Södra Omberg.
Jag spanar efter fjärilar längs grusvägen men tar klivet in i ett parti gammelskog med storvuxen tall, gran, ädelgran och Douglasgran och bitvis snårigt tät undervegetation av skogstry och hägg, tandrot och skogsbingel. Blomstermattan glesnar och vitsipporna som ändå finns är ännu i knopp.
När jag kommer fram i en liten solglänta faller en snabb och rörlig skugga över backen framför mig. Den sveper vidare, försvinner men återkommer strax igen och jag vänder mig uppåt och spanar mot ljuset bakom mörka trädtoppar för att finna ut vad.
Mellan grenarna dyker den upp och försvinner, en duvhök, som tar höjd cirklar runt i gasset. Den får genomlysta kanter och det blir ansträngt och tårögt att kisa rakt in mot solen.
Märkligt tänker jag, med en duvhök seglande så högt och ser i samma stund ytterligare en individ som gör den andra sällskap däruppe. De förenas i en cirklande luftbalett och försvinner ännu högre upp och försvinner bakom skogen.
Jag förstår. Jag befinner mig troligen i ett duvhöpksrevir. Trädens dimensioner och platsens relativa undangömdhet kan vara tecken nog och att det är ett par däruppe under himlen går nog att se som tämligen säkert.
Det är en vacker och alldeles tyst upplevelse. Nästan tyst i varje fall - storskogens egen mes, svartmesen ackompanjerar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar