fredag 21 juni 2013

21 juni - Ett hyllplan i huvudet

.
- Lindrig hjärnskakning, säger läkaren på akuten. Ta det lugnt de närmaste dagarna och räkna med att symptomen bör ha avklingat helt inom en månad. Skulle det bli värre så måste du återkomma. Skiktröntgen visar ingen blödning och eftersom du aldrig förlorade medvetandet så är hjärnskakningen inte att betrakta som allvarlig.

Ett hyllplan endast, från någon meters höjd rakt ner på hjässan, så bräckliga varelser är vi.

Egendomligt, det där med upplevelserna, nu efteråt, hur omgivningen faktiskt gungar när jag sakta trevar mig fram, hur jag upplever att fötterna känns rundsulade och sjunker ner en smula i steget och att kroppen gungar i höjdled av "eftersläpning" då jag går upp eller ner i trappan.
Som en fylla, tänker jag, och förstår att hjärnan tycker detsamma. Men en obehaglig fylla.



Helst ligger jag och vilar från snurrigheten. Trött är nog mest vad jag är. Sängen är skönast.

En bagatell var det hela. Det förstår man efter 7 timmar på akuten på US en vanlig vardagsnatt. Lågt prioriterad bland alla krämpor och mer eller mindre svåra olyckor som droppade in förlängdes min väntan ideligen.
Det hela är en smärre skada mitt i livet. Inget att tala om egentligen men kan väl ändå få en egen runa i min blogg som exempel från, just livet.

tisdag 18 juni 2013

18 juni - En överraskning väntar vid Övralid

.
Ulla och jag besökte Heidenstams Övralid i söndags. Det blev en trevlig resa i rubinbröllopets tecken. I Farfarsstugan drack vi först kaffe och åt senare en tvårätters meny och däremellan deltog vi i en guidad tur i den pampiga villan som står kvar inredd exakt som den gjorde på Heidenstams dödsdag den 20 maj 1940.  

Lätt regn väntade senare och därmed hoppade vi över naturstigen runt ägorna, en stig som jag har gjort en stor informationstavla till och om.



Ulla fotograferar Heidenstams grav och ser ut att bli svårt attackerad av ? en helikopter. Men nej det är en av många tusentals trädgårdsborrar som svärmar över gräsmattan. Jag ligger nämligen på mage och försöker dokumentera det hela och den här flygande baggen råkar komma med av en slump.



Medan Ulla fotograferade Heidenstams gravsten kröp jag ner på knä i gräsmattan för att försöka få med åtminstone någon av alla de tusentals, ungefär en centimeter stora skalbaggar som svärmade i solskenet. De bildade ett veritabelt moln tätt över hela "spenaten" och det var en orgie i kopulering och kärlek och samtidigt ett, med kameran, mycket svårfångat fenomen eftersom så otroligt rörligt. Det hela ägde rum under blott en timme mitt på dagen, sen försvann de lika plötsligt allihop ner i gräsmattan för äggläggning. Därmed tänkte jag mig några veckor framåt, huva! Trädgårdsborren betraktas nämligen som ett svårartat "skadedjur".



Trädgårdsborre (Phyllopertha horticola)

Jag minns hur det utvecklade sig hos en god vän för några år sedan, då hela hans gräsmatta blev allt brunare och slutligen satt helt lös från underlaget. 
Jag var där och inspekterade. Det visade sig vara ett våldsamt angrepp av just trädgårdsborre. Överallt i grässvålen med en täthet av flera exemplar per kvadratdecimeter gnagde sig små feta gulvita larver fram genom rotmassan tills ingenting av den ursprungliga grödan återstod, bara dött brunt gräs.

Kommer det att bli en överraskning vid Övralid om några veckor när gräsmattorna långsamt dör bort. Säkert, för många, men inte för mig. Jag är förberedd.

måndag 17 juni 2013

17 juni - Brunt blåbärsris

.
Alla rosor hemma i vår trädgård ligger efter. Många av dem kommer nog aldrig igen och jag tänker gräva upp dem.
Runt om i landskapet ser man att vintern var svår för somligt. Många enbuskar i hagmarkerna står rödbruna och rapporter om att planterade barrträdsgrupper är utslagna meddelas i media. Vissa kyrkogårdsförvaltningar står med stora kostnader och arbete framför sig. Så till exempel såg jag vid besök på Hovdestads kyrkogård i Västerås att många av tujahäckarna verkade vara döda.
Även vid parkeringen till min ateljé ser det dött ut. 

Det var vårvintern säger man som blev ödesdiger, bakslaget i sen april med mycket sträng kyla, som följde på en lång hård vinter och ett för tidigt värmeinbrott strax innan.
Frystorkning talas det om och begreppet går att tolka som vattenbrist helt enkelt.




Vid besök på Grännaberget häromdagen noterade jag att även blåbärsriset var drabbat. Stora partier var rödbruna och döda och jag vet mig inte ha sett något liknande tidigare, och dåligt med blommor var det också i det som ändå levde. Det blir troligen en dålig bärsäsong i det vilda i år. 

torsdag 13 juni 2013

13 juni - "Nära skjuter bara hare"

.
Så nära!
Jag passerade strax intill vid ungefär rätt tid men visste inget. Först idag såg jag mejlet från igår (130612) med bifogade två bilder som talar ett tydligt språk.

"Hej! 
Såg en tjockfot i morse. Liten raritet??  
/Barbro."



Foton: Barbro Nelly, Hästholmen
Tack Barbro för din bjudsamhet att låta mig använda dina bilder.

Det blev fart på mig nu på morgonen. Jag ringde Barbro hemma men fick fatt i henne först på jobbet och frågade blott - Var?

Sen pumpade jag cykeln som stått overksam hittills under våren och for iväg på cykelvägen ner till Hästholmen, lagom till att regnet började. Ganska blöt anlände jag dit efter att ha spanat igenom varje tänkbar slåttervall och bergklack på vägen efter den sällsynta gästen. 



Extra noga kikade jag förstås igenom den lilla trädan mellan cykelvägen och växthusen i utkanten av det lilla samhället. Det var just där som Barbro upptäckte tjockfoten igår morse när hon cyklade till jobbet på vårdcentralen i Ödeshög. Men idag var där alldeles tomt och stilla.



Det enda jag såg på plats strax intill var en fälthare. Den satt där med nedfällda öron i regndiset och höll koll på mina förehavanden och tänk jag tycker faktiskt att där fanns en viss likhet med en tjockfot både i färg och hållning och framför allt i ögats stirrighet. (Rektorsögat, enligt Thord Wiman i kommentaren nedan, så "på ögat" beskrivet).
Men detta förmedlar ju förstås endast ord av suckar och är en klen tröst i sammanhanget. 
Nära sköt bara en hare.

onsdag 12 juni 2013

12 juni - Skönhet som tål att trampas på

.
Runt hörnet vid ateljén, på väg mot soptunnorna, växer några alldeles tillplattade torvor tätt mot asfalten. De har rotat sig i de sprickor som bildats av ständigt passerande fötter och allehanda fordon och jag förundras över denna extrema tålighet mot tyngd och slitage.



Den oansenliga växten är lätt att gå förbi, trampa vidare på, utan att ta notis. Men stannar man upp i steget och tar en närmare titt finner man en skönhet i litet format.



Arten heter Rödnarv, Spergularia rubra, och blommorna består av små kallrosa kronblad med gula könsdelar och de öppnar sig för sol och sluts under moln och tål en rejäl tillplattning till och från utan att förlora sin skönhet och fräschör. En förmåga att avundas.

måndag 10 juni 2013

10 juni - På besök hos Ombergs fjärilar

.
Kanske sista chansen i år att få se gullvivefjäril, Hamearis lucina, tänker jag. 
Denna oerhört sällsynta dagfjäril som vi är så lyckliga över att ha på Omberg upptäcktes på Renstadfällan av min vän Janne Peterson, meddelar jag härmed kategoriskt, om nu någon eventuellt skulle komma dragandes med någon annan historia. 
I det soliga men något kylslagna vädret far jag således iväg till Ostmossens naturreservat ovanför Väversunda kyrka. Här har jag mina bästa platser för arten och brukar nästan alltid kunna finna åtminstone något exemplar. Jag parkerar bilen vid reservatsskylten och vandrar över stättan in i betet söderut.

Jag håller mig till en liten yta, inte större än ett halvt hektar och genomsöker den systematiskt. Bland överblommade gullvivor, femfingerört, gråfibbla, toppjungfrulin, klasefibblor och i en ljusgrön sky av lundstarr vandrar jag runt med blicken mot backen en bit framför mig, spanande efter varje rörelse.



Puktörneblåvinge, hane.

Överallt flyger blåvingar omkring. Jag fotograferar dem alla, ungefär ett tjugotal individer och försöker därvid komma åt den artbestämmande undersidan med sina prickar och mönster. Med 300mm-teleskopet på kameran kan jag ta närbilder på två meters håll och stör fjärilarna minimalt.



Puktörneblåvinge, undersida.

Alla dessa blå smycken är puktörneblåvingar, Polyommatus icarus, landets vanligaste blåvingeart på ängsmark; en typisk representant med andra ord.



Mindre blåvinge.

Nåja alla jag noterar tillhör ändå inte helt och hållet samma art. Där finns ytterligare en blåvingerepresentant, men den är så liten och oansenligt brunfärgad att den vid en första anblick kan tas för en liten mätare.
Det är en mindre blåvinge, Cupido minimus, och den fotograferar jag också av, men missar dock undersidan.



Rutig buskmätare. (Icke att förväxla med den ruskiga bukmätaren - kunde inte låt bli)

Sen fotograferar jag en vacker liten fjäril som jag inte känner till. Hemma i ateljén letar jag bland familjen mätare på nätet och finner till slut att den heter rutig buskmätare, Semiothisa clathrata. Den anges vara allmän på ängsmark med spridda buskar. Stämmer bra det.



Ängsnätfjäril på gråfibbla.

Jag ser inom området även två exemplar av ängsnätfjäril, Melitaea cinxia. Det är den art som jag berättade om häromveckan, då jag fann en larv på Omberg. (http://naturligdagbok.blogspot.se/2013/05/31-maj-svinnande-fjaril.html)




Gullvivefjäril från ovan och i profil. 

Hur gick det då med gullvivefjärilen? Jo, efter en stunds letande finner jag faktiskt på ett exemplar. Därmed kan jag slutligen sätta mig ner i skuggan under en ek, tälja till mig en matpinne, eftersom jag har missat bestick, och inmundigar en medhavd sallad, nöjd över att få ta del av själva livet och dess enastående rikedom idag igen.



10 juni - En känslig opportunist

.


Skrattmås ...

så heter fågeln som nog får betraktas som en av de värdefullaste i Tåkern. Desto märkligare är det därför att Tåkerns jägare prickade dess ägg och sköt dem där man kom åt så sent som på 70-talet för att begränsa beståndet, som som mest uppgick till kanske tiotusen par, vilket man tyckte var oroväckande stort och ett problem för det "jaktbara viltet" och jordbruket.
Så skrämmande lite visste somliga, medan vi andra, vi unga vid Tåkerns fältstation, protesterade våldsamt och slutligen lyckades sätta P för begränsningskampanjen. (Mitt besserwisser-ego fick lite utrymme i bloggen)

Så kom 1980/90-tal med problem för skrattmåsen. Komplicerade orsaker som ännu är svårförklarliga gjorde att skrattmåsen nästan helt försvann som häckfågel i sjön. Därmed försvann även änder och doppingar. 
Alla förundrades och sörjde, ty Tåkern började "dö" som fågelsjö. Till och med jägarkåren, började längta efter det "vita paraplyet", eftersom förståelsen för skrattmåsens betydelse för alla häckande änder började klarna även för den.



En skönhet.

Nu är skrattmåsarna tillbaka igen och utvecklingen är positiv. Flera kolonier är etablerade bland andra en i vassarna utanför Naturum Tåkern, omfattande upp emot ettusen par och alla hoppas på en fortsatt ökning.

Historien om Tåkerns skrattmåsar är svajig.  Det var vid sekelskiftet 1800/1900-tal som skrattmåsen först sågs och sköts vid sjön. 

"En mycket vacker fågel, som ett mellanting mellan måse och tärna", sade W.A. Engholm.

Mycket långsamt, med stundtals decennielång frånvaro, ökade antalet för att kulminera under 1970-tal. Utvecklingen var densamma över hela landet och skrattmåsarna spred sig stadigt norrut. Därmed började man också ibland se skrattmåsen som en problemfågel. Den "skitade ner och skränade" och blev lite här och där betraktad som en "sanitär olägenhet". (Känns möjligen detta igen - människans ringa fördragsamhet med arter som vi tycker konkurrerar om utrymmet. Jag tänker inte minst på storskarven - dagens verkliga hatobjekt i fågelvärlden).
Kraschen som följde var också momentan och gemensam och var som sagt svårförklarlig - sjukdom, parasiter, miljöförändringar och miljögifter är tänkbara och säkerligen samverkande faktorer.



Nu är det 2010-tal och åter ser man skrattmåsens ungfåglar på vingar lämna Tåkern under sensommar och höst till stor glädje för miljön och alla naturintresserade.



Igår kväll, när Ulla och jag var på hemväg efter ett nattsångarpass med busksångare, kärrsångare, gräshoppsångare och kornknarr med flera sköna fågelarter, noterade vi igen, hur små sällskap av skrattmåsar i kvällsdunklet fångade flygande insekter över vetefältens mörkgröna ryamatta.
Jag skulle gissa på harkrankar och sorgmyggor, två för jordbruket "skadliga" flygfän som tuggar i sig rötter och rothår.

Om man inte visste och förstod kunde man finna skrattmåsarnas dans därute som svårförklarlig och märklig, men faktum är att skrattmåsar är oerhört skickliga på att fånga flygande insekter både högt och lågt i luften: fjädermyggor, nattfjärilar, nattsländor, flygmyror, trädgårdsborrar och liknande för att nämna några.
Lättare att ta till sig är att villaträdgårdarnas och samhällenas gräsmattor kan vara fulla av skrattmåsar efter regn där daggmaskarna naturligtvis är anledningen, eller förstås av samma orsak, efter jordbrukarens plog.
Riktigt förtrolig kan skrattmåsen lära sig att bli i människans närhet om det vankas bröd - korvmåsar skrev man om i centrala Stockholm som en ny företeelse på 70-talet.

Jo nog är skrattmåsen ett födgeni, en verklig opportunist, men en känslig sådan och väl värd att verkligen värna om. Det var bara detta jag ville säga.

söndag 9 juni 2013

9 juni - Harmlös långhorning

.
Det kryllar av barrträdslöpare på stapeln av granved som ligger vid diket. Jag är på Omberg vid Väversunda och vandrar upp längs grusvägen mot högre höjd.
Fyrfläckiga trollsländor, nyligen kläckta nere i Tåkern, svärmar omkring mig, någon svarthätta sjunger ännu  men gullvivornas nycklar är snart fröstinna. Sommaren mognar, stillnar och tystnar. 
Men det som just nu drar mina ögon till sig är upplägget av obarkat grantimmer där ivriga kamoflagefärgade skalbaggar knatar omkring överallt.



Barrträdslöparna har övervintrat som puppor i sina små spånkantade kammare under den torra barken och gnager sig ut nu i början juni. 
Barrträdslöparen, Rhagium inquisitor, är en av våra absolut vanligaste långhorningar, en familj av skalbaggarna. Den är harmlös för skogsbruket och använder sig bara av död ved där larven gnager ytliga gångar alldeles under barken under ett eller sällan två år. Puppkammaren är kantad av en ring gnagspån som är ett typiskt kännetecken. 
Barrtärdslöparen är en generalist i motsats till många andra långhorningaroch utnyttjar stubbar och döda stammar under många år och trots att den heter som den gör finner man den även under barken på död lövved, framför allt av björk. 

onsdag 5 juni 2013

5 juni - "dåligt svänska"

.
Är man med på nätet och så aktiv som undertecknad är det inte bara trevliga människor och inlägg man får i retur. Man drar även till sig hatare, bedragare, bondfångare, tiggare, tjuvar, sexsugna kvinnor, mördare och mylingar (de sista två hämtade från Astrid Lindgrens bokvärld).

Man undrar hur det går till. Vem sitter och skriver alla dessa fantastiska meddelanden och tiggarbrev? Via spammotorer som dväljs i oskyldiga och omedvetna människors kapade datorer sänds miljoner falska hot och erbjudande ut i etern.
Själv får jag via kommentarfält och mejl tiotals med skräppost om dagen. Det gäller att radera, alltid! Aldrig klicka vidare, ty då kan man hamna i händerna på riktiga skurkar.

När jag nu suddar allt sånt händer det förstås att även riktiga och seriösa meddelanden går i putten men bättre det än tvärtom.

Så här kan det se ut, direkt kopierat, naivt och lågt och i grunden antagligen skrivet på ett annat språk och översatt med en dator till svenska för att sedan sändas ut till mängder med datorer. En av dem är min och det här fanns med i morgonens mejl:


"hej,
vi informera dig om att din slutavräkning betalat två gånger, och det är på grund av ett tekniskt fel.
När du bekräftar informationen på kortet, kommer vi att
återbetala till ditt konto"


Inte kan man väl gå på nåt sånt!?

tisdag 4 juni 2013

4 juni - Eleganta flygare

.
Jag står och talar med min hyresvärd vid infarten till Stugan. 
Han förklarar för mig att han inte hade en aning om att "mitt vatten" var kopplat på samma ledning som Kvarnstugans, att brunnen har rasat ihop och att han måste borra en ny källa samt dra nya ledningar, eventuellt även in i min Stuga.
Därmed rinner min uppdämda ilska lika snabbt av mig som vore det vattnet självt och samtalet glider in på en hel del övriga frågor.



Runt omkring oss sträcker den vackra Östgötaslätten ut sig; i blågul dress med sommarlätta småtussar av cumulusmoln. Så vackert kan även ett monokulturdanat landskap te sig.

Mängder av tistelfjärilar har vällt in över landet. De första, en handfull, såg jag redan igår, och nu, när vi står där virvlar de omkring som målmedvetna vissenlöv i brunt och orange; lågt och snabbt i den svala nordanvinden 
Säkert finns denna invandring från södra Europa dokumenterad i annalerna. Jag har bara inte sökt efter. Jag vet från ett annat år att man vid Åland kunde räkna in tiotusentals tistelfjärilar på utsträck mot Sverige över havet.



Tistelfjäril i sitt ursprung - fotograferad i Turkiet.

De kommer att bli här en sommar med en nyproducerad sensommargeneration, för att sedan åter dö ut till vintern, eller, som det faktiskt har uppdagats de senaste åren, flytta tillbaka söderut när hösten kommer. Norra Afrika och sydligaste Europa är artens ursprung, de är bara här som sommargäster. En verklig flyttfjäril i klass med flyttfåglarna är tistelfjärilen.



Men det blev ändå inte tistelfjärilarna som vi gladdes åt mest idag. I den vackra bondsyrenen upptäcker vi nämligen en makaonfjäril som tar all vår uppmärksamhet; så fräsch och fin som vore den från en annan värld. 



Den dansar fågellätt runt blomklasarna, slår till, lyfter igen och svävar elegant högt upp under de nästan tvåhundraåriga almarna för att därefter hastigt dyka ner igen till honungskällan.
Jag springer efter kameran som är kvar i bilen. Jag hinner. Det blir en serie bilder av vårt lands kanske vackraste fjäril, åtminstone en av de elegantaste.

Jag funderar. Finns här ett samband, mellan den pågående tistelfjärilsinvasionen och "vår" makaonfjäril, i det geografiska ursprunget. Kan det vara så, att även den senare har sydländskt påbrå och har följt med lämpliga vindar och fronter den också?

Senare tillägg: 
"Nej, nej", säger Göran. 
"Makaonfjärilen är en egen produkt, ingen invandrare såsom tistelfjärilen. Den övervintrar som puppa och kläcker just vid den här tiden på året, lagom till att syrenen blommar med sitt rika förråd av doft och nektar".

4 juni - Blir det inte det ena så blir det det andra

.
Sångarkvällen i förrgår gav mig blodad tand och efter att i god ordning ha avslutat måleriarbetet på huset, tyckte jag mig vara värd ytterligare en frikväll i naturen.
  
"Nattskärra", tänker jag. Denna uråldriga fågel med en papperssvalas lätthet och sägenomspunnet läte skulle allt sitta fint. 
  "Dags mosse", tänker jag vidare, och drar mig dit just när solen går ner.

Jag har laddat  med tät klädsel och myggmedel samt stövlar på och därmed vandrar jag ut i tallskogen. 
En sval nordvästan börjar efterhand dra mellan stammarna och myggen väjer. Det är fridfullt här inne i det grå. Rödhakar och trastar sjunger sparsamt men hur jag än lyssnar i alla riktningar hör jag ingen nattskärra.
En och en halv timma vandrar jag runt bland kråkris, blåbär, rosling, hjortron och skvattram utan resultat och sen vänder jag tillbaka. Jag kommer att försöka igen. Senare.



Vägen hem tar jag över Kälkestad och Gottorp. Alldeles ur diket på höger sida sprätter en fågel upp framför bilen och far över vägen. En liten kompakt fågel med snabba vingslag - en vaktel.
Här redan alltså. Denna individ har brutit mönstret och anlänt tidigare än vanligt. 

Vakteln har succesivt blivit slättbygdens nya hönsfågel, om än inte allmän förstås. Den verkar tåla monokulturen i jordbruket bättre än både rapphöna och fasan och häckar gärna i det tätaste vetefält.

Blir det inte det ena så blir det det andra. 

måndag 3 juni 2013

3 juni - Sångarkväll

.
Kvällen igår var en av mina bästa nattsångarkvällar hittills i år. Jag var på plats vid halv tio, vid Alvastra pålbyggnad.
En sval dimbank drog in från Vättern över Hästholmen. Den var tät vid sjön och dröjde i sänkan mellan Omberg och stäppängskullarna vid Heda men skingrades efterhand när temperaturskillnaderna jämnades ut.
Lagom till att jag anlände var kvällen alldeles stilla och luften en aning rå.

Direkt hörde jag flodsångaren. Den hade rapporterats redan kvällen innan. 
Alldeles nära parkeringen, bara tio meter in i grönskan satt den och sjöng för fullt och en liten trampad stig från fågelnjutare före mig ledde in till sångplatsen bland kardborrars vinterståndare. Jag smög mig nära; försiktigt och dröjande och kom så nära som fem meter. Där stannade jag och njöt en bra stund.

Flodsångarens sång är minst sagt egendomlig. Den går inte att beskriva med bokstäver. Den måste faktiskt upplevas på plats.
Någon har sagt att dess sång påminner om en störningssändare, det måste vara Erik Rosenberg. Ett surrande rytmiskt dubbel- eller trippelbottnat läte med mängder av övertoner som ljuder oavbrutet i upp till ett tiotal minuter i stöten är karaktären.



Flodsångaren är mörk och oansenlig men sången är desto märkvärdigare. 
Ögat vänjer sig sakta men i den fuktiga luften flyter färgerna ut och blandas med bakgrundens.

Det var redan ganska mörk och fågeln blev en svart liten plump i växtligheten. Kameran låg kvar i ateljén för batteriladdning och det var kanske lika bra, så jag illglodde hela tiden i kikaren för att säkra alla detaljerna: den jämnt brunsvarta ryggsidan som vändes mot mig, den mörka skuggan under tertialerna, kroppen som vibrerade i takt med sången, ansiktet som kikade på mig från sidan då och då och den ständigt vidöppna näbben som producerade detta märkliga läte.
Sen flög den iväg tio meter längre bort och fortsatte sjunga. 



Studie av gräshoppsångarens svarta gap.

På andra sidan vägen i diket satt en gräshoppsångare och sjöng för fullt den också. Den satt förvånansvärt öppet och högt i vegetationen och det gick ovanligt fint att studera den i kikaren trots skymningen. 
Därvid noterade jag något jag aldrig har sett förut, att den var nästan helt svart i gapet. 
Båda näbbhalvornas insidor var svarta, näbbkanterna riktigt kolsvarta, och endast nere i själva struphålet anade jag lite "köttfärg". Det såg märkligt ut och jag vet mig inte ha sett detta tidigare i illustrationer i fågelböcker m m och inte har jag väl själv tecknat gapet på sjungande gräshoppsångare på detta sätt tidigare heller.



Lite "Kalle Anka-känsla" är det när kärrsångaren far upp i topp och sjunger ut mig.

En kärrsångare som jag noterat flera gånger redan på samma plats höll hov alldeles intill, jo, där var nog faktiskt två, ett par. 
Den for upp i topp när jag stannade, som en liten Kalle Anka-figur; satt där och vände fronten mot mig och småpluttrade sin härmsång varvid den vita strupen blev till en liten ballong som pyste, växte och vibrerade i kontrast mot en mörk bård nedanför, där man såg rakt in i fjäderbottnen och så där ovanför ett orangelysande stort gap

En härlig sångarkväll var det som jag fick vara med om igår kväll i juni månads början när livet är som allra bäst.