Jag satt i bilen, hade just lämnat kollegan och vännen Morgan, där jag hämtat foldrar till Konstrundan, då mobilen ringde.
"Sitter du i bilen? Kan du prata?" Det var Karl-Heinz från Boetskogarna som ringde och han lät väldigt upphetsad.
Jo, svarade, jag har handsfree. Vad gäller det?
"Jag har sett en alpbock! Jag höll på med veden och så var det nåt som kravlade i nacken så jag slängde upp näven och fick tag i en stor skalbagge med jättelånga antenner och långa ben som liksom bet sig fast. Den var alldeles lysande ljusblå med svarta prickar och antennerna var längre än kroppen som var ett par tre centimeter."
"Vet du vad en alpbock är"? fortsatte han eftersom jag var alldeles tyst.
Jo, jag vet men de finns ju inte här! Du vet säkert om att det finns flera arter av långhorningar, framför allt i närheten av död ved. Timmerman till exempel och videbock, tallbock eller aspvedbock och många, många till.
"Men, du förstår nog inte", sa Karl-Heinz. "Det var en alpbock, jag känner till dem och jag vet att det var en sån! Den var så vacker och speciell med sin blåa färg."
Rekonstruktion av en alpbock, Rosalia alpina.
Du vet kanske att alpbocken inte finns kvar i Sverige, att den är utdöd sedan flera årtionden.
"Jo, jag vet allt det där, men nu var detta ändå en alpbock och eftersom du frågar kan jag berätta att veden är min, helt och hållet från egen skog och jag har huggit den själv. Den är inte importerad. Så den vägen har den inte kommit hit!"
Har du dokumenterat den? Samlat in den i en burk eller tagit foton med mobilen?
"Nej, det var just det. Det gjorde jag aldrig. Jag var svettig och trött och ville in så snart som möjligt, så jag fortsatte med veden och lämnade skalbaggen åt sitt öde."
Det var ett väldigt dåligt beslut Karl-Heinz, dumt helt enkelt! Veden har du ju kvar men med alpbocken är det kört och det går ju inte att komma vidare med ett sånt här fynd utan dokumentation. Det kan aldrig bli tal om något godkännande eller så; fyndet blir på sin höjd en notis bara, till exempel i min blogg.
"Ja, om du visste hur jag ångrar mig Det var ju hur dumt som helst".
Men du kan ju alltid ringa till entomologen Kjell Antonsson för en second opinion och han kanske kan komma över en sväng och leta. Men, tack ändå för att du berättade.
"Ja, jo", sa Karl-Heinz"det ska jag göra".
Vill du veta mer om den i Sverige utdöda skalbaggen, långhorningen Alpbock kan du studera informationen på Wikipedia nedan.
I mitt förråd finns mycket att hämta, ett hundratal skissblock med teckningar ända från tiden då jag började min konstnärliga bana i slutet av 1970-talet, halvfärdiga dukar och pannåer, mängder av förbrukningsmaterial, ramar, konstkort, litografier, böcker samt en hel del osorterad bråte.
Ofta tar jag fram ett skissblock ur högen och sätter mig att bläddra bland upplevelserna. Minnen väcks och jag återkallar tillfällets dofter, färger och känslor.
Häromdagen fastnade jag för ett vintermotiv ute på Tåkern, stråk av vassbälten, snö och is i en väldigt enkelt uppbyggd komposition med nästan bara horisontella linjer. Där började det.
Och idag känns det som att den nog är färdig, en ny lite skissartad oljemålning i måtten 46 x 26 cm, liggande format, som jag kanske kommer att kalla "Tåkern om vintern".
Samtidigt påbörjade jag en annan målning i samma format. Den kom till mig ur ett block från senare år och berättar om utsikten från min målarstuga vid Tåkern upp emot gården Gottorps "skyline" en sensommardag med mörka träd och mogna grödor, skissad för bara ett par år sedan.
Båda målningarna är gjorda i stort sett à la prima, d v s mer eller mindre i en "sittning", fastän under några dagar. Färgen är därför under hela processen blöt och känslig, vilket gör övermålning nästan omöjlig. Istället får jag jobba med små rörelser, ofta cirkel- eller streck-formade och med rena färger i penseln för att integrera färgblandningen på ett bra sätt. Jag lägger stor vikt vid att penseldragen ska få plats, träda fram på ett pointilistiskt vis. Det blir bra vibrationer av sånt!
Andan jag målat i är klart Monet-inspirerad och jag känner när jag nu ser på dessa två färdiga verk att det faktiskt skulle kunna vara han som målat dem. Men det förstås, Monets motivkrets fanns inte i Frankrike för snart 150 år sedan. Det var inte hans värld. Den är min! Men ändå - tack Monet!
I lördags, den 22 april, när vi var vid Naturum Tåkern, blev jag vittne till en händelse med skäggmesar som överraskade mig. När det gäller just skäggmes trodde jag att det inte kunde finnas så mycket kvar som kunde överaska mig, eftersom mitt ibland övermodiga jag trodde sig veta det mesta om arten redan. Men ...
Jag satt på bryggan i solen och sommarvärmen med vassen i ryggen; den yttersta utposten av vass innan vattnet öppnade sig ut mot sjön. Jag försjönk i ljudet av det höga larmet från tusentals skrattmåsar i kolonin intill, som tystade det mesta av övriga upplevelser.
Svagt först, men sen starkare hör jag skäggmesar från vassen. Jag vänder mig om. Lätena är upphetsade och energiska. Fyra skäggmesar, två par, visar sig snart klättrande så där typiskt uppför var sitt strå ända upp till frövippan i toppen. Där blir de sittande och spanar en stund, längre kommer de inte. I omgångar utstöts vågor av ivriga och pockande läten och plötsligt kastar de sig rakt ut i luften, tar höjd några meter men vänder en bit ut över vattnet snabbt tillbaka till vasshavets trygghet igen.
Märkligt tänker jag. Det där är ju ett klart sträckbeteende. Skäggmesar på utflykt. Detta ska inte hända nu i slutet av april månad, när paren egentligen ska ha fullt bestyr med bo, ägg och ungar istället. Under hösten kallas beteendet för "högflykt". Det är väl beskrivet, och bevittnat av många Tåkernbesökare framför allt under månaderna september och oktober.
Högflykten är skäggmesarnas sätt att bedriva sin flyttning men denna skiljer sig markant från andra arters konventinella höststräck eftersom den saknar riktning. När alla andra bortflyende fågelarter inför vinterns kommande svält vänder näbben söderut kan skäggmesarna sticka iväg åt alla möjliga håll, lika väl norrut som söderut men kanske oftast varåt det håll vasshavets bortre gräns i terrängen leder.
De här två skäggmesparen måste ägna sig åt återsträck, tänker jag. Har de övervintrat i Tåkern eller har de endast mellanlandat i sjön på genomresa till ett "hemma" någon annanstans? Kan den platsen vara på andra sidan Tåkern eller längre bort i en annan av våra skäggmessjöar?
Om inte "utsträcket" om hösten har en rikting, varför och hur skulle då ett eventuellt återsträck, eller behovet av ett sådant, kunna ske och fungera. Så har det länge diskuterats bland skäggmesforskare. Jag lämnar frågan fortsatt öppen även om jag själv tidigare själv har noterat vårsträck och till och med återkomst av ringmärkta individer som varit bort på annan plats en tid. Det sker alltså men i vilken omfattning vet man inte. (En vidare forskningsuppgift!)
Det som ändå förvånar mig mest med den här observationen är varför ett vårsträck sker så här sent på säsongen. De flesta skäggmesar har ju redan startat sin häckningssäsong, ofta för flera veckor sedan, (tidigaste notering jag har är från den 11 mars - bo med ägg). De här två paren har missat många möjligheter och sådant "slöseri" brukar inte naturen stå bakom och nu undrar jag - varför?
Jag satt en stund i skogen idag, på en gammal rutten och fuktig stock, fälld av bävrar för flera år sedan. Runt omkring mig låg nya träd helt eller till hälften avverkade, alla med färska och pågående gnag. Små upptrampade leriga stigar ledde överallt från Disans brusande och skummande vatten uppåt markerna, runt om till arbetsplatserna, till och med så långt bort som hundra meter från vattnets trygghet. Vilka idoga bävrar!
Jag tog några foton med mobilen av det hela, även så av den vackra blåsippsmattan som finns lokalt och fläckvis just här samt ett gäng bilder från ett, som jag skulle tro oanmält, dikningsföretag på vägen upp till platsen. Allt försvann vid urladdningen till datorn i ateljén. Det är sånt som händer ibland, jag tryckte för tidigt på "delete", men sörjer inte så mycket, bara suckar över slarvet.
Jo, ett foto blev räddat. Det ovan, kanske det viktigaste av dem alla och det första som jag tog under dagens utflykt vid min paus från det efterhängsna oljemåleriet i ateljén.
Det fotot har jag bifogat till en "anmälan" till länsstyrelsen om att det kanske finns behov av tillsyn och kontroll. Det är väl inget stort ärende, kan tänka, men det handlar om dikning i ängs- och hagmark där surdrag och ett litet kärr kommer att få stryk och fallet rimmar illa med dagens ambition att bevara och återställa våtmarker, menar jag. Det var just det!
Men tillbaks till mig på stocken. En gärdsmyg sjöng och ringduvorna flappade med vingarna och koltrasten sjöng. Det var allt jag hörde och upplevde så nära Disevidåns små ettriga forsar. Tystnaden gjorde nu inget, jag satt där för att ta det lugnt, satt kvar i stillhet och ro och njöt av skönt välbefinnande ända tills fukten trängde igenom även kalsongerna. Då tittade jag upp ur min lätta trans, såg uppåt mot himlen mellan granarnas grenar...
Fem svalor seglade runt högt däruppe över trädens toppar. Så märkligt - mitt i skogen. Det var hussvalor, det kunde jag se på deras stjärtar och flyktsätt. Föreställningen varade blott någon minut sedan var svalorna åter ur sikte bortom skogen.
Men, så tidigt!
Är det sommar nu? när fem hussvalor noteras redan den 25 april, en dag utan sommarkänsla men med duggregn och ynka tio grader. Dessutom hände det hela mitt i skogen!
Det är svårt att med en mobilkamera göra riktig rättvisa åt ett konstverk. Fäger och valörer sticker iväg åt en massa håll och det blir blänk och sånt där dessutom. För att verket ska bli någorlunda presentabelt här i bloggen har jag försökt rätta till så mycket jag kan i datorn, det är ju alltid tveksamt förstås och varför jag ändå lägger ut bilden på nätet är för att berätta om själva processen i måleriet.
Sen sist har jag tätat till den här oljemålningen rejält och om det blir bättre eller ej har jag inget adekvat svar på. Jag har helt enkelt lust att öka spännvidden i valörskalan och skapa tjockare strukturer på duken; det är detta det handlar om just nu. Jag önskar ge min målning mera tyngd.
"Mitt paradis på jorden" - en oljemålning under arbete.
Senare kommer jag att återkomma över de mörka partierna med ljus och kulör för att höja helheten ytterligare ett snäpp.
Det var bara det jag ville berätta om, att jag arbetar med mera tyngd i penseln just nu.
Så här är läget just nu i vår trädgård.
Den blå blomstermattan breder ut sig i många trädgårdar, också i vår. På den här bilden är det rysk blåstjäna, Othocallis siberica, som dominerar totalt. På annat håll i vår trädgård har ett par olika arter av vårstjärnor spritt sig in från grannens samt med lite hjälp av inplantering av undertecknad dessutom. Vårstjärnorna tillhör släktet Scilla, och där finns totalt ett tiotal arter, "sparrisväxter" varav de flesta kommer från trakterna runt Turkiet.
Men! rysk blåstjärna är alltså ingen Scilla. Kom ihåg detta nu!
Ulla suckar och vill inte har mera lektion, säger hon när jag berättar om allt det här under en fikapaus i trädgården. "Vill jag säga scilla om alltihop, så gör jag, även i fortsättningen"!
Nåväl. Lite så är det att många av de här arterna nu sprider sig i vårt land också utanför trädgårdar och planteringar; de håller på att försvenskas och några generationer framåt i tiden kommer de säkert att bli helt accepterade som "inhemska" arter, blivit integrerade helt enkelt. Det är så det brukar gå till.
Beståndet av rysk blåstjärna, Othocallis siberica, i vår trädgård besöks av mängder av honungsbin. De kan vara lite svåra att hitta i bilden, men de finns där.
Den här ryska blåstjärnan är ganska lätt att skilja från de andra. Den har en nickande d v s nedåtriktad blomma och den har blå ståndarknappar som ger ett blått pollen och man ser att honungsbinas pollensäckar blir alldeles blåfärgade därav.
Hör ni, nu när det är så himla vackert vill man ju verkligen inte för något i världen vara med om ett sånt där eländigt bakslag igen; den där "7:e vintern innan våren har satt sig", såsom Åke på fiket brukar säga. Men, trist nog, på söndag redan kan det bli snöblandat regn. Tvi vale, säger jag bara!
Jag åker norrut över slätten för att hämta beställda oljefärger i Motala. Landskapet börjar skifta i gulgrönt mest beroende på alla sälgar som står i full blom, men lövsprickningen är heller inte långt borta. Jag ser idag hur kastanjernas knoppar är svullna och kletiga och minsann om jag inte med blott ett uns av fantasi kan ana en svag grön lyster hos några tidiga björkar.
Vårbruket är alltså i full gång precis överallt. Det är sådd, gödning och vältning som gäller och jordbrukarna vill helst vara klara med det mesta den här veckan eftersom regn väntas till helgen. Då kan det bli goda förutsättningar för grodd och växt.
Jag tänker att jag på hemvägen kör in över Dags mosse. Det visar sig bli perfekt. På kanten mot Kälkestad gård, vid Lundells numera helsunkiga gamla potatislager, jagar en pilgrimsfalk. Den är lite grå på frambröstet och jag upplever den som ganska stor, så min slutsats blir att detta är en hona. Det blir tredje gången under våren hittills som jag har haft lyckan att möta pilgrimsfalk i eget landskap.
Det är svårgripbart och stort! Det vet jag som har hela historien med i bagaget.
Honan jagar trastar och snurrar runt i snäva cirklar och dyker ett par tre gånger och jag kan tänka mig att hon får ett par extra G-krafter i knoppen men sånt är ju pilgrimsfalkar helt anpassade till.
Jakten varar någon minut sen försvinner falken bakom trädridån norrut mot Holmen, utan byte. Sen dröjer det ytterligare en halv minut innan den kringspridda och skräckslagna flocken av björktrastar och taltrastar vågar ta sig luft under vingarna, men då är hon redan lång borta.
Vi satt vid grusvägsbacken ovanför Höje på Omberg idag, Lars och jag, mitt i den rikaste blomning av blåsippor och vitsippor som tänkas kan. Där ville vi vara länge, helst resten av livet kändes det som i vårvärmen. Vi satt under sluttningen där ett lindbestånd planterades av Ombergs skogsskola 1949 tillsammans med avenbok på kanten. Lars hade, som brukligt, ett dokument i ryggsäcken, beviset från Alnarp där allt stod nedtecknat om än i korta ordalag: "Planterad lind på denna areal och längre ner i backen, ask på försöksyta, men spontan och framgallrad".
Lars Frölich.
Doften av blommor var tät, sipporna har jag redan nämnt, ramslökens blad reste sig redan höga och smaragdgröna ur fjolårslövet, humlor surrade och svävflugor hovrade, den större hackspetten trummade och gröngölingen gol, taltrast, koltrast och dubbeltrast sjöng om varandra, tandrot och skogsbingel skickade upp sina ljusgröna bladbuketter med skogsbräsmans vackert småskurna bladrosetter som följeslagare därhelst markskiktet var påverkat och kalt. Och nötväckan, han som "lekte ordningsman i klassen", hördes hela tiden över allt annat med högljutt gungande synkoper och domarpiperull.
Någon videfuks, såsom jag hade hoppats, såg vi inte, men ett antal citronfjärilar, någon nässelfjäril samt en sorgmantelfjäril, vilken drog över oss på hög höjd längs vägens sträckning var vackert så!
När vi satt där och njöt av vår kaffepaus studsade plötsligt en liten oansenligt gråbrun flickslända förbi oss. Då mindes jag mågen Jorges ord från påskveckan då vi satt på samma plats. "Titta en trollslända". Jag spanade runt omkring men såg ingen slända så jag tog honom inte riktigt på orden, tror jag bestämt, eftersom jag tänkte att det var alldeles för tidigt på säsongen; inga sländor flyger ju i början av april.
Men tänk så fel jag hade, förstår jag idag, när jag nu själv ser en slända komma dragande förbi oss i sakta mak på nära håll. Den landar flyktigt då och då och försvinner sen bort innan jag hinner med att dokumentera med kameran. Men jag förstår ändå att det är en vinterflickslända, Sympecma fusca, som vi har framför oss. Det är den enda art som bjuds så tidigt på året; detta eftersom den unikt nog övervintrar som vuxen, imago, till skillnad från alla andra flicksländor och trollsländor.
Vinterflicksländan lägger ägg nu under försommaren och i vattnet utvecklas nymfen snabbt, kliver upp på ett strå under hösten och bryter sig ur sitt nymfskal och övervintrar som vuxen. Därmed lever den längre än de flesta sländor, i upp till tio månader faktiskt.
Vinterflicksländan är en relativt okänd art. Länets egen entomolog, Tommy Karlsson, var nog den som först uppmärksammade att denna tidigare så sydliga art faktiskt påträffades också i Östergötland. Med en sådan utmanande övervintring, sovande bland buskar och ris i en smällkall snöstorm förstår man fuller väl att arten är sydlig. Nordgränsen går kanske någonstans i Mälardalen och den klassas som landskapsinsekt i Södermanland, men antagligen är den med sin oansenlighet ofta förbisedd. Själv har jag sett den, hemma i min egen trädgård, komma flygande i solen en oktoberdag med brittsommarkänsla.
Eftersom jag nu inte fick någon fotodokumentation på dagens fina fynd, får det bli en liten enkel teckning istället. Den säger väl inte så mycket, men det beror också på artens egen oansenlighet och är väl ändå bättre än inget.
Arbetet med mina oljemålningar tar nästan all min tid. I ateljén står verken utplacerade här och där i väntan på nya drag och idéeer. Jag brinner mestadels av iver och lust men varvar allt emellanåt med suckar och ibland en aning av ångest. Den senare tar jag emellertid oftast, "vid behov", med mig hem till sängen, där den dyker upp alldeles oförhappandes och gör min sömn orolig ända in på småtimmarna.
Jag har nog inte berättat, att jag fick ett nytt öga i fredags, då blev nämligen även mitt högeröga opererat för grå starr. Nu har jag två nya, friska ögon och jag ser numera som en falk! Det är verkligen fantastiskt att man idag kan åtgärda sådant som för bara några decennier sedan gjorde gammelfolk gråögda och på sikt blinda och jag tänker därvid mest på Monet, min konstnärsbroder, som har gett mig så mycket inspiration. Tänk om han hade fått uppleva detta! Hur hade det då gått med konsten mot slutet av hans liv, när han var nästan blind. Hade hans unika och idag så upphöjda färgrevolution helt kommit av sig, kan tänka?
Jag klippte hösthallonen idag, linkade av och an som en anka på skräpfoten men blev färdig till slut. Det var de idag döda tvåårskotten som skulle bort samt att jag gjorde en toppklippning av de nästan tre meter höga fjolårsskotten. När det kommer till hösthallon brukar man rekommendera att även dessa, som alltså gav frukt i höstas, skall skäras bort, men jag brukar ändå spara dem för att få en liten extra sommarskörd innan nyskotten växer upp och ger den stora höstskörden.
Långt ner på stammen till flera av dessa fann jag galler som jag klassifícerar som kokonger av fjärilen hallonglasvinge, Pennisetia hylaeiformis. Imagon till arten har jag sett åtskilliga av varje sommar.
Sen gick jag bort till apeln där mina mistlar frodas och tillväxer, också i antal (Det tar några år innan de blir upptäckta).
Jag har tidigare noterat att det ofta är gott om olika arter av små flugor på de minimala mistelblommorna. De är definitivt där av nektaranledning. Nu har jag en fundering på om det möjligen kan vara så att misteln därvid får hjälp med polineringen.
Kanske bör jag kolla upp detta.
Här är en annan art av tvåvinge som jag ofta ser i misteln hemmavid. Den och ytterligare fler arter. Foto från 2022.
Det är väldigt mycket nu, både ute och inne och jag hinner aldrig med allt. Men jag vill inte kalla det stress. Våren är värd så mycket mer än så.
Det är lätt vårregn även idag, så fint och vänt. På Östergötlands alla åkrar är det fullt ös just nu. Traktorer är ute överallt och kör gödsling, plöjer stubb eller vältar vetefält och vallodlingar. Ännu har jag inte sett någon nysådd men det kommer säkert att hända inom en vecka.
Disan går vårhög och fullbräddad.
Vid Gottorp vid Tåkern brusar Disevidån i full brädd. Jag spanar en stund efter något av alternativen: utter, strömstare eller forsärla men går bet på alla. Forsens fart tar med sig fundament efter fundament av den gamla stenpallisaden och då är Disan lite mer sig själv igen.
Sen sätter jag mig i diket nära utloppet i Tåkern och kikar ut över översvämningsmaderna, dem vi ibland kallar Bankängen, Allt är väl vattenfyllt och berett på liv. Jag tecknar av utsikten med största pennflykt när en brun kärrhökshane kommer rakt emot mig.
Det blir några snabba studier just när han svänger runt framför mig och återvänder till sjöns vassar.
Våren tågar på. Nästa fågel att spana efter blir stenskvättan. De första är redan här, det vet jag av erfarenhet.
Ute regnar det och inne går penseln varm med oljefärg. Här är jag någonstans "mitt i processen".
Olja under arbete - efter en skiss från Stora Lunds klippängar.
Så var det dags för vårväder av gediget slag. Hög solinstrålning med SMHI-varning för hög UV-faktor, försommarvärme i lä i solen och plötsligt händer allting på en gång.
Hanna med familj är alltså på plats och tillsammans tar vi vår traditionsenliga promenad på Omberg just när blåsipporna står som allra finast.
Solvända backar längs Ombergs grusvägskanter färgas alltmer i ultramarin. Mängder av blåsippor med enstaka tända stjärnor av vitsippor fyller ut höstens kulörer.
Nyckelpigor, bärfisar och eldlöss kryper omkring i lövmassan. Plötsligt ropar Hanna till:
- Kolla! en majbagge.
Dotter Hanna känner bara glädje för den svarta majbaggen på nära besök.
Jag passar på att berätta den märkliga historien om majbaggens reproduktionsstrategi, fast lite enklare än så dock, varvid det lilla obehaget någon eventuellt kan känna inför krypet försvinner en aning - åtminstone kan alla lite mera nu om majbaggelarver och vildbin.
Ett par hanar av citronfjäril fladdrar runt längs vägen tillsammans med några nässelfjärilar. Blanca förföljer en av dessa ner mot mitt håll. Fjärilen landar bland lövet och lyser lite misstänkt klart, så jag ber henne avvakta ett nytt fångstförsök.
- Vänta Blanca! Jag vill försöka ta ett foto. Det är ingen nässelfjäril. Den här är betydligt sällsyntare och ser ut som en körsbärsfuks. Den är mycket ovanlig.
En stor fuksfjäril landar i lövmattan framför oss.
Jag smyger närmare med mobilen och kommer tätt inpå för ett foto och då ser jag att det är ytterligare en annan art, nämligen en videfuks!
Videfuksen har bredare mörkt och mera diffust kantband på bakvingen än körsbärsfuksen.
Videfuks och körsbärsfuks är tvillingarter. De kräver ett tränat, nästan specialiserat öga, för att kunna skiljas åt, men efter några års studier av de båda arterna på Omberg, tycker jag mig idag vara ganska säker, ofta även vid direkt observation i naturen.
Min slutsats, efter fotostudier, blir att detta helt klart är en videfuks, vilket överraskar mig eftersom jag i detta område på södra Omberg nästan bara noterat körsbärsfuksar tidigare år. (Sök på körsbärsfuks i min sökruta till höger och kolla själv).
Så gick den här dagen till historien. En videfuks gjorde min dag till något extra.
Efter lunch lättade molntäcket norr ifrån och solen strålade aprilvarmt för första gången i år. Som man har längtat!
I morgon samlas vi hela familjen hemma och blir det lika skönt som idag kommer vår inglasade altan till god nytta. Vi har arrangerat knytis och alla kommer att bidra på olika sätt till vår härliga påskmeny.
Ulla och jag förbereder två olika stekar som huvudrätt; ryggbiff av dovhjort och en motsvarande av gris, en s k fläskytterfilé (märklig beteckning). Till detta blir det såser och tillbehör av skilda slag och så vår specialare, den som var huvudanledningen till Ombergsbesöket under eftermiddagen, att plocka färsk ramslök.
Skörd av ramslök - foto Ulla Björkman.
Det finns gott om ramslök på Omberg även om det inte är tillåtet att plocka på alla ställen där den växer. Vi har vår egen fyndplats, ett dike som jag tror vi är alldeles ensamma om. Just här brukar ramslöken växa frodigt och komma tidigt och så också denna i övrigt kyliga vår. Vi visste inte om växten skulle vara färdig redan, men plantorna stod där alldeles klara och perfekta för en första krispig och smaragdgrön skörd, så nu blir det även nygjort aromsmör på bordet. Stekarna kommer därmed att lyfta till sin högsta nivå.
Akvarellskiss i avvaktan på årets första körsbärsfuks.
Medan Ulla gick vidare en sväng, vände jag tillbaka för att fortsätta leta efter årets första fynd av fjärilen körsbärsfuks. Den brukar vara årsviss i området, så jag satte mig på plats i dikeskanten, vilade min fot och väntade tålmodigt. Skissboken åkte fram förstås och därmed blev smältande snöfläckar under lindarna vid Höje snabbt dokumenterade.
Jag hade ett par närgångna nässelfjärilar framme under tiden men körsbärsfuksen kom aldrig på visit. Den kommer att få fler besök.
Som alltid när jag är väl på gång har jag många verk i tankar och händer. Linoljedoften står tät i ateljén och det egendomliga är att det jag knappt kunde klara förr om åren på grund av överkänslighet och allergi idag går alldeles utmärkt, eftersom jag sedan länge endast använder vattenbaserade oljefärger.
Men lite trött blir jag allt framåt kvällen. Oljan oxiderar och släpper trots allt ut lite kemikalier och det blir också sena kvällar när arbetet hela tiden lockar och driver och jag svårligen kan slita mig från det sista penseldraget - bara det och sen ...
Det här är en oljemålning från slättbygden i närheten av min Målarstuga vid Tåkern. Där finns alltid Omberg med som fond. Motivet finns mest i mitt huvud, landskapet kan jag utantill. Ljuset och vädret växlar hela tiden; här med snöbyar över stubbåkern.
Oljemålning i arbete - 100 x 70 cm. Klicka gärna upp motivet!
Den är inte färdig än, den här oljan, men vad som kommer att hända med den vet jag inte säkert. Intuition och tillfälligheter blir ofta avgörande. Hoppas att du blir intresserad av att följa upp resultatet senare - när jag presenterar den färdig under Konstrundan 18 - 21 maj.
Vi tar en annan väg hem från Tåkerns slättbygd till gården Frösäng där Lars bor och dit vi är på väg.
Överallt på slätten där marken har smält ur snöns grepp ser vi flockar av tofsvipor och starar. Det känns som något slags rekord i antal, men det är förstås tillfälligt, om en vecka är nog allt över, då, när våren har kommit in i det normala igen, har gästerna fortsatt norröver. Dubbeltrastarna blir allt fler när vi närmar oss och vi är överens om att med dem är det stor skillnad i antal sen vi var unga. De går oftast parvis eller enstaka till skillnad från de små täta sällskap av taltrastar som vi noterar.
Kanske ska jag också berätta att i en av flockarna med grågäss som betade runt Svanshals kyrka fanns ett tjugotal bläsgäss. De brukar inte vara så många här i trakten. När de lämnar Skåne för återstäcket mot Novaja Semlja och ryska ishavskusten har de nästan aldrig tid att ta en extra rast, då är det bråttom att komma fram till häckningsbestyren.
Frösäng, vilket vackert namn med klang av urgammal Asatro, tillika nämaste granne med Rökstenen. Här är historien rikare än rikast och här bor min vän Lars. Bergsbackarna runt gården måste väl vara några av "de sista" som sticker rakt ut i Östgötaslätten från Mellanskogsbygden kallad, den mellan Östgötaslätt och småländskt högland. Om sommaren betar här kor och får i blomsterrika hagar under de många vackra ekarna.
Det här är trädlärkans marker, det vet vi från första början. Här har vi lyssnat till "fattigmanlärkans" droppande sång högt från skyn många gånger tidigare.
- Men jag hör den tyvärr inte längre, säger Lars vemodigt.
- Vi stannar, säger jag och kliver ut ur bilen. Vi ger den en chans vid granngårdens hästbete.
Trädlärkans marker.
Starar och trastar, bofinkar och gulsparvar, ser vi. På avstånd knattrar en mindre hackspett. Som en kulspruta, säger Lars och berättar att han ännu inte har fått fram "den lille" till sin fågelmatning vid huset.
På stigen ner mot betet bland alla trastar och bofinkar hoppar en lite annorlunda fågel. Den är brun som de andra, med ljus mage, har antydan till en liten tofs och har ett ljust band över ögat. Och, den har en mycket kort stjärt, som en stump!
- Du Lars! Vi har en trädlärka framför oss på stigen. Ser du den?
En kompakt, brun och långnäbbad fågel kommer på snabb flykt rakt emot mig över bilen mitt i centrala Ödeshög. Den kastar sig in på Tingshusgatan mellan ateljén och grannens och försvinner bort mellan husen när jag parkerar. Det är en morkulla.
Den har hamnat rent på villovägar. I skogen där den egentligen hör hemma finns inget att hämta just nu; skogskärren är frusna, vattensamlingarna isbelagda och myllan med daggmask är snötäckt och tjälbunden. Bistra tider råder för morkullor och hunger tvingar dem ut på farliga ofärdsresor.
Under den gångna natten var det minus tolv grader i skogsbygden fick jag just veta av Ann-Charlotte och en förändring mot något mildare finns inte i sikte.
Nu är det inte lätt att vara morkulla.
Södra Ombergs backar ligger i starkt och direkt solljus, men snön smälter ändå långsamt i de branta sluttningarna.
Även om natten varit mycket kall igen kunde jag gott tänka mig att finna en tidig videfuks i det gamla restaurerade grustaget under berget; det har ju hänt förr att jag sett videfuks i tidig april när frosten ännu ligger svår och förra året noterades också arten av vännen Janne Peterson. Idag blev det åter en liten längtans resa.
Vid grustaget kunde jag inte vandra omkring med foten, så jag stod nedanför i snö till fotknölarna och spanade med kikaren uppåt genom soldallret. Inga videfuksar fanns att se, men en tidig humla surrade omkring däruppe och en födosökande rödhake höll till i högar av nyröjda buskar och småträd, så jag tänker återkomma tillsammans med vårvärmen för nya försök.
Jag stannade istället till vid den fina bokskogen innan Höje äng och gjorde en akvarellstudie. Med illa dold längtan kallar jag den för:
I brist på blåsippor.
Vädret är gudomligt idag, trots viss vinterstämning. Solen skiner från en knallblå himmel, luften är stilla och i solen är det nästan svettigt under vintermössan. Väldigt många människor har upptäckt detsamma och P-platsen är full av besökare. Offentlig ringmärkning pågår med trogna Adam, Lotta och Athena. Inne lyser Naturums trevliga personal av glädje och meddelarlust.
Obs-tavlan är full av dagens fågelnotiser. Precis som sig bör den 1 april anländer just nu mängder av fåglar varje dag fastän isen ligger tunn och klar över större delen av sjön. Men utanför vassen är stora råkar öppna och de är alldeles packade med sjöfåglar: sothöns, brunänder, skrakar, viggar, knipor, gäss och svanar. Till skylten där inne kan jag bidra med en liten flock krickor som precis anländer.
Vårvattnet är, efter de stora mängder snö och regn som våren bidragit med, så högt att de yttersta fundamenten till Naturum står fotsdjupt, vilket bådar mycket gott inför sommarens strandängsprakt.
Utanför Naturum finns infrusna stråk av driftränder. Efter lite sökande hittar jag ett tiotal nyanlända sädesärlor som jagar mat just där. De är på insektsjakt och efter vad jag kan se, plockar de flitigt i sig av allehanda tinade flugor och andra småkryp.
Jag får besked av Viktor Bridal, som smitit ifrån arbetet inomhus en kort stund, att man just fått meddelande om en skärpiplärka.
- Jag tror att jag har sett den, svarar jag, därborta på driftranden vid bryggan.
Väl komna dit ser vi fågeln fint i tuben. Den har en murrigt beigegrå, pilärkeanspråkslös och tämligen intetsägande dräkt med mörka ben, vilket är artsignifikant. Strupe och bröst är en aning gultonade. Adam som visar ringmärkning strax intill, tror sig veta att detta är blott det femte eller sjätte fyndet för Tåkern. Det är onekligen en raritet vi har framför oss, så jag gläds, Ulla gläds och även Victor gläds och försvinner därefter in till arbetet igen.
Ulla upptäcker två andra fåglar i närheten till skärpiplärkan och sädesärlor. Det visar sig vara två nyanlända hämplingar, ett par, där hanen börjar få ett smultronfärgat bröst genom sin vårliga brämfällning. ( Det kan jag förklara en annan gång).
Ett par hämplingar födosöker.
Senare, ut genom fönstret från Naturum upptäcker vi ytterligare tre skärpiplärkor som födosäker på isen och i driftränderna alldeles nära. Så kan vi fint studera dem. En av dem skuttar förbi en enkelbeckasin som sover vinter med näbben instoppad i ryggfjädrarna.
Studie av skärpiplärkor. En raritet vid Tåkern.
Ja, det finns mycket att se och upptäcka just nu vid Tåkern; alldeles fantastiskt är det och betydligt enklare än vanligt, eftersom vädret tvingat ner både oväntade förbisträckare och tidiga återvändare till väldig närhet för intresserade fågelskådare. Detta blir en paradox, att tråkiga vinterbakslag ofta bjuder på unika möjligheter.
Här är ett bildbevis på att den ymniga och blöta snön som föll under föregående dygn kom nästan vågrätt. Som en vit orm ringlar sig snösträngen uppför björktanan, vänd mot öster eftersom snön kom därifrån. Ostvind = snövind!
Även i morgon är Naturum Tåkern öppet. Passa på! Det blir knappast bättre än så här.
Inlägg
Alla kommentarer
