29 juli - Fågelmåleri

.

Jag har vernissage på Galleri R i Linköping i mitten av oktober och arbetar med både akvareller och oljemålningar, så mycket jag orkar och hinner för att det ska bli en bra utställning. Men det är som alltid mycket som pockar på min uppmärksamhet.

Jag har försiktigt öppnat min ateljé under en veckas tid och känner att jag behöver nya, mindre alster, som kan passa turister och andra besökare, så mellan varven sticker jag mellan med små akvarellmålningar av fåglar, enkelt men funtionellt inramade i A4-storlek till ett överkomligt pris. Direkt ner i påse för 1 500 kr.  

Vill man ha den här rödhaken eller blåmesen får man passa på. 

 

 

27 juli - Gloriosa rothschildiana

.
Det är som en djungel numera i vårt inglasade uterum. Vi har haft dem i snart tio år, den afrikanska klätterliljan, Gloriosa rothschildiana och för varje år blir de allt fler, större och frodigare. Och varje år delar vi ut överskottsknölar till vänner och bekanta. De förmerar sig nämligen rikligt vid omsorgsfull vård.
Vi närmar oss också rekord i antal samtida blommor, snart ett tjugotal, som likt flammande lågor slår ut överallt.
Allt är överdådigt vackert och spännande och vi är mycket stolta "föräldrar".

25 juli - Brun kärrhök på fel plats.

.
Två gånger under sommaren har jag observerat brun kärrhök uppe på Omberg. Tåkern ligger förstås nära och jag vet att hanar av brun kärrhök som häckar där kan dra iväg långväga, flera mil ibland, för att hämta föda till hungriga ungar i Tåkerns vass. Honorna hämtar maten mera närliggande, nästan alltid i kontakt med boområdet eller i dess närhet.

Men normalt brukar brun kärrhök jaga över öppna ormåden, ängar, mader och åkrar. Deras jaktteknik bygger mycket på avancerad hörsel, nästan som hos ugglor, vilket innebär ett långsamt lågsniffande över vallarna, med häftiga kast och snabba dyk för att fånga bytet, smågnagare mest, ödlor och grodor eller i bland t o m uppflygande fåglar, med sina långa smala ben och fötter.

Men i sommar har jag alltså två gånger sett brun kärrhök, hanar båda två, jagande på "fel plats", nämligen i snårig och kuperad skogsterräng mitt uppe på Omberg. En gång  över de skogklädda branterna på bergets västra sidan mot Vättern och senast igår längs en skogskant vid Vallgatans grusväg, saxande mellan träd och buskar.

Med natur blir man ofta överraskad och lär sig nya ting. Ingen regel är utan undantag

24 juli - Ombergsväxter

.
Jag vill gärna visa en bildkavalkad av både trevliga och till och med några rara arter Ombergsväxter som jag har stött på under den senaste veckans små expeditioner i regn och solsken.
Omberg levererar i alla väder!

Backklöver på Höje Lilläng

Liten kardborre, längs grusväg vid Höje

Nässelklocka, Höje ängs parkering

Fältvädd, Sjövägen söder om Persten

Det rara gräset grusslok längs Sjövägen söder om Persten

Hampflockel, många stora bestånd bl a längs Sjövägen

Detalj av Mörkt kungsljus, Tillyvägen

Mycket ljust exemplar av mörkt kungsljus. Möjligen hybrid med vanligt kungsljus.

Rödkörvel, Sjövägen söder om Persten

Det mycket sällsynta och högväxta gräset skugglosta i närheten av Älvarum. Detalj som visar typisk behåring som skiljer den från liknande gräs.

24 juli - Regn och kyla

.
Nederbörden är intet att säga så mycket om. De har väl kommit så där en 70 mm totalt under den senaste månaden i hembygden och eftersom juli genomsnittligt brukar vara den nederbördsrikaste på året, är det väl bara att stå ut. Och grönt och fint blir det. Hallonen närmar sig två meters höjd och morotsblasten är knähög.

Vad beträffar temperaturen däremot finns en del att kommentera. Jag hörde, eller läste, för någon dag sedan, att juli månad hade en tendens att bli den kallaste som uppmätts sedan 1962. Idag läser jag av 14 grader och jag sa till Ulla att jag faktiskt huttrade en aning även inomhus.

Gurkorna, de fina F1:orna "Gunnar", som jag trodde så mycket på har stått helt still sedan utplantering och är gula som halm.

Jag hade tänkt mig oljemåleri vid Stugan vid Tåkern idag men prognosen lovar regn hela dagen. Skönt att krypa inomhus i ateljén i Ödeshög istället och måla färdigt några tidigare anlagda vinterakvareller.

Det är svårt med inomhusljus vid fotografering. Det blev väldigt mycket rödstick i den här. Men linjerna i landskapet ligger fast.

Jobbar vidare. Tog bort lite av rödsticket men mustigheten saknas helt i fotot ovan. Det kommer att bli en överraskning ...

20 juli - Öland, fyra dagar mitt i juli med en spännande utflykt till Stora Alvaret.

.
Det finns alltid mycket att upptäcka och uppleva på Öland. Den här gången blev det en blixtvisit under fyra dagar med bostad alldeles centralt i Borgholm genom vännen Franks oerhört hjälpsamma försorg.

Nyligen anlända firar vi en semesterafton i lugn och ro mitt i Borgholm.

Sol och bad, dock  i begränsad omfattning blev det förstås under det heta sommarväder som drog in från öster. En målarutflykt norrut längs Äleklintas vackra kust till Sandvik samt en tur ner till Naturbokhandeln i Stenåsa för inköp av en ny lupp, eftersom den gamla förkommit, även om just detta tyvärr bara blev till en restnotering och beställning. 

Akvarellmåleri i lätt manér vid Äleklintas vackra kustlinje.

Dessutom en vandring i Halltorps Hage med målsättning att leta efter ekoxe, ekbock och läderbagge vilket emellertid inte heller gav önskat resultat.

Halltorps hage är en underbar oas mitt i det turistiska, nära golf och bad vid Ekerum mellan Färjestaden och Borgholm.
En sval lövdjungel med enorma ekar, märkta av ekbockens larvgångar. 
I området finns generöst handicapanpassade spänger och gott om vilsamma bänkar för kontemplation.

Gott om turister var det på Öland och i Borgholm men vi höll oss på vår kant väldigt ordentligt och vi upplevde att man överallt vidtagit extra åtgärder i stor omfattning för att begränsa Coronssmittan i detta täta turistghetto, ett duktigt jobb!

Jag letar resultatlöst efter foton från Borgholms båtliv men finner att detta foto av statyn vid hamnparken är det enda i närheten. Och det beror endast på kajan på flickans huvud. Den satt där och drack vatten.

Jag kan inte låta bli att fundera över alla dessa enorma lyxbåtar vid kajplats i Borgholm, var och en med värde säkert mellan 5 och 15 miljoner. Aldrig har jag heller sett så många lyx-och sportbilar av olika men onödigt slag. 
De ekonomiska skillnaderna mellan människor i vårt land av idag är större och värre än någonsin känns det som och jag känner mig bedrövad över den sanslösa vrållyx som några lever i medan andra i vårt land får kämpa för sitt dagliga liv. Detta är inte det Sverige jag älskar.

*

Jag bestämde möte med botanikern Ulla-Britt Andersson ute på Ölands Stora Alvar.

Skönt då, att få skingra dystra tankar med en tur på Ölands Stora Alvar, ett unikt Världsarvsområde, tillsammans med en Ölandsbotaniker av rang. Jag ringde nämligen strax efter ankomst helt improviserat till Ulla-Britt Andersson i Gårdby på östra Öland, henne har jag lärt känna genom botaniska nätverk i Facebook, och frågade om hon kunde tänka sig lite mentoraktivitet för en intresserad amatörbotaniker ute på Stora alvaret och till min stora glädje sa hon ja, och vi bestämde träff nära Möckelmossen, på Gynge Alvar.

Solen var het och alvaret torrt. Mycket torrare än önskvärt, menade Ulla-Britt. 

-Vi har bara fått ungefär 15 mm under hela försommaren och fram tills idag, sa hon. Och den skvätten dunstade snabbt bort.

Vi hann inte mer än går ur bilen så var Ulla-Britt igång med rapportering både till mig och via diktafon om allt vi såg. 

- Här är kalkkrassing, sa hon, och det är intressant att se hur den nu etablerar sig ända ut på parkeringsplatsens tilltrampade kalkslambädd.

Några meter därifrån växer mursenap. Tilltryckt mot backen breder en handflatestor ljusgrön bladrosett ut sig med sparsamt anlagda, höggula blommor utstickande.

- Släkt med handelns Ruccola. Smaka får du se!

Vi kliver över muren och går ut i ett söndersprucket och torrlagt vätlandskap med hällar av kalksten där regelbundna sprickor fylls av allehanda sköna blomster.
Faunans karaktärsarter är sånglärka, stenskvätta, sandgräsfjäril och blåvingad gräshoppa, ja, bortsett från betande ungkor då, eller "kräk", som ölänningarna själva säger.

Blåvingad gräshoppa mitt i bild.

Blåvingade gräshoppor flyger upp överallt framför våra steg, alltid helt överraskande eftersom de är omöjliga att se som stillasittande. De bakre, ljusblå flygvingarna avslöjar arten och skiljer den från den sällsyntare rosengräshoppan med rosa vingar som också finns här.

- Men den låter också, säger Ulla-Britt. De här får jag anteckna, det är sommarens första för mig.

Sandgräsfjärilar flyger överallt runt omkring oss. När de slår sig ner bland gräs och blomster försvinner de snabbt för våra ögon.

- Se här, säger hon och böjer sig ner. Har du sett det här nästan blåa gräset med bågspänt trådtunna blad i en liten tuva. Det heter bågsvingel och är ett av Ölands finare gräs.

Och det här är en släkting till strandglim som växer här på alvaret och heter just alvarglim.

Vi går runt i området någon kilometer, långsamt med näsan mot backen, registrerande allt som finns att upptäcka. Ulla-Britt läser hela tiden in fynden i sin diktafon. 

 - Jag sänder över en lista till din mejl. Du har den när du är hemma. och så kan väl du komplettera med övrigt som vi ser.

- Det här är en gaffelfibbla, en väldigt ovanlig växt i landet men se, här är den och jag känner igen den på stjärnhårigheten på bladens undersida, säger Ulla-Britt och granskar närsynt noga avgörande tecken genom den mycket exklusiva lupp som hon ständigt bär i ett fodral runt nacken.

- Se hur den gafflar sig typiskt!

Och så här ser gaffelfibblan ut när jag söker upp den igen efter vår gemensamma sejour. Så otroligt långhårig den är, nästan "svinaktigt borstig", tänker jag.

Gaffelfibblans hårighet i närbild.

Lyckligast blir Ulla-Britt när vi plötsligt springer på en helt ny art för området. Efter en minimal stunds funderande beslutar hon sig för att det är en piggtistel. 

Piggtistel.

Piggtisteln är taggig till förbannelse och full med ävenså taggiga lister på stjälken, precis som sina två släktingar krustistel, vanlig hemmavid samt nicktistel, vilka båda finns på ön och som alla har den djupa vackra blomfärgen gemensamt.

En kavalkad av växter, lavar, mossor och galler studerar vi och jag får lära mig mycket nytt av Ulla-Britt. Några fler exempel följer här av den 60 arter långa listan som blir resultatet av två timmars långsamt strövande:

Smalbladig åkervinda är en variant som finns på alvaret, anpassad efter torka genom att bladen är smalare än vanligt.

Närbild av det vackra gräset grusslok som kan färga det heta och torra landskapet i vajande silver. De är betesutsatta, säger Ulla-Britt och visar på att här på Gynge Alvar, där kor betar, går grussloken i vippa endst bland buskar av ölandstok och en.

En gammal buske av ölandssolvända. Jo det är riktigt, att växten trots sin litenhet kan kallas för en buske, eftersom gamla individer, kanske 100 år eller mer, har vedartad stam. Det här torterade exemplaret, som böjt sig för decenniers vind och väder, grönskar trots sin utsatthet på något upp-och-ned-vänt vis.

Några individer av ölandssolvända stod fortfarande i blom. Växten är vindpolinerad och ståndarna skjuter ut för exponering genom att kronbladen, mycket typiskt för denna endemiska Ölandsart, böjer sig bakåt.

Jag lägger förresten in en lite kuriös kommentar, när vi vandrar runt och ser alla ölandssolvändor:

- Vet du om att det finns fynd av ölandssolvända även hemma hos mig på Omberg, säger jag.

- Nej men! Den är ju endemiskt och finns bara här på Öland.

- Jo, så är det förvisso idag, men pollenanalys gjord ur en dödisgrop på berget visar att arten fanns på Omberg alldeles efter den senaste istiden, för så där en åtta till tiotusen år sedan.

Mammut och ölandssolvända fot vid fot.

- Här har vi nog en hybrid, säger Ulla-Britt, och sätter sig på knä och petar på en brunört. Se här, fortsätter hon, en praktbrunört och där borta en vanlig brunört och mellan de två, väldigt pedagogiskt, en trolig hybrid.

Så blir det att just det fyndet blir ett av de sista vi studerar, ja, tillsammans med alvarstånds, dvärgviol, masklav, alvarmalört och allt annat enligt listan nedan.

-Två tokar ihop på samma bild kan väl passa bra, säger Ulla-Britt till avsked. Och glöm då inte att Ölands egen Ölandstok är skildkönad och inte som trädgårdsvarianten sydtok som är samkönad. 
Det här är den rätta sorten!

Till sist ett stort tack till Ulla-Britt för att du så vänligt ställde upp och visade mig en del av ditt liv med Ölands växter.

19 juli - Hemma efter liten Ölandsresa

.
Klockan är åtta om kvällen och vi har precis kommit hem från en fyra dagars tur till Öland.
Det finns en del att berätta och jag kommer att återkomma så snart tid ges. Jag ville egentligen bara meddela orsaken till att min Naturliga dagbok varit tystlåten några dygn.
Tills vidare får ni hålla till godo med tre foton.

Lite måleri i det fria.

Ölands signatur - Cikoria.

Ulla spanar efter någon av de tre mäktiga skalbaggarna, Läderbagge, Ekoxe eller Ekbock, bland Halltorps hages mäktiga gamla ekar. Negativt dock.

14 juli - Till skogs, del 2

.
(Del 1 nedom del 2) 

- Det vore en dröm, sa jag förra tisdagen, då Sverker föreslog att dagens exkursion skulle förläggas till skogsklockans marker.
Att träffas vid Trehörna kyrka kl halv tio, med kaffe förstås, blev överenskommet, för vidare färd därifrån in längs småvägarna mot området runt Mossebo.

- Han heter Raivo, säger Sverker, han som äger och sköter markerna här på trakten och sonen hans har nog byggt gärdesgården så här vackert runt ägorna med tulpanträd och allt. Jag känner honom men vi bör nog parkera lite avsides ändå, pekar han, på den anordnade p-platsen vid tjärdalen, så att inte vi med våra "hela tre Coronabilar" tas för illvilliga varelser.

I diket framför oss, på höger sida, ser vi strax de första skogsklockorna och mitt hjärta slår en volt av lycka. Det är första gången nämligen, "världspremiär", säger Sverker.

Skogsklockorna, liksom flera andra sällsynta växter i Östergötland, har personliga faddrar, floraväktare, enskilda personer som gör detta på sin fritid med blott ett sparsamt resekostnadsstöd i ryggen. Man kontrollerar och räknar varje år, noterar eventuella förändringar i antal och biotop och rapporterar resultatet till Artportalen och Länsstyrelsen och bidrar på så sätt till att tillhandahålla viktig kunskap för nuet och framtiden och bevarandet.

- Det är inte jag som är floraväktare för skogsklockorna i länet, säger Sverker, men jag har ändå varit här flera gånger. Förra året kom jag olyckligt nog precis efter att man hade slagit vägrenen och jag fann då endast sju blommande exemplar. Det var trist!

Det kommer vi lätt att slå i år finner vi snart. Vi vandrar längs grusvägen och kollar noga på båda sidor genom att hjälpas åt med att leta, men Sverker ensam får sköta själva räkningen. De räcker till.

- ..23,24,25 ...67,68,69,70...89,90, 91...
- Den här då Sverker? 
- 94 med den ...
- 95,96... 97. Det är nog den sista, tror jag.

Skogsklocka som också kunde kallas för skogsblåklocka för att bätte indikera samhörigheten är en vacker varelse. 

På en rak hög stängel utan sidogrenar reser den sig upp till ungefär en meters höjd. I små etager, bildas liksom balkonger av ultramarinblå blomsterkransar runt den silverhårigt rödanlupna och kraftiga stjälken med någon decimeters mellanrum. Kransarna består av tätt flockade klockor med gulvit treuddspistill framstickande och översta klasen är en nästan klotrund blå boll av täta blommor. 
Hela växten syns på håll ge ett lite kallt grått sken och den kan nog lätt försvinna mot en hög vegetations bakgrund.
Jag finner faktiskt under hemfärden också ytterligare ett ensamt exemplar av skogsklocka någon kilometer längre fram på vägen norrut mot Rinna. En ny lokal!

I fler av skogsklockorna sitter insekter, fjärilar, blomflugor eller som i det här fallet en humlebagge, Djupt förankrad med nyllet nedborrat bland pollen, klamrar den sig fast och blir kvar trots min fotografiska närgångenhet.

Skogsklockan är tvåårig och blommar först under det andra levnadsåret. 
Ungefär hälften av alla räknade individer är i full blom när vi är på plats medan den andra hälften är i olika stadier av knopp och utväxt. 
Vi finner dessutom ganska många bladrosetter som förhoppningsvis blir till blommor nästa år. 

Förutom den rika upplevelse som skogsklockorna ger oss finns förstås som alltid en mängd annat att njuta av, eller som Sverker uttryckte det idag: "Endast ett specifikt mål behövs, sen fyller vi lätt ut resten till en heldag.
Jag följer här upp exkursionen med ett medley av bilder på fynd som vi gjorde:

Väddsandbi - tacknämligt artbestämd av Tommy Karlsson, som också vet att berätta att detta bi inte längre är rödlistat men att dess specifika boparasit, väddsandgökbi också är funnet i området runt Mossebo och att det är mycket sällsynt och skyddsvärt.

Skogsnätfjäril.

Skogssäv.

Smalsprötad bastardsvärmare.

Bladstekeln Tenthredo campestris med byte - tacknämligt artbestämd av Hanne Sundin på nätet, som liksom jag överaskas en aning över att en växtstekel jämväl är ett rovdjur.

Ängsblåvinge, som ganska lätt kan urskiljas bland andra blåvingar genom undersidans "slätstrukenhet" utan nämnvärda prickar eller mönster. Man anar även översidans mörkblå, nästan lila färg.

Ängspärlemorfjäril.

Den riktigt guldglänsande och makalöst långsprötade antennmalen Nemophora metallica som lämpligt nog heter åkerväddantennmal.

Med en närbild på en vackert knoppig skogsklocka lämnar vi området för hemfärd, bräddfullt glädjefyllda och upphetsade över en fin dag tillsammans med skogsklockor den 14 juli 2020, kronprinsessan Victorias födelsedag och årsminne av den franska revolutionen tillika..

Men, vi hinner inte mer än några hundra meter norröver förrän vi möter ett hotande ekipage, och jag som precis innan ställde just den frågan till Sverker och Lars.

- Hur går de nu om man kommer och vill klippa vägrenen? Finns där någon överenskommelse mellan floraväktare, länsstyrelse och vägansvarig om hänsyn och undantag?

Jag kliver ur och går fram till mannen i traktorn. Han bligar på mig lite bistert och avvaktande.

- Hej, är du på väg att klippa här bortåt vägen? frågar jag och pekar. Känner du till att det finns sällsynta och skyddsvärda blommor strax här borta på båda sidor. 

- Jag jobbar för häradsallmänningen, säger han, och mitt beting är att klippa alla vägrenar i området och några hinder för det känner jag inte till. Jag har inget hört. Är de fridlysta? frågar han.

Jag visar honom bilderna i mobilen och han veknar en smula när han ser de vackra och pampiga blomstren. 

- Tror du att du kan göra en sväng runt dem med traktorn? frågar jag, eller lämna de bitar av renen oslagna där det växer flest.

- Jo, svarar han försiktigt. Jag ska se vad jag kan göra, om jag ser dom, nickar han.

Och jag, jag tänker som så, att hade vi kommit en dag, eller t  o m blott en timme senare, så hade vi troligen inte kunnat räkna hem mer än någon enda skogsklocka i år heller.

Och jag undrar verkligen om det ska behöva vara så här, att den ene inte vet vad den andre gör. Var finns samordningen?