onsdag 26 oktober 2011

26 oktober - Resan till Kindabygd

.
Resan till konstnärsvännen Gregers barndomstrakter börjar med att han hämtar upp mig idag på morgonen vid ateljén, varefter vi svänger österut mot Väderstad och kör ner tvärs över skogen till Boxholm, där vi vi fortsätter mot Malexander, förbi minnesstenarna över två skjutna polismän, tar en matpaus i Kisa för att sedan fortsätta ytterligare tre mil österut mellan sjöarna Åsunden och dess norra vik Glan bort mot Ämmern och Åländern, men då har vi förstås också stannat till vid Söderö slott och gått bland de numera rivna resterna av Gregers barndomshem, där hans fader förresten körde gengasdroska åt bemälda ståndspersoner, varefter vi slutligen hamnat vid torpet Lilla Fallvik med utsikt över den i detta långa stycke senast nämnda sjö.
Där tar vi ordentligen paus.
Nu sitter vi i den sparsamt uppvärmda och prydliga stugan och inmundigar vår medhavda fika medan Greger berättar om bygden och släkten sin.

Greger vid sitt torp Lilla Fallvik i Kättilstad socken i Kindabygd i södra Östergötland; bergklackarnas, ekdungarnas och sprickdalsjöarnas eget landskap, så väsensskilt mitt eget i västra Östgötabygd vid Vättern och Omberg.

-Det är gott om korp i skogen här nere, förvarnar Greger.

Och gott om korp kommer det att bli.

Över i stort sett varje bergtopp, skogsrand eller ängslycka hänger korpar - kraxande, kråande och i virvlande dans eller följa-John-lek.

Korparna leker och dansar. På en del ställen över skogen, där älgräntorna doftar i myckenhet kantänka, stimmar sällskap av upp emot trettio fåglar runt i lufthavet.














Men allt är inte korp som dansar och leker i vinden. I denna flock ses sjutton korpar och tre havsörnar.

Ännu en ung havsörn ser vi.

- Det var mäktigt och skönt det här, säger Greger, att vi fick sån tur med oss. Nog hade jag hoppats lite på örn innan vi kom iväg men aldrig har jag sett så många som fyra på en gång här i bygden tidigare.
Hem tar vi vägen söder om Sommen, via Österbymo, Asby och Tranås. Regnet börjar dugga och skymningen faller.
En älg står på vägen. Greger bromsar i tid men det är ganska "nära".
Då är det gott att Greger kör långsamt.
- Det gör sonen Daniel också, säger han, och det är jag glad för. Men konstnär´n Göran skällde på mig senast för att jag är lite saktfärdig som bilförare.

Tack för den lugna resan Greger!

måndag 24 oktober 2011

24 oktober - Vår mitt i hösten

.
Det händer varje höst att man läser i tidningen om de där vårtecknen som dyker upp vid fel årstid.
Nu har det hänt igen.

Häromdagen, då jag drog upp rullgardinen i sovrummet, kom skatan bärande på en stor kvist till boet i sembratallen. Jag har faktiskt aldrig noterat det om hösten tidigare, trots att jag kanske borde ha gjort det eftersom där ligger nya grenar nästan varje dag på gräsmattan under tallen. Det egentliga bobygget brukar ju börja så smått först i januari och så här års är det väl mest reparation på gång och jag förstår att paret önskar lite förstärkning inför vintern om det nu är så att man funderar på att sova över i ett ombonat eget näste istället för i den för nästan alla Ödeshögs skator gemensamma sovplatsen i de täta sälgbuskagen vid grusgropen i Jeanneberg.

Lite märkligt kändes det i varje fall att se ett sånt "vårtecken" mitt i blanka hösten


















Vitsippan blommar i slutet av oktober. Märkligt!
Det blev en suddig bild med mobilens kamera uppenbarligen alldeles för nära för ordentlig skärpa.

Och sen då, i söndags under tipspromenaden med hela stora familjen vid Skönatorpet, klev jag av spåret en liten sväng av naturlig anledning och det ledde till att jag fann den här vitsippan - blommande.

Nu drar jag inte för stora växlar på det här, med vår och så där menar jag, det är höst, rejäl och tjurig höst och undantagen till trots dröjer det fem månader ytterligare innan det känns verkligt och definitivt att det där med vår är en adekvat beskrivning.

fredag 21 oktober 2011

21 oktober - Kråkstrategi

.
Lasse, grannen tvärs över gatan, tvättar bilen och själv lyfter jag in varor från affären, då jag hör det där typiska kråklätet, ett rullande kraftigt "krrrra" med öppet "tyskt" a-ljud - artens varningsläte för stor rovfågel; det som gör att jag med automatik börjar spana av himlen eftersom även jag förstår språket.

- Titta där uppe Lasse, säger jag, ser du duvhöken.
-Javisst, svarar Lasse. Det är visst mobbning på gång.














Och mobbning är det sannerligen.
Kråkorna tar igen för tidigare förlorad kamp och störtdyker i tur och ordning mot höken högt där uppe i himlen.
De är tre stycken och de turas verkligen om hela tiden så att höken ständigt måste vara beredd att parera. Det gör den också, elegant och utan större åthävor.

Runt, runt går kråkornas anfallsstrategi innan höken slutligen lyckas vifta bort "gråpacket" för att segla vidare mot söder medan kråkorna, säkert nöjda med sitt värv, landar i träden borta vid kyrkan.

I övrigt då? Jo, vinterfåglarna anländer i rask takt nu.
Igår drog stora flockar björktrastar förbi mot söder utan att landa och idag såg jag bygdens första sidensvansar.
Ute hos vännen Lars skvätter koltrastar ur varenda buskage. Så dags är det igen alltså.

torsdag 20 oktober 2011

20 oktober - Ett levande optiskt fenomen

.
Det var igår som Lars och jag tog vägen över södra Tåkernbygden hem från en social fikastund i Väderstad.
Då vi kom över det låga krönet vid Renstad mötte våra ögon Ombergs fond med en hiskeligt mörkt gråblå himmel däröver. På lerfeta plöjen och på mossjordarna vid Ramstad och Holmen snurrade flockar av sädgäss omkring, 125 vitkindade gäss gick också där med blänkande ryggar i stubben tillsammans med ett tjugotal sångsvanar medan 5 vinterhämplingar kom lågt mot vinden över vägen alldeles framför bilen och två skogsduvor lättade från renen.

Men det som nästan uteslutande drog våra ögon till sig var ändå i det närmaste ettusen tofsvipor i tät flock som virvlade runt i luften.
Det var ett fantastiskt skådespel regisserat mot den hotfulla himlen; en väl koregraferad balett i vinden.
Vågor av ljus och mörker vandrade framför dovhimlen, blixtrade som silverkonfetti, drogs ut till sega gummiband och fjädrade tillbaka. Vi satt mållösa med gapande munnar. Aldrig hade vi sett något liknande. Så vackert!



Tusen tofsvipor i flock blixtrar mot mörkhimlen.

Kameran var inte på plats i bilen och att sen hemma i ateljén försöka ge sig på upplevelsen med färg och pensel känns omöjligt.
Jag försöker ändå men helst hade man ju velat ha en filmkamera tillhands.
Det var ju gubevars ett rörligt skådespel.

Väl hemma igen kom vädret ifatt oss. Det mörka molnet släppte ifrån sig rejält med hagel under tio minuter. Drivorna låg kvar till fram emot kvällen.

20 oktober - Konsten att kunna ryttla

.
Precis vid Väversundakröken och precis som nästan alltid den här tiden på året är varfågeln på plats vid sin övervintringslokal i Tåkernbygd.
Jag såg den här redan för några veckor sedan och jag hittar den återigen på väg hem från ett kort besök vid Stugan. Den här gången i luften i den skarpa sydvästen.

Fågeln har lyft från salixranden och seglar upp till fem meters höjd där den ställer sig att ryttla i motvinden.
Huvudet är blickstilla fixerat, vingarna fladdrar, ja nästan vibrerar, suddiga för mitt obeväpnade öga, medan stjärten dansar runt, parerande varje lite vinddistorsion.


Med kameran kan jag frysa varfågelns prestation, men genom ögonen är det omöjligt att uppfatta de enskilda vingslagen.

Jag kollar tiden genom att räkna sekunder.
Fantastiskt!
Under upp till 30 sekunder ligger fågeln alldeles blickstilla i luftens virvlar för att kunna spana av höstängen på jakt efter begärliga åkersorkar.

Det kostar naturligtvis på att stå så där alldeles stilla i luften. Bröstmusklerna och lungorna får arbeta frenetiskt för att ge vingarna kraft att utföra precisonsakrobatiken i den friska vinden.
Men utbytet är värt insatsen. En fet åkersork per dag räcker för varfågelns överlevnad; ett stort byte för en så pass liten "rov"-fågel. Detta är en jägare som just utför en prestation som närmar sig övre gränsen till sin kompetensförmåga.
*
Jag känner att jag också har ryttlat en tid nu. I en månad ungefär har mina vingar fladdrat frenetiskt i motvinden. Jag har spanat efter det svåråtkomliga målet och letat efter en lösning på problemen.
Jag har ofta legat på gränsen till min ork och kompetens, eller kanske till och med närmat mig gränsen av min egen "inkompetensnivå".
När ångesten slår till hårt och skoningslöst har jag många gånger undrat om priset verkligen är mödan värt.

Nu har jag emellertid äntligen och oundkomligt sänt iväg mina tre alster till Nobelpriset i Fysik år 2011. Nu må det bära eller brista. Har jag inte sagt så förut? Kanske ändå - denna gång med mera emfas än någonsin tidigare.


lördag 15 oktober 2011

15 oktober - Elegi över några vänner

.
Jag gör en paus i slutspurten av mitt Nobelarbete, som sätter mina beslutsnerver på prov i år igen. Jag har ju nyss sagt att inget annat kommer att störa mig men nu vill jag ändå skriva lite om det senaste som hänt, här i min Naturliga dagbok.

Jag har varit med om att inviga en minnesutställning idag, på Galleri Kraftverk i Mjölby, där min gamla teckningslärare och mentor Ingrid Hillars livsverk presenteras i en retrospektiv bildkavalkad som kommer att pågå under fjorton dagar.

Foto av Pernilla Stenberg.

Dotterdotter Johanna och jag själv invigningstalar; Johanna om sin mormors uppväxt och liv och jag om hennes betydelse för alla konstintresserade människor i Mjölby och om den uthållighet och positiva envishet som hon visade alla tusentals elever genom åren i Mjölby realskola och gymnasium.

Ingrid besökte i stort sett varje utställning jag hade i Östergötland så länge som hennes ork och syn mäktade och hon hade varit hundra år om 10 dagar om hon fått leva vidare.

Det blev således ett långt, positivt och viktigt liv med ett gott slut som jag kunde referera till! Och jag känner stolthet över att ha känt henne och haft henne som lärare och kamrat.

Hur mycket svårare är det då inte att behöva ta till sig att vännen Danne Nilsson på Länsstyrelsen i Östergötland ryktes bort i förtid, endast 47 år gammal, efter ett knappt års svår och oövervinnerlig sjukdom, i fredags den 7 oktober. Han fick lämna familjen med hustru och tre barn samt bygden i förtid. Han hade egentligen mycket mera att ge och fick inte ens se sitt stora livsverk "Naturum Tåkern" bli färdigt.





















Danne Nilsson berättar för Ödeshögs Naturskyddsförening i fågeltornet vid Tåkern om de fortsatta planerna med Naturum.
Då i september 2009 var det kris i projektet och Danne var ganska ledsen över förhalningen av byggnationen som blev på grund av statlig pengabrist. Allt var pinnat och stod bara där och väntade på en fortsättning


Projektet omstartades under våren 2010 och då kunde Danne åter le mot framtiden.

Vi hade en hel del gemensamt Danne och jag förutom naturintresset, menar jag. Vi hade också arbetsprojekt ihop.

Det var nämligen så att det var Danne som jag under de senaste åren förhandlade med, gällande de informationsskyltar som jag gjorde till länets alla naturreservat. Det var konstruktiva och snabba lägen och vi trivdes båda bra med varandra i situationen.
Danne förberedde mig på att det skulle komma att bli många fler jobb i och med det nya Naturum Tåkern och ville att jag skulle vara beredd med kort varsel.

Nu får jag förhandla med någon annan på länsstyrelsen och det kommer säkert att gå bra. Men jag känner stor saknad.
Danne var ju så ung, stor och stark och med en god framtid till synes utstakad.

Det var bara detta jag ville skriva om. Mina tankar lever i minnen av alla möten med Danne, och går naturligtvis i första rummet till hans unga familj, som jag dock inte känner så bra.

måndag 10 oktober 2011

10 oktober - Inomhus och låst

.
Hösten utanför är skongingslös. Det är ett skådespel i färg och vind. Och regn! Idag och igår. Ständigt detta tunga regn.

Tur att man måste vara inne.

Jag låser min dörr till ateljén och går inombords. Till tre upplimmade akvarellpapper som fyller mina tankar. Nu finns inte mera tid för skisser och funderingar. Nu är det allvar. Nu måste det bli nåt till Nobel.
Att sitta vid datorn och skriva i min Naturliga dagbok är inte mer att tänka på de närmaste fjorton dagarna.
Men jag återkommer mot slutet av månaden. Då måste jag vara färdig.

torsdag 6 oktober 2011

6 oktober - Nobelpriset i litteratur

.
Idag är det enastående stor lycka i Kultursverige. Nej förresten i hela Sverige. "Äntligen" har väl aldrig känts mera rätt.
Efter åratal av återkommande nominering har akademiens ledamöter slutligen vågat ta steget fullt ut att tilldela en oerhört värdig och världserkänd kandidat sin rättmätiga belöning, trots att han råkar vara svensk.

Tomas Tranströmer har fått Nobelpriset i Litteratur år 2011 med Svenska Akademiens motivering:

"för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".


En entomolog, skalbaggssamlare och naturmänniska dessutom har fått sitt erkännande. Kan det bli bättre?
Jag känner mig faktiskt delaktig och gläds åt att det slutligen är accepterat från högsta ort, att få vända sitt sökande också till naturen i skapande verksamhet

6 oktober - Nobelpriset i Fysik

.
Tisdagen den 4 oktober var det dags för tillkännagivandet av Nobelpristagarna i Fysik.
Det är en extra spännande dag också för mig, eftersom jag då får reda på vilka personer jag skall måla till och hur många original som jag har att göra.

Dotter Karin har också fått ackreditering att närvara.

















Alltså finns vi på plats där i den stora Plenisalen bland ett hundratal journalister från hela världen, Kungliga Vetenskapsakademiens egen personal samt säkerhetsfolk. Lokalen är pompös och "tung". Mängder av avporträtterade "Ständiga Sekreterare" från KVA:s hela historia bakåt i tiden ända till ursprungets Carl von Linné stirrar en i ögonen.





















Här finns även Väversundasonen Jöns Jacob Berzelius blida ansikte.


Vi är på plats i god tid men håller oss i bankgrunden. Trängseln är stor men stämningen god och något spänd.
Kameror, ljus och ljud ställs in och reportrarna förbereder sina frågor.





















Så kommer då KVA:s ständige sekreterare, Staffan Normark, tillsammans med tre professorer i fysik ut i salen och tar plats på podiet, ett bildspel tänds och presskonferensen börjar.
Jag själv är för mitt arbetes skull mest intresserad av att få veta - "Hur många?" - Svaret blir tre.

Priset delas i två hälfter till två "konkurerande" forskningsgrupper i Astronomi i ämnet:
"För upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor". "Det är skrivet i stjärnorna".
1. The supernova Cosmology Projekt - Saul Perlmutter får ena halvan av priset.
2. The High-z Supernova Search Team - Brian P. Schmidt & Adam G. Riess får dela på 2:a hälften.

Dagens Nyheters vetenskapliga reporter ställer initierade frågor direkt efter tillkännagivandet. Det gäller att vara påläst och förberedd på många olika alternativ.

Sen kommer frågorna och direktintervjun med en av pristagarna, varefter samlingen bryts och smågrupper bildas för diskussioner och fortsatta frågor och svar experter och jornalister emellan, men då är vi redan på väg ut Karin och jag.

På vägen hem är jag i tankarna redan sysselsatt med att "utvärdera" huruvida det jag nyss har fått reda på kommer att påverka mitt fortsatta arbete.
Jag känner att det kommer att göra det. Verkligen!
Den astronomiska inriktningen är ju spännande och omöjlig att bortse från. Jag måste nog försöka att inkludera detta i mitt tänkta tema som är Vättern. Men hur?

Nu börjar det brännas för mig!

måndag 3 oktober 2011

3 oktober - Reportage om nobelarbete och utställning i tidningen Corren

.
Det blev en omfattande, nästan överväldigande, artikel i Östgöta Correspondenten i lördags, mer eller mindre fördelad på hela fyra sidor.
Journalist Frida Henke och fotograf Monika Miranda kom till ateljén veckan innan och tog sig gott om tid för intervju och fotografering med siktet framför allt inställt på mitt Nobelarbete.
Vi passade också på att åka ner till den vilda Vätterkusten i frisk vind tillsammans och detta kom att bli den yttre ramen för reportaget.
Ibland måste man faktiskt tillstå att man kan stå i tacksamhetsskuld till någon eller något. Mellan Corren och mig har det nog varit så under alla år som gått att jag har fått en mycket generös behandling och väldigt mycket plats och positiv uppmärksamhet, för vilket jag är tacksam, samtidigt förstås som jag har gjort åtskilliga freeelancejobb för tidningen i gengäld.










Faksimil sida A1 med en liten blänkare i huvudet.





















Faksimil sid C1 med stor bild av fotografen Monika Miranda då jag skissar nere vid Vätterns klippor.





















Faksimil sid C3 med en vänlig artikel om mitt arbete skriven av journalisten Frida Henke.( läsbar om du klickar på bilden).

Faksimil sid B9 med hänvisning till artikel.


söndag 2 oktober 2011

2 oktober - Inbjudan till Nobel

.
Så här ser den ut, den officiella inbjudan till Nobelstiftelsens högtidsdag den 10 december 2011.
Ärligt talat hade jag nog aldrig trott att jag någonsin skulle få chansen att få deltaga under mitt liv, eller ens tänkt tanken. Men, nu är det här, det vackra kortet. Jag har det i min egen hand.

Inbjudan till Nobel 2011.

Härmed sker också ett nytt avstamp i eget arbete.
Fram till nu har jag haft fokus på min utställning men i morgon tar jag hundra procents sikte på att forma Nobeldiplomens konstverk i fysik 2011.

Det arbetet har i och för sig varit med i tankar och handling redan från i somras genom skisser och funderingar, men kommande tisdag blir allt mycket mera konkret och aktuellt.
Då kommer jag nämligen att vara på plats i Kungliga Vetenskapsakademien tillsammans med hela världens samlade pressuppbåd, och även dotter Karin som har erhållit full ackreditering att få medfölja.
Namnen på nobelpristagarna i fysik kommer att tillkännages och allt sätts på sin spets för mig.

Jag är redo, laddad och full av iver; spattig som en rashäst. En så spännande och privilegierad höst att vara i är naturligtvis unikt!