Sångarkvällen i förrgår gav mig blodad tand och efter att i god ordning ha avslutat måleriarbetet på huset, tyckte jag mig vara värd ytterligare en frikväll i naturen.
"Nattskärra", tänker jag. Denna uråldriga fågel med en papperssvalas lätthet och sägenomspunnet läte skulle allt sitta fint.
"Dags mosse", tänker jag vidare, och drar mig dit just när solen går ner.
Jag har laddat med tät klädsel och myggmedel samt stövlar på och därmed vandrar jag ut i tallskogen.
En sval nordvästan börjar efterhand dra mellan stammarna och myggen väjer. Det är fridfullt här inne i det grå. Rödhakar och trastar sjunger sparsamt men hur jag än lyssnar i alla riktningar hör jag ingen nattskärra.
En och en halv timma vandrar jag runt bland kråkris, blåbär, rosling, hjortron och skvattram utan resultat och sen vänder jag tillbaka. Jag kommer att försöka igen. Senare.
Vägen hem tar jag över Kälkestad och Gottorp. Alldeles ur diket på höger sida sprätter en fågel upp framför bilen och far över vägen. En liten kompakt fågel med snabba vingslag - en vaktel.
Här redan alltså. Denna individ har brutit mönstret och anlänt tidigare än vanligt.
Vakteln har succesivt blivit slättbygdens nya hönsfågel, om än inte allmän förstås. Den verkar tåla monokulturen i jordbruket bättre än både rapphöna och fasan och häckar gärna i det tätaste vetefält.
Blir det inte det ena så blir det det andra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar