onsdag 26 april 2023

26 april - Märklig upplevelse med skäggmesar

I lördags, den 22 april, när vi var vid Naturum Tåkern, blev jag vittne till en händelse med skäggmesar som överraskade mig. När det gäller just skäggmes trodde jag att det inte kunde finnas så mycket kvar som kunde överaska mig, eftersom mitt ibland övermodiga jag trodde sig veta det mesta om arten redan. Men ...

Jag satt på bryggan i solen och sommarvärmen med vassen i ryggen; den yttersta utposten av vass innan vattnet öppnade sig ut mot sjön. Jag försjönk i ljudet av det höga larmet från tusentals skrattmåsar i kolonin intill, som tystade det mesta av övriga upplevelser.

Svagt först, men sen starkare hör jag skäggmesar från vassen. Jag vänder mig om. Lätena är upphetsade och energiska. Fyra skäggmesar, två par, visar sig snart klättrande så där typiskt uppför var sitt strå ända upp till frövippan i toppen. Där blir de sittande och spanar en stund, längre kommer de inte. I omgångar utstöts vågor av ivriga och pockande läten och plötsligt kastar de sig rakt ut i luften, tar höjd några meter men vänder en bit ut över vattnet snabbt tillbaka till vasshavets trygghet igen.


Efter en kvart hör jag de fyra skäggmesarna på samma sätt igen. De klättrar högt upp i de strån som står nära mig och slänger sig strax iväg rakt ut över vattnet, tar höjd och försvinner högt uppe i det blå med riktning norrut, mot andra sidan av Tåkern. 

Märkligt tänker jag. Det där är ju ett klart sträckbeteende. Skäggmesar på utflykt. Detta ska inte hända nu i slutet av april månad, när paren egentligen ska ha fullt bestyr med bo, ägg och ungar istället. Under hösten kallas beteendet för "högflykt". Det är väl beskrivet, och bevittnat av många Tåkernbesökare framför allt under månaderna september och oktober. 

Högflykten är skäggmesarnas sätt att bedriva sin flyttning men denna skiljer sig markant från andra arters konventinella höststräck eftersom den saknar riktning. När alla andra bortflyende fågelarter inför vinterns kommande svält vänder näbben söderut kan skäggmesarna sticka iväg åt alla möjliga håll, lika väl norrut som söderut men kanske oftast varåt det håll vasshavets bortre gräns i terrängen leder.

De här två skäggmesparen måste ägna sig åt återsträck, tänker jag. Har de övervintrat i Tåkern eller har de endast mellanlandat i sjön på genomresa till ett "hemma" någon annanstans? Kan den platsen vara på andra sidan Tåkern eller längre bort i en annan av våra skäggmessjöar?

Om inte "utsträcket" om hösten har en rikting, varför och hur skulle då ett eventuellt återsträck, eller behovet av ett sådant, kunna ske och fungera.  Så har det länge diskuterats bland skäggmesforskare. Jag lämnar frågan fortsatt öppen även om jag själv tidigare själv har noterat vårsträck och till och med återkomst av ringmärkta individer som varit bort på annan plats en tid. Det sker alltså men i vilken omfattning vet man inte. (En vidare forskningsuppgift!)

Det som ändå förvånar mig mest med den här observationen är varför ett vårsträck sker så här sent på säsongen. De flesta skäggmesar har ju redan startat sin häckningssäsong, ofta för flera veckor sedan, (tidigaste notering jag har är från den 11 mars - bo med ägg). De här två paren har missat många möjligheter och sådant "slöseri" brukar inte naturen stå bakom och nu undrar jag - varför?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar