Damen framför oss i livsmedelsbutiken, som vi trots rekommendationer alltså besöker för storhandel inför ett annorlunda och ensamt påskfirande hemma i Ödeshög, lastar upp nästan tjugo stycken färsk jäst på bandet och jag kan inte låta bli att illtänkt fråga varför?
- Jag har så mycket vetemjöl hemma förstår du, svarar hon.
Den lilla jäveln i mig, ler bistert i mjugg när jag tänker på att det idag finns gott om vetemjöl på hyllan igen och till extrapris dessutom.
De osolidariska hamstrarna får till slut på skalln! Rätt åt dom, tänker jag, som själv inte har mer mjöl eller toapapper hemma än vad jag behöver för den närmaste tiden.
Det halvfärdigas skönhet.
I ateljén målar jag nu den ena akvarellen efter den andra men inte en enda en av dem har jag hittills färdigställt. Jag börjar hela tiden på nytt; inte för att de känns misslyckade fast mer för våndan att slutföra och glädjen att helt enkelt få starta om. Orken att fullfölja finns inte riktigt där i dagar som dessa, jag flyr lite grann för att slippa jobbiga tankar och oroande aningar.
Nu finns det något vackert i det halvfärdiga tycker jag som tröst, och skulle det bli så till slut, bedöms kanske det oavslutade i bakåtperspektivet som det bästa man gjort. Det har hänt förr, menar jag, och tänker på Monets sista verk där färgbalansen helt spårade ur på grund av blindnande starr.
För övrigt väntar jag på sädesärlan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar