19 november - Envishet

.
I lördags morse, innan det ljusnade, svängde jag ner mot Öninge hamn vid Vättern. Jag klev ur bilen i mörkret och tog mig trevande ut mot klipporna där sjön slog in med högljutt dunder. Jag ville vara på plats redan i gryningen för att kontrollera det eventuella fågellivet i vattnet utanför, inför det projekt som just startat - Kommunkampen i fågelskådning inom Östergötlands län.
Jag hade anmält mig för Ödeshögslaget trots att min tid för deltagande under helgen skulle komma att bli ytterst begränsad.
Bäst att gå ut hårt, tänkte jag därför.

Men tro inte att jag var först. Ett nästan envisare släkte än fågelskådare hade lagt under sig hela klippstranden - laxfiskarna.

- Ja, jag har varit här sen fem, sade mannen i heltäckande vattenställ och med ledlampan lysande från skärmkanten, man måste om man ska få plats på de bästa posterna. Nu väntar jag bara på att ljuset ska komma sen blir det fiske hela dagen idag och även i morgon.
En måste vara rackarns envis.

Jag var också envis den här helgen, så gott som jag nu kunde med så snål tid till förfogande. Lördagens förmiddag fram till tio ägnade jag mig åt Vätternstranden mellan Öninge och Orrnäs och på söndagen for jag till skogen under tre timmar; till Holaveden söder om Ödeshög, där jag körde runt i säkert tio mil och letade svårfångade fågelarter såsom orre, tjäder, spillkråka, ugglor och dubbeltrast.

Det blev ett magert bidrag från mig, allt jag kunde komplettera laginsatsen med var spillkråka. Det är definitivt enklare i Tåkerns närhet, många fler arter och lättskådade sådana. Det hjälpte inte att jag var rackarns envis. Men spillkråka är ju ändå en. Jo, och så såg jag tallbit på en ny plats, men den fanns ju förstås redan inhöstad från Omberg.

Några andra i laget snodde således runt vid Tåkern och hittade väl det mesta som skulle hittas, måhända allt utom duvhök, trots envisa försök.
Alltså åkte jag ner till Tåkern idag, med min längtan och envishet, och fann förstås ganska omgående den där saknade duvhöken, fastän en dag för sent. Så enkelt kan det vara ibland med tur i bagaget och så lätt kan det vara att misslyckas när man måste.

Den gamla duvhökshonan jagade bland de stora flockarna av gäss vid åkrarna mellan Gottorp och Holmen. Hon gjorde flera slagförsök mot de mindre vitkindade gässen, dock utan att lyckas och satte sig sen att pusta ut på ett halmbalstorn. 

Alldeles bortom där duvhöken satt ägde det troligen sista skördeförsöket för i år rum på slätten. Det gällde rödbetor, nu när den sista moroten äntligen var uppe.
Den svarta mossjorden vid Ramstad är vattensjuk och moddig och traktorerna gjorde halvmeterdjupa och vattenfyllda spår. 
Att det över huvud taget kan gå, tänkte jag. Men förstås, är man bonde på den här platsen måste det till en envishet av särpräglad art för att lyckas och att hålla modet uppe.

Till det där med den kommunvisa fågelkampen som jag har tangerat i denna rapport får jag återkomma när sammanställningen är klar.