Jag skrubbar alla luckor och väggytor däremellan medan Ulla rensar inne i köksskåpen, även ett par av de mera "bortglömda".
Ljusstumpar, gamla målarböcker, torkade färger och plattpressade penslar - nu ska det rensas.
Även ett par askfat från en tid för länge sedan då jag var rökare, eller snarare från den tid då askfaten stod för gästvänlighet, ska bort.
Det fanns alltså en tid, så sent som in på 70-talet då askfat var en nödvändighet i varje hem, helst ett i varje rum. Ulla och jag hade också en handfull olika trots att jag själv prompt lade av med ovanan för gott den 16 juli 1971 (och Ulla egentligen aldrig började). Det var den dagen jag knölade ihop mitt sista cigarettpaket och stoppade alla mina olika rökpipor (de har jag förresten ännu kvar) i en låda. Inte ett bloss sen dess. Det bästa jag har gjort.
Men det där med askfaten levde vidare ytterligare en tid, som gästservice alltså.
Än värre var det förstås på 50- och 60-talen. Då var det fint att röka och även mina föräldrar trugade och bjöd cigaretter till alla gäster som önskade eller till och med övertalades, trots att mor aldrig blossat och att far möjligen tog en cigarill någon gång ibland till helgen. Efteråt förbannade de förstås högljutt röklukt och gulnade gardiner. Inomhusrökning var ett socialt tvingande och miljömässigt otyg.
Det var länge sedan någon rökte inne hos oss. Det har inte hänt på säkert trettio år, men askfaten, i alla fall några av dem, har hängt med ändå. Tills nu - nu ska de äntligen väck!
Deras gyllene epok har gått i graven, för länge sedan. Glasbruk och keramikverkstäder runt om landet kämpade länge och envetet med att försöka hålla volymerna uppe. Men nu är det hela för gott förpassat till historien. Och tyvärr även de flesta glasbruk och många stora keramikverkstäder. Och kanske att askfatens försvinnande finns med som en orsak bland många. Det måste ha gjorts miljontals med sådan genom årens lopp.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar