Mitt på Storgatan genom samhället, med fri insyn utan skymmande krön, ligger ett säkert vårtecken i en blodig sörja.
Årets första trafikdödade igelkott.
Jag stannar och lyfter in kadavret åt sidan. Tassen är fortfarande mjuk, nästan varm och blodet ångar i frostluften. Det har uppenbarligen hänt alldeles nyss.
Jag undrar hur det kan gå till. Varje gång.
Hur kan man missa en igelkottpassage över gatan. Hur kan man inte hinna bromsa eller väja. Ibland undrar jag om där finns en medveten avsikt.
Man blir bara ledsen. Nej förresten. Förbannad också.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar