Jag har vissa problem med begreppet invasiv art. Det har jag berättat om tidigare i min blogg. Man tar så lätt till uttrycket varvid massmedia gärna nappar och förstorar upp det hela, ibland till oigenkännlighet, såsom en verkligt fin illustration av ordspråket "att skapa en höna av en fjäder".
Alla arter har en gång kommit in till vårt land eller återkommit efter den senaste nedisningen för ca tiotusen år sedan och många av arterna framför allt under det senaste århundradets enorma kommunikation människor och länder emellan har fått mer eller mindre medveten mänsklig hjälp i sin spridning. Denna omfördelning och/eller utökning av arters hemort sker hela tiden och inte minst i våra dagar. Inget står stilla när det gäller natur, så har jag sagt många gånger redan och trädgårdskultur är i högsta grad inblandad i den processen.
Lupiner, jätteslide, mårdhund, amerikansk koppparand, asiatisk bålgeting, amerikansk havsborstmask och svartmunnad smörbult är exempel på invasiva arter som finns i vårt land, eller genom sin närhet är på väg hit. Att just dessa och många fler kallas för invasiva medan andra arter som till exempel blåklint, raps, vete, gran i Sydsverige och rysk blåstjärna inte gör det finner jag ibland vara lite inkonsekvent. Men samtidigt är det ju så, att vi bedömer och värderar vår omgivning, även fauna och flora, utifrån mänskliga intressen och så måste det nog bli ändå, eftersom vi allena äger frågan och knappast kommer att erkänna att vi själva är den mest invasiva av alla arter,
Jag är dock inte någon rabiat motståndare till begreppet invasiv, ibland är det förvisso ett adekvat och förståeligt begrepp, men jag saknar alltså en klok balans och gillar inte hysterin som ibland piskas upp.
Under besök i Ostmossens naturreservat häromdagen upptäckte vi: Karin, Sverker, Lars och jag, ett vackert växande björnbär i ängsmarken nära rikkärret. Vi överraskades av detta och fortsatte med en intern diskussion om förekomsten av björnbär i vårt län.
Aldrig hade vi sett ett vilt växande björnbär så ståtligt och kraftigt i Ombergsbygden tidigare, det var vi helt överens om och absolut inte ett med rosa blommor, menade framför allt Karin och Sverker.
Igår var jag tillbaka för att undersöka och bildmässigt dokumentera bättre och för att samla in belägg till herbarium för säkerhets skull.
Mina underarmar bär spår av arbetet idag, ty det var minsann ett taggigt "monster" med vassa tornar av centimeterlängd som gjorde segt motstånd mot mitt intrång.
Jag kontrollerade växtsätt och bladform. Bladen var femtaliga med dubbelsågad bladkant och en avsatt spetsig bladudd.
Den vackra klasen med stora rosa blommor drog till sig blomflugor, fjärilar och guldbaggar i mängd. Här en skimrande vacker gräsgrön guldbagge.
Blomställningen hade en stjärnformad tät behåring samt två till fem krokiga taggar på varje blomskaft
Allt sammantaget gjorde artbestämningen till slut ganska uppenbar och lättvunnen. Jag blev snabbt övertygad om att det var ett armeniskt björnbär, Rubus armeriacus som växte i Ostmossens naturreservat, så jag gjorde igår en rapport om fyndet på Artportalen och berättade samtidigt om det i nätverket "Svensk botanik" på Facebook.
Arten är rapporterad 25 gånger i Östergötland
Nu har jag också förstått, att arten armeniskt björnbär, räknas till de invasiva arter som man inte önskar en fortsatt spridning av.
Jag kan gott förstå, efter att ha läst på lite mer, att den är oönskad på grund av sin förmåga att bilda ogenomträngliga snår som till slut kväver allt annat, även publik tillgång.
I ett naturreservat som Ostmossen på Omberg med sin unika och skyddsvärda flora bör den alltså tas bort innan det har gått för långt, ty där finns redan nu problem med att hålla befintlig buskvegetation i schack.
Nu är arten vederbörligt rapporterad och så får vi se hur detta kommer att nå ut till förvaltning och skötsel. Jag gör nog själv inte mera, just för tillfället i alla fall.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar