Jag kommer ihåg att pappa ensam hämtade mig på Lasarettet i Linköping och vi åkte E4 hemåt mot Mjölby. Det var fint aprilväder den 13 april 1970. Solen sken och jag satt framme i passagerarsätet och jag förstår att mamma var hemma precis som alltid och idag lagade till en extra god hemkomstmiddag.
Jag minns att från vägkanten vid Hablarp ungefär, lyfte en ormvråk som seglade iväg över gärdena. Det gjorde mig överlycklig och synen av den och vårens härliga ljus över den efterlängtade hembygden gav mig en ny stark lust att leva.
Varje gång jag passerar där, på dagens stressiga motorväg, minns jag den där ormvråken och vad den betydde för mig då. Ja, det är märkligt med minnen, hur små små detaljer kan komma att helt förtränga det stora i skeendet.
Jag ringde till min syster Gunnel idag. Jag måste få veta vilken dag som hon förlovade sig med Arne, min käre svåger, som gick bort alldeles för tidigt på 80-talet i en obotlig cancer.
- Det var den 26 mars 1970, säger hon. Jag fyllde också år den dagen, 22 år.
Den kvällen, under förlovningsmiddagen blev jag sjuk, väldigt sjuk.
Jag hade varit nere vid Tåkern under dagen. Jag stod uppenbarligen alldeles för länge i snålblåsten i Svälingetornet på norra sidan av sjön, för att studera vårens ankomst i isvaken som alltid bildades där vid Mjölnaåns strömmande utlopp.
Jag var redan förkyld och snorig och jag började frysa och skaka okontrollerat när jag satte mig i den beiga Volkvagnen för att hämta min dåvarande flickvän i Motala och köra vidare mot Mjölby och festen.
Jag pillade i mig något febernedsättande och hängde med en liten stund tills feberfrossan abrupt dängde en slägga i huvudet på mig.
Därefter minns jag inte så mycket, utan har fått det berättat för mig. Hur de hittade mig i sängen med kläderna på, i mitt rum dit jag tagit mig. Jag låg där i stort sett medvetslös i en stor pöl av näsblod. De tog febern på mig och den visade på knappa 42 grader. De fick ingen kontakt med mig och ringde därför direkt efter ambulans som hämtade mig till sjukhuset i Linköping.
Jag hade fått en massiv lunginflammation med blodstörtningar och blev inlagd på infektionskliniken, ursprungligen Westmanska BB vilket numera förresten är rivet. Med intravenöst antibiotikadropp och ständig passning ville de få liv i mig igen men problemen kvarstod flera dagar varför läkaren undrade om "grabben" höll på med fåglar eftersom man möjligen befarade den då i stort sett obotliga papegojsjukan.
Denna fråga fick min redan innan väldigt oroliga mor att i stort sett gå upp i limningen då hon berättade att jag var fågelskådare och ringmärkare och höll på med fåglar mest hela tiden.
(Infektionsprofessor Björn Olsen, känd från TV mm som Coronaexpert vet att berätta, att om det är någon som tål fågelinfluensor bättre än andra borde det vara sådana som jag och mina gelikar, vi torde var nästan immuna. Björn är förresten själv med i skrået, han har bland varit mig behjälplig med skäggmesringmärkning i Tåkern.)
Nåväl. Till slut visade det sig att det ändå inte var papegojsjuka, och därmed fick Björn möjligen rätt i sitt antagande.
Penicillinet började bita och jag blev långsamt allt bättre. Men så dålig var jag alltså att jag blev kvar där på sjukhuset ända till den 13 april, då jag längtade ut till våren så jag höll på att bli tokig och även till Lärarhögskolans beting, där jag fick extra resurs tilldelad för att komma ifatt samt förstås till alla kompisar vid Tåkerns fältstation som jagade naturupplevelser som bäst vid sjömarkerna.
Varför drar jag nu upp denna historia idag, 50 år senare. Jo, av en slump fick jag häromdagen fram en gammal bok som blev en känslosam påminnelse om äventyret.
Samma dag som jag kom hem, den 13 april 1970 gick jag nämligen ner till bokhandeln i Punkthuset i Mjölby för att köpa mig en efterlängtad bok. Jag hade tänkt köpa den innan men sjukdomen kom ju emellan.
Det var Harald Wibergs "Djur och Landskap" på Asplunds förlag, 1969.
Som novis i sammanhanget men med liknande ambitioner beundrade jag Haralds teckningar och målningar av natur och djur. Jag ville bli som han!
Jag köpte boken och gick sakta hemåt de två kilometrarna. Jag grät nästan av trötthet under vägen och mäktade knappt stappla tillbaka; den som har haft långvarig lunginflammation vet hur jag menar.
Men, jag grejade det. Jag kom hem med boken såsom en guldklimp. Den känns även idag mycket värdefull för mig och jag är glad att jag uppenbarligen insåg den framtida betydelsen genom att ovanligt nog signera försättsbladet vid hemkomsten den där dagen för idag 50 år sedan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar