.
Jäklar!
Fötterna far rakt upp mot himlen när jag slinter på den osedda glattisen under snöfyket och kroppen svävar under en minievighet fritt i luften.
Minievighet är i sammanhanget ett helt adekvat uttryck, menar jag, ty tiden står liksom stilla och i huvudet hinner många tankar ta form.
Spåren av mitt fall
Jag landar på vänster höft och armbåge och axeln kommer den här gången lindrigt undan. Tur är ju det, för i den har jag ännu känning av ett liknande fall för två vintrar sedan.
Jag är visst betydligt drulligare idag. Det har förstås med åldern att göra. Inte ramlade man på detta sätt som ung. Eller så har jag glömt eller möjligen förträngt.
Såren av mitt fall
Vårdstugorna jobbar för fullt i år har jag läst och hört. Det är en uselvinter med varannandagskyla och knappt det. Den sparsamma snön smälter och återfryser och isen döljs förrädiskt.
Men, som sagt, jag kom lindrigt undan, så länge man inte bryter sig eller slår i skallen är allt överkomligt och att min dyra dunjacka fick några revor, som Ulla redan har lagat, är förstås en materiell bagatell och det finns ju som jag igår skrev i min blogg betydligt värre ting som händer.
fredag 30 januari 2015
torsdag 29 januari 2015
29 januari - Vi som precis började lära känna varandra
.
Stefan - Hej Gebbe! Sänd mig din adress så skickar jag häftet Natur i Norr med Johans uppsats om Norrlands grod- och kräldjur. Det handlar om utbredningen av snok i Norrland som inte stämmer med vad du har sagt i ett inlägg på facebook.
Gebbe - OK. adressen är: gebbe@telia.com eller alternativt slöpost: Ateljé Gebbe, Storgatan 13, 599 31,Ödeshög.
Stefan - Vadå epost. Det är ju ett tidningshäfte för sjutton... OK. Istoppat och klart, skickas som B-post.
Gebbe - Till min nyvunne vän. Jag är dig djupt tacksam och finns det något du önskar i gengåva av mig hoppas jag att du säger till.
Stefan - Tackar tackar. Men det här ingår väl liksom i tjänsten...
Gebbe - Så du är ännu i tjänst fastän klockan är kväller!
Stefan - Jag kör alltid "andra skiftet". Brukar fara hem runt 2-snåret på natten.
Gebbe - Då har ni ytterligare en av art av uggla runt Umetrakten då. Själv går jag åt andra hållet med ökande ålder.
Stefan - Precis. Strix botanicus.
Gebbe - Härligt! Det är precis vad som behövs. Det finns en hel del vackert i den kategorin att studera även här i mina hemtrakter, och har du vägarna förbi ...
Stefan - Jo, Tåkern/Omberg-bygden är onekligen fascinerande, men numera blir det mest lapplandsskogarna på sommaren. Håller i länsfloraprojektet vilket får mig att tillbringa somrarna i fält där vi har våra vita fläckar. Hörs!
Gebbe - Trevligt Stefan! Jag har en inventeringsruta för östgötafloran alldeles norr om Ödeshög ner mot Tåkern benämnd Heda. Ett spännande område med flera stäppängsbiotoper.
Gebbe några dagar senare - Hej Stefan! Stort tack för "Natur i Norr" som jag idag har hämtat ur postlådan. Jag bläddrade direkt fram till snokens utbredning. Intressant och tankeväckande - det här med källkriterier menar jag. Nu ska jag ta häftet med mig hem som kvällslektyr. Än en gång ett stort tack. Kan du sända mig din adress så sänder jag dig något i gengäld.
Stefan - Nja, det behöver du väl knappast, men min adress är:
Stefan Ericsson
Herbarium Umeå, EMG
Umeå universitet
901 87 Umeå.
Jag presenterar med stor ödmjukhet i sinnet ett mycket aktuellt samtal som jag har fört på nätet med botanikern och intendenten på Umeå universitet - Stefan Ericsson. Det har gett mig en allvarlig insikt om vad livet är och icke är. Samtalet ägde rum alldeles nyss, under ett par veckor i januari 2015.
Stefan - Hej Gebbe! Sänd mig din adress så skickar jag häftet Natur i Norr med Johans uppsats om Norrlands grod- och kräldjur. Det handlar om utbredningen av snok i Norrland som inte stämmer med vad du har sagt i ett inlägg på facebook.
Gebbe - OK. adressen är: gebbe@telia.com eller alternativt slöpost: Ateljé Gebbe, Storgatan 13, 599 31,Ödeshög.
Stefan - Vadå epost. Det är ju ett tidningshäfte för sjutton... OK. Istoppat och klart, skickas som B-post.
Gebbe - Till min nyvunne vän. Jag är dig djupt tacksam och finns det något du önskar i gengåva av mig hoppas jag att du säger till.
Stefan - Tackar tackar. Men det här ingår väl liksom i tjänsten...
Gebbe - Så du är ännu i tjänst fastän klockan är kväller!
Stefan - Jag kör alltid "andra skiftet". Brukar fara hem runt 2-snåret på natten.
Gebbe - Då har ni ytterligare en av art av uggla runt Umetrakten då. Själv går jag åt andra hållet med ökande ålder.
Stefan - Precis. Strix botanicus.
Gebbe - Härligt! Det är precis vad som behövs. Det finns en hel del vackert i den kategorin att studera även här i mina hemtrakter, och har du vägarna förbi ...
Stefan - Jo, Tåkern/Omberg-bygden är onekligen fascinerande, men numera blir det mest lapplandsskogarna på sommaren. Håller i länsfloraprojektet vilket får mig att tillbringa somrarna i fält där vi har våra vita fläckar. Hörs!
Gebbe - Trevligt Stefan! Jag har en inventeringsruta för östgötafloran alldeles norr om Ödeshög ner mot Tåkern benämnd Heda. Ett spännande område med flera stäppängsbiotoper.
Gebbe några dagar senare - Hej Stefan! Stort tack för "Natur i Norr" som jag idag har hämtat ur postlådan. Jag bläddrade direkt fram till snokens utbredning. Intressant och tankeväckande - det här med källkriterier menar jag. Nu ska jag ta häftet med mig hem som kvällslektyr. Än en gång ett stort tack. Kan du sända mig din adress så sänder jag dig något i gengäld.
Stefan - Nja, det behöver du väl knappast, men min adress är:
Stefan Ericsson
Herbarium Umeå, EMG
Umeå universitet
901 87 Umeå.
Vill du skriva till mig, använd då:
stefan.ericsson@emg.umu.se
stefan.ericsson@emg.umu.se
Gebbe någon vecka senare - Hej Stefan, Jag sänder dig ett meddelande på detta sätt och hoppas att du har möjlighet att ta del av det. Jag har förstått av ditt meddelande på facebook att din situation är besvärlig efter en hjärtinfarkt och att du ligger på sjukhus och jag önskar dig förstås det allra bästa. Jag sände dig bara för någon dag sedan en liten snokakvarell till din adress på universitetet som tack för hjälpen med artens utbredning i Norrland och jag skrev också om detta i min blogg. Bara så du vet! Krya på dig nu tills allt börjar växa igen i naturen! Se:
http://www.naturligdagbok.blogspot.com
http://www.naturligdagbok.blogspot.com
Stefan - Hej! Jo, jag hann få din fina snokbild innan jag insåg att jag nog var tillräckligt dålig för att legitimera ett besök på akuten.... Stort tack!
Är väl omhändertagen och väntar nu på bypass-operation i veckan som kommer.
Gebbe - Härligt att höra Stefan. Då hinner du bli färdig i god tid till vårens intåg.
Stefans sista meddelande den 17 januari - Får väl hoppas på det.
Men där, antagligen på operationsbordet en vecka senare, bara för några dagar sedan, tog Stefans liv slut. Och han och jag som var så nära att verkligen lära känna varandra. Det känns märkvärdigt tomt och trist.
Stefan Ericsson var en mycket flitig deltagare i olika naturgrupper på bla a facebook och det var där jag först stötte på han namn och kunskaper. Stefan och jag hade diskussioner om allt från blommor till korsnäbbar, lavar och snokar och vi talade även direkt via chatten. Och det var minsann inte bara jag som hade denna fina kontakt, vi var många som fick ta del av hans värdefulla synpunkter på nätet.
Se t exempel Stefans synpunkter på en artbestämning av en lav som jag berättar om i min blogg från den 8 december 2014:
http://naturligdagbok.blogspot.se/2014/12/8-december-naturlig-dekoration.html
Stefans sista meddelande den 17 januari - Får väl hoppas på det.
Men där, antagligen på operationsbordet en vecka senare, bara för några dagar sedan, tog Stefans liv slut. Och han och jag som var så nära att verkligen lära känna varandra. Det känns märkvärdigt tomt och trist.
Stefan Ericsson var en mycket flitig deltagare i olika naturgrupper på bla a facebook och det var där jag först stötte på han namn och kunskaper. Stefan och jag hade diskussioner om allt från blommor till korsnäbbar, lavar och snokar och vi talade även direkt via chatten. Och det var minsann inte bara jag som hade denna fina kontakt, vi var många som fick ta del av hans värdefulla synpunkter på nätet.
Se t exempel Stefans synpunkter på en artbestämning av en lav som jag berättar om i min blogg från den 8 december 2014:
http://naturligdagbok.blogspot.se/2014/12/8-december-naturlig-dekoration.html
Stort tack för denna korta men värdefulla tid av vänskap Stefan.
onsdag 28 januari 2015
28 januari - En dag att göra upp räkningar
.
Jag hade tänkt börja direkt vid ankomsten till ateljén idag med att betala månadens räkningar. Men, sånt är inte vidare roligt så jag tar och skjuter på det så länge som möjligt och tar mig en tur ner mot Tåkern istället. I sinnet, men mest som försvar för flykten, intalar jag mig själv att det är nödvändigt att se till Stugan. Det är ju gubevars några dagar sedan sist.
Jag svänger ner mot Dags mosse vid den "gamla affären", numera vännen Mattias ateljé.
Jag ser ju att det är isigt men fattar inte riktigt hur mycket. Det blir en vådligt färd med dubbfria vinterdäck och det är till slut mera tur än skicklighet att jag slipper undan utan besök i diket som på vissa platser är ordentligt djupt.
Allt är dock bra vid Stugan. Krukorna med kryddväxter som står för vinterförvaring i fönstren är hårdfrusna men friskt gröna.
Hemfärden går den tryggare vägen ut mot Väversunda.
Nu är jag hemma igen, i verkstaden, och ser att jag har fått en ny inbjudan på Facebook om "kedjekonst". Denna gång är det vännen Ana Marija Jevtic som initierat min medverkan. Okej då tänker jag, jag kör ett varv till och serien kommer att se ut så här, se nedan. Men, jag gör inget nytt den här gången utan letar "skåpmat" som kanske varit med i min blogg tidigare.
Efter detta har jag gjort mitt i sammanhanget.
Trastsångare
Nej, nu kommer jag inte undan längre. Dags att göra upp räkningen.
Jag hade tänkt börja direkt vid ankomsten till ateljén idag med att betala månadens räkningar. Men, sånt är inte vidare roligt så jag tar och skjuter på det så länge som möjligt och tar mig en tur ner mot Tåkern istället. I sinnet, men mest som försvar för flykten, intalar jag mig själv att det är nödvändigt att se till Stugan. Det är ju gubevars några dagar sedan sist.
Jag svänger ner mot Dags mosse vid den "gamla affären", numera vännen Mattias ateljé.
Jag ser ju att det är isigt men fattar inte riktigt hur mycket. Det blir en vådligt färd med dubbfria vinterdäck och det är till slut mera tur än skicklighet att jag slipper undan utan besök i diket som på vissa platser är ordentligt djupt.
Allt är dock bra vid Stugan. Krukorna med kryddväxter som står för vinterförvaring i fönstren är hårdfrusna men friskt gröna.
Hemfärden går den tryggare vägen ut mot Väversunda.
Nu är jag hemma igen, i verkstaden, och ser att jag har fått en ny inbjudan på Facebook om "kedjekonst". Denna gång är det vännen Ana Marija Jevtic som initierat min medverkan. Okej då tänker jag, jag kör ett varv till och serien kommer att se ut så här, se nedan. Men, jag gör inget nytt den här gången utan letar "skåpmat" som kanske varit med i min blogg tidigare.
Efter detta har jag gjort mitt i sammanhanget.
Aftonsträck
Vinterskog
Från Kapadokien
Vildanemon
Trastsångare
Nej, nu kommer jag inte undan längre. Dags att göra upp räkningen.
onsdag 21 januari 2015
21 januari - Utmaning
.
På Facebook florerar hela tiden mängder av utmaningar och erbjudanden.
Den senaste tiden har någon driftig medlem hittat på en ny konstnärligt aktivitet som sprider sig som en löpeld genom nätverket.
Det finns några olika varianter på samma tema och jag fick häromdagen just en sådan inbjudan från konstnärskollegan Åke Bjurhamn i Norrköping, nämligen att deltaga i ett fritt konstprojekt i mån av lust och tid.
Så här lät förslaget:
"Kedjekonst: konst att uppmärksammas
för en större publik. Åke Bjurhamn
har bett mig att i fem dagar placera ett arbete
på Facebook och bjuda in andra konstnärer att göra det samma."
Jag har skjutit på det hela över helgen, eftersom tiden blev knapp i fredags när jag mottog meddelandet och igår hade jag knappast lust. Jag letade i och för sig lite i mina gömmor men hittade inget som passade, tyckte jag. Istället drog jag ut i naturen tillsammans med Lars och Christer, till skogsbetesmarkerna runt Skorperyd, en av Christers ögonstenar, som han en tid velat visa oss.
Jag knäppte lite foton av eventet och idag har jag kollat på bilderna i min dator och suttit här en stund, inomhus alltså, och skissat direkt från bildskärmen, i stora enkla drag bara.
Jag har förenklat och gjort om, både renodlat och stökat till och framför allt jobbat med alternativ ljussättning i bilderna.
Jag har gjort hela fyra snabba skisser under dagens lopp eftersom jag vill vara ute i förtid när jag nu har gått in i projektet och lovat presentera fem bilder under lika många dagar. Det måste bli så eftersom både kommande fredag och lördag-söndag försvinner till annat göra - bouleseriespel i Veteran-ettan i Växjö t ex.
Så här långt har jag hunnit, en har jag kvar.
På Facebook florerar hela tiden mängder av utmaningar och erbjudanden.
Den senaste tiden har någon driftig medlem hittat på en ny konstnärligt aktivitet som sprider sig som en löpeld genom nätverket.
Det finns några olika varianter på samma tema och jag fick häromdagen just en sådan inbjudan från konstnärskollegan Åke Bjurhamn i Norrköping, nämligen att deltaga i ett fritt konstprojekt i mån av lust och tid.
Så här lät förslaget:
"Kedjekonst: konst att uppmärksammas
för en större publik. Åke Bjurhamn
har bett mig att i fem dagar placera ett arbete
på Facebook och bjuda in andra konstnärer att göra det samma."
Jag har skjutit på det hela över helgen, eftersom tiden blev knapp i fredags när jag mottog meddelandet och igår hade jag knappast lust. Jag letade i och för sig lite i mina gömmor men hittade inget som passade, tyckte jag. Istället drog jag ut i naturen tillsammans med Lars och Christer, till skogsbetesmarkerna runt Skorperyd, en av Christers ögonstenar, som han en tid velat visa oss.
Jag knäppte lite foton av eventet och idag har jag kollat på bilderna i min dator och suttit här en stund, inomhus alltså, och skissat direkt från bildskärmen, i stora enkla drag bara.
Jag har förenklat och gjort om, både renodlat och stökat till och framför allt jobbat med alternativ ljussättning i bilderna.
Jag har gjort hela fyra snabba skisser under dagens lopp eftersom jag vill vara ute i förtid när jag nu har gått in i projektet och lovat presentera fem bilder under lika många dagar. Det måste bli så eftersom både kommande fredag och lördag-söndag försvinner till annat göra - bouleseriespel i Veteran-ettan i Växjö t ex.
Så här långt har jag hunnit, en har jag kvar.
måndag 19 januari 2015
19 januari - Riktiga ägg
.
Ägg när de är som bäst. En kartong av blandad kulört från vännen Göran.
- De där riktigt rödbruna och gärna med prickar är grå maran, säger han, och de där vitaktiga kan ibland ha en väldigt ljus gula, men tro inte att de är av sämre kvalitet, det är bara genetiskt. De får alla mycket kål att äta.
I går kväll blev det stekta ägg på mackan. Mums!
Ägg när de är som bäst. En kartong av blandad kulört från vännen Göran.
- De där riktigt rödbruna och gärna med prickar är grå maran, säger han, och de där vitaktiga kan ibland ha en väldigt ljus gula, men tro inte att de är av sämre kvalitet, det är bara genetiskt. De får alla mycket kål att äta.
I går kväll blev det stekta ägg på mackan. Mums!
söndag 18 januari 2015
18 januari - Kometen Lovejoy
.
Jag drog ut mot mörker, i skydd från samhällets ljus, i förrgår natt för att skåda kometen.
Jag visste ungefär var jag skulle leta, högt upp bland stjärnorna i sydost.
Jag hittade den ganska snart, två knogar klockan 4 nedom sjustjärnorna, Plejaderna.
En diffus fläck, nätt och jämt synbar för ett obeväpnat öga efter en stunds tillvänjning, det är kometen Lovejoy, C/2014 Q2, upptäckt den 17 augusti av kometjägaren Terry Lovejoy. Det var hans femte egenfynd av en av alla dessa nomadiska isklumpar som besöker solsystemet med varierande tidsmellanrum.
Jag studerade kometen noggrant i min fältkikare, väl vetandes att denna chans aldrig återkommer och så tänkte jag på människans litenhet i universum. Det blir ju alltid den logiska följden av ett djupt skådande rakt upp och in i stjärnhimlen.
Nu kommer Lovejoy under januari månad att försvinna bort igen i sin nästintill parabelska bana och fortsätta sin ensamma färd rakt ut i den svarta rymden och återkomma först om ungefär 10 000 år då den åter närmar sig solen och vår jord.
Jag undrar förstås hur vår plats i universum kommer att vara då. Livet är förvisso en omöjlig gåta och vi enskilda små människor endast kortvariga besökare i tid och rum.
Jag drog ut mot mörker, i skydd från samhällets ljus, i förrgår natt för att skåda kometen.
Jag visste ungefär var jag skulle leta, högt upp bland stjärnorna i sydost.
Jag hittade den ganska snart, två knogar klockan 4 nedom sjustjärnorna, Plejaderna.
En diffus fläck, nätt och jämt synbar för ett obeväpnat öga efter en stunds tillvänjning, det är kometen Lovejoy, C/2014 Q2, upptäckt den 17 augusti av kometjägaren Terry Lovejoy. Det var hans femte egenfynd av en av alla dessa nomadiska isklumpar som besöker solsystemet med varierande tidsmellanrum.
Jag studerade kometen noggrant i min fältkikare, väl vetandes att denna chans aldrig återkommer och så tänkte jag på människans litenhet i universum. Det blir ju alltid den logiska följden av ett djupt skådande rakt upp och in i stjärnhimlen.
Nu kommer Lovejoy under januari månad att försvinna bort igen i sin nästintill parabelska bana och fortsätta sin ensamma färd rakt ut i den svarta rymden och återkomma först om ungefär 10 000 år då den åter närmar sig solen och vår jord.
Jag undrar förstås hur vår plats i universum kommer att vara då. Livet är förvisso en omöjlig gåta och vi enskilda små människor endast kortvariga besökare i tid och rum.
fredag 16 januari 2015
16 januari - Att få en jätte på fall och hur lärdom går igen.
.
Häromdagen, den 12 januari, skrev jag om stormen Egons verkningar och visade en bild av ett jätteträd som fallit vid Gottorp inte långt från min Stuga vid Tåkern. Jag lovade att kolla upp vad för slags träd det handlade om, eftersom jag höll mig undan något den aktuella dagen. Men nu har jag alltså genomfört vad jag utlovat.
Det väldiga trädet har redan börjat huggas upp och röjning av området är startad, men det är klart att det tar tid att arbeta med så stora dimensioner och allt är därför långt ifrån färdigt.
Mycket ved att tala om blir det inte heller, den är nämligen alldeles vitrötad av svamp och man förstår lätt varför jätten kom på fall. Med en så väldig krona på spröd stam blev asken ett lätt byte och jag tror att den föll utan större åthävor och brak i den byiga stormen.
Nere mot roten är stammen alldeles uräten. Där finns nämligen ett fantastiskt myrbo och jag lyfter ut en bit, stor som en basketboll, vilken är lätt som balsaträ och med tunnätna väggar samt perforerad av hålrum och vindlande gångar.
Först tror jag att hästmyror har bott här, men så minns jag från ett besök i april 2014 hos min vän Sven Lennartsson i Mjölby, hur han visade mig ett lövträd vid Svartån där arten blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, hade byggt sitt bo och inser med ens att med det här välbyggda och tunnväggiga boet i stammens nedre del framför ögonen går artbestämningen som på räls.
(http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/04/6-april-nostalgisk-inramning-till-en.html)
Så lärde jag mig alltså något år 2014, som jag fortsättningsvis kommer att ha glädje av i mina naturstudier och dessutom förstår jag att vinden allena aldrig kan fälla ett jätteträd som detta. För sådana storverk krävs betydande insatser av både svamphyfer och gnagande insekter.
Häromdagen, den 12 januari, skrev jag om stormen Egons verkningar och visade en bild av ett jätteträd som fallit vid Gottorp inte långt från min Stuga vid Tåkern. Jag lovade att kolla upp vad för slags träd det handlade om, eftersom jag höll mig undan något den aktuella dagen. Men nu har jag alltså genomfört vad jag utlovat.
Det är som jag trodde inte en ek utan istället en gammal ask som blev stormens rov.
Redan på håll ser jag att kronans kvistar bär typiska askknoppar, de där som ser ut som rådjursklövar.
Det väldiga trädet har redan börjat huggas upp och röjning av området är startad, men det är klart att det tar tid att arbeta med så stora dimensioner och allt är därför långt ifrån färdigt.
Mycket ved att tala om blir det inte heller, den är nämligen alldeles vitrötad av svamp och man förstår lätt varför jätten kom på fall. Med en så väldig krona på spröd stam blev asken ett lätt byte och jag tror att den föll utan större åthävor och brak i den byiga stormen.
Nere mot roten är stammen alldeles uräten. Där finns nämligen ett fantastiskt myrbo och jag lyfter ut en bit, stor som en basketboll, vilken är lätt som balsaträ och med tunnätna väggar samt perforerad av hålrum och vindlande gångar.
Först tror jag att hästmyror har bott här, men så minns jag från ett besök i april 2014 hos min vän Sven Lennartsson i Mjölby, hur han visade mig ett lövträd vid Svartån där arten blanksvart trämyra, Lasius fuliginosus, hade byggt sitt bo och inser med ens att med det här välbyggda och tunnväggiga boet i stammens nedre del framför ögonen går artbestämningen som på räls.
(http://naturligdagbok.blogspot.com/2014/04/6-april-nostalgisk-inramning-till-en.html)
Så lärde jag mig alltså något år 2014, som jag fortsättningsvis kommer att ha glädje av i mina naturstudier och dessutom förstår jag att vinden allena aldrig kan fälla ett jätteträd som detta. För sådana storverk krävs betydande insatser av både svamphyfer och gnagande insekter.
Etiketter:
Natur - insekter,
Natur - svampar,
natur - träd,
Natur - väder
måndag 12 januari 2015
12 januari - "Slå snok pojk!"
.
Det kunde vara långa dagar ibland när man var liten. Långfredagen var värst. Inget fick man göra och ingenting fanns förresten att göra. Allt var stängt och dött, både bokstavligt och bildligt!
De där dagarna på året när långsamhetens och/eller förväntans eviga leda aldrig ville ta slut, sa alltid min far såsom ett mantra när jag tjatade: "Gå ut å slå snok, pojk!"
Jag har aldrig slagit någon snok. Det skulle liksom aldrig falla mig in och jag tror inte heller att pappa menade något som helst allvar med uppmaningen. Det hela var något som han bara fått med sig själv hemifrån, som liten, kanske från en tid när begreppet var allvarligt menat och snoken, som varande en orm, "naturligtvis" var både lömsk och farlig.
Idag har jag målat en snok, ett litet skissartat porträtt av en av Stugans alla snokar, som jag tidigare har dokumenterat med kameran.
Det är en litet tack för en hjälp jag fått av naturvetaren och museiintendenten Stefan Ericsson vid Umeå universitet.
Det var före jul i mitten av december någon gång, som han informerade mig om att snoken visst inte finns längs hela Norrlandskusten, som jag hade påstått i en facebookgruppsdiskussion, hänvisande till utbredningskartan i "Reptiler och amfibier i Europa" av Arnold & Burton.
- Det där är ett källfel som bara hänger med från bok till bok och går tillbaka ända till Kaj Curry Lindahl, menade Stefan och lovade att skicka mig tidskriften Natur i Norr årgång 1995/2, där en artikel av Johan Elmberg preciserade det senaste i fråga om utbredningen av reptiler och amfibier i Norrland.
Nu vet jag alltså bättre, om snokens utbredning i alla fall, och förstår att det är omöjligt för rastlösa ungdomar att försöka ge sig på att "slå snok" om man bor i Umeå. Nordgränsen går genom Medelpad och norr om Indalssälven blir uppmaningen alldeles meningslös.
Det kunde vara långa dagar ibland när man var liten. Långfredagen var värst. Inget fick man göra och ingenting fanns förresten att göra. Allt var stängt och dött, både bokstavligt och bildligt!
De där dagarna på året när långsamhetens och/eller förväntans eviga leda aldrig ville ta slut, sa alltid min far såsom ett mantra när jag tjatade: "Gå ut å slå snok, pojk!"
Jag har aldrig slagit någon snok. Det skulle liksom aldrig falla mig in och jag tror inte heller att pappa menade något som helst allvar med uppmaningen. Det hela var något som han bara fått med sig själv hemifrån, som liten, kanske från en tid när begreppet var allvarligt menat och snoken, som varande en orm, "naturligtvis" var både lömsk och farlig.
Idag har jag målat en snok, ett litet skissartat porträtt av en av Stugans alla snokar, som jag tidigare har dokumenterat med kameran.
Det är en litet tack för en hjälp jag fått av naturvetaren och museiintendenten Stefan Ericsson vid Umeå universitet.
Det var före jul i mitten av december någon gång, som han informerade mig om att snoken visst inte finns längs hela Norrlandskusten, som jag hade påstått i en facebookgruppsdiskussion, hänvisande till utbredningskartan i "Reptiler och amfibier i Europa" av Arnold & Burton.
- Det där är ett källfel som bara hänger med från bok till bok och går tillbaka ända till Kaj Curry Lindahl, menade Stefan och lovade att skicka mig tidskriften Natur i Norr årgång 1995/2, där en artikel av Johan Elmberg preciserade det senaste i fråga om utbredningen av reptiler och amfibier i Norrland.
Nu vet jag alltså bättre, om snokens utbredning i alla fall, och förstår att det är omöjligt för rastlösa ungdomar att försöka ge sig på att "slå snok" om man bor i Umeå. Nordgränsen går genom Medelpad och norr om Indalssälven blir uppmaningen alldeles meningslös.
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - bokverk,
Natur - reptiler
12 januari - Efter stormen
.
Egon - så kallades den, den senaste stormen som i förrgår drog in över landet.
Huset hemma skakade i byarna men i Ödeshögs tätort klarades strömförsörjningen hela natten. På något sätt känns det som, om nivån inte blir värre än så, att det finns något spännande och till och med lite mysigt att ligga tätt tillsammans under täcket i sängen och lyssna till ovädret utanför. Men tro inte att jag inte hyser djup medkänsla för dem som verkligen drabbats på ena eller andra sättet.
Jag åkte ner till Stugan igår för att kolla upp läget när vinden bedarrat.
Där såg allt bara bra ut. Grenar och kvistar låg förstås överallt längs vägarna och på Dags mosse hade man redan röjt bort en stor asp tvärs över vägen.
Nära Stugan, vid Gottorp, hade en stor ek fallit, eller så är det en ask, jag måste kolla bättre nästa resa. Hur som helst hade Egon sparat boningshuset intill som tur var.
En sväng över Omberg hindrades av träd tvärs över vägen. Jag var så tidigt ute på morgonen att jag uppenbarligen var den första att försöka ta sig fram. Men jag fick alltså vända.
Idag den 12 januari, när jag skriver detta har snön fallit lätt och tunt en andra gång och redan också börjat smälta av, igen. Det är verkligen inte någon ordentlig ordning på den här vintern.
Det är detta, mildväder, regn och stormar, som vi nog måste börja vänja oss vid. Jag läste i ett blad nämligen att en av de kunniga i frågan menade att Sverige under det senaste året redan nått + 2 graders överskott - d v s den nivå som världen satt som ödesdiger gräns för fortsatt temeraturhöjning, om vi inte ska gå in ett skenande förlopp.
Men, det är klart att enstaka värden inte utgör hela sanningen, det förstår också jag, men det är tecken i skyn!
Egon - så kallades den, den senaste stormen som i förrgår drog in över landet.
Huset hemma skakade i byarna men i Ödeshögs tätort klarades strömförsörjningen hela natten. På något sätt känns det som, om nivån inte blir värre än så, att det finns något spännande och till och med lite mysigt att ligga tätt tillsammans under täcket i sängen och lyssna till ovädret utanför. Men tro inte att jag inte hyser djup medkänsla för dem som verkligen drabbats på ena eller andra sättet.
Jag åkte ner till Stugan igår för att kolla upp läget när vinden bedarrat.
Där såg allt bara bra ut. Grenar och kvistar låg förstås överallt längs vägarna och på Dags mosse hade man redan röjt bort en stor asp tvärs över vägen.
Nära Stugan, vid Gottorp, hade en stor ek fallit, eller så är det en ask, jag måste kolla bättre nästa resa. Hur som helst hade Egon sparat boningshuset intill som tur var.
En sväng över Omberg hindrades av träd tvärs över vägen. Jag var så tidigt ute på morgonen att jag uppenbarligen var den första att försöka ta sig fram. Men jag fick alltså vända.
Idag den 12 januari, när jag skriver detta har snön fallit lätt och tunt en andra gång och redan också börjat smälta av, igen. Det är verkligen inte någon ordentlig ordning på den här vintern.
Det är detta, mildväder, regn och stormar, som vi nog måste börja vänja oss vid. Jag läste i ett blad nämligen att en av de kunniga i frågan menade att Sverige under det senaste året redan nått + 2 graders överskott - d v s den nivå som världen satt som ödesdiger gräns för fortsatt temeraturhöjning, om vi inte ska gå in ett skenande förlopp.
Men, det är klart att enstaka värden inte utgör hela sanningen, det förstår också jag, men det är tecken i skyn!
fredag 9 januari 2015
9 januari - Reminiscens från Öland
.
Jag har en god vän på Öland. Egentligen är han från Boxholm och är en av mina gamla kompisarna i det första Tåkerngänget, vi som byggde tornet och satte fågelstationen på kartan. (Med känd fortsättning som följd: Natururm Tåkern och alla övriga attribut).
Min Ölandsvän servar mig med nyheter från Öland och skriver frekventa och lite närgånget uppfordrande kommentarer i min blogg, vilket jag förstås uppskattar mycket.
Häromdagen ringde vännen och meddelade att han i en broschyr om Borgholm från 1981 hade hittat en annons om en konstutställning - en "Sommarsalong" - som överraskande innehöll också mitt namn.
Och inte bara så, sa Ölandsvännen, det stod först i en rad av meriterande konstnärsnamn.
Nu var det städdags och om jag önskade bevara foldern så kunde han sända den till mig.
Naturligtvis sade jag ja, så nu har jag den här foldern i min ägo.
Att jag hamnat först i listan över utställare är inte märkvärdigare än normal bokstavsordning, kan jag konstatera nu när jag läser annonsen. Så var det med den saken min vän, men visst är det en god rad konstnärer på plats.
Jag minns de två somrarna 1981 och 1982 väldigt väl.
Det var Galleri Appella i Strängnäs och i Göteborg som tog kontakt med mig för utställning. Efter en lyckad sejour på dessa orter undrades om jag kunde vara med på en kommande sommarsalong i Borgholm under ledning av en ny gallerianställd vid namn Maj-Britt.
Maj-Britt och jag fick väldigt fin kontakt och affärerna gick galant så det blev en fortsättning även sommaren 1982 och därefter i Maj-Britts alldeles egna galleri, Galleri Appella-Gränden i Västerås, ytterligare ett par gånger under kommande år, innan hon tyvärr gick bort i förtid.
Jag var ung och "hungrig" de här åren på 80-talet med utställningar många gånger per år överallt runt om i landet från Råå i söder till Kiruna i norr, det ser jag när jag nu av nostalgiskäl skummar igenom de klippböcker jag har från tiden. Hur orkade man?
Sommaren 1982 åkte vi över hela familjen och tog semester på Öland i anslutning till sommarsalongen. Det var en härlig tid med sol, bad och utflykter med våra barn som då var i åldern 2 - 7 år och vi har underbara superåttafilmer, numera i digital form, som härliga minnen från dessa upplevelser.
Raden av utställningar på Öland och i Västerås var väldigt viktiga och utvecklande för mig och jag minns de här första åren i mitt konstnärsliv med stor glädje.
Så tack käre Ölandsvän för tillbakablicken!
Jag har en god vän på Öland. Egentligen är han från Boxholm och är en av mina gamla kompisarna i det första Tåkerngänget, vi som byggde tornet och satte fågelstationen på kartan. (Med känd fortsättning som följd: Natururm Tåkern och alla övriga attribut).
Min Ölandsvän servar mig med nyheter från Öland och skriver frekventa och lite närgånget uppfordrande kommentarer i min blogg, vilket jag förstås uppskattar mycket.
Häromdagen ringde vännen och meddelade att han i en broschyr om Borgholm från 1981 hade hittat en annons om en konstutställning - en "Sommarsalong" - som överraskande innehöll också mitt namn.
Och inte bara så, sa Ölandsvännen, det stod först i en rad av meriterande konstnärsnamn.
Nu var det städdags och om jag önskade bevara foldern så kunde han sända den till mig.
Naturligtvis sade jag ja, så nu har jag den här foldern i min ägo.
Att jag hamnat först i listan över utställare är inte märkvärdigare än normal bokstavsordning, kan jag konstatera nu när jag läser annonsen. Så var det med den saken min vän, men visst är det en god rad konstnärer på plats.
Jag minns de två somrarna 1981 och 1982 väldigt väl.
Det var Galleri Appella i Strängnäs och i Göteborg som tog kontakt med mig för utställning. Efter en lyckad sejour på dessa orter undrades om jag kunde vara med på en kommande sommarsalong i Borgholm under ledning av en ny gallerianställd vid namn Maj-Britt.
Maj-Britt och jag fick väldigt fin kontakt och affärerna gick galant så det blev en fortsättning även sommaren 1982 och därefter i Maj-Britts alldeles egna galleri, Galleri Appella-Gränden i Västerås, ytterligare ett par gånger under kommande år, innan hon tyvärr gick bort i förtid.
Jag var ung och "hungrig" de här åren på 80-talet med utställningar många gånger per år överallt runt om i landet från Råå i söder till Kiruna i norr, det ser jag när jag nu av nostalgiskäl skummar igenom de klippböcker jag har från tiden. Hur orkade man?
Sommaren 1982 åkte vi över hela familjen och tog semester på Öland i anslutning till sommarsalongen. Det var en härlig tid med sol, bad och utflykter med våra barn som då var i åldern 2 - 7 år och vi har underbara superåttafilmer, numera i digital form, som härliga minnen från dessa upplevelser.
Raden av utställningar på Öland och i Västerås var väldigt viktiga och utvecklande för mig och jag minns de här första åren i mitt konstnärsliv med stor glädje.
Så tack käre Ölandsvän för tillbakablicken!
Etiketter:
Konst - utställning,
social - vänskap,
Socialt - familj
söndag 4 januari 2015
4 januari - Fullmåne
.
Ikväll stannade vi kvar i skogen tillsammans med barnbarnen för lek och och bus ända tills mörkret föll och fullmånen gick upp över träden.
Choklad och lussekatter var med, så självklart!
lördag 3 januari 2015
3 januari - Panik i Hästholmen
.
"Bonk", säger det i metallplåten på fundamentet till båtkranen i Hästholmens hamn och jag vänder mig om...
Jag står nere i blåsten på hamnpiren och spanar efter inblåsta havsfåglar typ tretåiga måsar, som jag sett här flera gånger tidigare år efter hård västvind, men jag ser inget mer än fiskmåsar i luften. Stormen blev aldrig vad den lovade, eller kanske snarare vad den varnades för; rätt snart blev "Svea" nedklassad till en ofarlig "Etta".
Några sothönor, en skäggdopping, ett storskrakepar samt fyrahundra gräsänder är förutom fiskmåsarna allt som bjuds.
Men rätt som det är så lyfter alla gräsänderna i panik. Två havsörnar kommer över viken på låg höjd, överraskande både mig och sjöfåglarna, vilka lyfter i momentan panik och far över mitt huvud. Men jag följer örnarna i kikaren och de drar rakt över udden och försvinner mot Alviken till så jag hör bara i öronvrån hur suset av andvingar närmar sig stormens styrka och far förbi i motvinden tätt över hjässan.
Det är då det händer, "bonket" i kranen. En av gräsänderna har i skräcken inte lyckats få tillräcklig höjd utan far rakt in i plåten med en stor smäll.
Nu sitter den där vimsig och villrådig på backen tills jag tar två steg fram mot den, då den lyfter och flyger ner mot vattnet igen.
Men, kvar på kranplåten finns det blöta märket kvar, ett bevis för paniken om nu någon skulle få för sig att jag överdriver .
"Bonk", säger det i metallplåten på fundamentet till båtkranen i Hästholmens hamn och jag vänder mig om...
Jag står nere i blåsten på hamnpiren och spanar efter inblåsta havsfåglar typ tretåiga måsar, som jag sett här flera gånger tidigare år efter hård västvind, men jag ser inget mer än fiskmåsar i luften. Stormen blev aldrig vad den lovade, eller kanske snarare vad den varnades för; rätt snart blev "Svea" nedklassad till en ofarlig "Etta".
Några sothönor, en skäggdopping, ett storskrakepar samt fyrahundra gräsänder är förutom fiskmåsarna allt som bjuds.
Men rätt som det är så lyfter alla gräsänderna i panik. Två havsörnar kommer över viken på låg höjd, överraskande både mig och sjöfåglarna, vilka lyfter i momentan panik och far över mitt huvud. Men jag följer örnarna i kikaren och de drar rakt över udden och försvinner mot Alviken till så jag hör bara i öronvrån hur suset av andvingar närmar sig stormens styrka och far förbi i motvinden tätt över hjässan.
Det är då det händer, "bonket" i kranen. En av gräsänderna har i skräcken inte lyckats få tillräcklig höjd utan far rakt in i plåten med en stor smäll.
Nu sitter den där vimsig och villrådig på backen tills jag tar två steg fram mot den, då den lyfter och flyger ner mot vattnet igen.
Men, kvar på kranplåten finns det blöta märket kvar, ett bevis för paniken om nu någon skulle få för sig att jag överdriver .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)