22 november - Boos skog

.
- Jag har bett er att komma hit därför att jag sedan ett tiotal år tillbaka börjat inse att livet är ändligt och att jag med mitt liv har skyddat och förvaltat ett stycke mark som jag vill skall leva vidare efter mig.

Vi sitter vid köksbordet i Flugebo, Boo själv, Christer, som kan det här med skog och så jag, som är mera av en lyssnare och inspiratör kanske.
Utanför fönstret kommer den större hackspetthanen på besök flera gånger när vi sitter där med vår fika, brusande flädersaft, knäckebröd och Boos egeninlagda sill, men spetten blir lika besviken varje gång eftersom den halva kokosnöten som hänger där redan är tömd på sitt innehåll.

- Jag förstår inte hur det kan ta slut så fort, säger han. Jag har ju nyss fyllt på. 
Har ni upplevt förresten, fortsätter han, hur en hackspett tar sig ner för ett lodrätt snöre? 
Han hoppar jämfota ner så här, visar Boo.
Även blåmesar och en entita kommer på näringssök utanför köket och talgoxen, det är min speciella vän, säger Boo, kallar på vår uppmärksamhet genom att ryttla alldeles vid rutan.

Jo så här är det, fortsätter Boo. Min tid kvar i livet är som jag redan sagt  begränsad och jag känner att jag vill skapa någon slags garanti för att mitt livsverk, min skog alltså, inte ska fördärvas efter mig. Jag vill att den ska förvaltas så att den kommer att finnas kvar och utvecklas enligt mina tankegångar och på så sätt även kommer att  ”hedra mitt minne” den dag som jag är borta.
Detta är alltså det viktiga och personliga skäl som är anledningen till att vi denna blida och vackra senhöstdag har åkt till Flugebo i Ödeshögs södra kommundel, bara några hundratal meter från den småländska gränsen.

Här bor Boo på sin gård, en småbruksfastighet i mellanbygden på gränsen till Holaveden, som gått i arv i generationer. Fruktträden är vildvuxna och buskiga av slånlav. Boo berättar om mirabellerna, tibasten, trolldruvan och den ståtliga oxeln när vi tågar iväg ner i sluttningen mot Flugebosjön.

Här nere växer mängder av lövträd av skilda slag. Mest är det fråga om ståtliga almar men även ask, här och där ekar och björkar, någon lind och flera rönnar, grov hassel inte att förglömma samt enstaka tallar, sällskap av gran och också al vid sjökanten; ett antal hektar mycket speciell lövskog, förvaltad och skött efter egna tankar och idéer och därför unik i sitt slag.

- Farfar benämnde marken mellan hus och sjö ”Parken” och när drängar och liar försvann döptes den om till ”Hagen”. Därefter klassades området som ”5:3-skog” en kortare tid och därefter är det bergreppet ”Ädellövskog” som gäller.

Jag anmälde själv min skog till dåvarande skogsvårdsstyrelsen för ett antal år sedan, eftersom den kändes så speciell och numera har den också blivit en s k "nyckelbiotop", så jag får inte längre göra hur jag vill med den.
Därmed har jag väl på sätt och vis bundit ris åt egen rygg, säger Boo, eftersom vi inte har identisk syn på skötsel av skog, skogsstyrelsen och jag, ty när skogsägaren och byråkraten nalkas naturen från var sitt håll skall det till ett smärre under om man ska kunna komma överens.

- Se här till exempel, visar Boo, hur man kan göra om man sköter sin skog på eget sätt. De här två granarna tog jag ner för några år sedan men var tvungen att vänta tills vinden blev stadig och hård från öster för att träden inte, på grund av sluttningen, skulle falla ut i sjön. Nu fick jag dem att dra innåt och till och med uppåt. Så kan man göra om man lever nära det man förvaltar. 
Men, inte nog med det. Jag tycker ju om att använda en del av virket för eget bruk, som ni har förstått, men sparar alltid varje gång jag skördar också åt naturen själv. Jag tycker minsann att man kan dela på avkastningen, om jag så säger.
Idag ska allt vara så antingen eller; allt åt naturen eller allt, och då menar jag verkligen allt, varenda kvist och till och med rot, åt den skogsekonomiska näringen.
Jag gillar inte detta polariserade synsätt.

Vi stegar oss långsamt fram i markerna genom en sky av hässleklockors meterhöga ståndare. Vi stannar ofta och Boo berättar och visar. 

- Där borta tog jag bort en alm för många år sedan. De nya rotskotten har blivit riktigt stora idag, pekar han. Ser ni hålet efter stubben.

- Det är uppenbarligen gott om kalk i backen eftersom här är så gott om blåsippor och lungört, påpekar jag. 
- Jo du, svarar Boo, här är det klökt så det räcker. Det blir alldeles blått på våren så det glittrar om sipporna ända in genom fönstren.

Almskogen tätnar och Christer tar fram sina mätinstrument. Först siktar han 360 grader runt om genom en anordning med en siktskåra på en kedja, från kinden under ögat..


- Jag får det till  sextio, säger han, och det då delat med två blir alltså trettio, och nu ska vi bara mäta höjden, fortsätter han varvid han tar fram ett måttband och mäter ut tjugofem meter, varifrån han stämmer av mot rot och topp och säger trettiotvå meter.

- Det blir alltså cirka 900, menar Christer. Men det är förstås bara preliminärt, fortsätter han. Ska det vara rätt måste jag förstås göra tre mätningar i området och när jag nu ser mig omkring skulle jag nog säga 300 där och kanske något mera där. Håller du med mig Boo, frågar Christer, om att beståndet kan tänkas ligga på ungefär 600?

Jag fattar absolut ingenting.
- Vad händer? frågar jag. Vad talar ni om?

- Jag har just beräknat beståndets virkesmängd och kommit fram till att mängden lövvirke här i Boos skog är ungefär på 600 kubikmeter per hektar, svarar Christer.

En liten skogsägare som jag, har ofta stått vid trädets stam och övervägt: ”Fria eller fälla”:

Boo känner varje träd och berättar historien om den "lille" skogsägaren som vägrade göra en skogsbruksplan med motiveringen: "att varför ska jag göra en sån när jag ändå känner vart enda träd i min skog".
- Precis så är det också för mig, menar Boo.
Den här rediga hasseln till exempel, den röjde jag fram som liten grabb i det som då var ett kreatursbete för femtiofem år sedan. Då var den kanske tjugofem år gammal och nu kramar jag alltså en åttio år gammal kompis, som jag har jobbat med även i år. Se där nere på kvistningen av bukettskotten!
- Det är hårt och energirikt virke i hasseln berättar Boo vidare. Förr gjorde man käppar och pinnar av den och till gengasbilen under kriget var hasselvirket nästan ett måste.

- Kan ni se något annorlunda med den här svampen?undrar Boo och pekar på en björklåga övervuxen med tickor. Kan ni som känner till naturen möjligen berätta vad som har hänt?

Vi ser och vi förstår att berätta, att björken var död eller döende redan som stående, med tickor växande på stammen och att en del av dessa har fortsatt att växa till efter det att björken har ramlat omkull och därför orienterat om sin växtriktning.

- Här, strax intill den här pampiga buketten av almar, såna som jag enligt skogsvårdslagen borde ha gallrat för länge sedan, hade jag tänkt mig att släppa in ljus i en siktgata ner mot vattnet, men en ekorre fick mig faktiskt på andra tankar.
Den kom hoppandes från gren till gren ända där bortifrån och vidare förbi mig hela vägen längs kanten här utan att behöva komma ner till backen. Jag blev nästan tårögd då jag förstod att min idé definitivt skulle ha spolierat den möjligheten fortsättningsvis. Så det fick va, konstaterade Boo.

Just då kommer ekorren hoppande bortifrån, tjippar ner längs stammen på en asp alldeles framför oss och försvinner in i det översta hackspetthålet, det som en gröngöling har gjort. Vilken syn för sägen.

Vi går ut till udden som reser sig tio meter över sjökanten. Här har Boo gjort i ordning en uteplats. 
- Vi brukar ta frukosten här ibland i vacker väder, säger han, då vi slår oss ner på stubbarna. Jag har hålat dem som ni märker,fortsätter han. Då sitter man skönare och så torkar träet bättre och man slipper bli fuktig i baken.
Hit är ni välkomna om ni känner för en utflykt.

Mot Kerken och Bäsjön.

Utsikten är bedårande. Nordvästut ligger Kerken, den smala passagen mellan de två sjöarna Flugebosjön rakt under oss och Bäsjön längre bort. Det är två härliga lomsjöar som just nu emellertid är lomtomma men istället skrakfulla.

Flugebosjön mot Rödberget.

Österut reser sig Rödberget, där korparna faktiskt häckade redan när jag var barn, på femtio- och sextiotalen, säger Boo.

Vi tar grusvägen tillbaka hem igen. 
- Men aldrig att jag går tomhänt hem från skogen, säger Boo. Det lärde mig min far. Och sålunda greppar han en hasselstav och ger även Christer och mig var sin. 
- De fyller sin funktion väl och blir med råge till var sin kopp kaffe, inte till er kanske men säkert till nån annan senare.

Vi passerar soldattorpet som ligger granne med gården. 
- Det flyttade farfar hit på femtiotalet, säger Boo. Men kusinerna som äger det nu ser jag aldrig röken av och torpet förfaller snabbt, suckar han.

Men skylten är kvar och skvallrar om tider som var. Rena rama Raskens, tycker vi och blir djupt imponerade.

- Ni måste se dasset innan vi går in, säger Boo. Det använder jag dagligen, endast det, och där finns plats för två vuxna och två barn på två skilda fjölar, men pinkar gör jag förstås alltid i skogen, och därpå berättar han historien om paret på skogen som får stadsbesök för eventuell uthyrning av undantaget varefter gubben undrar hur det har gått och ber gumman berätta:
"Jo visst var de trevliga och så, svarar hon, men riktigt underliga ändå. Vet du, fortsätter hon, att det verkar som om de vill äta ute och skita inne".

- Men, jag har lite problem med myndigheternas syn på skötseln av latrin, säger Boo. Jag vill och kan ta hand om min egen skit men det får jag inte enligt myndigheterna, av "rättviseskäl", sägs det.
Det är väl märkligt att jag som sköter det hela på bästa tänkbara miljösätt måste kämpa för min rätt, att jag som vägrar blanda dricksvatten och bajs inte har myndigheten på min sida.

Världen är verkligen upp och ner i så fall, eller håller ni inte med mig?
-Har ni sett förresten, fortsätter han, hur asken här har växt sig så vacker och format sig runt skithuset. Det är väl bara jag som inte tar bort ett sånt träd, eller?

*

Boo är en samlare, av väldiga mått. Det ser ut som i en gammeldags diversehandel när man kommer in i hans verkstad. Mycket är gammalt och antikt. Vilket underlag för ett loppis, tänker jag, men förstår att det är det sista i åtanke hos Boo själv.

Här får inget förfaras. Av uttjänta mjölkartonger gör han små fina askar fyllda med törestickor, som borde klara varje tänkbar certifiering för miljömässighet och lokalproduktion.

- Ändå är jag rädd för att ”Rättvisemärket” har svårt för svensk landsbygd, menar Boo.

 Bänkar, skåp, hyllor och golv är belamrade av grejor av olika art: askar, burkar och lådor men inte huller om buller, åh nej, allt är sorterat och noggrant packat.  

En doft av ene är det som möter oss i dörren. 
- Det får ligga i flera år ute och torka under tak först, förklarar Boo. Därefter tar jag in det i värmen där det får ytterligare minst ett år på sig innan det kommer till användning. Så gör jag med allt mitt virke och kvaliteten är naturligtvis därefter, fortsätter han och hänvisar till flera kända slöjdhantverkare som han har kontakt med, och för vilka Boos välskötta virke är nästan ovärderligt.

I verkstaden är Boo som mest hemma.Verktygen ligger på parad i hyllorna. Hundratals verktyg: stämjärn, håljärn och mängder av borr, knivar, skruvar, muttrar, spikar, ritsar, hammare ...
Allt som man kan föreställa sig och mycket mer därtill.

- När jag gör ett skärbräda, berättar Boo, väljer jag först ut en vacker bräda  som jag planhyvlar för att kunna bedöma mönster och ådring. 
Den här till exempel är ett vackert ämne, av ask, säger Boo, och smeker ytan med handen.
Jag börjar därefter med hålet. Det är det viktigaste, att det läggs  på rätt plats.
Det skall nämligen, enligt min idé, ligga rätt i förhållande till ådringen.
Sen hänger jag upp ämnet i hålet och väger av nerkanten. Den ska vara horisontell oavsett om brädan kommer att hänga lite "snett". Det blir bara vackert.
Sen är det puts som gäller. Jag är väldigt noggrann.

Bo vid plankförrådet. Här får virket torka minst sex år säger han.

Boo följer med oss ut på gårdsplan. Det är dags att dra sig hemåt. Det blev en full dag till slut. 
Christer lovar att ta kontakt med skogsfolk på länsstyrelsen och skogsstyrelsen med det snaraste. Nu gäller det att bistå Boo med kontakter och att förankra hans tankegångar om sin biologiskt mycket värdefulla skog så att den kan få leva vidare för evigt.

En möjlig historia har fått sin början. Nu hoppas vi alla på en god fortsättning. Och när jag, som skriver detta, nu säger så, förstår jag att Boo efter genomläsning och diverse korrigeringar väljer att tillägga:

”Historien  startade för 40 år sedan, då far avled, men egentligen började det ännu långt tidigare. Ett hundraårigt träd överlever ju statistiskt tre eller till och med fyra markägare”.

Tillägg den 17 januari 2013:

Boo avled av sin sjukdom den 14 januari 2013. Det känns tomt just nu.
Gebbe