22 november - Elegi över en vän.

Åter ställd inför livets gåta och därmed dödens, försöker jag förstå vad som har skett. Under en långsam bilfärd längs Omberg i solnedgång.

- Det är slut nu Gebbe, sa min vän Sven igår kväll, när jag klev in genom svängdörren och mötte hans blick tvärs över sjukhusrummet, fyllt av sladdar, sköterskor, pumpande rör, plasthandskar och mätapparater. Mest av en slump, men kanske ändå inte blev det så, att jag faktiskt var där just i tid.

Han sa det med svag röst och utan sentimentalitet, så typisk för honom, lugnt och nästan kallt konstaterande. Så var det alltid med Sven, att känslor oftast stod i bakgrund för det vetenskapliga. Han kunde mycket om allt detta, som omtyckt biologilärare, också till mina döttrar i Mjölby gymnasium, fågelskådare och entomolog.

Framför allt entomologin kom att ta nästan all hans uppmärksamhet. Han blev en välkänd expert på skalbaggar och var en av få i landet som omedelbart kunde artbestämma de flesta "nästan från utsidan". Kortvingar blev hans främsta specialitet och med detta i bagaget arbetade han åren efter pensionen i uppdrag från kommuner och länsstyrelser över hela vårt avlånga land, inför naturreservatsbildningar och naturskydd. Där blev hans insats extra mycket värd.

Entomologen Sven Lennartsson. Det här är blanksvart trämyra, informerade han mig under en promenad längs Svartån en vårdag i april 2014. Känn hur den doftar citron! 

Jag är stolt och ärad över att ha fått lära känna Sven som en god och pålitlig vän, att ha fått ta del av hans funderingar och kunskaper, att ha fått ha roligt tillsammans med honom och att få del av hans sista timmar i livet.

Vi talade om livet, om allt det som betyder något. Han andades tungt och grunt från sjukbäddens stök och bök, fick ofta hämta andan och ansträngde sig stort att ge mig del av sin dyrbara tid. Han visade tydligt att min närvaro var viktig genom att hårt krama min hand. Jag klappade hans svettiga panna.

Med högtalarfunktionen på kontaktades "Olof i Kalmar" varmed hela kedjan av tidigare avtalad överföring och förvaltning sattes igång. Så ska Svens stora insektssamling komma att räddas för eftervärlden. En suck av lättnad. 

- Tack, säger Sven!

- Didrik, min son, kommer snart. Jag har just kontaktat honom, säger Sven. Han ordnar att även de andra av mina närmaste  kommer så fort de kan. Det är ju bråttom och jag orkar inte.

- Vill du att jag ska ringa till Janne då? frågar jag Sven som nickar.

- När Didrik och Janne kommer lämnar jag dig, säger jag till Sven. Vi blir för många i rummet och det blir bara stökigt och oroligt med så mycket folk. Men jag finns med dig hela tiden i mina tankar och du vet att jag vet att vi ses igen Sven även om du inte är den som tror på sånt. 

Han ger mig bara ett underfundigt, snett leende och en varm men gäckande blick i ögonvrån. Hans ögon följer mig hela vägen ut, även utanför dörren och hela vägen hem.

...

Idag har sonen Didrik ringt och berättat om Svens sista timmar i livet. Natten blev lugn och min vän Sven somnade stillsamt in på förmiddagen idag den 22 november.

Jag färdas i bilen på berget och begrundar djupt det som har skett och som jag så tacksamt och med sorglig vördnad har fått vara med om. Allt känns som ett privilegium. Så märkligt! 

Kan man berätta om något så personligt som detta i en blogg. Är det rätt, är det värdigt nog? tänker jag. Vad skulle Sven ha sagt?

Kan du ta del av detta jag nu skriver, tänker jag i min naiva fantasi och sorg. Ge mig ett tecken Sven!

Jo, jag provar. Det här skulle nog Sven ha läst och gillat.