.
Innan jag sätter mig att betala räkningar och innan jag åter tar tag i mitt designarbete, som bör vara i stort sett färdigt mot slutet av denna vecka, känner jag att jag bara måste komma ner till Tåkernbygden, åtminstone en liten sväng. Jag längtar!
Luften är kristallklar och termometern visar minus två grader och ovanligt nog känner jag knappast ingen vind fastän jag vet att den finns "runt hörnet".
Akvarell av Gebbe Björkman
Solen går precis upp över horisonten i öster, Jupiter är ett vitt nålstick i den första rosa himmelsfärgen i väster och medan ljuset söker sig fram genom färgskalan över varmrött, till orange och slutligen saffransgult blir Omberg alldeles rött.
För att få den lätta blå dimman över de svarta åkrarna upp mot Alvastra Kungsgård lägger jag en tunn hinna stompad färgkrita över akvarellens flyt. Men det gör jag först senare, hemma i ateljén, då jag funderar över teknikaliteterna.
Mina nya dubbfria vinterdäck är mjuka och profilen djup. Det får gruset att spruta som confetti runt bilen när jag sakta tar mig fram över åkervägen mellan Dags mosse och Gottorp. Vattenpölarna är vitfrusna och frosten ger vetestubben en mjuk lyster, buskarna vid vägen därborta prunkar i solen.
Akvarell av Gebbe Björkman
Jag sitter som ofta i bilen med sidorutan nedvevad och tar emot alla intryck av ljud och ljus med pannån i knäet och penseln i hand och akvarellen tar form just som ett band av gäss kommer in tvärs över motivet från sjön där bortom buskarna. Så lämpligt!
Två timmar ger jag mig själv ute idag. Och med en stark och låg sol rakt in i ögonen kör jag sen hemåt igen, till alla mina måsten, och jag struntar i solglasögonen i handskfacket, jag tänker att det här sparsamma ljuset kan vara bra att samla på och ha med sig in i vinterns mörker och jag riktigt känner hur det omvandlas till hormoner och energi i mina ögons bottnar och blir till kviller i epifysens dolda gömme.
tisdag 26 november 2013
torsdag 21 november 2013
21 november - Uppdrag "Design"
.
Jag har ett trevligt uppdrag på gång.
Det handlar om illustrationer eller mera rätt, designarbete, och som så ofta med den här typen av åtaganden är allting väldigt tidspressat.
Med alla viljor som är med och vill styra processen är jag långt ifrån att få bestämma själv. Mycket är utanför min kontroll och egentligen blir jag mest en "simpel" uppdragstagare i sammanhanget - fast då kanske jag kverulerar lite för mycket, det är ju ändå jag som står för målandet. Men, det känns så här när stressen kryper tätt intill.
Arbetet blir ett väldigt letande i minne och djupdykning i erfarenhet samt ett ständigt skissande. I flera dagar nu har jag försökt hitta det uttryck som jag önskar. Det har blivit mängder med små misslyckanden hela tiden, precis som det ska vara, tröstar jag mig med, och mejlen går varm med alla förslag och synpunkter som bollas mellan mig och min beställare.
Kanske känner jag idag möjligen lite mera tillförsikt, ty helt plötsligt har jag efter allt sökande kommit på hur jag tänker göra, tror jag. Men, om detta sen vinner gehör är ju förstås en annan femma.
Livet som illustratör är en kompromiss mellan konstnärskap och svett och uthållighet.
Jag har ett trevligt uppdrag på gång.
Det handlar om illustrationer eller mera rätt, designarbete, och som så ofta med den här typen av åtaganden är allting väldigt tidspressat.
Med alla viljor som är med och vill styra processen är jag långt ifrån att få bestämma själv. Mycket är utanför min kontroll och egentligen blir jag mest en "simpel" uppdragstagare i sammanhanget - fast då kanske jag kverulerar lite för mycket, det är ju ändå jag som står för målandet. Men, det känns så här när stressen kryper tätt intill.
Arbetet blir ett väldigt letande i minne och djupdykning i erfarenhet samt ett ständigt skissande. I flera dagar nu har jag försökt hitta det uttryck som jag önskar. Det har blivit mängder med små misslyckanden hela tiden, precis som det ska vara, tröstar jag mig med, och mejlen går varm med alla förslag och synpunkter som bollas mellan mig och min beställare.
Kanske känner jag idag möjligen lite mera tillförsikt, ty helt plötsligt har jag efter allt sökande kommit på hur jag tänker göra, tror jag. Men, om detta sen vinner gehör är ju förstås en annan femma.
Livet som illustratör är en kompromiss mellan konstnärskap och svett och uthållighet.
Etiketter:
Konst - akvarell,
Kultur - design,
Kultur - illustration
tisdag 19 november 2013
19 november - En dag på jobbet
.
Ett kraftigt sugande akvarellblad har jag tejpat fast på en kartongpannå, ett Tumba 300 grams grafikpapper, som jag inhandlade av min "gamle" grafiktryckare Johnne i Nacka för fler år sedan.
Nu drar jag upp huvuddragen av motivet med tunn blyerts, väter min pensel och blandar till en färg.
Jag satt i bilen, det var under en nödvändig paus i fågelletandet i helgen, och lade upp en skiss över landskapet vid kanalen vid Ramstad bron söder om Tåkern och funderade samtidigt på hur min dag på jobbet kan vara.
Jag menar, tänk bara att kunna sitta ute i naturen med penseln i hand, och hävda att man faktiskt är just på jobbet. Sånt är nog ganska få förunnat. Det kanske man bör berätta om, hur det liksom går till.
Jag börjar med den horisontella skogsbården överst på papperet i Paynes grey som jag sticker i lite Ultramarin i och fortsätter sen med de två diagonala och divergerande fälten som ska bli kanalbankarna, där jag använder Terra di Sienna rå med mörkare inslag av den brända varianten av detta pigment.
Ute på de mullsvarta fälten vandrade gässen omkring i mäktiga sällskap medan jag mest ändå koncentrerade mig på motivet - den svinnande triangeln av vatten mitt i centralperspektivet. Det är ett välbekant motiv men jag vet mig aldrig har målat det tidigare. Vädret var soligt och vårvarmt med en egendomligt frisk grönska över vetefälten för att vara i mitten av november, och tofsviporna gick ännu kvar därute. De blir kvar längre och längre för varje höst verkar det.
Det är gudomligt skönt att kunna sitta så här och måla, inne i bilen visserligen, med sätet tillbakaskjutet så långt som det går och med sidorutan helt nedvevad, men i själva verkligheten.
En finare pensel fyller jag nu med Bränd umbra och förstärker texturen i det gulbruna gräset och den mörka vassen som väller ut till vänster i motivet. Vattnet måste vara lätt och speglande och det får flyta ut väldigt rinnigt neråt och mörkna i färg från Winsor blue green shade över mot Ultramarin som jag spetsar med Magenta nedtill.
Jag försöker vara ute så mycket som möjligt numera. Jag brukar säga till den som frågar, att jag tillbringar halva tiden i naturen och halva inne i ateljén. Bäst känns det att anlägga motivet direkt på duk eller pannå på plats, eller åtminstone från ett skissblock.
Men visst använder jag mig av kameran också. Det blir enkelt så med dokumentation, ibland, och jag hinner med mera framför allt om man är på längre eller kortare resa. På plats i ateljén använder jag i så fall bara fotografiet som ett skissunderlag, ty så måste det bli, så känns det bra.
Den här dagen var det skönast att vara på plats, och här satt jag nu vid vägkanten intill brofästet och kikade längs kanalen mot söder, målande.
Jag lägger på alltmera färg. Blandar Winsor blue med Ljus kadmiumgul och får till en bra grön för fälten under horisonten. Med kadmiumfärg i penseln får man hålla munnen i styr, inte slicka på penseln till exempel.
Ungefär så långt kommen tar jag med mig akvarellpannån hem till ateljén. De sista detaljerna och effekterna gör jag nämligen bäst vid bordet i arbetsrummet, med glasögon på näsan och finare blick.
Så växer mitt motiv fram och tar slutlig form.
Det här var en arbetsdag, eller åtminstone en del därav, lite typisk kanske men endast ett exempel av en väldigt varierande tillvaro, så visst är jag lycklig och privilegierad, i min skapande syssla som innebär så mycket frihet under ansvar.
Så här blev det, motivet med Ramstad kanal vid Tåkern, en ordinär akvarell målad huvudsakligen på plats en vacker höstdag i november.
Nu till sist återstår att skära loss målningen från kartongen och sen, tänker jag nog, riva kanten. Det blir snyggt och bra om man ramar den "i låda" med svart bakpapp. Det ni!
Ett kraftigt sugande akvarellblad har jag tejpat fast på en kartongpannå, ett Tumba 300 grams grafikpapper, som jag inhandlade av min "gamle" grafiktryckare Johnne i Nacka för fler år sedan.
Nu drar jag upp huvuddragen av motivet med tunn blyerts, väter min pensel och blandar till en färg.
Jag satt i bilen, det var under en nödvändig paus i fågelletandet i helgen, och lade upp en skiss över landskapet vid kanalen vid Ramstad bron söder om Tåkern och funderade samtidigt på hur min dag på jobbet kan vara.
Jag menar, tänk bara att kunna sitta ute i naturen med penseln i hand, och hävda att man faktiskt är just på jobbet. Sånt är nog ganska få förunnat. Det kanske man bör berätta om, hur det liksom går till.
Jag börjar med den horisontella skogsbården överst på papperet i Paynes grey som jag sticker i lite Ultramarin i och fortsätter sen med de två diagonala och divergerande fälten som ska bli kanalbankarna, där jag använder Terra di Sienna rå med mörkare inslag av den brända varianten av detta pigment.
Ute på de mullsvarta fälten vandrade gässen omkring i mäktiga sällskap medan jag mest ändå koncentrerade mig på motivet - den svinnande triangeln av vatten mitt i centralperspektivet. Det är ett välbekant motiv men jag vet mig aldrig har målat det tidigare. Vädret var soligt och vårvarmt med en egendomligt frisk grönska över vetefälten för att vara i mitten av november, och tofsviporna gick ännu kvar därute. De blir kvar längre och längre för varje höst verkar det.
Det är gudomligt skönt att kunna sitta så här och måla, inne i bilen visserligen, med sätet tillbakaskjutet så långt som det går och med sidorutan helt nedvevad, men i själva verkligheten.
En finare pensel fyller jag nu med Bränd umbra och förstärker texturen i det gulbruna gräset och den mörka vassen som väller ut till vänster i motivet. Vattnet måste vara lätt och speglande och det får flyta ut väldigt rinnigt neråt och mörkna i färg från Winsor blue green shade över mot Ultramarin som jag spetsar med Magenta nedtill.
Jag försöker vara ute så mycket som möjligt numera. Jag brukar säga till den som frågar, att jag tillbringar halva tiden i naturen och halva inne i ateljén. Bäst känns det att anlägga motivet direkt på duk eller pannå på plats, eller åtminstone från ett skissblock.
Men visst använder jag mig av kameran också. Det blir enkelt så med dokumentation, ibland, och jag hinner med mera framför allt om man är på längre eller kortare resa. På plats i ateljén använder jag i så fall bara fotografiet som ett skissunderlag, ty så måste det bli, så känns det bra.
Den här dagen var det skönast att vara på plats, och här satt jag nu vid vägkanten intill brofästet och kikade längs kanalen mot söder, målande.
Jag lägger på alltmera färg. Blandar Winsor blue med Ljus kadmiumgul och får till en bra grön för fälten under horisonten. Med kadmiumfärg i penseln får man hålla munnen i styr, inte slicka på penseln till exempel.
Ungefär så långt kommen tar jag med mig akvarellpannån hem till ateljén. De sista detaljerna och effekterna gör jag nämligen bäst vid bordet i arbetsrummet, med glasögon på näsan och finare blick.
Så växer mitt motiv fram och tar slutlig form.
Det här var en arbetsdag, eller åtminstone en del därav, lite typisk kanske men endast ett exempel av en väldigt varierande tillvaro, så visst är jag lycklig och privilegierad, i min skapande syssla som innebär så mycket frihet under ansvar.
Så här blev det, motivet med Ramstad kanal vid Tåkern, en ordinär akvarell målad huvudsakligen på plats en vacker höstdag i november.
Nu till sist återstår att skära loss målningen från kartongen och sen, tänker jag nog, riva kanten. Det blir snyggt och bra om man ramar den "i låda" med svart bakpapp. Det ni!
måndag 18 november 2013
18 november - Fågelrally i Östergötland
.
Under helgen har det räknats fåglar i länet. Det regionala fågelrallyt har ägt rum där lag av fågelskådare, ett för varje kommun, har "jagat runt" och kryssat in så många fågelarter som möjligt under två dygn.
Jag har förstås deltagit i lag Ödeshög, bestående av sammanlagt en dryg handfull personer, som parvis eller enskilt tog på oss olika uppgifter för att täcka in så mycket som möjligt av hela området.
Själv valde jag i huvudsak Ödeshögs skogsbygd som mitt beting. Det blev ganska många mil längs grusvägar i tysta och mörka skogar; inte så upphetsande kanske, men nödvändigt för att få in, inte alltid så givna arter.
Det var hård vind i helgen och det påverkade säkert resultatet negativt ändå lyckades vi i Ödeshög få ihop hela 90 fågelarter totalt och med det kom vi på tredje plats i Östergötland. Med det resultatet är vi alla inblandade väldigt nöjda.
Förutom alla mera "triviala" vardagsarter lyckades vi kryssa t ex bändelkorsnäbb, pilgrimsfalk och kungsörn.
För min del bidrog jag med t ex kattuggla, spillkråka, stenknäck och nötkråka.
Nötkråkan var en art som många av oss "jagade" hårt efter och det blev den allra sista på listan att komma med och märkligt nog hände det när jag till slut kopplade av med en promenad längs Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet tillsammans med Ulla strax innan solen gick ner.
Något hade jag väl ändå tänkt tanken att detta kunde vara sista chansen på nötkråka, varvid den alldeles i rappet dyker upp som av en märklig slump till lycka för mig och vår Ödeshögslag.
Ulla tog fram kameran och fångade fågeln med sexton bilder då den hoppade omkring framför oss plockade i sig av smått ätbart.
Jag fick intrycket att den var av rasen tjocknäbbad nötkråka, alltså inte smalnäbbad som jag har noterat ett par gånger tidigare under hösten.
Den här hade nämligen kraftig näbb och smalt vitt ändband på stjärten.
Fågeln var ändå mycket orädd och vi stod som närmast inte mer än 8 meter ifrån den och det överraskar, eftersom vår "egen tjocknäbbade" brukar var mycket skygg.
Under helgen har det räknats fåglar i länet. Det regionala fågelrallyt har ägt rum där lag av fågelskådare, ett för varje kommun, har "jagat runt" och kryssat in så många fågelarter som möjligt under två dygn.
Jag har förstås deltagit i lag Ödeshög, bestående av sammanlagt en dryg handfull personer, som parvis eller enskilt tog på oss olika uppgifter för att täcka in så mycket som möjligt av hela området.
Själv valde jag i huvudsak Ödeshögs skogsbygd som mitt beting. Det blev ganska många mil längs grusvägar i tysta och mörka skogar; inte så upphetsande kanske, men nödvändigt för att få in, inte alltid så givna arter.
Det var hård vind i helgen och det påverkade säkert resultatet negativt ändå lyckades vi i Ödeshög få ihop hela 90 fågelarter totalt och med det kom vi på tredje plats i Östergötland. Med det resultatet är vi alla inblandade väldigt nöjda.
Förutom alla mera "triviala" vardagsarter lyckades vi kryssa t ex bändelkorsnäbb, pilgrimsfalk och kungsörn.
För min del bidrog jag med t ex kattuggla, spillkråka, stenknäck och nötkråka.
Nötkråkan var en art som många av oss "jagade" hårt efter och det blev den allra sista på listan att komma med och märkligt nog hände det när jag till slut kopplade av med en promenad längs Ödeshögs motionsspår vid Skönatorpet tillsammans med Ulla strax innan solen gick ner.
Något hade jag väl ändå tänkt tanken att detta kunde vara sista chansen på nötkråka, varvid den alldeles i rappet dyker upp som av en märklig slump till lycka för mig och vår Ödeshögslag.
Ulla tog fram kameran och fångade fågeln med sexton bilder då den hoppade omkring framför oss plockade i sig av smått ätbart.
Jag fick intrycket att den var av rasen tjocknäbbad nötkråka, alltså inte smalnäbbad som jag har noterat ett par gånger tidigare under hösten.
Den här hade nämligen kraftig näbb och smalt vitt ändband på stjärten.
Fågeln var ändå mycket orädd och vi stod som närmast inte mer än 8 meter ifrån den och det överraskar, eftersom vår "egen tjocknäbbade" brukar var mycket skygg.
torsdag 14 november 2013
14 november - Novemberljus
.
Det känns som vår den här hösten. Visst har det varit regniga dagar precis som det ska vara i november. Men så kommer den, dagen som idag, helt underbar och jag hörde att gråsparvarna i häcken tycker exakt som jag. Det blev ett fantastiskt ljus över Vättern söder om Omberg när solen gick ner bortom Västergötland. Buskarna och träden lyfte sig ur det kolsvarta markmörkret och glödde mot himlen.
Det känns som vår den här hösten. Visst har det varit regniga dagar precis som det ska vara i november. Men så kommer den, dagen som idag, helt underbar och jag hörde att gråsparvarna i häcken tycker exakt som jag. Det blev ett fantastiskt ljus över Vättern söder om Omberg när solen gick ner bortom Västergötland. Buskarna och träden lyfte sig ur det kolsvarta markmörkret och glödde mot himlen.
onsdag 13 november 2013
12 november - Besök hos en gamling i nära urskog
.
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.
Christer på plats i skogen.
Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.
Detta berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.
"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.
Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.
Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag.
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.
Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.
Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.
Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.
Gul rottryffel - Scleroderma citrinum
- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.
Mitt i området reser sig mäktiga urtallar.
- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor.
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?
Något örnbo finner vi emellertid inte.
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.
Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt.
- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.
- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta.
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad.
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.
Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.
Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget).
En levande 365-åring, ännu i god form!
Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet.
En tillbakablick i historien ger oss följande:
Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering.
Hur länge sedan känns väl allt sådant?
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade
- Det är vanskligt eller nog fel att använda begreppet urskog, men en kontinuitetskog är det i varje fall, säger Christer, och jag klassar den som ett mycket värdefullt stycke opåverkad skog av sällsynt slag i bygden.
Christer på plats i skogen.
Christer "fann" skogen under Riksskogstaxering för ungefär femton år sedan och lyckades då också något justera gränserna för en blivande avverkning i närheten.
Nu har området åter kommit upp på agendan i och med att Ödeshögs kommun ser över sin Naturvårdsplan och har anställt biologen Mikael Hagström som inventerare. Området finns inte alls med i tidigare planer så Christer och Mikael var på plats häromveckan för att kontrollera och uppdatera.
Detta berättade Christer för mig och Lars förra tisdagen när vi satt på konditoriet under gängse tisdagsfika, och därmed var mitt intresse oundvikligt väckt.
"Dit vill jag följa med", sa jag till Christer. Och så igår, tisdagen en vecka senare och mitt i regnrusket, var vi på väg.
Vid Renemokärrets södra spets ligger en liten gård. Den är inte längre regelbundet bebodd.
Uthus och bodar är grånade och slitna. Detta är en bit Gammeldagssverige, inte alls långt från samhället Ödeshög, men väldigt avlägset i tid och rum från allt det moderna av idag.
Även landskapet runt den gamla gården är tillbakavänt med plåttriga slåttermarker, igenväxta åkrar, odlingsrösen, plockskog, stensträngar, rester av grindstolpar och gärdsgårdar och knappt anade fästigar längs den uppdämda södra delen av Renemokärret. Här fanns också, berättar "guldgruvan" Åke på fiket, för länge sedan en kvarn och gården har fått sitt namn därav, åtminstone i folkmun - Kvarntorp.
Den skog vi är på väg till ligger nära och är en del av fastigheten, uppvisar samma ålderdomliga uttryck och öppnar sig framför oss under det numera femtonåriga hygget på höjden.
Allt är ursprungligt och opåverkat, med undantag av något enstaka uttag av vindfälle.
Vi har tagit av från grusvägen som leder upp till en vildsvinsglänta med automatisk matanordning och skyttekoja och svängt nerför en liten sluttning. Långsmalt i en terrängsvacka sträcker sig ett skogsbevuxet kärr norrut ett par hundra meter, större är det inte, något hektar bara.
Grön vitmossa tuvar sig mellan vattenstråken och det plaskar om våra stövlar när vi traskar in i området, Missnens vintergröna stammar ormar sig fram i blänket mellan bruna allöv och jag väntar mig när som helst att få en skymt av järpen som bara måste bo här.
Gul rottryffel - Scleroderma citrinum
- Det var den här svampen som väckte Mikaels biolognäsa direkt, säger Christer och pekar. Den är en bra indikatorart för orörda skogar och den heter rottryffel, gul rotryffel, tror jag, fortsätter Christer.
Mitt i området reser sig mäktiga urtallar.
- Detta är verkligt resliga örntallar, säger jag, och kramar grånad krokodilbark och skådar upp mot högt satta kronor och grenar tjocka som anakondor.
-Vilka träd! Såna här ser man sällan i dagens skog, eller hur?
Något örnbo finner vi emellertid inte.
Skogen är tillbakalutat tyst i det strilande regnet. Allt som hörs är en kungsfågels tunna lock, en knackande hackspett samt en korp som ropar klangfullt ödsligt.
Några döda och döende granar står i en liten grupp för sig. Barkborrarna har hittat en inkörsport i området och troligen är det en stormfälld gran som varit först att drabbas. För hackspetten blir sånt viktigt.
- Jo, det var tur att en provyta hamnade just här, säger Christer och visar på de röda markeringarna i barken runt omkring oss. Med tio meters radie runt en nedgrävd och osynlig aluminiumten under hans fötter har allt i trädväg räknats och artbestämts.
- Den här tallen, markerar Christer, bjuder på en väldigt stor överraskning. Den är nämligen hela 365 år gammal och är därmed en av de absolut äldsta jag har sett i Sydsverige, och jag har sett mycket skog under årens alla inventeringar ska du veta.
Möjligen är detta den äldsta tallen i Ödeshögs kommun och den är alltså nyupptäckt och inte tidigare registrerad.
Man kan inte alltid bedöma rätt av utseendet, fortsätter han. Den här grova tallen bredvid, visar han, som ser minst lika gammal ut, är ändå drygt hundra år yngre. Men det är klart, 250 år är även det en ansenlig ålder för tallar i dagens moderna skog.
Och det är just detta faktum, menar Christer, att man finner tillsynes jämnstora träd med stor åldersmässig spännvidd och även träd med stor diversitet, som gör att skogen uppfyller kriterierna för kontinuitetskog.
Och jag personligen, jag som inte är expert, jag skulle hellre vilja säga urskog om denna sköna plats.
Jag är överrumplad och lycklig och hemma igen värmer jag mig först med en skön dusch från kylan som krupit in under kragen och därefter forskar jag efter fakta, skriver detta och ser fram emot fler kommande besök. (Jag har inte alls gett upp om järpen och tänker att jag nog kommer hit redan kommande helg då ett "fågelrally" är på tapeten. Då gäller det att kommunvis se flest arter i Östergötland och ett besök här kan bli mitt värdefulla bidrag till laget och arrangemanget).
En levande 365-åring, ännu i god form!
Jo, nog finns det mycket nytt att upptäcka och ta till sig, även från egen känd ficka. Och att jag nyss har kramat en 365-åring ger mig nytt perspektiv på mig själv och själva livet.
En tillbakablick i historien ger oss följande:
Året är 1648, känt för alla skolelever av min generation såsom året för den Westfaliska freden. Sverige blev en stormakt i Europa, freden efter det Trettioåriga kriget var säkrad, Gustav II Adolf, vars dag en del nyss har firat, åtminstone med bakelse, har dött och hans dotter, drottning Kristina regerar ännu ett par år innan sin abdikering.
Hur länge sedan känns väl allt sådant?
Betänk då därvid, att den här tallen, som vi nyss har besökt, "föddes" det året! Nog fylls man av stor vördnad.
Och jag kan heller inte låta bli att tänka gott om det par, jag vet vilka de är, och flera generationer före dem, som genom sin livsstil har räddat allt detta åt oss och för framtiden; en oas av vild natur mitt i allt det produktivitetsinriktade
Etiketter:
Kultur - allmänt,
Natur - fåglar,
Natur - svampar,
natur - träd,
Natur - väder
måndag 11 november 2013
11 november - Frostmorgon
.
Himlen är så ljust blå att den nästan är opalvit, skuggorna långa och färgerna kristallklara och jag står och spanar i kikaren från diket vid vägkanten utanför Stugan mot söder över buskraden som förr var Disevidåns nedre lopp. Inte en vindpust anar jag och dofterna smakar av färsk jord och is, som ett utsökt Bordeauxvin.
Långt därute i det kromgröna vintervetet trippar mängder av tofsvipor omkring ostressat och rofyllt.
Stillheten bryts dock snart av ett uppbrott bortom de trinda granarna, vid gården Renstads haråker.
Det är en stor flock kacklande sädgäss som lösgör sig ur det skuggsvarta och sträcker längs horisontens ljus mot Omberg i väster.
Jag följer dem i kikaren när de passerar kanalbanken och Kvarnstugans åkrar och försvinner under Dags mosses trädfond.
Jag är snart där jag också.
Morötter, potatis och rödbetor är skördade. En långtradare kör förbi mig och svänger sen ner mot gården Ramstad för att hämta lass av rotfrukter, och jag står långt nedkörd mot dikesgräset för att lämna fri väg; somligt är mer angeläget än mitt.
Ute på de leriga åkrarna går mängder med gäss. Det är omöjligt att räkna dem alla men om jag säger att de är minst 4 000 så har jag ändå inte tagit i för mycket. Ljuset är mot och det mesta blir silhuettvis så jag får nöja mig med en generalisering trots att jag förstår att i denna mängd ryms mer än bara arten sädgås.
Himlen är så ljust blå att den nästan är opalvit, skuggorna långa och färgerna kristallklara och jag står och spanar i kikaren från diket vid vägkanten utanför Stugan mot söder över buskraden som förr var Disevidåns nedre lopp. Inte en vindpust anar jag och dofterna smakar av färsk jord och is, som ett utsökt Bordeauxvin.
Långt därute i det kromgröna vintervetet trippar mängder av tofsvipor omkring ostressat och rofyllt.
Stillheten bryts dock snart av ett uppbrott bortom de trinda granarna, vid gården Renstads haråker.
Det är en stor flock kacklande sädgäss som lösgör sig ur det skuggsvarta och sträcker längs horisontens ljus mot Omberg i väster.
Jag följer dem i kikaren när de passerar kanalbanken och Kvarnstugans åkrar och försvinner under Dags mosses trädfond.
Jag är snart där jag också.
Morötter, potatis och rödbetor är skördade. En långtradare kör förbi mig och svänger sen ner mot gården Ramstad för att hämta lass av rotfrukter, och jag står långt nedkörd mot dikesgräset för att lämna fri väg; somligt är mer angeläget än mitt.
Ute på de leriga åkrarna går mängder med gäss. Det är omöjligt att räkna dem alla men om jag säger att de är minst 4 000 så har jag ändå inte tagit i för mycket. Ljuset är mot och det mesta blir silhuettvis så jag får nöja mig med en generalisering trots att jag förstår att i denna mängd ryms mer än bara arten sädgås.
torsdag 7 november 2013
7 november - Min Hoya retusa överraskar på flera plan
.
Jag måste få visa er och berätta om min Hoya retusa. Det är en blomma alltså, en krukväxt.
Den står i mitt skyltfönster i ateljén, där alla som vill kan se den "live", så varsågoda, det är bara att komma förbi och kika.
Jag köpte den hos "Blomlotta" för två år sedan, lyfte den ur den pyttelilla plastkrukan och planterade den istället i en bamsekruka med gott om jord och plats och ställde den i fönstret.
Där har den fått stå i fred, rota sig långsamt och tryggt, med sparsam men återkommande bevattning och regelbunden näringstillförsel och när solen lyst in genom fönstret har jag skuggat med markisen, d v s nästan under hela den soliga och varma sommaren.
Nu har mitt arbete gett resultat. Nu blommar min Hoya retusa och som den blommar. Minst femtio vackra porslinsblommor pryder den gröna "busken". Ovanligt nog för hoyor är blommorna solitärer, inte i klasar och de är ganska stora, ungefär 15 mm i diameter, doftlösa och vita med rubinröd femuddig stjärna i navet. Det är så annorlunda vackert att jag alltså vill berätta om det hela.
Jag läser på nätet där Eva-Karin Wiberg (länk) skriver följande:
Senare tillägg, 10 november, som kommit till efter en undran från Ölandsvännen nedan i kommentarerna, pekar på att den här arten av lockespindel med gulbrun kropp och oranga "knän", som jag mig veterligen aldrig har skådat själv tidigare, är en individ av arten Opilio canestrinii (med italienskt ursprung)(länk). Läs kommentarer nedan och klicka helst på bilden så får du se allt i närbild!
Jag måste få visa er och berätta om min Hoya retusa. Det är en blomma alltså, en krukväxt.
Den står i mitt skyltfönster i ateljén, där alla som vill kan se den "live", så varsågoda, det är bara att komma förbi och kika.
Jag köpte den hos "Blomlotta" för två år sedan, lyfte den ur den pyttelilla plastkrukan och planterade den istället i en bamsekruka med gott om jord och plats och ställde den i fönstret.
Där har den fått stå i fred, rota sig långsamt och tryggt, med sparsam men återkommande bevattning och regelbunden näringstillförsel och när solen lyst in genom fönstret har jag skuggat med markisen, d v s nästan under hela den soliga och varma sommaren.
Nu har mitt arbete gett resultat. Nu blommar min Hoya retusa och som den blommar. Minst femtio vackra porslinsblommor pryder den gröna "busken". Ovanligt nog för hoyor är blommorna solitärer, inte i klasar och de är ganska stora, ungefär 15 mm i diameter, doftlösa och vita med rubinröd femuddig stjärna i navet. Det är så annorlunda vackert att jag alltså vill berätta om det hela.
Jag läser på nätet där Eva-Karin Wiberg (länk) skriver följande:
Hoya retusa, Warburg.
Växer i vilt tillstånd i Indien och är en ganska säregen hoya med ett växtsätt som ingen annan. Bladen som är smala växer taggtrådslikt. Blommorna är relativt stora, cirka 2 centimeter, vita med en mörkt vinröd mittstjärna och de har ingen doft.
Detta är en art som inte vill ha det för varmt, så den odlas bäst i ett ljust fönster med skydd för den starka och varma sommarsolen. Den blommar, för det mesta, på hösten. Men det händer att den blommar på våren hemma hos mig.
Hoya retusa är relativt svårodlad, men när den väl har börjat växa och blomma gör den det ganska lätt. Så detta är en hoya för den som gillar utmaningar.
Och se! Detta stämmer ju precis och det vete 17 om jag faktiskt inte också har sett den vilt där borta i Indien. Jag har ett märkligt synminne av detta.
Och nog är jag lite stolt nu när jag vrider in krukan mot rummet för att fotografera. Jag böjer mig fram och känner mycket riktigt inte någon doft alls. Däremot killar det i näsan och jag undrar vad det beror på.
Det sitter en gulbrun lockespindel i blomman jag just luktade på. Dess långa ben trevar runt i omgivningen.
Det är en spindel förtusan i Hoya retusan!
Det är en spindel förtusan i Hoya retusan!
tisdag 5 november 2013
5 november - Dubbelt upp!
.
Mellan molnen strålar en sned sol rakt in över södra änden på berget. Mörka skyar drar över himmelskupan och släpar ridåer av regn mot backen.
Starar, rödvingetrastar, björktrastar samt säsongens första sidensvansar har jag skådat tidigare idag bland äpplen och rönnbär i samhället.
Etthundrafemtio tofsvipor är kvar på vetefältet utanför Stugan.
Vid Holmen lyfter en grönfinkflock ur stubben och jag uppskattar antalet till drygt hundra. Det känns bra, grönfinkarna verkar äntligen ha kommit tillbaka ur svackan som uppstod då parasitsjukdomen härjade som värst under några år.
En mörk klump liksom hänger i buskkrattet bortom vassridån vid Ramstadbron och jag backar långsamt tillbaka för att ta en ordentlig titt, hissar ner sidorutan och plockar fram kameran ... är beredd.
Men som ofta anar duvhöken att det är något lurt på gång trots att avståndet är mer än hundra meter mellan våra ögon. Hon lyfter och försvinner. Det är en gammal hona, stor och tung som en säck, grånad utan spår av brunt och jag har sett henne förut och förstår, vet, att detta är hennes hemmamarker.
Regnen kommer och går och pölarna på grusvägen speglar himlen, krackelerar under däcken och skvätter sen ner bilen fullständigt.
Jag har svängt av mot Gottorp.
Vid diket kommer en ringduva i panisk flykt rakt över bilen med en duvhök tätt bakefter.
Jag kastar fram kameran, igen! och hinner åtminstone ta två suddiga kort genom vindrutan.
Höken slår och slår, det blir en seg och utdragen jakt, han missar och jagar ifatt, slår återigen och duvan kastar runt och dyker och nästan en minut senare försvinner paret bakom buskridån flera hundra meter längre bort och vad som händer där vet jag inget om.
Jakten sker mot en fantastisk fond. Det är ett skådespel.
Det är en ung duvhök, en hane, årsbrun och orutinerad jaktmässigt sett, men med ungdomlig envishet som god kompensation; kanske även svultenheten.
Det är inte ofta jag ser duvhök vid Stugan. Mest blir det blixtsnabba intryck, en flyende rygg. Att se två med någon minuts mellanrum är ovanligt och att se två olika individer under både fridfull vila och intensiv jakt är sällsynt.
Mellan molnen strålar en sned sol rakt in över södra änden på berget. Mörka skyar drar över himmelskupan och släpar ridåer av regn mot backen.
Starar, rödvingetrastar, björktrastar samt säsongens första sidensvansar har jag skådat tidigare idag bland äpplen och rönnbär i samhället.
Etthundrafemtio tofsvipor är kvar på vetefältet utanför Stugan.
Vid Holmen lyfter en grönfinkflock ur stubben och jag uppskattar antalet till drygt hundra. Det känns bra, grönfinkarna verkar äntligen ha kommit tillbaka ur svackan som uppstod då parasitsjukdomen härjade som värst under några år.
En mörk klump liksom hänger i buskkrattet bortom vassridån vid Ramstadbron och jag backar långsamt tillbaka för att ta en ordentlig titt, hissar ner sidorutan och plockar fram kameran ... är beredd.
Men som ofta anar duvhöken att det är något lurt på gång trots att avståndet är mer än hundra meter mellan våra ögon. Hon lyfter och försvinner. Det är en gammal hona, stor och tung som en säck, grånad utan spår av brunt och jag har sett henne förut och förstår, vet, att detta är hennes hemmamarker.
Regnen kommer och går och pölarna på grusvägen speglar himlen, krackelerar under däcken och skvätter sen ner bilen fullständigt.
Jag har svängt av mot Gottorp.
Vid diket kommer en ringduva i panisk flykt rakt över bilen med en duvhök tätt bakefter.
Jag kastar fram kameran, igen! och hinner åtminstone ta två suddiga kort genom vindrutan.
Höken slår och slår, det blir en seg och utdragen jakt, han missar och jagar ifatt, slår återigen och duvan kastar runt och dyker och nästan en minut senare försvinner paret bakom buskridån flera hundra meter längre bort och vad som händer där vet jag inget om.
Jakten sker mot en fantastisk fond. Det är ett skådespel.
Det är en ung duvhök, en hane, årsbrun och orutinerad jaktmässigt sett, men med ungdomlig envishet som god kompensation; kanske även svultenheten.
Det är inte ofta jag ser duvhök vid Stugan. Mest blir det blixtsnabba intryck, en flyende rygg. Att se två med någon minuts mellanrum är ovanligt och att se två olika individer under både fridfull vila och intensiv jakt är sällsynt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)