tisdag 31 januari 2012

31 januari - Direkt Radio P4 Östergötland

.
Igår, i måndags, i direktsändning för Radio P4 Östergötland fanns jag med som samtalspartner en halvtimma hos radioprataren Petter. Det var lite rundsnack om natur men mest om mitt konstnärsskap.
Jag fick även önska en låt och mitt val föll på Kents "Sverige", något som minst sagt föll även Petter på läppen.

Det var trevligt att få vara med där i studion i radiohuset, en patinerad tegelbyggnad på norra sidan av Strömmen mitt i Norrköpings gamla industrilandskap, att få se hur det går till innifrån en studio bland jingelreglage, mikrofoner och externa direktkontakter under en sändning.



Petter i radiopratartagen.



Lisen och Petter.

Det var Lisen som tog kontakt med mig och gjorde researchen inför direktinslaget.

Det går att lyssna till programmet om man går in på Radio P4 Östergötlands hemsida. Ca tio minuter in, efter nyheter m m börjar vårt samtal. Här är länken:


31 januari - Isvandring på Tåkern

.
Parkeringsplatsen vid Glänås var svart av folk och bilar i söndags och nog överraskades vi, Lars och jag, av det stora och växande intresset för vår årliga isvandring på Tåkern i Ödeshögs Naturskyddsförenings regi. Mer än hundra människor var på plats i det perfekta vintervädret.

Samtliga foton har Barbro Nelly tagit. Tack för lånet!



Här står halva gruppen på plattformen och spanar ut över Tåkerns vassar.

I tornet fick vi dela upp oss i två grupper. Här höll vi en inledande information om sjön och dess vassar.



För den som hade tub med sig, såsom Åke, fanns ändå möjligheten att se havsörnar.

För en vecka sedan fanns här flera tiotals havsörnar, som mest räknades 47 stycken vid ett tillfälle, men vintern har hårdnat, vakarna med övervintrande knölsvanar frusit ihop och idag sågs endast två havsörnar på långt håll.



Ut över sjöns redan 10 cm tjocka istäcke går vår vandring. Ett lagom tjockt snötäcke gör promenaden behagligt stabil



Lars och jag berättar och visar för intresserade åhörare. Här presenterar jag växten kaveldun.

Det finns mycket att berätta om Tåkern och dess vassar och vandringen blir inte så lång. Sammanlagt blir vi ute under två timmar och därefter går vi tillbaka till vår matsäck vid fågeltornet.

måndag 30 januari 2012

30 januari - Blåmesens sång

.


I det friska solskenet högst uppe i päronträdet spänner blåmesen ut sitt gula bröst, lyfter på den blå baskern och mäter solhöjden med det gömda ögat, stämmer sen silverflöjten i höga ess dur och spelar också för min skull.

söndag 29 januari 2012

29 januari - Vargjakt "hemma i Skultuna"

.
Jag ante det. Mer än så behövdes inte förrän Länsstyrelsen i Västmanland skulle fatta beslut om skyddsjakt på vargparet som har fem valpar i reviret Skultuna/Västerfärnebo.

Jag skrev om det den 7 januari (se nedan) då jag var på besök i mina "hemmamarker" norr om Västerås.
Åsikten att "nu är det dags att skjuta bort dom där vargarna som härjar" stod att läsa i länstidningen VLT och jag befarade det värsta, att detta skulle få gehör hos den pressade regionala myndigheten.



Jag var åter i trakten under helgen och passade då på att besöka vargarnas skog. På vägsträckningen Slagårda - Bovallen - Svanå - Skultuna var bilar parkerade överallt, mest såna där SUV:ar med hundnät och jägardekaler. Gula skyltar var uppsatta på stickvägarna varnande om jakt och hundar på vägen.



Men i älgtornen var det tomt. Ensamma jägare var utspridda över långa och breda sträckor. Jag stannade och frågade en som just langade in vapnet i bilen.

- Jakten är avslutad. Nej, det är inte älg vi är ute efter. Vi jagar gris, blev det officiella svaret. Men det är inte så lätt när vi såg fem vargar igår. De och lodjuren tar många rådjur och älgar för oss, fortsätter mannen i kamoflagejackan.

- Är det bara fem vargar nu, frågar jag, finns det inte sju vargar i området, ett föräldrapar och fem valpar.

Jag undrar jag. Det är en stor och bred mönstring av folk med gevär på skogen. Det ligger liksom i luften att det är vargen som lockar och triggar trots allt, och den här stora mönstringen av jaktfok känns annorlunda. Jag anar ugglor i mossen och känner att locket lagts på.

Hemma igen så jag funderar lite mera kring mina upplevelser och om hur den här jakten är tänkt.

Det var troligen spårning och inringning som försiggick när jag var där; förberedelser för den i mitt tycke otroligt oetiska jakten som går ut på att skjuta bort ett föräldrapar av varg och lämna fem årsvalpar kvar utan stöd och ansvar.
Det är en skrämmande åtgärd där man verkligen vänder upp och ner på hela begreppet jaktetik.

Ett vargpar kommer att skjutas, fem årsvalpar av varg ska lämnas ensamma vind för våg och hur det kommer att gå måste för alla inblandade stå ristat i sten. Svält, vilsenhet och död väntar.

Och jag förstår att det är detta som är meningen. Så kan man smidigt bli av med sju vargar istället för två. Vilken skandal!

torsdag 26 januari 2012

26 januari - Förkylning, isvandring och medverkan i radio

.
Ett par dagars intensiv förkylning måste nog ändå gå an. Det är som det är just nu. Bara man slipper långdragenhet.

Jag hoppas åtminstone känna mig bättre till på söndag kl 11.00 vid Glänås (29/1), ty då ska Lars och jag leda en isvandring på Tåkern igen i Ödeshögs naturskyddsförenings regi. Det har blivit en god tradition, fjärde året i rad, och en hel mängd människor brukar ställa upp med stavar, broddar, ispik samt fika i ryggan.

Sen på måndag den 30 januari har jag blivit inbjuden till Radio P4 i Norrköping att för Östergötlands lyssnare sitta i direktsändning mellan kl 15.33 - 15.55 och berätta om ...
... mig själv kanske.

Jag vet faktiskt inte.

Så på återseende/återhörande alltså!

onsdag 25 januari 2012

25 januari - Markiser och solvinklar

.
Mina markiser är förbrukade, ruttna, sönderrivna och utslitna i mekaniken.
Jag har fått löfte om nya kostnadsfritt av min hyresvärd och hantverkaren har redan varit här för mig att välja färg.
De kommer att bli mörkt marinblå med en tunn ljusgrå linje vid varje fältkant. Oh, det kommer att bli så elegant och färdigt i god tid till Konstundan i maj.



De behövs för att stänga ute den del av solljuset som är oönskad, den som stör mig i mitt måleri och bländar mina ögon vid arbetsbordet.
Då jag flyttade in här fanns en trädgård med träd utanför, träd som skuggade men allt detta är numera bortrationaliserat till förmån för en p-plats, så modernmänskligt tänkt och gjort att man kan gråta åt det.

Det är märkligt hur det svänger, det där med vinklarna, hur solen hittar in i nya om än årligen återkommande små öppningar från en dag till en annan och avslöjar damm och övrigt innehåll i dunkla vrår.
Det sker ungefär samtidigt med att de första mesarna börjar sjunga att solen begynner ställa till med liknande förtret genom att från låg position leta sig in igen också till mitt målarnäste.
Det var så jag kände att det faktiskt var läge att be om hjälp och det hände nu i veckan när gråvädret äntligen släppte för solvintern. Blåmesen sjöng och på ritbordet föll en oönskad ljuskägla och jag tog mod till mig att ringa min värd.



Under midsommarveckorna når solen ända fram till nordvästsidan av min ateljé och lyser in från över grannhusets tak snett ner på min datorskärm och dimrar i stället mitt arbete där.

Nu när jag tittar ut genom det fönstret kan jag knappt fatta att solen faktiskt når ända dit och så högt under årets ljusaste dagar.

Och inte kan man väl heller egentligen fatta, även om man bokligt vet, att allt detta beror på jordens årliga lopp runt solen parat med den lilla anomali som finns i att jordaxeln lutar en aning - från eller mot på den resan - under vinter respektive sommar.

Och det är inga små växlingar som det är frågan om. Titta ut nu och notera solens högsta punkt mitt på dagen och jämför den med midsommarveckans motsvarande. Det är ofattbara 47 grader som skiljer mellan lägsta och högsta solstånd i min hembygd.



Jag ser nu att det blev fel i bilden ovan. På solen till vänster ska det stå: Högsta solhöjd 7,17 grader vid vintersolståndet.

Jag letar efter fakta på nätet och finner i redogörelser från Riala väderstation i Norrtälje kommun de uppgifter som jag har illustrerat här ovan. Något lite skiljer det till förmån för Ödeshögs något sydligare breddgradsposition men inte så mycket att att det märks mer än marginellt.

måndag 23 januari 2012

23 januari - Lite snövinter

.
Med snön som föll i förrgår blev landskapet ljusare. Det var efterlängtat till sist, det kan jag känna nu när det har skett. Åtminstone en liten gnutta snövinter varje år känns faktiskt nödvändigt för själen.

Janne och jag passade på att vända näsan mot solen medan vi vandrade längs Markaån i Ödeshögs tätorts utkant för att leta efter möjliga uttertecken i den perfekta spårsnön.



Markån, så vacker i gnistrande vinterskrud.



Färska utterspår vid iskanten. Vi fann vad vi sökte.



Vättern vid Stora Lund.

Sen tog vi oss ner till Ödeshögs klippiga Vätterkust där vi vandrade några kilometer längs Östgötaleden.
En havsörn skrämde vi upp från ön och en skäggdopping och elva storskrakar fiskade i vattnet utanför.
Det var på det hela taget en underbar vinterdag - en sån där att minnas för framtida behov.

söndag 22 januari 2012

22 januari - Konsten att räkna fåglar

.
Att räkna fåglar är inte lätt. Att räkna fåglar i en flygande flock är än svårare eftersom individerna hela tiden rör sig både gemensamt och inbördes.

Människans fömåga att exakt uppskatta ett antal givna föremål gäller upp till högst 6 à 7 stycken men däröver måste vi faktiskt börja räkna en och en. Om man därför ser en flock fåglar större än ca 10 exemplar virvla omkring i luften måste man ta till teknik om man inte har tillräckligt med tid på sig.

Upp till något eller flera hundratal individer räknar man lämpligen 10 st så precist som möjligt och beräknar därefter hur många såna mängder som ryms i hela flocken.
Är flocken fåglar så stor att det rör sig om flera tusental kanske man måste börja beräkna 100-mängder istället och fördela dem i hela flocken.

Allt beror ju som sagt också på hur lång tid man har på sig och när det kommer till just fåglar i flykt brukar denna inte bli så lång.



Häromdagen såg jag den här flocken grönfinkar lyfta ur en stubbåker vid Tåkern. Nu ger jag också dig chansen att beräkna hur många fåglar som ryms i den här flocken.
Titta på fotot i ca tio sekunder och försök använda ovanstående beskrivna teknik.
Hur många grönfinkar är det i flocken? Bläddra ner och se hur nära du kom.
.
.
.
.
.
.
.
.



156 fåglar

torsdag 19 januari 2012

19 januari - En nyckelfråga

.


Jag tappade bort mina bilnycklar för en tid sedan; det sista exemplaret originalnycklar jag hade kvar. Att skaffa fram nya, genomföra omkodning och installation skulle kosta minst 12 000 kr rapporterade bilverkstaden.
Trots den förskräckliga prisnivån var jag tvungen att krypa till korset, och beställningen per telefon gjordes även om det sved rejält både i hjärta och plånbok.

En vecka senare hittade vännen ”Halle” nycklarna i lövhögarna utanför kyrkan mitt emot min ateljé. Glad förstås men ändå orolig över om det var för sent ringde jag medelbart till verkstaden för att säga upp det muntliga avtalet och fann till min stora glädje att turen ändå var på min sida. Verkmästaren hade nämligen glömt att effektuera ordern varför jag kom undan med endast en extrabeställning av nyckel till en kostnad av 1 500 kr. Tur i oturen kan man väl lugnt säga.



Jo, jag har uppenbarligen ett mycket speciellt förhållande till nycklar, ty mitt i eländet med upprepade och slarviga förluster lutar det ändå till sist över åt det positiva och det här med bilnycklarna som lyckligt återfanns är endast den senaste episoden i en lång och snårig nyckelfråga.

*

För länge sedan var jag lärare i Röks skola. En dag förlorade jag hela min stora nyckelknippa, allt utom just bilnycklarna. Jag kom således hem men inte in. Nycklarna var borta. Jag letade i bilen och i kläderna och for sen tillbaka till skolan igen och sökte överallt men utan resultat.

I det svåra ögonblick då insikten börjar sätta sig, startade jag min stora fundering – var, när och hur hade jag knippan senast. Ja, ni vet hur man gör och tänker.



Efter en hel eftermiddags funderingar närmade sig nu kvällen. Allt mitt letande var utan resultat och jag var nära att ge upp, grep efter ett sista halmstrå och gick över till Karl-Erik, skolvaktmästaren, som bodde intill skolan och bad honom om assistans.
Jag hade nämligen en nästan omöjlig och mycket långsökt teori på lut, vilken jag presenterade för honom.

Eftersom jag nästan alltid satt uppe på katedern om jag inte gick runt i klassrummet vid lektionerna och att det under min plats på kanten stod en papperskorg, samtidigt som mina fickor i tröjan var låga, fanns det en möjlighet, om än minimal, att jag kunde ha tappat ner nycklarna ur fickan och att de hade hamnat i den där papperskorgen, som nu förstås var tömd. Därför undrade jag om inte Karl-Erik kunde hjälpa mig med att låsa upp soprummet och ge mig tid att söka igenom sopsäcken.

Det måste ske ikväll, i så fall, svarade han. Imorgon kommer sopbilen för att hämta veckans sopor och du ska veta att det finns många säckar vi måste gå igenom; säckar som innehåller allt från städsopor och papper till rester från matbespisningen bland mycket annat. Är det verkligen värt besväret undrade han. Det du tänker låter i mina öron inte speciellt troligt.

Vi försöker, sa jag och därefter handlade vi. Vaktmästaren tippade ut säck efter säck på betonggolvet varefter jag letade igenom röran och skiten och stoppade tillbaka alltihop igen.
Då det var dags för den femte säcken och endast några få återstod och hoppet hade minskat i motsvarande takt, klirrade det plötsligt till på golvet.
Där låg nycklarna! Det hade faktiskt hänt det som jag hade tänkt.
Knippan hade gjort den där otroliga resan och min teori och envishet hade burit frukt.

Jag tror jag blir religiös på kuppen, sa Karl-Erik.

*

Kan du ta med kassen med tidningar till sopsorteringen när du åker iväg, säger Ulla.

Jag gör så, slänger kassen i containern vid torget och far därefter till ateljén där jag upptäcker att min nyckelknippa inte är på plats som den ska.
Jag åker hem igen och letar, tror först att jag har glömt den i en annan ficka, men inte.
Ja, ja tänker jag. Den måste ju snart komma fram igen, den kan ju inte bara ha försvunnit.
Men hur jag än söker överallt under dagens lopp förblir nycklarna spårlöst borta.
Jag använder tillfälligt mina reservnycklar men mot kvällen börjar jag inse allvaret av att ha förlorat alla dessa nycklar i min värdefulla knippa. Desperation och oro börjar greppa mitt sinne.

Vad hände i morse? tänker jag. Jag gör en rekonstruktion. Kassen med tidningar som jag bar ut då jag åkte iväg, kan något ha inträffat där? Nog hade jag både nyckelknippan och kassen i samma hand. Tänk om jag tappade ner nycklarna i kassen och att de på det sättet följde med in i containern. Tankespåret gör mig kallsvettig.



Jag ringer till ”Roland Sopis”.
Går det att komma in i en sån där tidningscontainer, frågar jag. Jag måste leta efter mina nycklar som kanske ligger därinne.
Jo faktiskt, svarar han. Den ska egentligen vara låst med hänglås men just den här containern har fått en skada vid bygeln så den är låst endast med en stålvajer som går att lirka loss.
Men om du går in där måste du ta med dig något att stötta upp med så att du inte blir instängd och du ska veta att jag svär mig fri från allt ansvar. Du gör det hela på egen risk och ska jag vara ärlig tycker jag att din idé låter helt vansinnigt omöjlig, fortsätter han.

Jag chansar ändå i min desperation på denna mikroskopiska utväg, åker dit och tar med mig ett järnspett som stötta.
Jag går runt och kikar och börjar sen lyfta men plåten är tung och trög. Det blir jobbigt det här. Är det verkligen värt besväret?
Efter en realistisk bedömning inser jag omöjligheten i hela det teoretiska händelseförloppet och ger upp, stoppar in spettet i bilen igen för att köra hemåt, men får ändå en impuls att ta ytterligare en sista titt in genom containerluckan.

Behållaren har fyllts på rejält med papper sen i morse. Jag stoppar in huvudet så långt som det går för att kunna kika runt i tidningsröran.
Hur ska man kunna hitta något här, tänker jag och vrider samtidigt blicken nedåt.
Rakt under mig, längst ner mot bottnen vid kanten, ligger nyckelknippan helt öppet i en ficka av luft som är totalt omsluten av hundratals tidningskassar och buntar av papper.

Ja, jag skulle definitivt bli religiös efter en sån upplevelse, säger ”Roland Sopis” då jag ringer honom och meddelar det fantastiska resultatet.

måndag 16 januari 2012

16 januari - Vegetativ bifurkation

.
Ja inte direkt en klassisk bifurkation kanske men likväl en sorts arborelisk förgaffling har jag funnit på Omberg i grenverket hos en bok längs vägen vid kanten till Storpissans granurskogsreservat.



Två grenar som går ut från stammen har förenat sig, vuxit helt ihop, till en kraftig tredje gemensam gren, som omfångsmässigt har antagit de bådas sammanlagda volym. Det hela har blivit till en sammanhängande triangel och ser väldigt egendomligt ut.
Och trots att jag har gått här så många gånger tidigare är det först idag som jag uppmärksammar märkvärdigheten.
.

lördag 14 januari 2012

14 januari - Bluff igen

.
Det är egentligen (och nu tänker jag faktiskt svära i min blogg) fördjävla eländigt att man som en liten småföretagare och konstnär ska behöva lägga kraft och energi på att försvara sig mot bluffar och bondfångeri.
Jag tänker på dessa återkommande ärenden som jag själv och många med mig utsätts för genom att gangsterligor sänder fakturor på tjänster som aldrig beställts och till och med hotar med inkasso och kronofogde.
Jag vill verkligen att man gör något storskaligt juridiskt åt det hela så att man slapp eländet fortsättningsvis. Det är faktiskt på tiden att krafttag tas från centralt håll. Regeringen var är ni?!

Under hösten har jag åter fått faktura och ett par påminnelser om en "nummerupplysningstjänst i ett
internet/och företagspaket" från en firma i Estland. Företaget finns med i alla listor över oseriösa/kriminella företag vilka man rekommenderas att se upp med och inte handla med.
Så har jag inte heller gjort.
Men sanningen är tyvärr den att många som hamnar i en liknande situation som jag just har gjort skräms till att betala för något som man inte köpt eller beställt.

Jag har struntat i alla fakturor och påminnelser i det här speciella fallet; inte haft ork och lust helt enkelt för att ens svara eller engagera mig i ärendet över huvud taget utan bara fimpat pappren i korgen direkt efter mottagandet.



Nu har det hela tagit ytterligare en vändning i och med att jag har fått ett inkasso med förnyat hot om kronofogde.
I vanlig ordning går det inte att nå avsändaren per telefon t ex.
Jag sänder nu tillbaka en kopia på fakturan, kryssad med tillägg att jag bestrider det hela, och i morgon går jag dessutom till polisen och anmäler bluffen. Men vad hjälper det?!
Jag blir bara så trött på´t och så ledsen över att en del av mänskligheten så lumpet försöker utnyttja och bluffa andra.

fredag 13 januari 2012

13 januari - Vindens vinter

.
Det blåser igen. Varannandagsvädret fortsätter.
Vid Hästholmen är sjön grågrön och vresig, kaskader av vatten stänker in över piren och vinden sliter i kläderna.
Vi står i lä av restaurangen och spanar ut över sjön. Jag räknar fåglar i lä. 200 gräsänder, tre storskrakar, tre knipor och två sothöns guppar bland båtarna som gnäller och knärjer i förtöjningarna



På andra sidan viken brinner fönstren hos Ellen Key i Strand.

onsdag 11 januari 2012

11 januari - Satsning på öring och röding

.
Efter mina och Lars härliga upplevelser den 8 november i år av både rik öringlek vid Ålebäcken och granna lekrödingar vid Hästholmen, (se vidare här), gick vi vidare som tänkt och informerade orföranden i Hästholmens hamnbolag, Michael Cornell om förutsättningarna och möjligheterna för ett tag sedan.
Han nappade direkt och redan efter någon vecka träffades vi första gången och till idag inbjöd han oss bägge till en träff på kommunkontoret tillsammans med fiskerikonsulenten i Östergötlands länsstyrelse, Per-Erik Larson, för en första ordentlig genomgång av ärendet.



Per-Erik Larson, Lars Frölich och Michael Cornell runt bordet samt med undertecknad bakom kameran.

Sålunda satt vi där tillsammans runt bordet under förmiddagen och snickrade ihop de närmaste planerna för att öka förutsättningarna för lekframgången hos Vätteröring och Vätternröding i Ödeshög.
Lars och jag initierade det hela och nu är det konkreta arbetet påbörjat och allt känns därmed mycket positivt.
Förutsättningarna är goda och vi ser alla fram emot en härlig utveckling av detta intressanta projekt.
.

11 januari - Nu är det havsörnarnas dagar vid Tåkern

.
Under några år har länsstyrelsen i Östergötland anordnat något man kallat för "Örnens dag" vid Tåkern under höst och vinter.

Ambitionen att vända sig till en naturintresserad allmänhet med unika erbjudanden är förstås mycket vällovlig men att försöka planera för något så dynamiskt som levande natur är alltid vanskligt, eller egentligen nästan omöjligt, och utfallet av de senast anordnade örndagarna, de från förra vintern och tidigare under hösten i år, har varit ganska magert vad gäller upplevelser av örnar. Det är ju så mycket som ska klaffa, inte minst vädret som styr isläggning och därmed tillgången på vakar som leder till hopträngda simfåglar som i sin tur ger förutsättningarnar för ansamling av övervintrande havsörnar.

Men just nu är det verkligen "Örnarnas dagar" vid Tåkern. Nu är det lämpligt väder, god isläggning och mängder av simfåglar ger optimala förutsättningar för att havsörnar skall samlas!

Igår var det vinter, bister nordan och 4 grader kallt, när Lars och jag huttrade i tornet vid Glänås och spanade ut över isvidden, där fyra eller fem stora vakar kokade av minst 500 hopträngda knölsvanar som inte hade haft vett att ge sig av söderöver medans tid fanns.
Havsörnarna stod vakande vid iskanterna eller gjorde luftliga utfall för att testa bytesfåglarnas kondition. De bjöds på dukat bord och vi räknade in minst åtta havsörnar.

Idag onsdag känns det som vår igen. Himlen är blå, luften varm och vinden sydvästlig och all snö är åter puts väck. Denna dag står jag i fågeltornet vid Hov på den östra sidan av sjön Tåkern och i den skarpa men ljumma vinden kommer jag på så sätt närmare en av de fyra vakarna. Ändå är det så att avstånden är stora och en fältkikare är nödvändig och en tubkikare med hög förstoringsgrad av stort värde

Jag räknar till nio havsörnar bara vid denna vak och då jag spanar ut över den centrala och östra delen av sjön och i lufthavet ovanför hittar jag hela 23 havsörnar totalt. Magnifikt!


Klicka på bilden här ovan och studera detaljerna.

Till vänster jagar fem havsörnar tätt ihop och gemensamt en ungsvan som försöker komma undan genom att dyka, vilket inte är så lätt för en svan. Centralt vid vaken står ytterligare två havsörnar och avvaktar liksom ytterligare två längre ut mot höger. Svanarna är hoppackade och trängda. De har små möjligheter att fly eftersom de behöver plats för en lång startsträcka för att kunna lyfta sina tunga kroppar.

Havsörnarna har alla trumf på hand och knölsvanarnas enda chans är att försöka undkomma i nattens mörker, om de då ännu har krafter kvar vill säga. Det är oerhört laddade och udda naturupplevelser som bjuds alla besökare vid Tåkern just nu, kanske på gränsen till makabra.

En timme senare räknar jag in ytterligare fem havsörnar i den västra delen av sjön, från höjderna vid Charlottenborg. Idag ser jag sammanlagt troligen minst 28 havsörnar således.

Just nu är det havsörnarnas dagar vid Tåkern.
Men det gäller att passa på!
.

11 januari - Återkoppling "Utterskit"

.

Faksimil ur Östgöta Correspondenten - reporter Jörgen Auer

Journalisten Jörgen Auer uppmärksammade skriveriet: "2012 börjar med en skithistoria" i min blogg den 1 januari, ringde mig och ställde fyra frågor.
Resultatet av detta blev ovanstående klickbara lilla artikel i Östgöta Correspondenten.

Jag gläder mig åt denna positiva respons men kan samtidigt meddela att det tyvärr varit dåligt med sådan från den person som levererade själva råvaran.


tisdag 10 januari 2012

10 januari - Foto av kungsörn?

.
Häromdagen såg jag åter kungsörn över Dags mosse. På väg söderut längs Omberg slängde jag ett öga österut över tallskogen och såg den sänka sig ner på ganska långt avstånd. Jag stannade och skickade iväg ett foto snabbt som attan innan fågeln skulle försvinna helt.
Resultatet blev som följer. Automatskärpan ställde in sig på grenen i förgrunden och allt som blev av örnen är den suddigt ljusbruna fläcken i himlen. Knappast en godkänd dokumentation men ni får tro mig på mitt ord.

lördag 7 januari 2012

7 januari - Också ett slags hemmamarker

.
Den har blivit även "min hemmamark", bygden inom triangeln Skultuna-Ramnäs-Västerfärnebo med de vida skogarna, småbruksinägorna och alla de små spännande sjöarna och vattendragen: Svartåsystemet med Gnien, Rörbosjön, Fläcksjön, Hällsjön, Frövisjön och Gussjön med flera.
I Brattheden i Ramnäs bodde min farmor och farfar när jag var liten, farfar var kamrer på bruket och från Skultuna kommer min fru Ulla.



Skiss från Ramnässkogen

Alltså har det blivit åtskilliga beök i området.
Jag har vandrat omkring här i många mil och kört med bil ännu fler. Men ändå saknar jag nog djupet i kunskapen, det ska erkännas. Det blir nämligen kvalitetsskillnad på tillfälliga besök och kontinuerlig bofasthet. Upplevelserna har blivit rapsodiska på något sätt.



En sparvuggla 1993

Jag har visserligen sett hökuggla och sparvuggla och hört slaguggla några gånger men var lappugglan, en av Sveriges sydligaste häckar, har jag aldrig tagit reda på, trots att jag vet att den finns på plats.



Ung havsörn vid Fläcksjön, 80-tal.

Tjädrar har jag sett många i skogarna, både speltokiga och flyktande, en gång med en kungsörn i hasorna. Orrarna var allmäna på 80-talet, satt i klasar i björkdungarna. Jag noterade tallbitar vid obsplatsen vid Frövisjön en höst och såg de första skäggmesarna i de på den tiden ännu oåtgärdade vassbältena där men varje gång i skogen har jag missat den tretåiga hackspetten som jag vet också finns.




Ängslador vid Fläcksjön, 80-tal.

En gång såg jag en glada vid Fläcksjön just som ortolansparven sjöng skönt medan jag räknade svarttärnorna och samtidigt spanade in i havsörnens bo från motsatta sjösidan men varg har jag förstås aldrig noterat, däremot ett lodjur en gång, som sprang över vägen mitt framför bilen vid Engelsberg.
Många av de här utflykterna har jag gjort tillsammans med svärfar Lars-Erik.
Det är över nu efter hans bortgång strax innan jul. Efter begravningen i helgen som gick behövde jag lite luft och lugn så jag satte mig i bilen tillsammans med dotter Karin för att köra den där rundan som så många gånger tidigare: Skultuna - Ramnäs -Fläcksjön - Skultuna, "vår runda".


Studie av ladusvalor vid Näs.

Ytterligare en anledning till utflykten var de artiklar om varg i området som jag tagit del av i bygdens morgontidning VLT. Två dagar i rad hade nämligen några gårdar mellan Svanå och Ramnäs, inte mer än en mil från Skultuna varit utsatta för vargattacker på sina hundar.
Mina minnen går till svärfars och mina ofta ganska animerade diskussioner för och emot detta vilda djur - svärfar som jägare och jag som " orealistisk naturromantiker" (som han menade) stod på var sin sida av barrikaderna.



Karin och jag lämnar bilen och går längs den gamla banvallen som skär genom en del av skogen. Vi spanar efter spår i snöslasket. En strategisk plats alldeles nära de senaste vargobservationerna.

Det finns sedan några år tillbaka ett etablerat vargrevir just inom den triangel som jag ovan har beskrivit. Det har beteckningen "Skultuna/Västerfärneboreviret" och i år har paret där fått fem valpar i kullen, detta är känt.
Sju vargar strövar alltså runt i skogen i "mina hemmamarker på bortaplan" och jag känner ett stort sug förstås efter att få känna en doft av detta; kanske innan det är försent eftersom trycket på skyddsjakt börjar bli stort från människor som bor och jagar där (suck!).



Många spår ser vi men inte av varg. Detta foto visar rävens nattliga gång.

Det har kommit blaskig nysnö under natten, vädret är grått och rått. Karin och jag spanar på var sin sida i vägkantens snösträng efter korsande spår men finner inget stort. Så är det förstås trots allt, som att leta efter en nål i en höstack.

Men jag anar närheten av det fria vilda och känner doften av spänning och laddning.
Detta är stort och viktigt för mig i framtiden och nu har jag fått ytterligare skäl att fortsätta strövtågen i denna bergslagsbygd och jag ska bära med mig minnet av svärfar Lars-Erik i varje nästa steg jag tar. Jag vill bära med mig ansvaret för en fortsättning.
.

torsdag 5 januari 2012

5 januari - En konstfundering

.
En akvarell från bokskogen på Omberg lämnar min ateljé idag för en resa mot Stockholm. Den har varit reserverad sedan i höstas men har fått hänga kvar in till det nya året.

Många undrar om jag inte tycker att det är vemodigt att lämna ifrån sig sina verk, men se, det tycker inte jag.
Helt ärligt kan jag säga att de faktiskt inte känns som mina längre från och med den dag som jag avslutat dem.
Därefter lever de sitt eget liv och jag vet att det livet kommer att bli skiftande och kanske spännande och åtminstone för några av dem också långvarigt och med råge överleva mitt eget. Sånt känns bara bra och det är en gåva att ha fått vara med på den resan.



Akvarellen höst i Ombergs bokskog från 2011 - 67 x 87 cm inklusive ram.
.

söndag 1 januari 2012

1 januari - 2012 börjar med en skithistoria

.
Det borde förstås ligga väldigt nära tillhands att tolka det hela som en otrevlig och illasinnad personlig provokation.

Innehållet i plastpåsen som ligger på ateljétrappan vid hemkomsten idag, efter nyårsfirandet hos Astrid och Bertil i Trånghalla på andra sidan Vättern, innehåller nämligen skit, bajs alltså; färska, ljusbrungula korvar av en godare cigarrs tjocklek, invirade i toalettpapper och inneslutna i en knuten vanlig handelsplastpåse från ICA.

Nu är ju emellertid mina intressen och referensramar troligen en aning annorlunda än de flestas och jag känner att min omgivning också utgår från detta förhållande, alltså tolkar jag det hela positivt, spännande och intressant. Jag mäter, synar och luktar och till slut lägger jag skiten på ett svart papper och fotograferar av det det hela innan rasket går ner i soptunnan.

Det finns inget meddelande i påsen, alltså öppnar jag min mejl för att se om där finns ett budskap i frågan. Men inte! Återstår att publicera projektet så här i min Naturliga dagbok såsom en annorlunda början på skriverierna året 2012.



Jag tror mig nämligen förstå att någon med välvilja har lagt påsen på trappan för att höra mina synpunkter om innehållet. Mitt svar till den personen blir som följer:

Ja, jag tror att det är en utter som har stått för fekalierna. De ser förvisso lite annorlunda ut, lite gulare än "normalt" och inte så håriga, beniga eller skaliga som utterskitar, men lukten tycker jag definitivt pekar mot utter och nu undrar jag bara om du kan höra av dig till mig och berätta mera om fyndet - var, när och hur.
.