.
En blind bör inte leda en blind, sägs det. Regeln gäller naturligtvis också för dövhet.
Inte märkligt således att varken Lars eller jag för några dagar sedan aldrig upplevde någon brandkronad kungsfågel vid Stocklycke på Omberg, trots att de bevisligen finns där
Vi spetsade våra öron så vasst som möjligt och spanade mot silvergranarnas mörka toppar, precis såsom Ulla och jag hade gjort dagen innan. Skillnaden var bara den att Ulla hörde vartåt vi skulle rikta de vassa öronen, vi hade tränat på lätet innan, vilket medförde att även jag till slut fick en hastig glimt av denna för Ombergs Stocklycke senaste regelbundna häckfågel, trots att jag inte hörde ett dyft av den.
Vi såg inte bara en fågel utan två individer som jagade varandra som två små ulltottar högt uppe i grenverket. Det tyckes vara en liten revirstrid.
Tack Ulla för dem!
Först att konstatera brandkronad kungsfågel på berget var nog vännen Bengan för så där en tjugo år sedan och inte tänkte vi då att denna härliga lilla fågel skulle bli riktigt svensk inom kort och att just Omberg skulle bli en av de säkra lokalerna. Men så är det idag, att Stocklycke ravin med blandat bestånd bokar och ädelgranar sticker ut, tydligen också i denna tidigare kontinentala arts noggrant spejande ögon.
För så där en tio dagar sedan såg jag en av de där kärrhökarna med vit övergump. Förr i tiden var man säker på att det alltid, åtminstone nästan alltid var blå kärrhök, hona eller ungfågel, men idag är det annorlunda.
Stäpphök kan inte längre uteslutas efter det att arten har flyttan sin västra gräns betydligt mot vårt land och numera häckar regelbundet på tundra och fjäll i västra Ryssland och Finland samt ibland också i den svenska fjällvärlden.
Ett regelbundet höst- och vårsträck tar nu vägen också över södra Sverige och observationerna av stäpphök har ökat alldets väldigt och själv har jag noterat arten flera gånger i hembygden runt Tåkern.
Det var långt håll den här gången för tio dagar sedan. Jag var parkerad på vägen vid Väversunda och upptäckte fågeln jagande tätt över åkrarna över sluttningarna upp emot Charlottenborg. Den försvann strax ur mitt synfält men innan dess slogs jag av jizzet som man säger i fågelskådarkretsar, hur den flög och uppträdde. Det var lite av falk över flykten och snabb var den och liten. Och mest av allt handen syntes smal och spetsig - ett typiskt tecken!
Jag sätter en slant på stäpphök, men bombis är jag inte ändå den här gången.
Jag paddlade ut i Renstad kanal häromkvällen och träffade Adam som spände nät för kommande ringmärkning. Han berättade om att många vassångare redan hade anlänt till vasshavet därute. Han hade varit ute dagen innan i härligt väder och räknat in knappt tio stycken, men det var då det.
Jag kom att frysa och huttra i en tilltagande kall nordanvind ute bland ruggarna och genomblöt om fötter och ben vände jag snart inåt igen utan lycka. Det fick bli en annan dag, tänkte jag, en skönare dag.
Men just vid den tanken tickade det till väldigt vasst och kort från vassruggen till vänster om mig. Vassångare. där var den!
Den hade jag också just precis där, sa Adam, när jag landade kanoten. Men, min sjöng.
Vassångaren som jag målade den en annan gång vid Tåkern.
torsdag 30 april 2020
måndag 27 april 2020
26 april - Stendörrens naturreservat
I dessa Coronatider gör vi ändå ett försök att träffa barn och barnbarn från Stockholm men vi gör det utomhus på neutral plats med bibehållande av sträng försiktighet och avstånd.
Vi har längtat och kramarna vi ger varandra blir symboliska.
Vi har bestämt möte vid Stendörrens naturreservat vid havet norr om Nyköping och när vi anländer dit på mot slutet väldigt dammiga tvättbrädevägar är vi först på en parkering som efterhand fylls till sista plats trots att det vackra Naturum inte öppnar förrän den 1 maj.
Men naturen är ju alltid öppen och många är de som är ute och vandrar i det spännande skärgårdslandskapet med kaffekorgar, ryggsäckar, vandringsstavar, kikare och fiskedon.
Så gör ock vi.
Det blir en oförglömlig dag full av törst efter tröst.
torsdag 23 april 2020
23 april - Sommar i april
.
Igår hände det. Premiärdoppet. Vid Viggeby sand i Järnlunden kom vi i vattnet både far och jag och mest var det hans förtjänst. Som gammal enveten vinterbadare var det självklart för honom och för mig var det ju bara att hänga på.
foto - Ulla Björkman
Vattnet var friskt, kanske 12 grader, med det gick över förväntan och jag hoppade i, nåja gick, två gånger faktiskt.
Farsan och jag, lika som bär. Han är 97 år. foto - Ulla Björkman
Ulla satt i solen och njöt och mellan varven dokumenterade hon eventet.
foto - Gebbe Björkman
Körsbären har börjat blomma,
Aurorafjärilarna flyger omkring som galna, minst två veckor tidigare än under min ungdom och säsongens första verandawhisky satt fint igår kväll under en himmel helt ren från jetstrimmor.
Steget in i en ny värld?
Igår hände det. Premiärdoppet. Vid Viggeby sand i Järnlunden kom vi i vattnet både far och jag och mest var det hans förtjänst. Som gammal enveten vinterbadare var det självklart för honom och för mig var det ju bara att hänga på.
foto - Ulla Björkman
Vattnet var friskt, kanske 12 grader, med det gick över förväntan och jag hoppade i, nåja gick, två gånger faktiskt.
Farsan och jag, lika som bär. Han är 97 år. foto - Ulla Björkman
Ulla satt i solen och njöt och mellan varven dokumenterade hon eventet.
foto - Gebbe Björkman
Körsbären har börjat blomma,
Aurorafjärilarna flyger omkring som galna, minst två veckor tidigare än under min ungdom och säsongens första verandawhisky satt fint igår kväll under en himmel helt ren från jetstrimmor.
Steget in i en ny värld?
tisdag 21 april 2020
21 april - Vad är detta?
.
Då vi intar vår middag ute på altanen idag frågar Ulla om jag möjligen satt upp något mer på björkstubben där borta, än metallödlan som redan kryper där och den lilla såpbyttan med blågula penseéer.
- Nej, säger jag och vänder mig undrande om och ser då vad hon menar. Jag måste kika närmare. Jag tror att det är en svamp.
- Den fanns inte där igår, fortsätter hon. Det vet jag säkert.
Det är en stor "bobba", ungefär 7 cm i diameter fastklistrad tätt mot stubben. Jag känner på den. Den har ett papperstunt men hårt skal och innanför känns det mjukt. Vad är detta? Så märkligt.
Jag tror mig förstå att det måste vara någon slags äggsamling. Men jag är brydd och tror alltså inte längre på en svamp.
Jag dokumenterar med ett mobilfoto som jag nu också har lagt ut på nätverket "Vilken insekt". Jag ser verkligen med spänning fram emot eventuellt svar på denna gåta. Kommer något så återkommer jag förstås. Så spännande!
Senare tillägg:
Svar kom omdelbart.
Hans-Erik Wanntorp meddelar att det är ett "Sotägg" - en form av slemsvamp, Myxomycet.
Då vi intar vår middag ute på altanen idag frågar Ulla om jag möjligen satt upp något mer på björkstubben där borta, än metallödlan som redan kryper där och den lilla såpbyttan med blågula penseéer.
- Nej, säger jag och vänder mig undrande om och ser då vad hon menar. Jag måste kika närmare. Jag tror att det är en svamp.
- Den fanns inte där igår, fortsätter hon. Det vet jag säkert.
Det är en stor "bobba", ungefär 7 cm i diameter fastklistrad tätt mot stubben. Jag känner på den. Den har ett papperstunt men hårt skal och innanför känns det mjukt. Vad är detta? Så märkligt.
Jag tror mig förstå att det måste vara någon slags äggsamling. Men jag är brydd och tror alltså inte längre på en svamp.
Jag dokumenterar med ett mobilfoto som jag nu också har lagt ut på nätverket "Vilken insekt". Jag ser verkligen med spänning fram emot eventuellt svar på denna gåta. Kommer något så återkommer jag förstås. Så spännande!
Senare tillägg:
Svar kom omdelbart.
Hans-Erik Wanntorp meddelar att det är ett "Sotägg" - en form av slemsvamp, Myxomycet.
måndag 20 april 2020
20 april - Lönn och dvärgvårlök
.
Lönnar i goda lägen blommar nu för fullt och många jag möter undrar vad det är för träd som är så vackert gula. Lönnen är ju allmän och de flesta känner till frukterna, näsorna, och bladen men missar egendomligt nog den pampiga blomningen.
En växt, som är anonym på ett annat sätt, är den lilla dvärgvårlöken som börjar blomma ett par veckor efter storasyster vanlig vårlök. Den är mycket skir och spenslig och visar sig mest som en grön tät matta av trinda blad, där den finns vill säga, vilket inte är så allmänt. De flesta av plantorna blommar heller aldrig utan förökningen är ofta vegetativ.
I vår trädgård har den kommit in med köpt jord och trivs bra i ett par rabatter och visar nu en kort tid innan den torkar bort sina små nätta blommmor.
Lönnar i goda lägen blommar nu för fullt och många jag möter undrar vad det är för träd som är så vackert gula. Lönnen är ju allmän och de flesta känner till frukterna, näsorna, och bladen men missar egendomligt nog den pampiga blomningen.
En växt, som är anonym på ett annat sätt, är den lilla dvärgvårlöken som börjar blomma ett par veckor efter storasyster vanlig vårlök. Den är mycket skir och spenslig och visar sig mest som en grön tät matta av trinda blad, där den finns vill säga, vilket inte är så allmänt. De flesta av plantorna blommar heller aldrig utan förökningen är ofta vegetativ.
I vår trädgård har den kommit in med köpt jord och trivs bra i ett par rabatter och visar nu en kort tid innan den torkar bort sina små nätta blommmor.
lördag 18 april 2020
18 april - Venus braskar
.
Strax åker jag iväg för att fira min gamle väns födelsedag, men innan dess lägger jag in en akvarell som jag målade igår kväll.
De senaste veckornas ofta väldigt klara och vackra himlar har i aftnarnas blåmörker blivit till en mystisk arena för ädelstenar. Mitt i skådespelet har Venus braskat mer än något annat. Som en skimrande diamant med aning av gulton i sig, har hon lyst, vår näst närmaste planetsyster så vackert att det snörper i hjärteroten varje kväll.; en doft av något annat, hinrikes.
Strax åker jag iväg för att fira min gamle väns födelsedag, men innan dess lägger jag in en akvarell som jag målade igår kväll.
De senaste veckornas ofta väldigt klara och vackra himlar har i aftnarnas blåmörker blivit till en mystisk arena för ädelstenar. Mitt i skådespelet har Venus braskat mer än något annat. Som en skimrande diamant med aning av gulton i sig, har hon lyst, vår näst närmaste planetsyster så vackert att det snörper i hjärteroten varje kväll.; en doft av något annat, hinrikes.
fredag 17 april 2020
17 april - På jakt
.
Nu har vi gått vår Ombergsrunda vid Höje ungefär varannan dag, mestadels i sol men varje dag med svala nordliga vindar i ryggen eller i ansiktet.
Vi har sett floran förändras, nässelfjärilarna bli fler och idag lyssnat till rödvingetrastarnas brusande kör i askarna. Huggormar har vi sökt varje gång men inte funnit.
Idag upptäckte vi också ännu en stor fuksfjäril på en ny plats.
Jag släpade med min kamera med teleobjektiv för att gardera mig för just detta, så jag var beredd fastän kameran snart har gjort sitt. Jag får nämligen inte till någon kvalitet längre och kan inte lita på funktionen. Det blir dålig skärpa på bilderna med mjölkigt reultat och det är dessutom omöjligt att få automatzoomen att reagera som jag vill. Jag måste tydligen göra en ny investering.
Jag jagade fjärilen en god stund, spanade in var den landade och smög så försiktigt som möjligt men idag var det verkligen nästan helt omöjligt att överlista den.
Varje gång jag hukande och sakta närmade mig så slog den ihop vingarna och satt blickstilla. Så blev den till en skuggmörk triangel som inte gav någon möjlighet till artbestämning av alternativen körsbärsfuks/videfuks.
Nytt försök. Jag har noga sett femtio meter framåt för att spana in landningen. Den flyger snabbt och högt och sätter sig med plötslighet. Det är inte lätt. Men jag ser skuggan. Hopslagen igen.
När jag närmar mig ytterligare vrider den sig med baken mot mig så att den blir ännu svårare att studera och upptäcka. Jag står länge och väntar på att den ska slå ut vingarna. Men icke - det märks att den känner av min närvaro och är på vakt.
Ett sista smygsteg och den lyfter blixtsnabbt och försvinner en bra bit bort igen.
Nu då! På lång håll ser jag att den sitter halvt dold bakom en liten gran. Jag zoomar med telet från långt håll och får en bild, visserligen med grav oskärpa men ändå en bild som går att använda hemma vid datorn. Det blir inget mer. Fjärilen får nog av min uppvaktning och försvinner högt över träden bort längs vägens krökar.
Men hemma vid datorna ser jag. Det är en körsbärsfuks. Den 4:e för i år i området. Jakten blev lyckosam till slut och ...
... jag har nyss fått en trevlig kommentar på Facebook från Janne Svantesson som administrerar siten "Svenska fjärilar" angående dagens observation:
"Omberg lär nog vara den nordligaste lokalen för Körsbärsfuks i landet."
Nu har vi gått vår Ombergsrunda vid Höje ungefär varannan dag, mestadels i sol men varje dag med svala nordliga vindar i ryggen eller i ansiktet.
Vi har sett floran förändras, nässelfjärilarna bli fler och idag lyssnat till rödvingetrastarnas brusande kör i askarna. Huggormar har vi sökt varje gång men inte funnit.
Idag upptäckte vi också ännu en stor fuksfjäril på en ny plats.
Jag släpade med min kamera med teleobjektiv för att gardera mig för just detta, så jag var beredd fastän kameran snart har gjort sitt. Jag får nämligen inte till någon kvalitet längre och kan inte lita på funktionen. Det blir dålig skärpa på bilderna med mjölkigt reultat och det är dessutom omöjligt att få automatzoomen att reagera som jag vill. Jag måste tydligen göra en ny investering.
Jag jagade fjärilen en god stund, spanade in var den landade och smög så försiktigt som möjligt men idag var det verkligen nästan helt omöjligt att överlista den.
Varje gång jag hukande och sakta närmade mig så slog den ihop vingarna och satt blickstilla. Så blev den till en skuggmörk triangel som inte gav någon möjlighet till artbestämning av alternativen körsbärsfuks/videfuks.
Nytt försök. Jag har noga sett femtio meter framåt för att spana in landningen. Den flyger snabbt och högt och sätter sig med plötslighet. Det är inte lätt. Men jag ser skuggan. Hopslagen igen.
När jag närmar mig ytterligare vrider den sig med baken mot mig så att den blir ännu svårare att studera och upptäcka. Jag står länge och väntar på att den ska slå ut vingarna. Men icke - det märks att den känner av min närvaro och är på vakt.
Ett sista smygsteg och den lyfter blixtsnabbt och försvinner en bra bit bort igen.
Nu då! På lång håll ser jag att den sitter halvt dold bakom en liten gran. Jag zoomar med telet från långt håll och får en bild, visserligen med grav oskärpa men ändå en bild som går att använda hemma vid datorn. Det blir inget mer. Fjärilen får nog av min uppvaktning och försvinner högt över träden bort längs vägens krökar.
Men hemma vid datorna ser jag. Det är en körsbärsfuks. Den 4:e för i år i området. Jakten blev lyckosam till slut och ...
... jag har nyss fått en trevlig kommentar på Facebook från Janne Svantesson som administrerar siten "Svenska fjärilar" angående dagens observation:
"Omberg lär nog vara den nordligaste lokalen för Körsbärsfuks i landet."
17 april - En märkesdag är det när vårt spaljépäronträd börja blomma
.
Idag börjar vårt spaljérade päronträd att slå ut sina knoppar mot väggens värme. Det är en tidig märkesdag.
Idag börjar vårt spaljérade päronträd att slå ut sina knoppar mot väggens värme. Det är en tidig märkesdag.
torsdag 16 april 2020
16 april - Dagens utflykt gick till Sättra ängar
.
Sättra ängar finns i Ödeshögs kommun. Österut i bygden mellan Holavedens skogar och Östgötaslättens plan ligger det, ett av Östergötlands första naturreservat, omgärdat av grånade gärsgårdar, fyllt av blomstriga ängar, gamla hasselbuketter och mäktiga ekar.
Dit gick vår utflykt idag under förmiddagen, i strålande sol och i lä för den bitande nordanvinden strövade Ulla och jag runt några timmar i detta underbara hagmarksparadis. Kaffetermosen var med förstås och Ullas hembakade mandelkubbar.
Jag har gjort några snabba enkla skisser från besöket. Det är bara ett par brottstycken av allt; hur mycket som helst finns att njuta av och att studera.
Passa på i denna härliga vårtid. Det blir inte vackrare än så här.
Stora hasselbuketter ger ly åt frodiga vitsippor, akvarell Gebbe Björkman
Då vi anlände till bygden i början av 1970-talet var hela vägen från Sättra till Skybacken grusväg. Men någon gång under 1980-talet bestämdes att vägen skulle asfalteras och då jag fick reda på detta "slog jag larm" och lyckades rädda gruset genom själva reservatet.
Det var inte gillat av alla, att "utsocknes Gebbe la sig i", vägsamfälligheten ville komma bort från dammet. Men jag tror att jag faktiskt gjorde en viktig insats där. Grusvägen var och är självklar genom detta vackra naturreservat. Asfalt hade varit hemskt att se och uppleva.
Sättra ängar finns i Ödeshögs kommun. Österut i bygden mellan Holavedens skogar och Östgötaslättens plan ligger det, ett av Östergötlands första naturreservat, omgärdat av grånade gärsgårdar, fyllt av blomstriga ängar, gamla hasselbuketter och mäktiga ekar.
Dit gick vår utflykt idag under förmiddagen, i strålande sol och i lä för den bitande nordanvinden strövade Ulla och jag runt några timmar i detta underbara hagmarksparadis. Kaffetermosen var med förstås och Ullas hembakade mandelkubbar.
Jag har gjort några snabba enkla skisser från besöket. Det är bara ett par brottstycken av allt; hur mycket som helst finns att njuta av och att studera.
Passa på i denna härliga vårtid. Det blir inte vackrare än så här.
Närbild av gammelek, akvarell Gebbe Björkman
Grånade gärsgårdar inramar resevatet, akvarell Gebbe Björkman
Stora hasselbuketter ger ly åt frodiga vitsippor, akvarell Gebbe Björkman
Då vi anlände till bygden i början av 1970-talet var hela vägen från Sättra till Skybacken grusväg. Men någon gång under 1980-talet bestämdes att vägen skulle asfalteras och då jag fick reda på detta "slog jag larm" och lyckades rädda gruset genom själva reservatet.
Det var inte gillat av alla, att "utsocknes Gebbe la sig i", vägsamfälligheten ville komma bort från dammet. Men jag tror att jag faktiskt gjorde en viktig insats där. Grusvägen var och är självklar genom detta vackra naturreservat. Asfalt hade varit hemskt att se och uppleva.
16 april - Deflation
.
Nu har han vidgat sina ramar, den där Gebbe, kanske ni tänker efter rubriken ovan. Men, låt mig då berätta att det uttyck som man idag så ofta hör i nyheterna och som är kopplat till ekonomin såsom ett motsatsord till inflation, egentligen har sitt ursprung i den biologiska fållan.
Deflation betyder nämligen jordflykt.
Jordflykt är ett stort problem i världen. Den finns naturligt i ekosystemen där lätta bara jordar, såsom sandfält, kan ge sig upp i långväga över jordytan till gagn eller till förfång. Men, på så sätt transporteras även mineraler långväga och fördelas över jorden.
Nyligen berättades i nyheterna om hur Kanarieöarna sveptes in av sandstormar från Västsahara och själv har jag varit med om samma fenomen en gång under besök på Kreta, där oerhört heta föhnvindar från Nordafrika svepte in ön i ett svårandat brunt dis av stoft.
Jordflykt är i det moderna jordbruket ett problem. Tonvis med fruktbar jord försvinner årligen från bördiga åkermarker också i vårt land, ofta beroende på tveksamma odlingsmetoder med öppna bara jordar över stora arealer och ofördelaktiga brukningsmetoder
Ser man saken på det sättet kan man förstå att de intensivast brukade åkrarna på delar av Östgötaslätten kan drabbas svårt ibland. Och nu har det verkligen hänt.
Jag har väl aldrig sett så otroliga stoftstormar som över delar av slätten som de senaste dagarna. Jörgen Auer, reporter på Corren, skrev om det från sina hemmamarker runt Mantorp häromdagen och många människor i bygden har insett att detta faktiskt är ett allvarligt problem, inte minst hygiensikt/sanitärt. Det har faktiskt varit svårt att andas stundtals om man bor utsatt.
Kommer vi att lära oss något av detta eller är det åter snart glömt?
Nu har han vidgat sina ramar, den där Gebbe, kanske ni tänker efter rubriken ovan. Men, låt mig då berätta att det uttyck som man idag så ofta hör i nyheterna och som är kopplat till ekonomin såsom ett motsatsord till inflation, egentligen har sitt ursprung i den biologiska fållan.
Deflation betyder nämligen jordflykt.
Jordflykt är ett stort problem i världen. Den finns naturligt i ekosystemen där lätta bara jordar, såsom sandfält, kan ge sig upp i långväga över jordytan till gagn eller till förfång. Men, på så sätt transporteras även mineraler långväga och fördelas över jorden.
Nyligen berättades i nyheterna om hur Kanarieöarna sveptes in av sandstormar från Västsahara och själv har jag varit med om samma fenomen en gång under besök på Kreta, där oerhört heta föhnvindar från Nordafrika svepte in ön i ett svårandat brunt dis av stoft.
Jordflykt är i det moderna jordbruket ett problem. Tonvis med fruktbar jord försvinner årligen från bördiga åkermarker också i vårt land, ofta beroende på tveksamma odlingsmetoder med öppna bara jordar över stora arealer och ofördelaktiga brukningsmetoder
Ser man saken på det sättet kan man förstå att de intensivast brukade åkrarna på delar av Östgötaslätten kan drabbas svårt ibland. Och nu har det verkligen hänt.
Jag har väl aldrig sett så otroliga stoftstormar som över delar av slätten som de senaste dagarna. Jörgen Auer, reporter på Corren, skrev om det från sina hemmamarker runt Mantorp häromdagen och många människor i bygden har insett att detta faktiskt är ett allvarligt problem, inte minst hygiensikt/sanitärt. Det har faktiskt varit svårt att andas stundtals om man bor utsatt.
Kommer vi att lära oss något av detta eller är det åter snart glömt?
tisdag 14 april 2020
14 april - Åsabackarna vid Väderstad
.
- Fint ställe det här, Åsabackarna, säger jag.
- Vilken väg tar vi, frågar Lars och jag svarar att jag helst går moturs i backen uppåt för att mindre belasta min vänstra trasiga ankel. Tänk så det har blivit. Jag är snart som de beryktade låghalta korna i Alperna.
Så tågar vi upp för backen där låga backsippor och tidigblommande maskrosor sätter färgen, åt motsatt håll än det från början tänkta.
Vi går på getryggen, Väderstadsåsen, vars skarpa krönkant är rikt bevuxen med grov skog en bit inne i reservatet. På båda sidor stupar branta sluttningar ner mot kärr och vatten i det otroligt kuperade glaciärisområdet tillhörande den s k Salpusselkäformationen, som går tvärs över Skandinavien som ett kvarvarande tecken på att den avsmältande inlandsisen stod och stampade i ungefär 800 års relativ köld.
- Har du tänkt på, säger Lars att det är tall mest på södra sidan och gran på den norra.
- Och hur förklarar du det, svarar jag.
- Den relativa torkan på solsidan och fukten på skuggsidan förstås.
- Men granarna på norra sidan har visst fått mer än de vill av torka ändå, replikerar jag. Se hur granbarkborreangreppen har slagit ut nästan hela beståndet av grov gran. Tror du inte att 2018 års torka har ett finger med i spelet.
- Jo, menar Lars som inte har noterat de här våldsamma angreppen tidigare. Det är nytt, säger han, inte mer än sedan högst två år gammalt, så det stämmer säkert.
Det är nog bland de kraftigaste angrepp av den åttatandade granbarkborren som vi har noterat och när man ser detta kan man också bättre förstå den kritik som ibland riktas mot reservat där man inte hugger bort angreppen, att de därmed skulle kunna vara riktiga smittspridare.
- En härlig plats för tretåig hackspet emellertid, säger Lars. Där nere förresten, säger han och pekar, växer både knottblomster och spindelblomster.
- Låt oss komma tillbaka hit i sommar, önskar jag.
Ergo! Överenskommet!
- Titta på den där döende tallen mitt ibland granliken, säger jag. Vad tror du om det?
- Jag minns från min Värmlandstid på 70-talet, då angreppen av barkborrar under Klarälvsdalens värsta kalhyggesraseri stod som spön i backen, att det sades att även tall understundom kunde angripas. Åtminstone där. Kanske här också, funderar Lars.
Nötväckan ropar, bofinkarna smattrar och någon talgoxe sjunger. Nordanvinden sveper förbi svårt och det var is på pölarna i morse. Livet ligger lite lågt.
Men det är bara några dagar kvar tills slånsnåren står i blom och om dryga tre veckor är tornseglarna här med sommaren. Det går fort nu så man kan inte låta lite bakslag dämpa upptäckarlusten
Senare tillägg:
Stellan Andersson har vuxit upp under Åsabackarna. Läs gärna om hans underbara barndomsminnen beskrivna i en facebooksgrupp. Länken finner du här nedan. Bläddra ner till kommentar från Stellan Anderssson "Storgårdsbäcken":
- Fint ställe det här, Åsabackarna, säger jag.
- Vilken väg tar vi, frågar Lars och jag svarar att jag helst går moturs i backen uppåt för att mindre belasta min vänstra trasiga ankel. Tänk så det har blivit. Jag är snart som de beryktade låghalta korna i Alperna.
Så tågar vi upp för backen där låga backsippor och tidigblommande maskrosor sätter färgen, åt motsatt håll än det från början tänkta.
Vi går på getryggen, Väderstadsåsen, vars skarpa krönkant är rikt bevuxen med grov skog en bit inne i reservatet. På båda sidor stupar branta sluttningar ner mot kärr och vatten i det otroligt kuperade glaciärisområdet tillhörande den s k Salpusselkäformationen, som går tvärs över Skandinavien som ett kvarvarande tecken på att den avsmältande inlandsisen stod och stampade i ungefär 800 års relativ köld.
- Har du tänkt på, säger Lars att det är tall mest på södra sidan och gran på den norra.
- Och hur förklarar du det, svarar jag.
- Den relativa torkan på solsidan och fukten på skuggsidan förstås.
- Men granarna på norra sidan har visst fått mer än de vill av torka ändå, replikerar jag. Se hur granbarkborreangreppen har slagit ut nästan hela beståndet av grov gran. Tror du inte att 2018 års torka har ett finger med i spelet.
- Jo, menar Lars som inte har noterat de här våldsamma angreppen tidigare. Det är nytt, säger han, inte mer än sedan högst två år gammalt, så det stämmer säkert.
Det är nog bland de kraftigaste angrepp av den åttatandade granbarkborren som vi har noterat och när man ser detta kan man också bättre förstå den kritik som ibland riktas mot reservat där man inte hugger bort angreppen, att de därmed skulle kunna vara riktiga smittspridare.
- En härlig plats för tretåig hackspet emellertid, säger Lars. Där nere förresten, säger han och pekar, växer både knottblomster och spindelblomster.
- Låt oss komma tillbaka hit i sommar, önskar jag.
Ergo! Överenskommet!
- Titta på den där döende tallen mitt ibland granliken, säger jag. Vad tror du om det?
- Jag minns från min Värmlandstid på 70-talet, då angreppen av barkborrar under Klarälvsdalens värsta kalhyggesraseri stod som spön i backen, att det sades att även tall understundom kunde angripas. Åtminstone där. Kanske här också, funderar Lars.
Nötväckan ropar, bofinkarna smattrar och någon talgoxe sjunger. Nordanvinden sveper förbi svårt och det var is på pölarna i morse. Livet ligger lite lågt.
Men det är bara några dagar kvar tills slånsnåren står i blom och om dryga tre veckor är tornseglarna här med sommaren. Det går fort nu så man kan inte låta lite bakslag dämpa upptäckarlusten
Senare tillägg:
Stellan Andersson har vuxit upp under Åsabackarna. Läs gärna om hans underbara barndomsminnen beskrivna i en facebooksgrupp. Länken finner du här nedan. Bläddra ner till kommentar från Stellan Anderssson "Storgårdsbäcken":
14 april - Råttsvans
.
Råttsvans 1.
En frisyr, även kallad "pippilotter", där håret på små flickor kammas i mittbena och förs samman till små tofsar vid öronen. Med större flickor flätas oftast håret till just flätor istället för råttsvansar.
Råttsvans 2.
Det självklara. Råttans eller musens svans. Ett ringmönstrat balansorgan, ofta med små utstående hårda borst som ger bra grepp hos denna 5:e lem. "Ett fenomen som ofta sätter skräck i fruntimren" (citat)
Råttsvans 3.
En art av Ranunculussläktet, smörblommeväxter. En liten oansenlig, tidigt blommande växt som saknar kronblad och således har fria pistiller med en efterhand utväxande blomkolv som kan liknas vid en liten mussvans. Man bör helst ligga på knä för att hitta den och snart nog när våren går över i sommar står den inte längra att finna.
Och det är den jag tänker på nu. Jag har ett ställe nämligen på andra sidan gatan vid ateljén. På kyrkogårdsmuren där kan jag alltid tidigt om våren hitta den, men jag måste leta noga fastän jag vet.
Tillägg den 17 april:
Så här ser råttsvansen ut några dagar senare. Nu börjar blomkolven förlänga sig. en rått svans kan möjligen börja förstås.
Men vi får se hur det går på muren. Den efterhängsna torkan gör att allt börjar vissna nu.
Vi får hoppas på lite varmare väåder med regn snart.
Råttsvans 1.
En frisyr, även kallad "pippilotter", där håret på små flickor kammas i mittbena och förs samman till små tofsar vid öronen. Med större flickor flätas oftast håret till just flätor istället för råttsvansar.
Råttsvans 2.
Det självklara. Råttans eller musens svans. Ett ringmönstrat balansorgan, ofta med små utstående hårda borst som ger bra grepp hos denna 5:e lem. "Ett fenomen som ofta sätter skräck i fruntimren" (citat)
Råttsvans 3.
En art av Ranunculussläktet, smörblommeväxter. En liten oansenlig, tidigt blommande växt som saknar kronblad och således har fria pistiller med en efterhand utväxande blomkolv som kan liknas vid en liten mussvans. Man bör helst ligga på knä för att hitta den och snart nog när våren går över i sommar står den inte längra att finna.
Och det är den jag tänker på nu. Jag har ett ställe nämligen på andra sidan gatan vid ateljén. På kyrkogårdsmuren där kan jag alltid tidigt om våren hitta den, men jag måste leta noga fastän jag vet.
Tillägg den 17 april:
Så här ser råttsvansen ut några dagar senare. Nu börjar blomkolven förlänga sig. en rått svans kan möjligen börja förstås.
Men vi får se hur det går på muren. Den efterhängsna torkan gör att allt börjar vissna nu.
Vi får hoppas på lite varmare väåder med regn snart.
måndag 13 april 2020
13 april - Det hände för femtio år sedan
Jag kommer ihåg att pappa ensam hämtade mig på Lasarettet i Linköping och vi åkte E4 hemåt mot Mjölby. Det var fint aprilväder den 13 april 1970. Solen sken och jag satt framme i passagerarsätet och jag förstår att mamma var hemma precis som alltid och idag lagade till en extra god hemkomstmiddag.
Jag minns att från vägkanten vid Hablarp ungefär, lyfte en ormvråk som seglade iväg över gärdena. Det gjorde mig överlycklig och synen av den och vårens härliga ljus över den efterlängtade hembygden gav mig en ny stark lust att leva.
Varje gång jag passerar där, på dagens stressiga motorväg, minns jag den där ormvråken och vad den betydde för mig då. Ja, det är märkligt med minnen, hur små små detaljer kan komma att helt förtränga det stora i skeendet.
Jag ringde till min syster Gunnel idag. Jag måste få veta vilken dag som hon förlovade sig med Arne, min käre svåger, som gick bort alldeles för tidigt på 80-talet i en obotlig cancer.
- Det var den 26 mars 1970, säger hon. Jag fyllde också år den dagen, 22 år.
Den kvällen, under förlovningsmiddagen blev jag sjuk, väldigt sjuk.
Jag hade varit nere vid Tåkern under dagen. Jag stod uppenbarligen alldeles för länge i snålblåsten i Svälingetornet på norra sidan av sjön, för att studera vårens ankomst i isvaken som alltid bildades där vid Mjölnaåns strömmande utlopp.
Jag var redan förkyld och snorig och jag började frysa och skaka okontrollerat när jag satte mig i den beiga Volkvagnen för att hämta min dåvarande flickvän i Motala och köra vidare mot Mjölby och festen.
Jag pillade i mig något febernedsättande och hängde med en liten stund tills feberfrossan abrupt dängde en slägga i huvudet på mig.
Därefter minns jag inte så mycket, utan har fått det berättat för mig. Hur de hittade mig i sängen med kläderna på, i mitt rum dit jag tagit mig. Jag låg där i stort sett medvetslös i en stor pöl av näsblod. De tog febern på mig och den visade på knappa 42 grader. De fick ingen kontakt med mig och ringde därför direkt efter ambulans som hämtade mig till sjukhuset i Linköping.
Jag hade fått en massiv lunginflammation med blodstörtningar och blev inlagd på infektionskliniken, ursprungligen Westmanska BB vilket numera förresten är rivet. Med intravenöst antibiotikadropp och ständig passning ville de få liv i mig igen men problemen kvarstod flera dagar varför läkaren undrade om "grabben" höll på med fåglar eftersom man möjligen befarade den då i stort sett obotliga papegojsjukan.
Denna fråga fick min redan innan väldigt oroliga mor att i stort sett gå upp i limningen då hon berättade att jag var fågelskådare och ringmärkare och höll på med fåglar mest hela tiden.
(Infektionsprofessor Björn Olsen, känd från TV mm som Coronaexpert vet att berätta, att om det är någon som tål fågelinfluensor bättre än andra borde det vara sådana som jag och mina gelikar, vi torde var nästan immuna. Björn är förresten själv med i skrået, han har bland varit mig behjälplig med skäggmesringmärkning i Tåkern.)
Nåväl. Till slut visade det sig att det ändå inte var papegojsjuka, och därmed fick Björn möjligen rätt i sitt antagande.
Penicillinet började bita och jag blev långsamt allt bättre. Men så dålig var jag alltså att jag blev kvar där på sjukhuset ända till den 13 april, då jag längtade ut till våren så jag höll på att bli tokig och även till Lärarhögskolans beting, där jag fick extra resurs tilldelad för att komma ifatt samt förstås till alla kompisar vid Tåkerns fältstation som jagade naturupplevelser som bäst vid sjömarkerna.
Varför drar jag nu upp denna historia idag, 50 år senare. Jo, av en slump fick jag häromdagen fram en gammal bok som blev en känslosam påminnelse om äventyret.
Samma dag som jag kom hem, den 13 april 1970 gick jag nämligen ner till bokhandeln i Punkthuset i Mjölby för att köpa mig en efterlängtad bok. Jag hade tänkt köpa den innan men sjukdomen kom ju emellan.
Det var Harald Wibergs "Djur och Landskap" på Asplunds förlag, 1969.
Som novis i sammanhanget men med liknande ambitioner beundrade jag Haralds teckningar och målningar av natur och djur. Jag ville bli som han!
Jag köpte boken och gick sakta hemåt de två kilometrarna. Jag grät nästan av trötthet under vägen och mäktade knappt stappla tillbaka; den som har haft långvarig lunginflammation vet hur jag menar.
Men, jag grejade det. Jag kom hem med boken såsom en guldklimp. Den känns även idag mycket värdefull för mig och jag är glad att jag uppenbarligen insåg den framtida betydelsen genom att ovanligt nog signera försättsbladet vid hemkomsten den där dagen för idag 50 år sedan.
söndag 12 april 2020
12 arpil - Rapport från en himmelsblå åker
.
En rapport om en av alla våra veronikor.
Ett teghörn vid Väversunda dit sprutan inte nådde i höstas lyser blått och jag stannar för att beundra prakten. Det är trädgårdsveronika som blommar så skönt. Arten är ettårig, gror om hösten och sprider nya frön igen under sensommaren.
Trädgårdsveronikan, Veronica persica, härstammar från sydvästra Asien och har kommit hit med fröimporter och utsäde ibland t o m medvetet då den säljs i fröpåsar till trädgårdsentusiaster. Den är dock inte lika älskad av alla, men av mig, som ser mest till skönhet.
I naturen står ingenting någonsin stilla. Trädgårdsveronikans är ett fint tillskott av prakt och fägring som noterades för första gången vid Lund 1918. Den är numera helt naturaliserad i vårt land. Välkommen kära invandrare!
En rapport om en av alla våra veronikor.
Ett teghörn vid Väversunda dit sprutan inte nådde i höstas lyser blått och jag stannar för att beundra prakten. Det är trädgårdsveronika som blommar så skönt. Arten är ettårig, gror om hösten och sprider nya frön igen under sensommaren.
Trädgårdsveronikan, Veronica persica, härstammar från sydvästra Asien och har kommit hit med fröimporter och utsäde ibland t o m medvetet då den säljs i fröpåsar till trädgårdsentusiaster. Den är dock inte lika älskad av alla, men av mig, som ser mest till skönhet.
I naturen står ingenting någonsin stilla. Trädgårdsveronikans är ett fint tillskott av prakt och fägring som noterades för första gången vid Lund 1918. Den är numera helt naturaliserad i vårt land. Välkommen kära invandrare!
lördag 11 april 2020
11 april - Vem är mest nyfiken?
.
Vem är mest nyfiken, Ulla eller snoken?
Nog tycks snoken vara nyfiken alltid, den håller åtminstone ordentlig koll på den störande människans närgångenhet.
Ulla älskar snokar och det är en av hennes högsta vårönskningar att lyckas med spaningen efter dem vid Tåkern och jag önskar verkligen att ni kunde höra hennes dialog med den orädda snoken ovan. Den är så fin!
Sen stoppar hon ner sin hand i mossan, som förresten heter stor hakmossa och som är en dominerande art i Tåkerns strandskog, och mumlar ...
- Oh så varmt och skönt det är här för dig.
Vem är mest nyfiken, Ulla eller snoken?
Nog tycks snoken vara nyfiken alltid, den håller åtminstone ordentlig koll på den störande människans närgångenhet.
Ulla älskar snokar och det är en av hennes högsta vårönskningar att lyckas med spaningen efter dem vid Tåkern och jag önskar verkligen att ni kunde höra hennes dialog med den orädda snoken ovan. Den är så fin!
Sen stoppar hon ner sin hand i mossan, som förresten heter stor hakmossa och som är en dominerande art i Tåkerns strandskog, och mumlar ...
- Oh så varmt och skönt det är här för dig.
11 april - En skugga över marken
.
Södra Omberg.
Jag spanar efter fjärilar längs grusvägen men tar klivet in i ett parti gammelskog med storvuxen tall, gran, ädelgran och Douglasgran och bitvis snårigt tät undervegetation av skogstry och hägg, tandrot och skogsbingel. Blomstermattan glesnar och vitsipporna som ändå finns är ännu i knopp.
När jag kommer fram i en liten solglänta faller en snabb och rörlig skugga över backen framför mig. Den sveper vidare, försvinner men återkommer strax igen och jag vänder mig uppåt och spanar mot ljuset bakom mörka trädtoppar för att finna ut vad.
Mellan grenarna dyker den upp och försvinner, en duvhök, som tar höjd cirklar runt i gasset. Den får genomlysta kanter och det blir ansträngt och tårögt att kisa rakt in mot solen.
Märkligt tänker jag, med en duvhök seglande så högt och ser i samma stund ytterligare en individ som gör den andra sällskap däruppe. De förenas i en cirklande luftbalett och försvinner ännu högre upp och försvinner bakom skogen.
Jag förstår. Jag befinner mig troligen i ett duvhöpksrevir. Trädens dimensioner och platsens relativa undangömdhet kan vara tecken nog och att det är ett par däruppe under himlen går nog att se som tämligen säkert.
Det är en vacker och alldeles tyst upplevelse. Nästan tyst i varje fall - storskogens egen mes, svartmesen ackompanjerar.
Södra Omberg.
Jag spanar efter fjärilar längs grusvägen men tar klivet in i ett parti gammelskog med storvuxen tall, gran, ädelgran och Douglasgran och bitvis snårigt tät undervegetation av skogstry och hägg, tandrot och skogsbingel. Blomstermattan glesnar och vitsipporna som ändå finns är ännu i knopp.
När jag kommer fram i en liten solglänta faller en snabb och rörlig skugga över backen framför mig. Den sveper vidare, försvinner men återkommer strax igen och jag vänder mig uppåt och spanar mot ljuset bakom mörka trädtoppar för att finna ut vad.
Mellan grenarna dyker den upp och försvinner, en duvhök, som tar höjd cirklar runt i gasset. Den får genomlysta kanter och det blir ansträngt och tårögt att kisa rakt in mot solen.
Märkligt tänker jag, med en duvhök seglande så högt och ser i samma stund ytterligare en individ som gör den andra sällskap däruppe. De förenas i en cirklande luftbalett och försvinner ännu högre upp och försvinner bakom skogen.
Jag förstår. Jag befinner mig troligen i ett duvhöpksrevir. Trädens dimensioner och platsens relativa undangömdhet kan vara tecken nog och att det är ett par däruppe under himlen går nog att se som tämligen säkert.
Det är en vacker och alldeles tyst upplevelse. Nästan tyst i varje fall - storskogens egen mes, svartmesen ackompanjerar.
torsdag 9 april 2020
9 april - Hur två par ögon ser bättre än ett par.
.
Sedan ganska länge har vi regelbundet tagit samma Ombergspromenad i lugn takt varje vecka, Ulla och jag. Vi startar vid parkeringsplatsen vid Höje och går motsols runt hela ängen. Det är inte någon jättelång sträcka precis, knappa 3 kilometer, men under den distansen hinner vi alltid uppleva nya spännande ting varje gång samt verkligen följa med i den förändring som sker från vecka till vecka. Vi har skapat ett behov numera och njutandet blir större för varje promenad nästan oavsett hur vädret är.
Fast det är klart att den här tiden ...
Gulsipporna har tågat in i sommarhagen.
Vi har sett prakten av alla sippor förändras från de första blå sticken i en sydsluttning till dagens övertag av vitsippor och den första gula tonen från gulsippornas intåg.
Men inte tänkte vi att vi skulle finna så många utslagna gullvivor redan. I de mest sydlänta sluttningarna fanns de emellertid både här och där och inte bara jordnära utan skaft utan även som rejäla doningar.
Vi har sett pestskråpen sticka upp sina röda nyllen ur frosten, blomstra och gråna av påtvingad avhållsamhet för att istället satsa all kraft på bladverket. Vi har noterat den första nässelfjärilen, i år strax innan den första citronfjärilen, påfågelögonens inträdande och för en vecka sedan den första sorgmanteln och idag noterar vi också årets tre första vinbärsfuksar.
Redan för fjorton dagar sedan påminde jag mig själv och Ulla om att börja hålla utkik efter ett par "nya" svenska fjärilsarter körsbärsfuks och videfuks, orangetecknade "storkopior" av nässelfjäril, som jag upptäckte på Omberg för ungefär fem år sedan . Varje år sedan dess, men sporadiskt ändå, har jag noterat någon av dem på berget
- Håller du koll vid vägkanten efter de stora fuksarna, sa jag. Kom ihåg att de är snabbflygande, stora och ljusa kopior av nässelfjäril.
- Kan det vara en sån där, sa hon och pekade i rikt ningmot en fjäril som nyss hade landat utom synhåll i gräset.
Jag smög dit med mobilkameran i högsta hugg och lyckades ta en bild innan fjärilen med god fart flög iväg bort från oss ut över ängen.
- Du har rätt, ropade jag överraskad. Den snabba flykten var tecken nog. Hur kunde du veta, i samma stund som vi talade om det?!
Distinktionen mellan de båda tvillingarterna körsbärsfuks och videfuks är verkligt grannlaga och de går bara att särskilja på skapligt nära håll genom att framför allt studera bakvingekantens bård, vilket jag till slut av specialister lärde mig vara det bästa artskiljande kännetecknet, eller färgen på frambenen, vit eller svart samt några andra ännu mer subtila tecken och så nära kom jag inte den här gången.
Så, trots att definitiv artbestämning måste avvaktas, var Ullas överraskande rapphet med svaret glädje nog för oss båda och redan så blev vår gemensamma vandring en succé.
Ytterligare en individ av körsbärsfuks/videfuks såg jag strax därpå längs stigen i betet. Men denna var ännu mer avlägsen och efimär i uppträdandet.
När vi slutligen återvände mot vår parkerade bil påminde jag åter Ulla om att spana extra noga igen, varvid hon även denna gång replikerade blixtsnabbt.
- Där är en!
Ulla hittar ytterligare en fuks. Denna gång i en pestskråpsblomma. Den sitter nästan mitt i bild.
Närmare än så kom jag emellertid inte denna flyktiga fjärilsart. Men denna gång ändå så nära att den gick att säkert artbestämma till en körsbärsfuks.
Hemma i datorn zoomar jag in och beskär bilden så att kännetecknet för körsbärsfuks blir bättre åskådliggjort. En tunn och skarp svart linje i bakvingens bakkant skiljer den från videfuksen mera murrigt breda svarta bakkantsbård.
Jag som alltid brukar säga att ensam upplever mest i naturen får nu revidera denna tvärsäkra devis. Och Ulla gläds, med rätta.
Sedan ganska länge har vi regelbundet tagit samma Ombergspromenad i lugn takt varje vecka, Ulla och jag. Vi startar vid parkeringsplatsen vid Höje och går motsols runt hela ängen. Det är inte någon jättelång sträcka precis, knappa 3 kilometer, men under den distansen hinner vi alltid uppleva nya spännande ting varje gång samt verkligen följa med i den förändring som sker från vecka till vecka. Vi har skapat ett behov numera och njutandet blir större för varje promenad nästan oavsett hur vädret är.
Fast det är klart att den här tiden ...
Vi har sett prakten av alla sippor förändras från de första blå sticken i en sydsluttning till dagens övertag av vitsippor och den första gula tonen från gulsippornas intåg.
Men inte tänkte vi att vi skulle finna så många utslagna gullvivor redan. I de mest sydlänta sluttningarna fanns de emellertid både här och där och inte bara jordnära utan skaft utan även som rejäla doningar.
Vi har sett pestskråpen sticka upp sina röda nyllen ur frosten, blomstra och gråna av påtvingad avhållsamhet för att istället satsa all kraft på bladverket. Vi har noterat den första nässelfjärilen, i år strax innan den första citronfjärilen, påfågelögonens inträdande och för en vecka sedan den första sorgmanteln och idag noterar vi också årets tre första vinbärsfuksar.
Redan för fjorton dagar sedan påminde jag mig själv och Ulla om att börja hålla utkik efter ett par "nya" svenska fjärilsarter körsbärsfuks och videfuks, orangetecknade "storkopior" av nässelfjäril, som jag upptäckte på Omberg för ungefär fem år sedan . Varje år sedan dess, men sporadiskt ändå, har jag noterat någon av dem på berget
- Håller du koll vid vägkanten efter de stora fuksarna, sa jag. Kom ihåg att de är snabbflygande, stora och ljusa kopior av nässelfjäril.
- Kan det vara en sån där, sa hon och pekade i rikt ningmot en fjäril som nyss hade landat utom synhåll i gräset.
Jag smög dit med mobilkameran i högsta hugg och lyckades ta en bild innan fjärilen med god fart flög iväg bort från oss ut över ängen.
- Du har rätt, ropade jag överraskad. Den snabba flykten var tecken nog. Hur kunde du veta, i samma stund som vi talade om det?!
Distinktionen mellan de båda tvillingarterna körsbärsfuks och videfuks är verkligt grannlaga och de går bara att särskilja på skapligt nära håll genom att framför allt studera bakvingekantens bård, vilket jag till slut av specialister lärde mig vara det bästa artskiljande kännetecknet, eller färgen på frambenen, vit eller svart samt några andra ännu mer subtila tecken och så nära kom jag inte den här gången.
Så, trots att definitiv artbestämning måste avvaktas, var Ullas överraskande rapphet med svaret glädje nog för oss båda och redan så blev vår gemensamma vandring en succé.
Ytterligare en individ av körsbärsfuks/videfuks såg jag strax därpå längs stigen i betet. Men denna var ännu mer avlägsen och efimär i uppträdandet.
När vi slutligen återvände mot vår parkerade bil påminde jag åter Ulla om att spana extra noga igen, varvid hon även denna gång replikerade blixtsnabbt.
- Där är en!
Ulla hittar ytterligare en fuks. Denna gång i en pestskråpsblomma. Den sitter nästan mitt i bild.
Närmare än så kom jag emellertid inte denna flyktiga fjärilsart. Men denna gång ändå så nära att den gick att säkert artbestämma till en körsbärsfuks.
Hemma i datorn zoomar jag in och beskär bilden så att kännetecknet för körsbärsfuks blir bättre åskådliggjort. En tunn och skarp svart linje i bakvingens bakkant skiljer den från videfuksen mera murrigt breda svarta bakkantsbård.
Jag som alltid brukar säga att ensam upplever mest i naturen får nu revidera denna tvärsäkra devis. Och Ulla gläds, med rätta.
9 april - Några dagars värme gör skillnad
.
Dagar med värme får våren att ta snabbsteg framåt. Häckarna i villasamhället grönskar, trastar, rödhakar och bofinkar sjunger eldiga visor i skogen, rädisorna är sådda och trädgårdsmöblerna har åkt fram.
Det är en vacker tid.
Jag tänkte skriva mer, om det korta och förgängliga, men jag stannar där, i det bestående vackra.
Dagar med värme får våren att ta snabbsteg framåt. Häckarna i villasamhället grönskar, trastar, rödhakar och bofinkar sjunger eldiga visor i skogen, rädisorna är sådda och trädgårdsmöblerna har åkt fram.
Det är en vacker tid.
Jag tänkte skriva mer, om det korta och förgängliga, men jag stannar där, i det bestående vackra.
Häggen börjar grönska.
Ogräsmaskrosorna har börjat blomma i gynnsamma lägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)