För ett par år sedan fick jag en planta Kalvnos, Misopates orontium, av vännerna Sverker och Karin. De har den, idag sällsynta växten av släktet lejongapsväxter, i sina odlingar och rabatter. Kalvnosen är ett gammalt, klassiskt åkerogräs, som idag lever på utrotningens brant, nästan helt utgånget ur Östergötlands flora, men har egentligen aldrig varit vanligt mer än i våra allra sydligaste landskap.
Jag planterade min kalvnosplanta vid kanten av den blivande ängen, in mot en angränsande rabatt någorlunda ifred, där den tog sig och blommade under resten av den säsongen. Kommande år dök den emellertid aldrig upp igen och eftersom den är en ettårig växt antog jag att den inte hade lyckats etablera sig långsiktigt, kräsen som den verkar vara med krav på låg konkurrens.
Glädjen blev stor häromdagen, när jag efter ett par års bortavaro, återfann arten i en liten rosenrundel i en annan del av vår trädgård, inväxt i lavendelplantor. Den höll på att ryka, när jag rensade där, men den lilla rosa blomman stack till i mina ögon och jag hann hålla fingrarna i styr.
Kalvnos i en enkel akvarellstudie på plats.
Hur kalvnosen hittade till sin nya plats vet jag förstås inte, men på något sätt har den uppenbarligen hållit sig kvar och lyckats överleva under åren. Fortsättningsvis lovar jag att bevaka och skydda den på sin nya lokal och jag tror att den här har hittat sin perfekta miljö.
Namnet kalvnos får sin förklaring i att frukten liknar nosen på en kalv. Fröna kastas ut genom två hål i den mogna frukten.. Nu växer den lilla rariteten även hos mig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar