Tåkern, med inventeringar, ringmärkning och forskning. Ordförande är Bengt Andersson och stationschef Lars Gezelius. 
Det mesta händer dock inte längre vid Glänås som då på 60-talet. Här reser sig nu istället det nya fågeltornet och Tåkerns Naturum; en fantastisk skapelse med succéartad framgång.

Låt mig sluta med den dikt av Alf Henriksson som var införd i DN en septemberdag 1963 då Tåkerns fälstations verksamhet och fågeltornet invigdes. Det var stort! 
Det är stort, och jag var med - ibland känns det som vore det igår.

6 mars - Vår både ute och inne

.
Det är märkligt hur fort våren fyller på när proppen väl har gått. Det startade med följande meddelande som jag fick från Sven i lördags:

"En runda i Tåkernbygden gav idag både grågäss och skogsduvor.

Äntligen händer det något".

Sven var således först på plats med upptäckten.

Under helgen var jag och hustrun på barndop i Stockholm och när vi återvände mot Östergötland noterade vi att snön hade smält undan fort på slätten. Allt kändes plötsligt förberett för vårens första flyttfåglar.

Så äntligen, i måndags kunde jag själv komma ut för att hälsa välkommen till "mina" första vårtecken. Det hände söder om Tåkern där jag såg ett tjugotal gäss av vardera sorten: grågås, sädgås och kanadagås.

Dagen därpå, i tisdags, träffades vi på fiket i Väderstad, Lars, Stefan, Morgan och jag och bestämde oss för en liten gemensam vårodyssé i Tåkernbygden.

Från gårdagens fåtal hade gässen formligen vällt in och de fortsatte att komma i flock på flock medan vi var på plats. Vid Ramstadbron kunde vi räkna till hundratals och vi var helt eniga om den lyckokänsla som finns i att vara på plats när det verkligen händer; just när våren pågår.

Idag onsdag, gör Sven och jag samma resa igen. Nu är det fråga om ett tusental gäss sammantaget, ormvråkar är på plats överallt, starar, björktrastar och sävsparvar har anlänt och minsann ser vi också tre tofsvipor - vårens första. Av med hatten - bildligt talat!

Det är alltså just nu det sker. Med brusande frenesi skjuvar sig våren norrut över landet. Förändringen är stor och i högsta grad märkbar från dag till dag.

Här nedan lägger jag in ett antal bilder från dessa två dagars vårresor i södra Tåkernbygden samt ett par från min ateljé. Några av bilderna har fotografen Stefan Rosengren generöst bjudit på i Naturlig dagboksform. Tack för detta Stefan!

Det blir en vårodyssé i bilder från både inne och ute:

När jag öppnar dörren till ateljén möter mig en blomdoft så stark som parfym, att man kan tro att man kliver in i en blomsterbutik. Trädet är fullt av både blommor och ännu gröna citroner. Vårljuset driver på genom fönstren.

Idag på morgonen överraskar vännen Hans mig med en bunke nyplockade vårägg från Åsbohönsen som familjen har därhemma. Också detta är ett säkert vårtecken. Tack så mycket!

Mitt övervintrande solanumträd skjuter enorma skott i det växande ljuset. Snart når de ända upp till taket och ramar också vackert in mitt vintriga konstverk. Årstider som möts i min ateljé.

Vintergäcken som blommar här i en solvänd backe vid Kyleberg, sällskapar i blomsterkraft med både krokus och snödroppar vid värmeläckande söderväggar.

Här står vi på Ramstadbron vid Tåkern och njuter av insträcket av hundratals gäss som kommer i vågor längs horisonten mellan torrbackarna vid Heda och Ombergs sydspets.(foto Stefan Rosengren)

Ur det iskalla diket på kanten av Dags mosse skjuter gräset krypven upp färska vårblad från köldens grepp. Det blir ett märkligt möte av vit snö och skir grönska.(foto Stefan Rosengren)

Gässen sträcker in över vårhimlen. Kacklet är euforiskt och ljudligt.(foto Stefan Rosengren)