En blind bör inte leda en blind, sägs det. Regeln gäller naturligtvis också för dövhet.
Inte märkligt således att varken Lars eller jag för några dagar sedan aldrig upplevde någon brandkronad kungsfågel vid Stocklycke på Omberg, trots att de bevisligen finns där
Vi spetsade våra öron så vasst som möjligt och spanade mot silvergranarnas mörka toppar, precis såsom Ulla och jag hade gjort dagen innan. Skillnaden var bara den att Ulla hörde vartåt vi skulle rikta de vassa öronen, vi hade tränat på lätet innan, vilket medförde att även jag till slut fick en hastig glimt av denna för Ombergs Stocklycke senaste regelbundna häckfågel, trots att jag inte hörde ett dyft av den.
Vi såg inte bara en fågel utan två individer som jagade varandra som två små ulltottar högt uppe i grenverket. Det tyckes vara en liten revirstrid.
Tack Ulla för dem!
Först att konstatera brandkronad kungsfågel på berget var nog vännen Bengan för så där en tjugo år sedan och inte tänkte vi då att denna härliga lilla fågel skulle bli riktigt svensk inom kort och att just Omberg skulle bli en av de säkra lokalerna. Men så är det idag, att Stocklycke ravin med blandat bestånd bokar och ädelgranar sticker ut, tydligen också i denna tidigare kontinentala arts noggrant spejande ögon.
För så där en tio dagar sedan såg jag en av de där kärrhökarna med vit övergump. Förr i tiden var man säker på att det alltid, åtminstone nästan alltid var blå kärrhök, hona eller ungfågel, men idag är det annorlunda.
Stäpphök kan inte längre uteslutas efter det att arten har flyttan sin västra gräns betydligt mot vårt land och numera häckar regelbundet på tundra och fjäll i västra Ryssland och Finland samt ibland också i den svenska fjällvärlden.
Ett regelbundet höst- och vårsträck tar nu vägen också över södra Sverige och observationerna av stäpphök har ökat alldets väldigt och själv har jag noterat arten flera gånger i hembygden runt Tåkern.
Det var långt håll den här gången för tio dagar sedan. Jag var parkerad på vägen vid Väversunda och upptäckte fågeln jagande tätt över åkrarna över sluttningarna upp emot Charlottenborg. Den försvann strax ur mitt synfält men innan dess slogs jag av jizzet som man säger i fågelskådarkretsar, hur den flög och uppträdde. Det var lite av falk över flykten och snabb var den och liten. Och mest av allt handen syntes smal och spetsig - ett typiskt tecken!
Jag sätter en slant på stäpphök, men bombis är jag inte ändå den här gången.
Jag paddlade ut i Renstad kanal häromkvällen och träffade Adam som spände nät för kommande ringmärkning. Han berättade om att många vassångare redan hade anlänt till vasshavet därute. Han hade varit ute dagen innan i härligt väder och räknat in knappt tio stycken, men det var då det.
Jag kom att frysa och huttra i en tilltagande kall nordanvind ute bland ruggarna och genomblöt om fötter och ben vände jag snart inåt igen utan lycka. Det fick bli en annan dag, tänkte jag, en skönare dag.
Men just vid den tanken tickade det till väldigt vasst och kort från vassruggen till vänster om mig. Vassångare. där var den!
Den hade jag också just precis där, sa Adam, när jag landade kanoten. Men, min sjöng.
Vassångaren som jag målade den en annan gång vid Tåkern.
Inlägg
