Himlen är så ljust blå att den nästan är opalvit, skuggorna långa och färgerna kristallklara och jag står och spanar i kikaren från diket vid vägkanten utanför Stugan mot söder över buskraden som förr var Disevidåns nedre lopp. Inte en vindpust anar jag och dofterna smakar av färsk jord och is, som ett utsökt Bordeauxvin.
Långt därute i det kromgröna vintervetet trippar mängder av tofsvipor omkring ostressat och rofyllt.
Stillheten bryts dock snart av ett uppbrott bortom de trinda granarna, vid gården Renstads haråker.
Det är en stor flock kacklande sädgäss som lösgör sig ur det skuggsvarta och sträcker längs horisontens ljus mot Omberg i väster.
Jag följer dem i kikaren när de passerar kanalbanken och Kvarnstugans åkrar och försvinner under Dags mosses trädfond.
Jag är snart där jag också.
Morötter, potatis och rödbetor är skördade. En långtradare kör förbi mig och svänger sen ner mot gården Ramstad för att hämta lass av rotfrukter, och jag står långt nedkörd mot dikesgräset för att lämna fri väg; somligt är mer angeläget än mitt.
Ute på de leriga åkrarna går mängder med gäss. Det är omöjligt att räkna dem alla men om jag säger att de är minst 4 000 så har jag ändå inte tagit i för mycket. Ljuset är mot och det mesta blir silhuettvis så jag får nöja mig med en generalisering trots att jag förstår att i denna mängd ryms mer än bara arten sädgås.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar