onsdag 29 maj 2019

29 maj - Konstrundan 2019

.
Imorgon, torsdag den 30 maj börjar Omkulturs konstrunda 2019 och varar under fyra dagar fram t o m den 2 juni.
Det är i ordning vår 19 konstrunda - en av de kvalitativt bästa - säger våra besökare, som troget återkommer år efter år.
Har du inte varit här ännu så hoppas jag att du får tid och lust i år.

Speciellt välkommen är du naturligtvis till min plats, nr 9: Ateljé Gebbe, där mängder med konstverk och nyheter kommer att presenteras.

Nu är det färdighängt, klappat och klart och familjen Björkman hälsar dig välkommen!








Allt du behöver veta finner du under länken nedan:

Länk till Omkulturs konstrunda

måndag 27 maj 2019

27 maj - Lite smått

.
Vi skördar rädisor allt vi förmår; rackarns så mycket det blir på en gång av en enda liten påse frön. Utan beska men mycket smakrika och krispigt saftiga är de som bäst bara en kort tid och den infaller just nu, innan det blir för varmt igen, hoppas jag.



Nyskördade egna rädisor är smaskens.

Regnen och svalkan har alltså rått en tid nu och summerar jag nederbördsmängden den senaste månaden hamnar den ungefär på 35 mm. Det är bra det och nu är allt saftigt grönt i naturen igen.

Efter gräsklippningen häromdagen gick jag bort till äppleträden för att kolla upp min tvååriga mistelplanta. Den börjar skjuta nya skott och blad och ser ut att trivas.



Vinterns sådd av mistelbär i mina äppelträd har börjat gro.

Samtidigt undersökte jag hur det gått för den senaste sådden av mistelbär; den som gjordes med ett tjugotal frusna bär från Västerås i vintras. Därvid upptäckte jag ytterligare en liten planta från tidigare, en väl dold ett-åring i en grenklyka. Det tar sig!



En ett-årig mistelplanta.

Det kommer att bli ett riktigt mistelparadis i Björkmans trädgård i Ödeshög i framtiden, det kan jag utlova! Sammanlagt har jag nog "planterat" ett femtiotal frön och det kan väl vara bra att känna till ursprunget till denna lokalt uppkomna massförekomst.

När jag nu ändå berättar om smått, kan jag väl också passa på att presentera den minimala notis jag fann i morgontidningen från i lördags, om ett besök i min ateljé.



Det sker hela tiden att jag får mer eller mindre välplanerade besök. Den här gången anlände en buss med 50 pensionärer från Askebyområdet, öster om Linköping. De förlade en heldag i bygden och det var mycket trevligt att få ta hand om alla dessa intresserade människor. 
Bra var det också att allt i god tid var förberett och ordnat. 
Så ska det gå till!

söndag 26 maj 2019

26 maj - Naturreservat till salu

.
Det blir nog inte många chanser att kunna köpa ett färdigt naturreservat under en livstid, men nu finns möjlighet för den som känner sig hågad och intresserad.
Det är min gode vän Christer Wiking och hans hustru Birthe som efter fyrtio år i bygden har beslutat sig för att sälja sitt paradis och flytta till Örebro

Christer och Birthe satt en gång som turister och skådade ut över Vättern från Omberg, så som så många har gjort och överraskade sig själva med att ändra sina tänkta bosättningsplaner och istället köpa en fastighet i den vackra Vätterbygden i västra Östergötland.

De lyckades under en tuff auktion, med en begränsad slant på fickan, komma över en liten skogsfastighet söder om Ödeshög, Siggeryd, i det vackra landskapet mellan slätt och skog, så rikt på natur och arter. Christer satte omedelbart igång med naturförenligt arbete, som den skogsbiologiskt utbildade person han är, samt biodling och fårskötsel. Ett nytt hus byggdes även omsider.
Tillsammans med grannen, tillika vår gemensamme men numera bortgångne vän Åke Lidegran, skapades skogsbeten och ängar, bland annat den fina Gumby äng, som jag tidigare har berättat om här i min blogg. (Sök på Gumby äng i formuläret till höger nedan)



Ett positivt reservatsbeslut har anlänt och Christer bjuder på tårta.

Så småningom började planerna på att skapa ett naturreservat, byggt på gammal skogsbeteskultur, ta form i Christers huvud och efter fjorton års arbete med detta, kontakter med länsstyrelser, blanketter, vandringar/sittningar och övrig ibland stram byråkrati kom ett positivt beslut förra året. Då blev det tårtkalas.

Reservatet kommer att invigas under året och därmed har Christer avslutat sitt livsverk i den här bygden och drar vidare i livet och lämnar samtidigt oss vänner i saknad.

Jag skrev om ett besök i underbart vackra Siggeryd i min blogg för några år sedan och här finns länken till denna berättelse.

länk till reportage om Siggeryd.

Är du intresserad av att bli husägare, markägare samt reservatsägare finns alltså chansen att bjuda nu.

Siggeryd Hemnet. 

onsdag 22 maj 2019

22 maj - Tistelfjäril i fokus (och lite till)

.
Under besök på norra Cypern i februari noterade jag några tistelfjärilar, vilket är helt normalt för området den årstiden.



Tistelfjäril på dödslilja, Cypern februari 2019.

Bara en vecka efter hemkomsten rapporterades från just Cypern en begynnande mäktig invasion av tistelfjärilar som sträckte in över havet från sydost, Mellanöstern och Afrika.

Idag vid lunch sitter vi ute på altanen, Ulla och jag, och äter ungspankaka med lingonsylt, stekt haloumiliknande arabiskt ost och färskplockade rädisor från trädgårdslandet. 

Plötlsigt händer det. Den varma sydvinden är som en blåslampa i nacken och i den kommer den första tistelfjärilen farande i hiskilig fart över våra huvuden, sen kommer den ena efter den andra och snart är luften "full" av nordsträckande tistelfjärilar och en knapp timme senare har jag räknat in många hundra.



Fjärilarna befinner sig i en subtropisk varmluftsvåg som plöjer norrut över landet. Det är en mäktig invasion. Troligen en av de mest intensiva man kan uppleva och den går mot norr med en hastighet av 20 km/h.

Tistelfjärilen "härstammar" från norra Afrika där den har sin s k refug - det område arten "återvänder" till och har som sitt säkraste hemområde och som grund för hela populationen.
Normalt sträcker arten ut härifrån i begränsad omfattning varje år och når då oftast endast de södra delarna av Europa. 
Under vissa lyckosamma år med goda betingelser i hemområdet sker en stor reproduktion varvid mängder av fjärilar sträcker iväg norrut över hav och land. Dessa år når tistelfjärilarna så småningom även till Sverige och kan som nu ses i stor omfattning.



Tistelfjärilen som jag målade den till min stora fjärilsplanch.

Nu har den stora invasionen som jag såg allra första början av på Cypern i februari med råge nått ända hit. Rapporterna börjar dugga in i artportalen och i nätverk för fjärilsobservationer. Det tycks bli ett gott år för tistelfjäril 2019.

Länge trodde man att de tistelfjärilar som nådde till våra nordliga breddgrader var "tillspillogivna, att de visserligen fick fram en ny generation på plats här, men att alla dog ut med vinterns ankomst.
Men senare studier tycks bekräfta att arten faktiskt är en riktig flyttfjäril, precis som den berömda monarkfjärilen i Amerika och motsvarande flyttfågelarter; att den faktiskt genomför ett betydande retursträck tillbaka mot söder under hösten. 
Fantastisk prestation av en fjäril!

Lite till:



Lindsvärmare, foto av Ann-Charlotte Fokine.

Min vän Ann-Charlotte Fokine fotograferade hemma en fjäril häromdagen som hon undrade över.
Det är en lindsvärmare, har jag svarat. De flesta svärmare är mest nattaktiva och kan likt kolibrier hovra framför doftande blommor för att suga nektar och därmed hjälpa till med pollinering, vilket blommorna har bäddat för och är beroende av, en vacker s k symbios alltså.

Lindsvärmaren kan påträffas i södra Sverige upp till "Norrlandsterrängen" och är en art jag själv aldrig mig veterligen har sett, vilket jag förstås verkligen skulle vilja hoppas på
Grattis till Ann-Charlotte!



Vad är detta för djur, frågade Kerstin Grönvall idag.

Det är en kastanjeborre svarar jag. En tvillingart till den där som i visan "kröp in under blusen" - ollonborren.


Tillägg senare på eftermiddagen:

Efter middagens värmemaximum på ca 25 grader mörknar horisonten mot sydväst, temperaturen faller och åskan börjar mullra på avstånd. Värmeböljan är nog över för den här gången men tistelfjärilarna hann undan mot norr till okänt öde.

måndag 20 maj 2019

20 maj - Sommaren är här

.
Efter en extremt varm aprilmånad kopplade nordanvinden på igen och stabiliserade väderläget under första hälften av maj, till och med så att våren blivit fördröjt över det gamla normala hemma i Östergötland.
Svartvita flugsnapparna som senaste decenniet anlänt runt 25 april väntade in den första veckan av maj, sångarna har jag saknat och ännu är det glest med både svalor och näktergalar i bygden.

Men igår kom sommaren med besked. Varm fuktig luft vällde in över landskapet och stora luddiga sommarmoln välvde sig över himlen. 
Jag gick i trädgården och plockade de första rädisorna när jag hörde "skriet" från skyn.


Jag spanade länge innan jag äntligen fann den - årets första tornseglare. Den var ensam under molnen, jagande flygmyror som steg som en vit sky från rabatter och trädgårdens kompostlåda.
Att den var ensam visar att seglarna möjligen inte flyttar parvis. 
Mötesplatsen är troligen bestämd där uppe i skyn över gamla revir. Imorgon kanske det blir av.

onsdag 15 maj 2019

15 maj - Veronika fortsätter att överraska.

.
Den 29 mars fann jag i den ogödslade, torra gräsmattan utanför ateljén en liten vacker veronika med tämligen stora ljusblå blommor och krypande gröna delar.
Jag publicerade den som en variant av trädgårdsveronika, vilken jag tidigare har funnit där, men fick genast "på skallen" av andra medlemmar som något finkänsligt men ändå bestämt berättade om glansveronika istället. Den växten var ny för mig och står som sällsynt i floran, och jag blev därmed rejält överraskad.



Glansveronika från den 29 mars 2019.

Nu är det dags igen. På samma ställe finner jag idag något pyttelitet blått som blommar i gräset. En veronika med minimala och alldeles lysande blå blommor och knappt naggade ludna blad och jag samlar in den och undrar.


Nu har jag artbestämt den till luddveronika, se rättelse nedan, också den en sällsynt art enligt floran. Det blir således ett nytt förstafynd för mig och familjen Veronica fortsätter att överraska mig utan att jag måste ta många steg i onödan. 
Jag är säkert uppe i runt tiotalet veronikor i min närmaste omgivning nu, några är vanliga andra som de här två beskrivna är alltså sällsynta.
Hur ska detta sluta?

Rättelse  16/5

"Likt novisen vid spisen" begår jag misstag då och då beroende på att jag ibland är okunning eller för snabb och ivrig i mina funderingar.
Nu har jag fått rättelse på växten ovan. Ulla-Britt Andersson påpekar att det är en fältveronika och inget annat. Jag böjer mig direkt för expertisen och konstaterar i bakvatten att den här fältveronikan borde jag ha känt igen. Den är ju allmän överallt i min hembygd. 
Tack för reprimanden Ulla-Britt.

Gebbe


måndag 13 maj 2019

13 maj - Slottsbesök och kulturmiddag

.
Vi var på besök  i Linköpings slott häromveckan, Ulla och jag. Tillsammans med gamla kulturpristagare och styrelsen var vi inbjudna av landshövding Carl Fredrik Graf att fira årets pristagare i landshövding Rolf Wirténs kulturstiftelse, konstnären Hasti Radpour.
Det blev en trevlig tillställning med mycket diskussion och skratt runt borden.



Gunvor och Rolf Wirtén, samt landshövding Carl Fredrik Graf omger pristagaren, konstnären Hasti Radpour.

Jag tror det var någonting liknande 19 gången och jag fick väl för sisådär femton år sedan. Man har varit med ett ta nu.

söndag 12 maj 2019

12 maj - Sysslingar

.
Sysslingar har man dåligt grepp om och bryllingar/tremänningar känner man normalt inte alls till.
Men ibland knyts nya kontakter med gamla band. 
Redan för snart tio år sedan hörde jag således av Gunnel, Berit och Margareta från Krämarp i Sommen, inte mer än tre mil bort. Då visste jag inte mycket om släktskapet de berättade om; att deras farmor och min farfar var syskon.

Nog hade väl min far Acke någon gång berättat för mig om släkten i Tranåsbygd, men detta fick inte  plats i mitt dåtida yngre sinne.
Nu är det mera dags, när livets dagar blir färre och ålderdomen tränger sig på.



Gebbe, Per och Margareta, sysslingar från olika håll.

Margareta Ekeroth, en av mina sysslingar från Krämarp kom på välkommet besök häromveckan i sällskap med en annan syssling, dock inte min, Per Ahlberg från Linköpng, för att visa bilder och berätta mera.

Det blev några timmars trevligt samtal och genomgång av relationerna. Så fick också Per och jag reda på att vi ändå inte är släkt mera än genom tidigt ingifte i varandras ätter.

Margareta plockade ur sin sprängfyllda pärm bland mycket annat fram ett bröllopsfoto, från 1907 tror jag det var. Ett fantastiskt, i datorn färglagt fotografi med hela den ursprungliga släkten och bekantskapskretsen från min unge farfars tid samlad till fest..
Detta foto har jag nu kopierat och tagit med för att göra en fortsatt genomgång av personer och band tillsammans med en entusiastisk fader.



Där är min pappas far Erik, nr 1, min farfar alltså, 19 år gammal och det är hans storasyster Anna, nr 2, som gifter sig med Per Ahlbergs farfars bror, Robert Ahlberg. Bredvid brudgummen står min farfars far, Axel Björkman, nr 5, och under honom sitter min farfars mor, Maria Björkman, nr 6, född Thörngren.
Pappa berättar att både hans farfar och farmor redan var döda då han föddes 1923.

Min farfars äldre bror, min namne Gunnar Björkman, nr 2, disponent för Örebro pappersbruk, mecenat och vän till Sten Bergman och stor konstsamlare med bl a Rembrandt i bagaget ( Skänkta till nationalmuseum) har jag träffat flera gånger som barn, medan farfars yngre bror, Bror Björkman, nr 3, aldrig kom i min väg.

Margareta och hennes två systrar är alltså barnbarn till bruden Anna, som här gifter sig och jag är barnbarn till den unge Erik Björkman i övre raden. Idag är vi dessas barnbarn och alltså sysslingar och tänker tillbaka till bröllopsfesten och på alla de glada deltagare som sedan länge är borta för evigt.

Jag undrar hur de alla tänkte på sin framtid, spekulerade de möjligen om sina kommande släktingar på något sätt? På samma vis kanske, som vi nu funderar på framtiden och om framtidens barn möjligen får anledning och möjlighet att tänka tillbaka på oss.

Livet är bra märkligt, man lever en stund på jorden. Det är allt?!

fredag 10 maj 2019

10 maj - Provexemplar av min nya bricka "Rödhake"

.
Så är det klart och beställt. Till Konstrundan under Kristi himmelsfärdshelgen kommer jag att få en första leverans av min nya bricka "Rödhake".
Vi hoppas på ett gott mottagande. 
Välkomna!


Här ståtar jag med ett provexemplar.

torsdag 9 maj 2019

9 maj - Inför Konstrundan 2019

.
Jag arbetar intensivt med mitt måleri, just nu med ett antal akvareller, som jag hoppas ska kunna komma på plats till årets konstrunda den 30/ - 2/6, den 19 i ordning.
Målningarna bygger på skisser och material från Omberg-Tåkernbygd under det år som har gått sedan sist.

Några smakprover på ännu inte avslutade verk följer. Se dem färdiga under Konstrundan i min ateljé.
Välkomna!



Två "vassa" akvareller.

onsdag 8 maj 2019

8 maj - "Muffen"

.
Muff - är nog ingenting som ungdomar av idag har en aning om vad det är.



70-talets rattmuff, en pälsmjuk ofta färgglad rattbeklädnad, som skulle värma händerna under iskalla vinterkörningar i bilar som var långt ifrån den komfort och värmestandard som råder idag, minns jag med lite road min, även om det på den tiden faktiskt var allvar.



Men jag är så gammal att jag också väl minns den muff som mamma använde till kappan under iskalla dagar. En pälstub, öppen från båda ändar, att stoppa händerna i undan den bitande naren. 
Den är jag snart den sista generationen att minnas och inom kort lever den bara som kuriositet i diverse bildkryss.

Men varför nu detta exotiska ämne - muffar?
Jo häromdagen kallade Ulla på min uppmärksamhet i trädgården.

- Kom Gunnar! Vad är det för fjäril som sitter på fönsterblecket?

Ett fly eller en spinnare var det, men eftersom jag var osäker på art presenterade jag fotot på ett nätverk för fjärilsintresserade varvid Martin Stjernman snabbt svarade:

"Grå tigerspinnare, Diaphora mendica"



Anledningen till ämnet i mitt skriveri är väl härmed uppenbar, ty detta är verkligen en riktigt "muffig" fjäril, eller hur, och väldigt vacker i sin enkelhet.
Förresten, det är en hane. Förutom färgen i detta fall, honan är vit med svarta prickar, kan man alltid känna igen hanar i familjen på deras  fantastiska kammade antenner som de kan finna honan med på långa avstånd. Vetenskapen berättar att endast enstaka molekyler av honans feromoner i luften gör att han kan hitta fram.

Annat spännande om nattfjärilar som flyn och spinnare är att deras långhårighet är nödvändig under kalla nätter med frost, att värma sig med och att de faktiskt arbetar sig upp till den reglerade värmehållning som behövs inför flygturer genom att vibrera hastigt med sina vingar.

Artnamnet mendica, läser jag om i nationalnyckeln, betyder tiggare, vilket syftar på hanens enkla gråbruna färg.

Ännu ett av naturens små under och kuriosa.

tisdag 7 maj 2019

7 maj - Konstrundan närmar sig

.
Det börjar dra ihop sig till Konstrundan 2019 och jag slår ett första slag för evenemanget som närmar sig tjugoårsjubileum.
Välkomna till Östergötlands bästa konstrunda under Kristi himmelsfärdshelg, i år 30 maj - 2 juni, fyra dagars härliga möjligheter. Och naturligtvis önskar jag dig särskilt välkommen till min verkstad - Ateljé Gebbe mitt inne i Ödeshögs samhälle.


Och jag då? jag jobbar för fullt, förstås. Men det är ju bara som det brukar vara varje år, säger hustrun. Hon känner igen stressen och fokuseringen.

Det är nog inte alltid lätt att vara tillsammans med en konstnärstyp som nästan varje timme under dygnets vakna timmar, funderar på måleriet i stort och smått och dessutom oftast vrider sig på nätterna.


Jag har framför allt akvareller i olika format och lägen på gång. Här är ett par som är direkt målade i naturen och jag skulle nog vilja kalla dem för "skisser". Akvareller från Omberg, det kanske känns och syns.



söndag 5 maj 2019

5 maj - Doften av hö är kumarin

.
Jag kröp omkring på den i vår trädgård nyanlagda lilla "ängen" när solen sken lite varmt på förmiddagen. Det var under en paus i iordningställandet av potatislandet, det är nämligen svårt med ryggen att stå böjd för länge numera, så jag behövde sträcka ut.

En mycket aromatisk doft av hö nådde mig och jag roade mig med att blundande och medelst ålning leta mig fram till ursprunget, öppnade ögonen och där stod två små plantor av vårbrodd under näsan.
Å den doften! Den kunde man betala för.



Jag tog med mig de två små stråna till ateljén för inskannning. Detta är nu gjort och de har legat ett par timmar extra inomhus i värmen, börjat torka och sprider trots sin ringhet en mäktig doft i hela rummet. En doft av hö.

Det är egentligen kumarin, C9H6O2, som doftar, samma kemiska ämne som ger aromen till kanel,  flera klöverarter, sötväppling och lite annat också i växtvärlden; ett ämne som gjorde att den tyska motsvarigheten till vårt Livsmedelsverk ett tag funderade på att förbjuda försäljningen av svenska pepparkakor i landet eftersom dosen av kanel - kumarin alltså - ansågs hälsovådligt för hög i bakverken. Kumarin är lätt giftigt och kan vid överdosering ge bestående leverskador.

Det må vara så, men doften är förföriskt god och med den kan man också låta sig nöja. Doften av hö minner mig framför allt om min barndom.

"Alltid lika gott att tugga på - dixikolasmaken!", menar Thomas Johansson, min vän på facebook.

fredag 3 maj 2019

3 maj - Det blev en ny bricka till slut.

.
Nedan, under den 11 april, berättar jag om planerna på att göra en ny bricka. Mina "gamla" blåsippor i två storlekar börjar nämligen ta slut och delar av min familj ligger på:

"Det behövs", säger de, "att vi har något mer än bara tavlor att jobba med när besökarna kommer till ateljén, Konstrundan och Heda gammeldags marknad".

Således började jag arbeta fram en skiss på en rödhake till en ny bricka i litet ovalt format, 33x25 cm, och tog en första kontakt med Patrik i bolaget Arytrades i Nybro som förtjänstfullt hjälpt mig tidigare.

"Men du Gebbe", svarar Patrik, "vi har faktiskt hittat ytterligare lite underlag till blåsipporna när vi inventerat vårt gamla förråd. Vill du att vi ska göra dem färdiga först?"

"Så får det bli", svarar jag. 

Jag har inte råd att göra både och så mitt påbörjade arbete avstannar ... en stund ... men, eftersom det snart visar sig att de små blåsipporna i stort sett ändå är slut, tar hustru och döttrar en ny förhandlingsrunda med mig. 

Efter en stunds valsande blev det en ny bricka till slut, jag är tydligen fal i detta sammanhang, och nu har jag arbetat klart, en rödhake i vårligt lövprassel med accenter i blått och kallrött av blommande lungört, samtida i uppträdande under april månad. Jag ville inte använda blåsippor igen och med vitsippor blir det illustrativa problem och gula vårblomster som tussilago, svalört, vårlök eller kabbeleka vill jag inte ha, så jag sökte i mitt inre arkiv och fastnade för den publikt ganska okända lungörten till slut. En vacker växt lämpligt kombinerad med rödhake.

Så här blev resultatet något lättvindigt egenskannat.



"Men du", säger Ulla, när hon ser mitt färdiga förslag. "Är det inte lite tomt i vänsterkanten? Ska du inte måla dit något, en fjäril eller nåt sånt?"

"Okej", svarar jag. "Det är lika bra att lyda direkt. Projektet är ju mer ditt än mitt i alla fall".

Vad för någorlunda liten vårfjäril kan passa bra i tid till rödhake, tänker jag. Nässelfjäril förstås, men den är nog för stor. Aurora kanske, grönsnabbvinge är förbrukad ...

Men till slut kommer jag på det ultimata radarparet - rödhake och glödsandbi. Glödsandbi som jag blev först med att finna i Östergötland för något år sedan blir ju en perfekt partner till både storlek och färg.


Så kom det sig att jag ganska snabbt, faktiskt i allra sista stund innan reprofotografering, målade dit både hane och hona av detta vackra vildbi.

Och vips blev bilden så mycket bättre och balanserad. Tack Ulla!


Igår var jag hos min fotograf Peter Östergrens i Väderstad för att jobba fram ett tryckfärdigt digitalt original som nu redan är på plats i Nybro för leverans av trehundra nya brickor till Konstrundan i Kristi himmelsfärdshelg, så att Ulla och döttrarna har mer att jobba med.
Hoppas att publiken kommer att gilla vårt gemensamma arbete.

torsdag 2 maj 2019

2 maj - Närbild på almsjukan

.
Nu dör almarna oerhört snabbt i min hembygd, lite lokalt ännu, men våldsamt där det sker.


Avverkad 150-årig död alm vid Stugan.

Vid Stugan vid Tåkern till exempel lever de 150-åriga ståtliga almarna, med tre meters omkrets i brösthöjd, sina sista dagar. Det är så sorgligt att skåda.



Jag tog en närmare titt på eländet igår. Där hackspetten skalat rent det yttersta mörka korkskiktet av bark såg man att gnaghålen från den dödliga svampspridaren "almsplintborre" låg tätt över ytan. Där barken var intakt var det desto svårare att upptäcka angreppet.



Där angreppen till slut helt dödat träden hade barken flagnat i stora sjok varvid angreppen syntes i hela sin vidd. Hackspettar hade bearbetat varenda gnag med starka näbbar för att komma åt larverna i gångarna.



Almsplintborrar - är små skalbaggar av familjen barkborrar och det finns flera arter. Den är själv oskyldig till problemet men bär med sig sporer från den dödliga svampen som angriper trädens vattenförande skikt i innerbarken, vilket svälter ut trädet genom att kärlen korkar igen. 
Angreppet leder till trädets död inom några få år.