För ett par år sedan fick jag en planta Kalvnos, Misopates orontium, av vännerna Sverker och Karin. De har den, idag sällsynta växten av släktet lejongapsväxter, i sina odlingar och rabatter. Kalvnosen är ett gammalt, klassiskt åkerogräs, som idag lever på utrotningens brant, nästan helt utgånget ur Östergötlands flora, men har egentligen aldrig varit vanligt mer än i våra allra sydligaste landskap.
Jag planterade min kalvnosplanta vid kanten av den blivande ängen, in mot en angränsande rabatt någorlunda ifred, där den tog sig och blommade under resten av den säsongen. Kommande år dök den emellertid aldrig upp igen och eftersom den är en ettårig växt antog jag att den inte hade lyckats etablera sig långsiktigt, kräsen som den verkar vara med krav på låg konkurrens.
Glädjen blev stor häromdagen, när jag efter ett par års bortavaro, återfann arten i en liten rosenrundel i en annan del av vår trädgård, inväxt i lavendelplantor. Den höll på att ryka, när jag rensade där, men den lilla rosa blomman stack till i mina ögon och jag hann hålla fingrarna i styr.
Kalvnos i en enkel akvarellstudie på plats.
Hur kalvnosen hittade till sin nya plats vet jag förstås inte, men på något sätt har den uppenbarligen hållit sig kvar och lyckats överleva under åren. Fortsättningsvis lovar jag att bevaka och skydda den på sin nya lokal och jag tror att den här har hittat sin perfekta miljö.
Namnet kalvnos får sin förklaring i att frukten liknar nosen på en kalv. Fröna kastas ut genom de två hål i den mogna frukten, som liknar näsborrarna. Jag återkommer med en bild på detta när allt är moget.
Tillägg den 18 juli:
Minsann fann jag inte ytterligare en kalvnos. Det var igår när jag rensade bönlandet från ogräs som jag påträffade en planta inväxt i vegetationen. Även denna gång lyckades jag undvika reflexen att rycka bort i tid. Nu har jag alltså kalvnos på minst två ställen, vitt skilda från varandra i vår trädgård. Dubbelt rik alltså.
*
Tills dess, må gott i värmen. 30 grader och tripsen är väldigt besvärliga här i Ödeshög. De kliar överallt när de klättrar omkring bland alla små hårstrån och de bits de rackarna, så små de än är. Kliande små röda bett blir det över kroppen så att hydrokortisonsalvan får göra rätt för sig; den och täta, svala duschar.
Min granne Mathias som har järnkoll på jordbruksämnen i sitt jobb berättade just för mig att det är minst lika illa på Varaslätten. "I Vara går det just nu inte att vara". Närheten till intensivt åkerbruk är grundförutsättningen. När rapsen och säden mognar och torkar i värmen, tvingas enorma mängder av trips till emigration. De söker efter alternativ att släcka törst och hunger och biter, möjligen "i sin förtvivlan" också oss människor. Märkligt är det att dessa pytte-pytte-små djur på 1, 5 mm högst och med en sugsnabel så liten att hundra gångers förstoring i mikroskop krävs, ändå kan orsaka oss tjockhudade sådana besvär.
Vi som är drabbade längtar efter regn och svalka för att få slut på eländet. Och när jag nu skriver detta, landar ett gäng nya illbattingar på datorns skärm. Radera för gott och gå vidare ...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar