lördag 30 november 2024

30 november - Ännu är det mer vår än vinter i luften

Ur led är tiden, sa hustrun i morse när hon drog upp rullgardinen. Och jag håller med. Ännu känns det som en underlig vår.

Sydvästvinden viner förbi husknuten och rutorna skallrar. Jag tror att det är runt fem grader varmt just nu när jag sitter i ateljén och skissar på en favorit i repris, en akvarell av sparvuggla.


Ungefär halvvägs i min nästa sparvuggleakvarell.

Jag har målat några sådana akvareller av vår minsta uggla genom åren, alltsedan jag såg min första för så där en sextiofem år sedan. Det var en upplevelse som följt mig genom livet och sen dess har det blivit ett antal möten ytterligare.

På väg till ateljén idag såg jag en daggmask krypa över den våta asfalten. Helt fel ute i årstid var den förstås och troligen tillspillogiven. Vilket hemskt ord förresten - till spillo given.

Observationen förtäljer att marken ännu är otjälad.



fredag 29 november 2024

29 november - Flyktinghjälp

Inför kommande julöppet måste jag börja städa. Det har varit eftersatt länge nog som det mesta under nästan två år och jag kan snart inte skylla på min fot längre. Jag körde iväg ett par sopsäckar osorterat papper och några olästa tidskrifter häromdagen och hittade då även detta blad.


Kanske att jag skulle rama in det här fina pappret!

Det gör mig stolt faktiskt, att jag har bidragit med månatliga pengar till UNHCR, FN:s flyktingorgan. Framför allt i tider som dessa, när allt fler talar högljutt om flyktingproblem och då avser att det är vi i Sverige som har problem; inte flyktingarna själva. 

Ack! vilken märklig omsvängning har inte skett i vårt land under en femårstid blott. Det öppna hjärtats politik har hamnat i skamtunnan och nu tävlar de flesta om att alltmer strypa utsatta människors möjligheter att leva och överleva.

Knappast på bästsäljarlistan längre.

Men se då vill jag slå ett slag för just den här möjligheten att stödja. UNHCR hjälper nämligen oftast människor på plats, i flyktingläger nära hemlandet eller i angränsande länder. Detta borde väl vara något för alla att ställa upp på, även för dem som politiskt hör hemma i ett annat landskap än mitt. 

Kom igen! Klicka på länken: UNHCR


tisdag 26 november 2024

Inbjudan till Julklappslördag

Lördagen den 14 december öppnar Ateljé Gebbe för besökare mellan kl. 10 - 14.

Ödeshögs lokala näringsliv bjuder in till en gemensam julklappslördag. Här finns sammantaget mycket att både se, uppleva och handla. Även olika aktiviteter för barn och vuxna finns att tillgå!

Det är inte var dag som jag är med i dylika sammanhang, men den här gången öppnar även jag min verkstad för publiken. Senast det begav sig var vid Konstrundan i våras, så passa på! 

Har vi tur blommar ännu både min vackra kamelia och min strimamaryllis. Håll tummarna för det.

Kamelian blommar. 

Strimamaryllisen likaså.


Vad bjuder jag på?


En unik ateljémiljö ...

1. Jag har "återanvänt" ett antal egna, sen tidigare slutsålda litografier, som jag presenterar omramade och fräscha i mycket begränsat antal.

2. Jag har ett litet antal nya, inramade akvareller samt ett par oljemålningar från i våras till salu. Dessutom, som alltid, småskisser i enkla ramar eller paspartouer.


3. Brickan "Rödhake" säljer jag under dagen till reducerat pris.

4. Jag har köpt på mig hela det kvarvarande lagret av muggen "Knölsvan" som jag nu kan sälja till ett mycket fördelaktigt pris.

5. Mängder av kort, med och utan text, med och utan kuvert finns i butiken. Goa priser som alltid!

6. Inte minst - jag bjuder på glögg och pepparkaka!

Varmt Välkomna! 


måndag 25 november 2024

25 november - Kanske måste jag trippelsovla

Så försvinner vintervädret i ett tjafs och nafs! Stormen "Bert" drar in med buller och bång så att fönstren bågnar och husväggen knakar. Trädgårdsmöblerna utanför köksfönstret, som vi brukar ha kvar för soliga dagar hela vintern igenom, har vält huller om buller. Trist och surt!

Jag har tagit en handfull skogsmöss av arten "större" i garage och förråd men en finns kvar. Den har bosatt sig i väggen under värmeelementet i garaget och dit släpar den allt den hittar av solrosfrön, pappersbitar, kartong, glasfiberull, pennor och penslar och till och med skruv och mutter. 

Jag har laddat fem fällor och ställt en alldeles bredvid lyan gillrad med norsk ost. Men kanske den inte gillar norsk ost. Kanske ska det vara "Västerbotten" av bästa kvalitet, så där som vännen Lars agnar eller till och med att jag måste trippelsovla med ost, kaviar och russin som Sverker gör. Hur som, så verkar den bry sig föga. Den bara petar undan fällan då och då, inte bara den förresten utan alla fem medan agnet hårdnar och tappar smaken.

Hittills har skogsmusen klarat sig. Men snart tappar jag nog tålamodet och sätter in en jakt på allvar. Då du musen!


fredag 22 november 2024

22 november - Elegi över en vän.

Åter ställd inför livets gåta och därmed dödens, försöker jag förstå vad som har skett. Under en långsam bilfärd längs Omberg i solnedgång.

- Det är slut nu Gebbe, sa min vän Sven igår kväll, när jag klev in genom svängdörren och mötte hans blick tvärs över sjukhusrummet, fyllt av sladdar, sköterskor, pumpande rör, plasthandskar och mätapparater. Mest av en slump, men kanske ändå inte blev det så, att jag faktiskt var där just i tid.

Han sa det med svag röst och utan sentimentalitet, så typisk för honom, lugnt och nästan kallt konstaterande. Så var det alltid med Sven, att känslor oftast stod i bakgrund för det vetenskapliga. Han kunde mycket om allt detta, som omtyckt biologilärare, också till mina döttrar i Mjölby gymnasium, fågelskådare och entomolog.

Framför allt entomologin kom att ta nästan all hans uppmärksamhet. Han blev en välkänd expert på skalbaggar och var en av få i landet som omedelbart kunde artbestämma de flesta "nästan från utsidan". Kortvingar blev hans främsta specialitet och med detta i bagaget arbetade han åren efter pensionen i uppdrag från kommuner och länsstyrelser över hela vårt avlånga land, inför naturreservatsbildningar och naturskydd. Där blev hans insats extra mycket värd.


Entomologen Sven Lennartsson. Det här är blanksvart trämyra, informerade han mig under en promenad längs Svartån en vårdag i april 2014. Känn hur den doftar citron! 

Jag är stolt och ärad över att ha fått lära känna Sven som en god och pålitlig vän, att ha fått ta del av hans funderingar och kunskaper, att ha fått ha roligt tillsammans med honom och att få del av hans sista timmar i livet.

Vi talade om livet, om allt det som betyder något. Han andades tungt och grunt från sjukbäddens stök och bök, fick ofta hämta andan och ansträngde sig stort att ge mig del av sin dyrbara tid. Han visade tydligt att min närvaro var viktig genom att hårt krama min hand. Jag klappade hans svettiga panna.

Med högtalarfunktionen på kontaktades "Olof i Kalmar" varmed hela kedjan av tidigare avtalad överföring och förvaltning sattes igång. Så ska Svens stora insektssamling komma att räddas för eftervärlden. En suck av lättnad. 

- Tack, säger Sven!

- Didrik, min son, kommer snart. Jag har just kontaktat honom, säger Sven. Han ordnar att även de andra av mina närmaste  kommer så fort de kan. Det är ju bråttom och jag orkar inte.

- Vill du att jag ska ringa till Janne då? frågar jag Sven som nickar.

- När Didrik och Janne kommer lämnar jag dig, säger jag till Sven. Vi blir för många i rummet och det blir bara stökigt och oroligt med så mycket folk. Men jag finns med dig hela tiden i mina tankar och du vet att jag vet att vi ses igen Sven även om du inte är den som tror på sånt. 

Han ger mig bara ett underfundigt, snett leende och en varm men gäckande blick i ögonvrån. Hans ögon följer mig hela vägen ut, även utanför dörren och hela vägen hem.

...

Idag har sonen Didrik ringt och berättat om Svens sista timmar i livet. Natten blev lugn och min vän Sven somnade stillsamt in på förmiddagen idag den 22 november.

Jag färdas i bilen på berget och begrundar djupt det som har skett och som jag så tacksamt och med sorglig vördnad har fått vara med om. Allt känns som ett privilegium. Så märkligt! 

Kan man berätta om något så personligt som detta i en blogg. Är det rätt, är det värdigt nog? tänker jag. Vad skulle Sven ha sagt?

Kan du ta del av detta jag nu skriver, tänker jag i min naiva fantasi och sorg. Ge mig ett tecken Sven!

Jo, jag provar. Det här skulle nog Sven ha läst och gillat.


onsdag 20 november 2024

20 november - Med första snön blommar åter min strimamaryllis.

Det var utlovat ett möjligt snökaos till idag, men det kom alldeles av sig och drog förbi söder om landet och försvann upp i en båge mot Östersjön. Istället kom Norrlandskusten att drabbas av "snösmockan". 

Alltid denna hysteri numera med den första snön. När jag var barn snöade det bara, alldeles naturligt och självklart. Det var inget alls att oroas över möjligen yvas då längtan var stor.

I Ödeshög kom idag endast lätt kornsnö och gav marken ett tunt lager av vitt puder. Samtidigt slog min strimamaryllis ut sina första klockor. 

Strimamaryllisens sköna klocka.

Jag planterade om den i våras eftersom den till slut tätnade så att den sprängde den gamla keramikkrukan. Jag delade lökarna och satte dem tätt i ny jord och oroade mig över fortsättningen. Oändligt långsamt stack nya blad upp efter någon månad. Fler och fler. Det var lycka!


Strimamaryllis i mitt ateljéfönster.

Så häromveckan skedde undret; en ny stängel var på väg upp och idag, lagom till snön, slog de första två klockorna ut vackert mot det vita pudret utanför ateljéfönstret. 


onsdag 13 november 2024

13 november - Den gäckande illern

Mycket trist är det, att jag har sett betydligt fler döda än levande och länge trodde jag att mårddjuret iller bara fanns i sydligaste Sverige, i Skåne och Halland med omnejd. Jag lutade mig därvid mot gammal facklitteratur som angav att arten saknades från Mellansverige och norröver. 

Iller, akvarell målad idag, 13 november 2024.

Hoppas att ni tål den otäcka bilden som följer. Det är en avskyvärd kontrast till bilden ovan. 

Trafikdödad iller i skogsbygden söder om Ödeshög i september 2012.

Karin i Sjöstorp vid Ödeshög var den person som handfast fick mig att inse att arten även fanns i Ombergsbygd, då hon, trots mina tidigare tvivel, visade upp en död iller i en hink.

- Den har jag tagit i en fälla i trädgården, sa hon, och det är den som har tagit mina ankor trots att du hävdade motsatsen. 

Där fick jag på skallen så det sved! 

Detta var många år sedan och idag vet jag bättre eftersom jag genom åren själv har sett åtminstone ytterligare fem trafikdödade illrar.


Levande iller observerad vid Stora Åby, Ödeshög den 17 november 2014.

Bland dessa lik har jag ändå noterat ett levande och lyckligt djur. Skönt! Det mötte jag vid Stora Åby kyrka när jag kom i bil om natten. Illern sprang i billjuset vid vägrenen och jag såg den ganska väl trots mörkret och jag gjorde en skiss direkt tillbaka i ateljén.

Trafikdödad iller, Hulje, Mjölby den 13 november 2024.

Idag var det dags igen. En nydöd iller låg vid vägkanten på gamla vägen mellan Mjölby och Hogstad, nära Hulje. Trafiken hade skördat ännu ett offer, som dessbättre ändå slapp lida eftersom huvudet var krossat. Det var ett vackert exemplar som jag dokumenterade med kameran innan jag lade det åt sidan för kråkor och ormvråk. Det blir rapport till Artportalen i eftermiddag.

Nästa gång vill jag se en levande iller igen, tack!


tisdag 12 november 2024

12 november - Min kamelia blommar

Så är det dags för höstens stora händelse i ateljén. Min kamelia blommar i år igen. Dubbla, rosenröda blommor lyser upp mitt mörker.

Kamelia.

Trädet fick komma in för en månad sedan efter en sommar utomhus hemma. På så sätt fick det lust och tid för mognad och prunkande skönhet.

Kamelia.

måndag 11 november 2024

11 november - "Nattens änglar"

Förr i tiden då jag var ung kunde jag höra rödvingetrastens lockläte. Det var en spetsigt vibrerande "i"-ton, i ornitologernas bibel - Fågelguiden beskriven som, "ett sugande och aningen strävt "styyyf". Ja, ja. Jag håller med min gamle vän Frank om det där med att via bokstäver försöka tonsätta fåglars läten har mycket i övrigt att önska och jag har förresten en annan, egen stavning, så det så.

Men då, i höstnattens mörker när himlen var låg, strålade trastarnas flyktläten ner över bygden. Och jag var ofta ute och lyssnade i månadsskiftet oktober-november efter taltrastarnas "tick" och rödvingetrastarnas "sriii". Spänningen var tät och mystisk. Man såg ju inget av skådespelet och ändå. Hur många var de? Hur nära mig var de? Hur tätt flög de, och hur långt? Hur kunde de hitta där i diset eller under stjärnhimlen.

Jag skrev ett litet kåseri "Nattens änglar" i Corren, kanske 1970, illustrerad med en nästan svart tuschteckning av en flygande rödvingetrast och fick en varm reaktion från läsekretsen. Alldeles nyss letade jag igenom några klippalbum från den tiden, men återfann till min besvikelse inte artikeln och jag som tänkt mig den som inledning på dagens skriveri.

Rödvingetrast. 

Det jag vill komma fram till är att allt är förändrat. Jag hör varken taltrastar eller rödvingetrastar numera. Det är tyst i nattmörkret och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att fåglarna är spårlöst borta. Men det finns alltid två sidor av sanningen och det är förstås den andra som gäller i det här sammanhanget.

Trots allt kan man ändå tala om en viss reell förändring genom åren. Arten fanns tidigare inte som häckfågel i Östergötland, utan var en äkta norrlandsfågel. 1963 gjorde vännen Göran och jag en mopedoddysee (svårläst) till Öland och Gotland. Vid övernattning i tält på Lina myr vaknade vi till iskall frost och rödvingetrastars sång och fick därmed lära oss att just Gotland var undantaget i utbredningsområdet.

Från mitten av 1960-talet erövrade emellertid rödvingetrasten även Sydsverige och blev en allmänt häckande art i lite sumpiga blandskogar. Deras skallrande varningsläten hörde man nästan överallt under några decennier framöver. Men lika plötsligt som detta hände har de numera nästan helt försvunnit igen, dragit sig tillbaka till Norrlands skogar där de en gång kom från. 

Men det är förstås inte av den anledningen jag inte längre hör rödvingetrastar flyga söderut i höstnattens mörker. 

Jag känner vemod över tider som flytt.

Tillägg 12 november. Jag har efter ett dygns vila insett att den pinnsmala tarsen jag fick till ovan inte passade en trast, så den blev nyss korrigerad. Rödvingen har härmed fått trastben som heter duga.


torsdag 7 november 2024

6 november - Det mörknar i världen

 

     Även i det allra mörkaste måste vi söka ljuset,

     låta det sippra in genom den minsta av revor

     och aldrig ge upp hoppet.

     Så förlorar vi inte.


onsdag 6 november 2024

6 november - Besök i Ronda

Efter kålpudding och GustavIIAdolf-bakelse idag är jag nu tillbaka i ateljén ett par timmar för att berätta om vårt besök i den gamla bergsstaden Ronda i Andalusien i Spanien.

Det var den 30 oktober. Vi hade hyrt bil för två dagar och for upp i bergen rakt norrut från hotellet i Marbella. Vi hade enligt mitt förslag laddat med tröja och jacka eftersom vi skulle upp på tvåtusen meters höjd över bergen för att komma dit, men det var helt onödigt skulle det visa sig. Solen sken från knallblå himmel och det var faktiskt varmare här upp än nere vid havet. Bergen lagrade sig på varandra i luftperspektiv och sommaren var helt underbar, långt in i oktober.

Vägen upp slingrade rejält. Det gällde att hålla sig på sin kant, innanför mittlinjen, ty hela tiden mötte vi eller blev omkörda av gula, gröna, blå och röda ettriga motorcyklar framförda i rasande fart av lika ettriga och färggranna unga män och några kvinnor, som hade lekstuga både upp och ner. Det var söndagsledigt ju och fiket högst däruppe i passet lockade både dem och oss till en rofylld stund. 

Men varenda passerande hoj kommenterades livligt och "artbestämdes".

Vi parkerade i parkeringshus och vandrade, fikade och lunchade på den långa kakelklädda gågatan ner längs staden. Turister fanns det gott om förstås, liksom vi, men där fanns också många Rondabor; finklädda medelålders och äldre strosande lugnt par om par blandat med barn och ungdomar. Jag noterade att jag, med min ringa längd, plötsligt blev av en reslig sort. Bergsbefolkning, tänkte jag, krumbenta, satta och kortväxta. Sickna fördomar att skämmas för!


Cafe latte och glass på ströget.


Utsikt mot öster från "nya bron" i Ronda, akvarell Gebbe Björkman.

Ronda, ett måsteobjekt för alla Sydspanienresenärer, hade undgått oss tidigare och var nu definitiv ett målobjekt. En fornstad, "modernt" grundad av Julius Ceasar, men bebodd redan för så där tettiotusen år sedan av grottboende Cro Magnonfolk, och senare av både Kelter och Fenicier. Platsen är mycket speciell genom sitt dramatiska läge och djupa schakt. Lättförsvarad och svårintaglig.


Staden är delad av en magnifik, 120 meter djup ravin, som skapats av floden Tajo. Över den går tre broar, arkadbyggda av rosabrunt tegel och sten. 

Jag fascinerades av den dramatiska utsikten vid bron men blev minst lika fängslad av alla alpkråkor som höll till där. Minst fyrtio fåglar fanns i ravinen vid den "nya bron". De flög runt, eller snarare seglade mest, på styva vingar med spretande handpennor; glänsande i kolsvart metallyster, röd "spovnäbb" och röda fötter. Helt tyngdlösa tycktes de vara i ravinens uppåtstigande varmluft, knappt en vingslag behövdes. 

Studie av alpkråkor vid Ronda.

En nästan dold och minimal öppning till andra sidan av bron lockade till häftiga huvuddyk och "följa-John-beteende". Uppvisningen följdes med jämna intervall av vila i fönsternischerna på omgivande vita husgavlar, där paren plockade på varandra och "sjöng" lätt med sitt klangfullt vibrerande kraxläte.

Hemfärden från Ronda tog vi i lugnt tempo, stannade så ofta vi kunde. 

Av djurliv noterades en hjort, mindre än kronhjort,  möjligen dovhjort eller inplanterad sikahjort. Fågellivet var sparsmakat, höstligt avskalat. Jag noterade sjungande rödhakar och såg en flyktig dunboll med lång stjärt passera över bilen.

Det var en provencesångare som passerade.

Pilgrimsfalk passerade över oss när vi åt lunch i staden och runt om över bergstopparna hängde skruvar av gåsgamar. I en av dem såg jag en gammal smutsgam, vilket höjde stämningen rejält.

Smutsgam.

Sist men inte minst den vackra tjurfäktningsarenan, som man med berättigande kan ha diverse åsikter om. Jag menar innehållet!

Tack Ronda! Möjligen ses vi igen.


måndag 4 november 2024

3 november - Kjell Antonsson i naturum Tåkern

Igår tog vi oss, Ulla, Lars och jag, ner till naturum Tåkern för en spännande föreläsning av biologen Kjell Antonsson. Ämnet var utmanande: "Tåkern - Östergötlands artrikaste lokal?"


Ulla tog kortet på Lars och mig genom strandskogen ner mot naturum Tåkern.

Kjell tog emellertid loven av rubriken det första han gjorde, genom att per samlat resultat i Artportalen utse Omberg till Östergötlands etta, Linköpings "älsklingslokal" Tinnerö på andra och Tåkern som trea, fast med god potential att ta sig uppåt i listan. Sammanslaget skulle Omberg-Tåkern komma högt uppe även i Sverigelistan.

Det blev ett stundtals Antonssonskt humoristiskt, intressant och sprängfyllt kåserande samt förkunnande om arter, listor, historia och dokumentation under, hur blev det ?, nästan två timmar, tror jag. Naturum bjöd även på kaffe. 


Kjell Antonsson i berättartagen.

Sakinnehållet i föreläsningen ger jag mig inte in på här. Det får bli i ett annat sammanhang. Vad jag däremot vill framhålla är att Kjell flera gånger återkom till att inventeringen av leddjursfaunan, d v s insekter och spindlar samt mollusker m m borde prioriteras mycket bättre än idag. Fåglar och växter har vi god kunskap om men när vi kommer till det småttiga i naturen lyser ännu mycket vitt.

Det hela blev en generös, d v s gratis, och trevlig avslutning på naturum Tåkerns säsong 2024. Tack för i år!


fredag 1 november 2024

1 november - Reaktioner efter ett ingrepp vid Naturum Tåkern

Notera att jag har gjort ett senare tillägg längst ner i artikeln. Ett viktigt tillrättaläggande. (2 /11 - Gebbe Björkman)

 Jag hann bara precis hem för att hinna ta del av flera arga kommentarer på nätet, röster av indignation och förtvivlan. De kom från aktiva medlemmar i den ideella föreningen Tåkerns fältstation, vilka kände sig överkörda. Återigen! Den här gången genom ett överraskande och fult ingrepp vid Naturums fågeltorn rakt över fältstationens plats för standardiserad ringmärkning.


Tåkerns pionjärer. Foto - Christer Elderud, 1972

Redan för tio år sedan när fältstationens nav, det gamla handbyggda fågeltornet vid Glänås vid Tåkern revs för att ersättas av ett flott nybyggt naturum Tåkern kom utlovade förpliktelser på skam. Vi skulle få en egen, för vår verksamhet anpassad lokal i bygget, en plats där vi kunde fortsätta vår verksamhet med fältstudier och ringmärkning, var det sagt. Den skulle ligga i "annexet". Ingen diskuterade emellertid med oss om själva utformningen. (Och där kan man väl säga att vi begick ett stort misstag. Vi skulle ha varit mera drivande istället för att enbart lita på givna löften).


När bygget var klart fanns en lokal där, såsom utlovats, men den var långt ifrån anpassad efter våra speciella behov och kom därför att bli endast mycket lite utnyttjad av fältstationen; mest för  medlemsmöten och dylikt. 

Fortsättningsvis kändes det som att allt erbjöds mera som på nåder. Inte ens att sälja våfflor, när publik ringmärkning ägde rum vid olika events, gick att genomföra. Samarbetet började tyvärr alltmer att halta på många sätt, till vår stor besvikelse.  


Jag åkte ner i förrgår för att med egna ögon besikta det nya ganska brutala ingrepp som skett. En bred vall av sten och grus ledde från tornet ut genom vassen över vattnet bort mot de häckningsholmar som var anlagda för skrattmåsar, tärnor och änder; ett fult och onödigt stort bygge, enligt min mening, bara för att kunna installera den nya pegel som beställts.

Åtgärder i natur, vet jag nu av lång livserfarenhet, läker ofta fortare än man kan tro, men den här vallen av krossten och grus, kommer nog att bli svårare för naturen att ta hand om även på sikt.


Mitt i bedrövelsen ändå något positiv. Vid bryggan har en efterlängtad resning skett.

Men värst av allt är att anläggningen nu helt har spolierat den ringmärkningsplats genom vass och buskar som Fältstationen använder sig av. Här sker standardiserad ringmärkning och även publik ringmärkning för Naturums besökare. 

Hur kunde detta få ske, så oannonserat och oförberett. På vilket sätt är naturum Tåkern inblandat? Hur mycket visste länsstyrelsen i Östergötland? Varför skedde ingen samverkan med Tåkerns fältstation. Frågorna är många men hittills saknas svar.

Nu är det läge för en ordentlig utredning. Tåkerns fältstation vill ha räfst och rättarting i ärendet. Utan föreningen och dess genomgripande vetenskapliga verksamhet allt sedan starten år 1963 hade säkerligen naturum Tåkern aldrig blivit av eller ens varit påtänkt. Vi måste ha respekt för historien.

Gebbe Björkman, sedan starten och fortfarande, medlem i Tåkerns fältstation.

Tillägg den 2 november:

I frustration och ilska slog jag måhända alltför brett omkring mig i inlägget ovan. Nu har det klarlagts hur det olyckliga beslutet tagits. Adam Bergner, Tåkerns fältstation, har följt upp ärendet och svarar så här:

"Det är Tåkerns regleringsföretag som har installerat en ny pegel för vattenståndsmätning i sjön efter krav från SMHI. Det finns en vattendom från Mark-och miljödomstolen som ger dem rätt att uppföra pegeln. Tyvärr verkar inte domen ha följts då pegeln är placerad en bit från den plats som anges i domen och domen nämner inget om en väg ut till intagsbrunnen, vilken olyckligtvis anlagts just utanför tornet och bredvid ringmärkningsplatsen. I domstolsförhandlingen menade Länsstyrelsen att åtgärden inte krävde dispens eller tillstånd utifrån naturreservatets föreskrifter. Domstolen godkände därför allt utan invändningar."

Så kan det gå när man inte fullgör ett uppdrag ordentligt. Jag tror att Tåkerns regleringsföretag bär ett stort ansvar för att det till slut blev så fel som det blev i praktiken, eventuellt genom okunskap och nonchalans.

Med detta ber jag också om ursäkt för att det kan ha uppfattats att jag utsett naturum Tåkern som en bov i dramat.

Nu återstår att åtgärda och återställa så gott det går och jag hoppas att Länsstyrelsen följer upp detta med ackuratess.