27 oktober - Älgflugegissel

.
- Nämen Gebbe, säger Lars när vi som vanligt diskuterar över en kopp kaffe på fiket. Så kan du inte säga som naturmänniska, att det förekommer moln av älgflugor. Nog kan även jag ha ett par stycken på mig efter varje besök i skogen; men inte moln omkring mig.

- Nej, kanske inte moln, svarar jag, men mängder är det av dem i alla fall nästan vart man än går i skogen numera. I alla fall upplever jag det så. Något måste uppenbarligen ha hänt om det nu är klimatuppvärmingen med milda vintrar, förändrat skogsbruk eller hjortdjursstammarnas bestånd. Och jag lider verkligen av det och ibland nödgas jag nästan springa tillbaka till bilen och söka skydd. Svampplockning är inte längre lika trivsamt eftersom älgflugorna tycks älska mig och mitt blod och med det kan det ju vara olika, precis som med mygg och knott, fortsätter jag min argumentation.

- Jag minns när det hela började, flikar Christer in. Det var 1985. Under alla år av skogstaxering som jag gjorde innan, på 70-talet och i början av 80-talet, fanns aldrig några problem med älgflugor. Det började på sommaren 1985 och sen verkar det bara ha blivit allt värre på något sätt.

Det kliar ännu i hårsvallet bak på skallen, i nacken mest och sen ner mot axlarna och skuldrorna efter två på varandra följande dagsbesök i skogen med nödvändig flugjakt både på plats direkt utomhus och därefter vidare i hemmet.

Igår kväll när jag kom hem, ännu kliande huvudsvålen, hoppade ett par stycken uppenbarligen av mig - till Ulla - som energiskt och plötsligt började klå sitt huvud och sedan ropade halvhysteriskt efter min hjälp eftersom ett sånt där litet "monster" vinglöst låg och sprattlade vid tvättstället.

- Är det en älgfluga? Har du tagit hem älgflugor? Usch nu kliar det på hela kroppen!

Jag har först under senare tid förstått att den något subtila men kännbara klådan i huvudet efter skogsbesöken kan bero på lusflugor och deras bett. Det trodde jag aldrig tidigare, att de ville suga blod av oss människor. 
Jag trodde mig veta att de inte kunde dra nytta av mänskligt blod för äggläggning och att vi på det sättet var skyddade mot bett, men numera vet jag, både av boklig kunskap och inte minst empiriskt att jag hade delvis fel. De bits och betten kliar. 
Och, de kastar faktiskt av sig vingarna när det har etablerat sig på kroppen, precis som de gör i älgpälsen. Men de kan inte överleva mer än några dagar och de lägger inte ägg. Men försöker gör de, bits och suger blod, och det kliar.

Personligen upplever jag älgflugorna som ett aber i skogen. Någon tycker kanske att jag överdriver, men jag gillar inte utvecklingen. 

Utflykten till skogen har vänts till flykten ur skogen idag.

Åtminstone av denna anledning kan jag tänkas stå ut med en riktigt hård vinter. Om detta sen hjälper är ju en annan sak. Man kan verkligen undra över allt som händer i naturen och vårt tillkortakommande med lämpliga förklaringar.

Se vidare artikel av Maria Backman i Göteborgsposten:

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2520710-algflugan-blodsugare-in-pa-bara-skinnet

5 oktober - I svampskogen med dotter Karin

.

Det var dotter Karin som absolut ville ut i svampskogen igår, själv var jag väl först sådär ... intresserad och hade nog tänkt mig att prioritera ett fortsatt gräsmattelyft i trädgården, men ärligt talat så var det även i detta just Karin som var den drivande kraften, så det blev arbete i flera omgångar och på olika vis. 

Det är skönt med döttrar som tar för sig och av sådana har jag tre stycken ovärderliga, det var nämligen Emma som tog första spadtaget med gräsmattan för någon vecka sedan när jag sa "att det där sparar jag nog till våren".

Alla foton nedan är tagna av Karin Björkman.

Gebbe i svampskogen, förevisande ett präktigt exemplar av fjällig taggsvamp. Foto Karin Björkman.

Nåväl. Det blev svampskogen ett par timmar under förmiddagen; gamla ställen varvade med helt nya i Holavedens allmänningsskogar söder om Ödeshög, där oändliga svampmarker breder ut sig, de flesta ännu outforskade i ämnet, åtminstone av mig trots 45 år i bygden.

Trattkantareller. Foto Karin Björkman

Vi hittade ganska bra med trattkantareller och en knapp liter vanliga gula. På min allra "säkraste" plats var det emellertid för torrt och där fanns bara några svartkantade småttingar, men när vi kom in i de stora mosskogarnas fuktigare domäner hittade vi några såna där härliga gömmor; ni vet, när man upptäcker den första, står still och sen sätter sig ner på knä och hittar mängder runt omkring på typiskt trattismanér.

Trattkantarell i min hand. Foto Karin Björkman

Mellan varven låg Karin på mest på mage i mossan för att bland många andra exempel slutligen ge upp sin väntan på att den svarta skogssnigeln på stigens kremla fotogeniskt skulle behaga sträcka ut sina antenner och istället koncentrera sig på att fotografera en röd flugsvamp ur rätt perspektiv eller försöka fånga skimret av tordyvlarnas skal i en präktig grävlingskit och slutligen utbrista i ett entusiastiskt "kolla pappa" över en liten skinnbagge med ett vackert hjärta på halsskölden som kryper omkring i svamphinken. Härligt!

Röd flugsvamp. Foto Karin Björkman

Grävlingskit med skimrande skal av tordyvlar. Foto Karin Björkman

En skinnbagge med ett vackert litet vitt hjärta på halsskölden kryper omkring i svamphinken. Foto Karin Björkman.

Oh vad det är härligt att känna att ett arv förvaltas på det bästa av sätt. Tack mina kära döttrar Karin, Emma och Hanna! Ni berikar mitt liv!

26 juli - Bäst i ruskväder

.
Somt här i livet upplevs bäst i ruskväder. Precis så känner jag det idag när vi står vid Västra Väggar på Omberg och har en gråurrigt regnmättad hård vind piskande rakt in i ansiktet och Vättern kryper fram ur dimstråken som en blott anad grågrön, kall ton sjuttiofem meter rakt under oss. Det är nog det värsta av väder, säger vi, och häller upp mera varmt ur termosen medan barnbarnen går loss på resten av rulltårtan.

Så kommer pilgrimsfalken förbi, lösgör sig ur gråberget och glider mot vinden rätt ut över sjön och försvinner i diset.

- Ser ni! ropar jag, och alla meddelar att de ser.

Karins bild av tillfället. Pilgrimsfalken är därute någonstans. 

Sen kommer två falkar tillbaka, ett jagande par. Lågt under oss anar vi dem mot den gropiga sjön, den ena närmare tecknad och någorlunda lättläst och den andra nästan svårartat liten och suddigt försumbar i jämförelse eftersom hjärnan har så svårt att bedöma inbördes avstånd rätt.
Rakt under klippans överhäng vid våra fötter försvinner de och blir borta så länge som vi orkar kämpa mot vädret.

Precis så ska pilgrimsfalkarna vid Omberg upplevas bäst. I ruskvädrets våldsamma oblidhet blir elegansen och lättheten störst och mystiken som tätast.
Och så är det ju det här med själva återkomsten och minnena från förr förstås. Min barndoms hågkomst från falkberget just här under femtio-talets sista år då min pappa pekar och säger: "Ser du pilgrimsfalkarna!"
Och glädjen, den enorma glädjen man känner i falkarnas stora återkomst till landskapet, till Omberg.
Tre par i år. Fantastiskt! Aldrig kunde man väl tro!

21 juli - En sommardag med Naemi vid Tåkern

. 
Det var länge sedan något blev skrivet i min Naturliga dagbok. Jag har haft annat för mig: solat och badat, rensat avlopp, spelat boule under SM-veckan i Uppsala (med en 8-delsfinal i trippel veteran som bästa resultat),målat verandaräcket och skött om trädgården och inte minst umgåtts med mina barn och barnbarn. Precis som en sommar ska vara alltså!

Naemi är rustad.

Igår åkte dotterdotter Naemi och jag ner till Stugan vid Tåkern några timmar för att umgås i naturen. Vi var laddade med regnkläder, som vi lyckligtvis aldrig behövde använda, stövlar på, håv, burkar och förstås matsäck i form av grillkorv.

Naemi började med att gunga mellan de stora almarna i grannträdgården. Hon svingade sig högt upp i luften så att håret glänste som guld i solen och hela jorden kom på sniskan.

Naemi doftar på en vägtistel.

Vi gick över kohagen, gjorde slalom mellan alla koblajorna, talade med kobonden själv som kom med en ny saltsten, vilken åtminstone jag, morfar, provslickade. Vi tittade på alla fjärilar och trollsländor som for runt över blomstren, stack oss på tistlarna och talade om den trafikdödade grävlingen och alla tre hararna som vi sett och de två stora hägrarna som lyfte ur diket när vi kom körande.

Ute vid kanalen fångade vi smådjur i vattnet. Det blev aldrig några fiskar, men ryggsimmare, en dagfjärilsnymf och flera arter vattensnäckor hamnade i förstoringsburken.

Bland alla olika blommor vi såg fanns också sjöranunkel och åkermynta.

Vi vandrade ut i Tåkerns fältstations ringmärkningsgata och där ville Naemi också fotografera. Bland annat blev det ett lyckat kort på morfar.

Vi avslutade den härliga sommardagen med korvgrillning i Stugans kakelugn. Tack kära Naemi för ditt varma och nyfikna sällskap.

8 april - Vårtecken vid Linköping

.
Jag kan inte låta bli att lägga in ett några nya härliga vårtecken i min Naturliga dagbok, trots att jag egentligen är för trött för att skriva något ikväll. Att vara barnvakt en hel dag tär nämligen mer än förväntat på en åldrings krafter. Och ändå var barnen så generösa och mjuka som möjligt är, och ändå var vi ute mest hela tiden i vårsolen denna underbara dag; vid Sättuna vid Roxen, med vipspel och havsörn och i Tinnerörområdet med åkergrodors lek och nyvakna snokar.

Och mest spännande av allt, vi mötte en av de absolut vackraste huggormar som jag någonsin skådat, på exakt samma plats i en dikesslänt längs grusvägen vid Rosenkällasjön, som förra året, till stor glädje och upphetsning för både barnen och mig.

21 februari - Vårtecken

.

En fluga surrar innanför fönstret i ateljén. Jag vet inte vad för sort men ett litet vårtecken är det i varje fall och detta lilla liv får mig att längta efter en paus i korpmåleriet och att ge mig ut i naturen, så jag åker hem till Ulla och dotter Karin, som tar helg hemma hos oss, och föreslår en vårspaningstur ner mot Tåkern.

Vädret är mycket vårlikt, inte bara milt utan nästan helt utan bygdens envisa västvindsdrag.
På Dags mosse huserar en grupp nyanlända björktrastar och när vi  tittar närmare på den flocken finner vi också tio starar; ett första riktigt vårtecken är därmed på plats.

All is är borta på rättöversvägen mellan mossen och Gottorp, så nu är det betydligt lättare att köra än tidigare, men skitigare.
Ute på den framsmälta höstvetegrönskan utanför Stugan hittar vi små flockar av grågäss, alltid i täta partnerskap, och således är ett av de främsta Tåkernljuden på plats redan i februari.

Trettiotvå tofsvipor tar höjd och försvinner vidare mot norr.

Vi parkerar vid Ramstadsbron, där åvattnet strömmar friskt och skummande, för att vandra vidare ner mot Holmens vägkrök och spana efter ytterligare vårtecken.
Karin har svårt att hålla igen på promenadtakten och försvinner allt längre framför oss.
På den kolsvarta blötjorden skrämmer hon därmed upp ett gäng tofsvipor som tar höjd och försvinner vidare mot norr, så att jag nästan missar dem, men i sista stund får jag upp kameran för dokumentationens skull.

- Jag såg de vita magarna, säger Karin, då är det väl tofsvipor.

Hade hatten varit på plats hade den åkt av enligt en numera nästan sjuttioårig tradition

Från söder, alldeles under Ombergs sydspets hör vi den avlägsna klangen av sångsvanar eka över bygden. Ljuden närmar sig och svanarna passerar oss vägvandrare för fortsatt färd mot norr.

I björkraden vid Holmens dämme sitter en rovfågel som jag inte blir riktigt klok över. Det är långt avstånd och tuben är hemma, så jag kliver ur bilen och tar stöd mot biltaket för bättre stabilitet.
Jag upplever att den är för ljusbeige och lite för långstjärtad för ormvråk så min främsta kandidat är ung duvhök.

Men snart lyfter fågeln och flyger ut på jakt över höstvallen. Den visar sig bli till en ung blå kärrhök och den tvättvita signifikanta övergumpen lyser pedagogiskt i grådasket. Ingen direkt vårfågel är det förstås utan mera en övervintrare, men i vilket fall är den en fin avslutning på vår lilla vårexkursion.

Således kan jag konstatera att våren verkligen är på gång!

*

Nu är det kväll, klockan är 20:00 och det snöar för fullt. Aldrig kan man vara helt nöjd. Men å andra sidan fick jag just en fiskleverans som balanserar upp känslorna. Lena kom direkt från sjön, Vättern alltså, med en lax på drygt fyra kilo och en röding på 1,3 kg, allt urtaget och klart, så nu har jag tvättat fogsvansen och kapat lax i tre längder: A, för laxsoppa (framdelen med huvud) B, gravad lax ( mellandelen) samt C, bakdelen ( för lax i ugn till påsk). Det var, för att förklara, nödvändigt med sågen, en lax på över fyra kilo är stor, större än ett frysskåp, d v s cirka 80 cm.

Rödingen kommer att serveras ungstekt vid morgondagens middagsbord. Mums!

12 februari - Återblick, bröllopsresa till skäggmesarnas Neusiedler See

.
Ulla rensar skrivbordslådor och hittar gamla brev och kuvert med frimärken bland mycket annat, vilka jag förresten nu har erbjudit som gåva via Facebook och redan fått positiv respons på. Således sänder jag just iväg ett par omgångar spännande kuvert per post till förhoppningsvis förväntansfulla mottagare.

Bland alla andra grejer hittar Ulla också en folder, som hon undrar om jag har något vidare intresse av att bevara, vilket jag egentligen inte har, men ändå beslutar mig för att presentera bakgrunden till, innan det går i "putten".

Det är en folder om Pension Wende i Neusiedl am See i Burgenland i sydöstra Österrike. Dit gick nämligen vår bröllopsresa i juni 1973 och det blev en spännande färd genom Europa i en gammal röd Amazon med registreringsnummer BRO 540.
Ulla var vid den tiden något "tyskinfluerad" och jag ville gärna uppleva ny och okänd natur så kombinationen från våra olika utgångspunkter var perfekt.

Jag var och är förstås fortfarande alldeles Tåkernfrälst, det torde väl vid det här laget inte vara någon stor överraskning, så ett besök vid den välkända fågelsjön Neusiedler See var en dröm som gick i uppfyllelse och det började ju nästan för bra...
Första morgonen var jag nämligen tidigt uppe, i soluppgången, och körde från hotellet ut mot sjön på en asfalterad väg kantad av enorma vassområden på båda sidor.
Mitt på vägen låg en trafikdödad fågel. 
Jag stannade. Det var en skäggmes, en hane, som var alldeles nydöd, varm och mjuk.
Jag var de där åren på sjuttiotalet oerhört aktiv med studier och ringmärkning av denna från år 1972 alldeles färska invandrare till Tåkern. Och, det var nog detta, att få besöka en av skäggmesarnas "ursprungsmiljöer", som mest bidrog till min stora längtan hit ner, 

Jag plockade upp skäggmeshanen  i handen och åkte exalterad omedelbart tillbaka till hotellet. Hur skulle jag gå vidare? Är skäggmesen fredad i Österrike tänkte jag. 
Mannen i receptionen kunde förstås inte hjälpa mig mera än att ge en rekommendation om att ta kontakt med en "uppstoppare", en konservator, som brukade hjälpa hotellets gäster med "upphittade" fåglar eller annat som man ville bevara. Redan så borde jag förstås ha blivit aningen misstänksam.

Det blev också en verklig chock för mig att inträda i detta mausoleum, ty överallt på väggarna hängde uppstoppade fåglar: biätare, blåkråkor, hägrar av många sorter, änder, storkar, örnar och glador. På golvet stod leoparder, lejon och strutsar. Jag häpnade och våndades. Hur kunde detta vara möjligt?! Vilken fruktansvärd kommers med fredade djur!

Nu fanns förvisso ingen återvändo trots att jag egentligen redan ångrat mig.
Jag visade skäggmesen och undrade. 
"Ganz klar", sade den mörkhyade konservatorn. "Das mache ich gerne".

En vecka senare hämtade jag den preparerade skäggmesen som blivit till en bananformad och strakbent före detta skäggmes med sparvugglestora glosiga glasögon, sittande på en trädgren. Allt var så fel som det bara kunde bli.
Jag suckade och betalade glad att komma därifrån och tog med mig eländet hem till Sverige, där det åkte ner i en kartong som blivit stående ända tills idag.

Nu har jag alltså letat reda på den där kartongen och plockat fram skräckmesen. Jag måste uppenbarligen ha pillat med den i alla fall och misshandlat den ordentligt och jag tror att fjäderdräkten är full av torkade tårar.
Nu låg den där "naken" i kartongen, utan sittpinne och utan näbb. Jag vet inte sjutton vad som har hänt under de här fyrtio åren som har gått. Det är väl bara entropi i vardagen. Och vet ni vad, jag är lika glad för det. Jag har nämligen skämts och känt mig aningen olustig inför den här episoden i mitt liv. Nu slänger jag eländet tillsammans med foldern. 
Det är äntligen över!

9 januari - Reminiscens från Öland

.
Jag har en god vän på Öland. Egentligen är han från Boxholm och är en av mina gamla kompisarna i det första Tåkerngänget, vi som byggde tornet och satte fågelstationen på kartan. (Med känd fortsättning som följd: Natururm Tåkern och alla övriga attribut).
Min Ölandsvän servar mig med nyheter från Öland och skriver frekventa och lite närgånget uppfordrande kommentarer i min blogg, vilket jag förstås uppskattar mycket.

Häromdagen ringde  vännen och meddelade att han i en broschyr om Borgholm från 1981 hade hittat en annons om en konstutställning - en "Sommarsalong" - som överraskande innehöll också mitt namn. 
Och inte bara så, sa Ölandsvännen, det stod först i en rad av meriterande konstnärsnamn.
Nu var det städdags och om jag önskade bevara foldern så kunde han sända den till mig.
Naturligtvis sade jag ja, så nu har jag den här foldern i min ägo.

Att jag hamnat först i listan över utställare är inte märkvärdigare än normal bokstavsordning, kan jag konstatera nu när jag läser annonsen. Så var det med den saken min vän, men visst är det en god rad konstnärer på plats.

Jag minns de två somrarna 1981 och 1982 väldigt väl. 
Det var Galleri Appella i Strängnäs och i Göteborg som tog kontakt med mig för utställning. Efter en lyckad sejour på dessa orter undrades om jag kunde vara med på en kommande sommarsalong i Borgholm under ledning av en ny gallerianställd vid namn Maj-Britt. 
Maj-Britt och jag fick väldigt fin kontakt och affärerna gick galant så det blev en fortsättning även sommaren 1982 och därefter i Maj-Britts alldeles egna galleri, Galleri Appella-Gränden i Västerås, ytterligare ett par gånger under kommande år, innan hon tyvärr gick bort i förtid. 

Jag var ung och "hungrig" de här åren på 80-talet med utställningar många gånger per år överallt runt om i landet från Råå i söder till Kiruna i norr, det ser jag när jag nu av nostalgiskäl skummar igenom de klippböcker jag har från tiden. Hur orkade man?

Sommaren 1982 åkte vi över hela familjen och tog semester på Öland i anslutning till sommarsalongen. Det var en härlig tid med sol, bad och utflykter med våra barn som då var i åldern 2 - 7 år och vi har underbara superåttafilmer, numera i digital form, som härliga minnen från dessa upplevelser.

Raden av utställningar på Öland och i Västerås var väldigt viktiga och utvecklande för mig och jag minns de här första åren i mitt konstnärsliv med stor glädje.
Så tack käre Ölandsvän för tillbakablicken!

4 januari - Fullmåne

.

Ikväll stannade vi kvar i skogen tillsammans med barnbarnen för lek och och bus ända tills mörkret föll och fullmånen gick upp över träden.

Choklad och lussekatter var med, så självklart!

21 december - Vändpunkten

.
Det har varit en mörk höst och absolut renons på vinter.
Men nu vänder det, åtminstone ljuset, tillbaka.
Imorgon är dagen i princip något längre än idag, men det är bäst att uttrycka sig så vagt eftersom det här med horisonter, anomalier och ojämnheter kan göra att det kan tyckas stå still eller t o m ta ett ministeg bakåt så här de första dygnen efter vintersolståndet.
Men still står det aldrig. Det gör ingenting inom astronomin eller i naturen i sin helhet och allt är ju förresten relativt. Jordaxelns lutning i förhållande till solen är allt som är. Så lite kan göra så mycket; alla årstider. Märkligt!

Även idag har det varit mera höstkänsla eller t o m vårkänsla än vinterkänsla. Solen har strålat in från låg höjd och skuggorna har blivit långa och ryggen ljummen. Men mot aftonen, ungefär kl 15.00 alltså, seglade en ny mulenfront in från väster och till slut slocknade även Jupiters nålstick i öster. Och nu sitter jag här vid datorn i ateljén och rekapitulerar årets "mörkaste"dag.

Vid Stugan har ännu en alm börjat ge sig. En stor gren med vitrötad ved och kolsvart kärllager har under de senaste veckornas stormvindar knäckts och rasat rakt ner mot Kvarnstugans kökstrappa, dock utan husskador som tur är. Jäkla almsplintborre och det smittsamma virus den bär har jag lust att säga. Viruset som följer denna lilla bagge håller helt och hållet på att förändra ekologin och skogen. Finns en väg tillbaka för almen eller kommer allt som är kvar till slut bara vara busk och kratt?!
2015 kanske blir den sista sommaren med levande jättealmar vid Stugan. Detta sörjer jag i så fall redan.

Innanför ytterdörrens glas sitter en stor husfluga under övervintring. De är liksom så platta, de här vinterflugorna, och vingarna ligger tätt sammanfogade och tryckta mot kroppen.
I motljuset lyser fötternas fästblåsor alldeles vita.

Nu väntar jag på snön, nu får den gärna komma. Men prognoserna för den närmaste tiden lovar inget av den varan.
Hemma, inomhus, är allt julstädat och klart. Nu får ni alla komma hit.
Välkommen jul och hela släkten!

9 november - Ett solstick

.
Det sticker i ögonen och det känns lite ovant. Det var ju ett tag sedan som solen var framme.

Vi promenerar i lugn takt runt elljusspåret alldeles söder om Ödeshög, Ulla och jag, och vi trodde kanske att det kunde avslutas med en farsdagsfika på plats däruppe vid Skönatorpet, men idag är det stängt, säsongen är över i väntan på snö, så det får bli på konditoriet vid torget lite senare istället.

- Hör du några kungsfåglar? frågar jag Ulla, som ännu har kvar hörselorganen i god ordning.

- Visst, berättar hon. Jag har hört flera stycken och också alldeles nyss.

Nu skränar en nötskrika från en talltopp och vi vänder blickarna uppåt och noterar även ett meståg som drar förbi med talgoxar, svartmesar, blåmesar och rullande drillar från tofsmes.
Det sticker samtidigt till lite extra i mina ögon av blänket från en illgul fjädertofs ur den mörka barrmassan . 
Där är några kungsfåglar med i flocken som nu svirrar omkring däruppe varvid hjässkronor blixtrar effektfullt i solljuset.

Det jag inte längre hör kan jag åtminstone se.

27 juli - En sommarvecka

.
Varmt som i en bakugn brukar man ju säga och just så har de senaste veckorna varit.
Inte orkar man hålla en hög nivå på skriveriet då. Istället fortsätter jag med mina små selektiva nedslag från sommardagarnas mångfald. 
Någon gång i augusti kommer jag nog att komma igång mera ordnat igen. 
Jag saxar alltså nedan några udda noteringar ur verkligheten. Allt annat runt omkring får ni fylla ut själva med tankens kraft.

Låt mig börja med att den här bloggen som jag kallar Naturlig dagbok under veckan som gick passerade 100 000 besökare. Det är väl värt ett hurrarop!

Två heldagar i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby tillsammans med alla barn och barnbarn blev till en fantastisk upplevelse som jag varmt vill rekommendera för alla barn och vuxna barn. Det var ett helhetskoncept utöver det vanliga och alla fortlöpande teaterepisoder ur Astrids sagovärld höll väldigt hög kvalitet. 
Det blev även många möten med huvudpersonerna, alltid bjudsamma och vänliga, som hela tiden fanns för spontana möten runt omkring i parken.
Hit kommer vi med säkerhet att återvända!

Ett udda möte för mig skedde där, vid Gammelgårdens servering, när jag i humlerabatten upptäckte ett fång spontanblommande skogsknipprotsplantor. Jag undrade därvid högt, om någon annan möjligen skulle kunna ha gjort samma fynd.

- Jo säkert, svarade Jakob, nån mera naturnörd har väl satt sin fot här!

Vår paradisiska badplats vid Stava har fått flera besök av oss. En dag var det bara 12.5 grader och veckan senare hela 23. Så kan det variera i Vättern, vid vilket vi är vana.

Stranden här har undergått en stor förvandling det senaste decenniet. Jag minns mitt första besök i början av 70-talet. En av mina dåvarande skolelever föreslog en cykeltur hit sista veckan innan sommarlovet och jag visste intet därom. 
Vi gjorde turen dit, letade oss ner en längs en smal lummig stig uppifrån vägen där ingenting kunde anas och badade en hel dag innan vi åter cyklade hemåt den dryga milen. 
Stranden var stenig och smal, kanske blott 5 meter och skuggig ända fram till mitt på eftermiddagen och jag minns en stor skogslind som lutade sig ut över vattnet.

För knappt tio år sedan öppnade sig himlen en hel vecka för ihållande skyfall. Hela vägbanken däruppe, den gamla Riksettans turistväg mellan Ödeshög och Gränna, rasade en natt. Det hela betraktades som en smärre katastrof men dessbättre kom ingen till skada.

Numera är det öppen sikt ner till vattnet från vägen över hela rasbranten. Stranden har blivit bred och soligt synlig och alltfler människor har hittat hit. I år har det till och med varit svårt att finna parkeringsplats. 
Vårt tidigare så okända "paradis" har blivit allmängods. 

Letar men bland strandens stenar finner man snart spåren av det som hände; slipade klumpar av asfalt, en del med vägmålning kvar.

Barnbarnet Ella spenderade två dagar och mellanliggande natt tillsammans med morfar i Stugan vid Tåkern.
Det blev två kanotturer i Tåkerns kanaler med rörsångare, fiskgjusar, kärrhökar och skäggmesar samt en ung räv; massor med sländor och en snok.

Vedhuggning, tändande av spis, fotogenlampa och kakelugn med korvgrillning om kvällen och därefter en tidig morgon med fågelfångst och ringmärkning tillsammans med personal ur Tåkerns fältstation.

Våra två dagar tillsammans avslutades med konstskapande måleri på min målaraltan.

Jag köpte en cistros för tre år sedan. Den var klen och ynklig men blommade med några rosa "pappersblommor". Försäljaren var lite besviken över den och jag fick rabatt. Förra året blev ett mellanår - inte en blomma - och jag har undrat lite över vad som skulle bli fortsättningsvis.

De två vintrar som varit har jag haft den, precis som med många andra subtropiska arter, i min ateljé för säsongsförvaring. Jag håller sparsam temperatur i min galleridel och ganska ljust är det där även under mörkertiden. Den var rätt risig när den till slut fick komma ut ljuset igen i slutet av april och jag var tvungen att klippa ner och ur rejält.

Men nu!
Det är vårt vackraste blomster, vårt lilla cistrosträd, och det svarar upp mot varje tänkt förväntan och mer därtill, ty varje dag mellan gryning och tidig eftermiddag slår den ut sina rosa blommor över hela ytan.

- Idag är det tjugotvå, utropar Ulla.

Och tittar man närmare efter ser man att där finns knoppar till så det räcker för flera veckors ytterligare rik blomning.

Blommorna besöks av både blomflugor och humlor och själva går vi där och njuter av allt vi förmår. De doftar inte något särskilt men en medelhavssommar som denna, med temperatur runt trettio passar cistrosen perfekt och bladverket sprider i sommarhettan en kryddig doft som får oss att tänka på Grekland, Spanien och Italien.


På tal om blomster.

Kjell i en sky av fältvädd.

En blomstervandring med Kjell Antonsson blev det också för en vecka sedan. Den exkursionen har jag ju initierat tidigare i min blogg. 
Allt blev nu över förväntan utom möjligen publiken. Jag tror vi blev tio personer allt som allt och så Kjells och Lisbeths hund. Nog hade vi plats för fler, men alla ni som inte kunde komma får väl skylla er själva, ty om ni visste vad ni missade!

Idag har jag tittat till mina hösthallon. Jag skär ju aldrig ner dem helt på hösten och på så sätt får jag också en sommarskörd. Men detta år frös och torkade den bort nästan helt.
Men nu skjuter årsskotten fart och närmar sig två och en halv meter i höjd. Högst däruppe börjar de första slå ut och hallonhäcken surrar av insekter.

Några av getingarna som jag ser där är emellertid inte några getingar.

Hane av fjärilen hallonglasvinge.

De är fjärilar som härmar getingar för att lura till sig skydd och deras namn är Hallonglasvinge.

Varje år tar hallonglasvingarna bort ett antal årsskott av mina hallonplantor då de lägger sina ägg i rothalsen och där larven sedan äter ur märgen och därvid dödar skottet. Fjärilen betraktas säkert som ett svårt skadedjur av en hallonodlare men jag står ut.

Hallonglasvinge hona.

Hallonglasvingen är ett så vackert och intressant djur att jag gärna bjuder in den i min hallonodling. Där uträttar den ett naturligt gallringsarbete. Och hallon brukar vi få så att det räcker ändå.

29 april - Allergichocken och aprilvärmen går mot sitt slut

.
Sommarvärmen som dominerat en dryg vecka kulminerar idag under middagstid med mer än tjugo grader och redan nu, klockan fyra på eftermiddagen, är temperaturen sakta på väg ner för att i morgon närma sig mera normala aprilnivåer, det vill säga cirka tio grader lägre och med andra ord, temperaturer som man brukar kunna förvänta sig till Valborg.

Jag tycker att det ska bli skönt faktiskt. Kanske inte det med att själva värmen försvinner eller det faktum att det är just Valborgsmässoafton i morgon, sånt är ju bara så typiskt oturligt.
Nej, det är bristen på ett friskt regn som oroar mig. Det jag och många med mig riktigt längtar efter är just detta, ett härligt rensköljande regn, ett regn som ska tvätta bort de täta lager av pollen som lägrat sig överallt och gett en rekordsvår allergichock denna vår.

Jag själv är drabbad av täppt näsa och lite kliande ögon samt en outgrundlig trötthet.
Men mina problem är inget jämförbara med de som har det svårast idag. Min kära hustru till exempel lider verkligen illa trots diverse medikamenter och just nu ringer dotter Hanna och berättar om så svår allergi att hon knappast står ut.

Jag går ut på trappen till ateljén med mobilen i hand och spanar mot väster och upp i himlen mot solen som börjar skymmas av tätnande moln. Kommer det att bli regn. Jag spanar och hoppas!

- Kanske är det värsta över snart Hanna. Molnen är här, meddelar jag.

Jag har samtidigt med mig kameran ut för att ta ett kort av den lågtrycksfront som närmar sig,
Ljuset bländar så jag sätter mina solglasögon framför linsen och trycker av. Resultatet blir väldigt gulbrunt och fult så jag lägger in det i datorns bildbehandlingsprogram för att justera färgen och kommer väl lite snett, kan tyckas.

Men intressant och vackert är det kanske. På sitt sätt. Det mesta går att göra med bildprogram i datorn idag.

23 mars - Vårstök

.
Det finns många olika slags vårtecken. Att knäskura obehandlat plankgolv är inte så vanligt idag, men jag tror att jag minns min mor från tidigaste år, liggande på knä med rotborste och trasor, och den friska doften av såpa i näsan; åtminstone minns jag min mormor på det viset.
Och visst knäskurade även Ulla och jag våra linoleum- och klick-golv försådär en tio år sedan. Men det är ändå en annan sak liksom och idag är det ergometrisk golvmopp som är allenarådande. Skurgumsknän är ute!

Vår inglasade altan har lärkträgolv. De ska knäskuras varje vår, (men jag glömde eller snarare förträngde det förra våren).
En hink med kallvatten är ett måste, det går inte med varmvatten på obehandlat trä eftersom det ruggar upp för mycket, samt gul såpa, rotborste och en trasa, det är allt som behövs förutom uthållighet och armstyrka. Att man sen  får ont i ryggen och knäna går knappast att undvika och att fuska med mopp i stående ställning är förstås helt uteslutet. 

Jag byter vatten efter fem vådor tvärsöver, då är hinkens innehåll alldeles gulfibrigt; det släpper en hel del från lärkplankorna trots kallvattnet. Det begagnade skurvattnet ger jag sedan till fruktträden, ty jag tror att det finns en del mineraler som kan vara nyttiga däri och så slipper jag ju slamma igen diskhons avlopp. Tio hinkar blir det till slut och då värker mina armar av ovanan. Men då är det också gjort för i år. Pust!

Ulla städar inomhus och överraskar mitt i verksamheten med en kaffebricka.

Sen sitter vi där i lä för vinden bakom den nyskurade altanen och fikar i solen.

Allt medan humlorna surrar i krokusen och skatan plockar på gräsmattan tre meter bort alldeles orädd och grannvan. Sen tar hon, skatan, svängen över trädgårdslandet, fyller näbben med lera och flyger upp till bobygget i sembratallen för att forma till boskålen. 

Detta är också vårstök, blott av annan art.