31 augusti - Nu blommar kamelian.

Igår slog den första blomman ut på vår kamelia. Den är full av knoppar där den står i halvskuggan under våra plommonträd och nu får vi flera veckor framöver att kunna njuta. 

Trädet är inte detsamma som för fem år sedan. Det gamla var närmare femtio år och mer än två meter högt och bar rödrosa blommor med gult inre. Det fick inte längre plats hos oss och jag sålde det.

Vårt nya som vi med stor tacksamhet har fått av Bosse i Hästholmen är betydligt lägre med fyllda blommor i rosa.

Finns du i närheten är du välkommen att titta förbi och se själv. Det är så vackert!

27 augusti - Nya trottoarblommor

På väg till ateljén en av de få soliga dagarna den senaste veckan passade jag på att notera och dokumentera några av de trottoarblommor som jag fann framför mina steg. Jag tänker att det nog kan vara lite intressant för fler än för mig, att känna till vad det är som väljer att växa så, i utsatthet och trivialitet, i vår absoluta närhet. Blommorna jag avser är säkert lätta att förbise och kanske att gemene man endast ser dem som ovälkommet ogräs och rynkar på både näsa och ögonbryn. Men så gör inte jag. 

Dagens trottarer är annorlunda mot gårdagens, mera levande om jag får lov att säga så.

Förr, faktiskt bara för en handfull år sedan, rensade kommunerna ännu trottarer och vägkanter, men i dessa ny tider, när gifter är förbjudna att använda och då tidigare prövade metoder med gasolbränning och ättika har visat sig bli alldeles för arbetskrävande och kostsamma i långa loppet, tycks kommunerna slutligen ha gett upp hoppet för gott, till fromma för växterna och för oss udda människor som ser att något nytt och intressant finns att ta del av mitt i asfalt och sten.

Nedan följer en bildkavalkad med några av alla de växter som jag fann under en knapp kilometers promenad häromdagen. Jag ber er om att njuta, annars kan det kvitta. Varsågoda!

Brännässla

Ängshaverrot

Bägartrampört

Groblad

Gråbo

Gråfibbla

Humlelucern

Höstfibbla

Kanadabinka

Kanadensiskt gullris

Knölklocka

Käringtand

Ogräsmaskros

Renfana

Rödklöver

Röllika, röd variant

Smällglim

Sumpnoppa

Väddklint

Kommentarer:

1. "Då gör jag så, skriver här. Inte för att det är viktigt att det jag skriver syns, men så du vet hur uppskattat det är med dina inlägg! Och sååå perfekt med guidningen när det gäller sådant som växer vid vägrenen. Det var många växter det som jag inte hade koll på! 

Tack! hälsar Elisabet i Halland."

2. "Så roligt att få namn på de här små gynnarna

Anomym"

26 augusti - Ateljébesök

Förra veckan blev en lyckad vecka för min verksamhet. Jag hade många besökare på plats i ateljén, både kända och okända. Det blev en del handel dessutom, vilket känns tryggt och skönt, i dessa segdragna otider. Det tycks ändå som att något nytt äntligen börjar hända och jag håller tummarna inför hösten och vintern.

Goda vänner och kära besökare vid Ateljé Gebbe.

Idag fick jag dessutom besked om 600 nya kronor i månaden, högsta beloppet, i min grundpension, eftersom jag ligger i pensionärernas bottenskikt. Många bäckar små gör att jag kan och ämnar fortsätta!

26 augusti - Rött anslag

Jag plockade av en liter hösthallon mellan skurarna idag på morgonen. Bären var vattniga och kladdiga. Vädrets makter styr man inte över och jag hoppas att solen snart kommer tillbaka efter den senaste tidens ibland häftiga nederbörd. Man önskar ju att den förväntade skörden kunde höstas i god ordning.

Inte har det varit extremt med regn här i hembygden, bara så där runt 30 till 40 mm, till skillnad mot nedre Norlands kustland där katastrofläge har rått och råder, men det räcker för att missgynna till exempel hallonskörden som lovade att bli så rik, att döma av mängden kart. Plantorna är mer än två och en halv meter höga och vind och regn börjar nu bryta ner toppar och frukt. Jag håller tummarna för förbättring.

Skönast är att vara inomhus nu när hösten kom så abrupt och tidigt med början redan de första dagarna av augusti, det kände vi i morse Ulla och jag, när rullgardinen gick i topp.

I ateljéns sköna värme finns ro och längtan och nu har jag äntligen målat färdigt den akvarell jag påbörjade för några veckor sedan. Det är ett beställningsverk med tämligen fria tyglar - enda önskningen var att vallmo skulle vara med - och det har jag ordentligt sett till ...

Jag kallar det färdiga verket för "Röd slätt", här med ännu en del kvar att göra. Nu får jag hoppas på god acceptans av det röda anslaget.

Sen är det där med den aktuella politiken, som jag oftast inte kommenterar här i min blogg. Men, visst finns även där ett rött anslag idag!

22 augusti - En av mina stoltheter

Kan det vara femton år sedan som jag köpte det som en liten sommarplanta, femtio centimeter högt och med en stam inte tjockare än ett sugrör? Jag tror så.

Det har varit ett varit passande och släpande. När frosten hotat har jag ställt in det vid något ljust fönster i ateljén. Genast har det börjat  skjuta meterlånga tunna och ljusgröna nya skott som flera gånger per vinter måste skäras ner.

Mitt potatisträd

I början av maj, efter att frosthotet avklingat, har potatisträdet fått komma ut igen till sol och värme vid sin plats intill garaget, där alla gröna inomhusblad genast fallit av och trädet nästan synts ha stått på avlidningens brant. Men tji! Snart har nya blad och blommor dykt upp, trädet har grönskat och därefter blommat hela sommaren fram till höstens kyla och mörker. Så har det gått runt år efter år.

Solanumblom

Med så mycken passning och ans är det väl klart att jag känner mig stolt över att potatisträdet vuxit till sådan storlek och styrka och idag är som ett mindre apelträd i skepnad.

20 augusti - Minnen under dånet

Det dånar från himlen av stridsflygplan. Vårt flygvapen visar musklerna.  Igen. Vättern är förutom en viktig dricksvattentäkt och ett sällsamt rikt naturområde också en ofta använd övningsplats för svenskt försvar. Märkligt och väldigt olämpligt, enligt min åsikt.

Under dånet bläddrar jag i min mors gamla kokbok. Här samlade hon recept från tidskrifter, vänner och släkt. Min far renskrev det mesta på sin skrivmaskin och sen sattes det in pärmen för att användas.

Jag känner igen flera av rätterna men andra har jag glömt, kanske blev de inte så ofta lagade. Mor var en riktig husmor, av den gamla sorten. Hon kunde och gjorde allt i hemmet precis som det var och skulle vara på den tiden.

Senare i livet, nära sin pension, när vi barn var utflyttade, fick hon mera utrymme för sitt eget, gick med i föreningsverksamhet och tog till och med några deltidsarbeten inom vård och omsorg.

Hon gick bort i juli 2018 efter ett långt och rikt liv. Det känns som igår men ändå redan länge sedan. Min far lever. Han är 98 år gammal och pigg som en nötkärna. Vi är på väg hem till honom idag, alldeles snart. Då blir det lunch på IKEA, ett favoritställe och sedan kaffe hemmavid i Linköping. Ulla har bakat muffins för hans skull även om vi vet att han har köpt fikabröd så det räcker och blir över.

Också en rikedom.

19 augusti - Glädjen med att botanisera

Extra stor är glädjen att botanisera tillsammans med en kär dotter. Så blev det när vi var uppe i Stockholm några dagar i början av veckan. Vi vandrade längs gator och cykelvägar i bostads- och industriområdet runt Segeltorp och dotter Hanna visade på stort intresse och goda kunskaper om områdets flora. (Eg. var vi förstås i Huddinge kommun och inte i Stockholm, men som lantis kommande utifrån går detta ju nästan på ett ut.)

Området bjuder på flera botaniska överraskningar för en Ödeshögsbo. Det är förvånansvärt mycket som är annorlunda mot hemma. Här uppe finns det nämligen gott om lundkovall, ryssgubbe, vitplister och löktrav, vilka alla är arter jag nästan helt saknar hemmavid och nedan följer ytterligare några spännande floristiska upplevelser.

Strimsporre, Linaria repens

Strimsporre är en art som är mycket ovanlig i min hembygd. Jag har hittat den, vid den gamla järnvägsstationen mitt i byn, men den är vad jag förstår utgången idag när spårområdet är bortrationaliserat sedan några årtionden. Strimsporren är en växt som spridit sig från Västeuropa till "fattigmarker" längs vägar och järnvägar och den är idag inte ovanlig, förutom i Ödeshög då och den är under fortsatt spridning i vårt land.

Gulsporre, Linaria vulgaris, är också den en lejongapsväxt.

Syskonarten Gulsporre, Linaria vulgaris är däremot en inhemsk art som är vanlig också i min hembygd. Som lärare för länge sedan, använde jag den varje höst vid skolstart, det är nämligen då den blommar som bäst och den är perfekt för barn att dissekera för att lära sig om en blommas uppbyggnad.

Hybriden Mellansporre, L. vulgaris x L. repens

När nu strimsporren alltmer sprider sig i gulsporrens tidigare förhärskande domäner och de båda arterna därmed möts uppstår ofta en ny form, en hybrid mellan de båda som kallas för Mellansporre. Korsningen är fertil och mångformig och kommer möjligen så småningom att stabiliseras till en ny art. Men, sådana hypoteser får framtiden berätta om.

Stånds med annorlunda karaktär.

Stånds är också en av de arter som inte är särskilt allmän i västra Östergötland till fromma för alla hästgårdar, då växten är dödligt giftig för häst, även i höform. Längs promenaden fann vi ganska gott om denna art. Men vi såg också några exemplar som skiljde sig markant från normalen. De var låga och glesblommiga och med få kronblad samt ganska väl fyllda blad. Hemma har jag letat vidare i artkomplexet "ståndsar" men vågar inte säga något mer om individen i bilden ovan innan jag ställt frågan till nätverket Svensk botanik. Jag återkommer.

Nog vet jag att Svartkämpar kan variera väldigt men den här tycker jag är ovanligt avvikande och att den också påminner om släktingen gulkämpar. Även här måste jag nog be om hjälp.

En annan växt jag funderar över är den individ av kämpar som växte i gruset längs vägen. Se bilden ovan. Kan det vara en hybrid mellan svartkämpar och gulkämpar. Finns sådana? Jag återkommer.

Senare tillägg, Torbjörn Tyler har svarat följande på mina funderingar:

"Svartkämpar. Ståndsen ser lite konstig ut, men de blir så ibland om de blivit klippta eller betade".

Tack Torbjörn. Kort och koncist!/Gebbe

Ännu en kommentar följer; en av mera lyrisk, romantisk och humoristisk karaktär och den gör mig glad idag. Tack för den min vän Ewa-Britt!

"Mitt skriveri blommar bara upp!

Här händer det saker...
Ryssgubbe i stormhatt
möter en Brunkulla som
lagt rabarber på en Våradonis
i prästkrage och skjuter bambuskott
mot en Slamkrypare som följer efter
dem och visar sitt lejongap i nattljus
men stoppas av svärdslilja, hjärtstilla...

Då hörs dån, kapris, det kan vara ett
Svartöga som far vilt fram i nattljus
Helgonört och en Jerikoros de skyndar
till kallar på hjälp. Men det var ju
en Fetknopp, som ser mer ut som
en smörboll men beter sig som en
bullerblomma för ett pipdån och
låter mer som en vresros, då syns det
att Fetknoppen har fått en blåklocka
stor som en femöring...

Skogsfru och Timotej tar persilja och
bomull och rör på! Ögontröst!
Fetknoppens regnbågshinna
iris den, är OK igen!

Ewa-Britt Nilson"

13 augusti - Mer om Ombergsgranen

I tisdags skrev journalisten Anna Bennich en artikel om Ombergsgranen med anledning av min reaktion på ämnet "Sveriges högsta träd". Om jag var irriterad och förbaskad över hanteringen kan man nog säga att Corren var mera återhållsam i ämnet och det var säkert bäst så.

Faksimil Corren den 10 augusti 2021 -Anna Bennich

10 augusti - En Ombergsvrå i skymundan

Idag gick vänvandringen från Älvarums bete upp till och en liten bit förbi Hälle källor på västra sidan av Omberg. Där uppe i en liten glänta finns ett vindskydd som invigdes med dragningen av Östgötaleden över berget år 2005, tror jag att det var.

Vindskyddet ligger som namnet säger väl skyddat för väder och vind, är timrat, välbyggt och idag vackert grånat. Eldstaden är rejäl och här finns generöst med britsar. Längst in i utrymmet finns ett trekantigt litet rum bakom stängbar dörr. Här finns plats för en inte alltför välvuxen person, inte fler. Det goda dricksvattnet finns nära intill i Hälle källor och med lite medhavd skaffning är allt väl upplagt för övernattning åt den hågade.

Vi sitter och njuter av skogen, samvaron och utsikten över den röjda siktgatan ut mot Vättern medan fiskgjusen visslar över trädtopparna. Allt ser välskött och omhändertaget ut, till och med själva stigen är klippt och röjd. Det är uppenbarligen mest väl kunniga och intresserade naturmänniskor som hittar hit och det är skönt att inte behöva ta del av skräp eller åverkan som annars kan förpesta möjliga upplevelser.

Gästboken är överraskande flitigt använd och berättar om positiva besök under alla årstider. Lars läser högt ur några sidor samtidigt som vi njuter av den sedvanliga kaffetåren.

Skugglosta som har vuxit till och med Lars över huvudet.

På vägen upp noterar vi flera exemplar av det sällsynta gräset skugglosta och även av dess släkting strävlosta. En mäktig tuva är strax över två meter hög, möjligen något av ett rekord. Längs stigen finns även flera bestånd av den sköna ärtväxten buskvicker, överblommad idag men med bukigt mogna skidor med små ärtor redo för kommande nya upplevelser.

9 augusti - Frosseriets våda

Alltför intensivt kräftätande kan ställa till det och då tänker jag inte bara på plomber och sköra gammeltänder. Se bara hur mina armbågar ser ut efter gårdagens kräftkalas.

Skavsår. Aj aj aj!

Initierad kommentar: 

Omvärlden vet att du äter kräftor likt en flistugg. Men att den frenesin också skulle påverka dina extremiteter var mer oväntat. Men nu är diagnosen KRÄFTARMBÅGE snart vedertagen inom ortopedin - Cubitus bjoerkmanii // Sven L

Svar: Tacksam för att man äntligen har fått namge någonting här i världen. Generöst av dig Sven!

7 augusti - För en månad sedan

För en månad sedan var det väldigt varmt. Vi samlades hela vår storfamilj vid Vätterviksbadet i Vadstena för bad och mys men jag satt mest i skuggan under björkarna mellan badvarven.

Sen tog jag en paus, gjorde en promenad längs gamla Rv 50 ungefär 500 meter bort till Hagebyhöga kalkärr, ett av Östergötlands absolut finaste med många sällsynta orkidéer och andra rara växter. Jag ville se hur det stod till med gulyxnen i år; en av våra minsta, blott en dm hög och mest oansenliga av orkidéer, tillika en riktig raritet med förekomst på endast ett tiotal platser i landet.

Gulyxnen blommar på sista versen. Hagebyhöga kalkkärr sommaren 2021.

Jag letade en stund längs spången som passerar genom området och hittade ett exemplar ungefär där jag hade tänkt mig, men inte fler. Den vill gärna stå med fötterna i vatten och sommaren var torr.

Det korta besöket hos gulyxnen vid Hagebyhöga kalkkärr satte sig och är ett av mina fina sommarminnen. En sommar som just håller på att avvecklas. Det går ju så fort mellan varven.

5 augusti - "Kungen är död - leve kungen" - historien om Sveriges högsta träd.

Igår berättades det i landets nyhetsförmedling att Sveriges högsta träd "Mölnbackagranen" i Värmland hade dött. Det var 49,6 meter högt och utsågs så sent som 2018 i konkurrens med bl a en "Silvergran på Omberg" som då alltså var känd slutligen till kungen av träd i landet. Men Mölnbackagranen visade redan då tecken på begynnande skada och förestående död på grund av barkborreangrepp som alltså slutligen tyvärr tog knäcken på trädet i år 2021.

Faksimil ur Corren 5/8-21

Berättelsen om detta fina gamla träd är både mäktig och sorglig och historien om det bör naturligtvis på alla sätt uppmärksammas och berättas. Vi har ju alldeles för ont om riktig gamla träd i vårt produktionsinriktade moderna skogsbruk, där skog betraktas som avverkningsmogen redan vid 80 års ålder, när träden ännu är unga och växande.

*

Sommaren 2016 planerade Sveaskog för en avverkning av ädelgranar på Omberg. Samma sommar gjorde skogsmästarelever besök på Omberg där de då även studerade material från Riksskogstaxeringens laserscanning och fann att det fanns flera mycket höga träd i det planerade avverkningsområdet.

Faksimil ur tidningen "Skogen" med den första artikeln om Ombergsgranen.

Tre elever gav sig ut i området för att leta och mäta och fann flera silvergranar som var över 47 meter höga och att det högsta var ca 49 m högt. Fyndet gav upphov till en artikel i tidningen Skogen, se bild ovan, som rubriksattes - Högsta trädet i landet?

Första besöket vid Ombergsgranen. Lars Frölich och Christer Viking.

Vi lokala naturentusiaster väcktes till nyheten och tillsammans med den erfarne Riksskogstaxeraren Christer Viking gav vi oss, naturguiden och Ombergskännaren Lars Frölich och undertecknad,  samma dag ut till granen för att studera och dokumentera den spännande nyheten. Trädet visade sig vara en kustgran av mäktiga dimensioner och kontrollmätning genomförd av Christer Viking gav följande resultat, se i bilden:

49,5 meter hög visade sig den mäktiga kustgranen vara vid kontrollmätning sommaren 2016.

Ombergsgranen står i en "syskongrupp" med ett antal "hjälpare", alla av kraftiga dimensioner och planterades för ca 150 år sedan. Trädet visade sig vara mycket friskt med bra bark, fin grensättning och rikt grön, mandarindoftande barrmassa.

Toppskottet som fotograferades var ca 50 cm långt vilket visade på så god tillväxt att trädet redan 2017 torde kunna nå upp till 50 meters höjd eller däröver. En spännande historia om ett nytt Sveriges högsta träd anades.

Toppskottet på Ombergsgranen sommaren 2016 var ca 50 cm långt. Foto - Christer Viking.

Med alla dessa fakta på bordet är det märkligt att Skogsforum som ligger bakom uppgifterna till landets nyhetsmedia om Sveriges högsta träd medvetet mörkar delar av historien.

Jag lyssnar till ett inslag i Radio Värmland där Fredrik Reuter från Skogsforum säger följande i en intervju:

"... Fortfarande kanske Sveriges högsta träd (Mölnbackagranen) fastän då i dött tillstånd ... (På frågan om första platsen nu är ledig) ...Vi åker runt och tittar men vi har inte hittat nånting än som är i klass med det här. "

länk till inslaget

Visst är det märkligt hur historien om landets högsta träd har hanterats och förmedlats till media och allmänhet. Jag vet av tidigare uppgifter att information om Ombergsgranen har funnits med hela vägen, så brist på uppgifter kan det inte vara, som gör att trädet inte har fått berättigad uppmärksamhet och status.

Vill man på allvar utse Sveriges högsta träd måste man köra med öppna kort, ta till sig känd information och inte bara leta i Värmland.

Alla vi Ombergskännare välkomnar Skogsforum och Fredrik Reuter till en omedelbar kontrollbesiktning av Ombergsgranen, så att "rättvisa kan skipas".

"Kungen är död - leve kungen"

Senare tillägg- en dialog förd mellan Fredrik Reuter på Skogsforum och undertecknad på nätet den 5 augusti 2021:

Hej Fredrik, 

Apropå den nyhet som kablades ut igår om att Sveriges högsta träd, Mölnbackagranen, ledsamt nog hade dött har jag skrivit en artikel i min blogg Naturlig dagbok. Den är också förmedlad via både Facebook och Twitter.

I korthet går den ut på att jag finner det mycket märkligt att den av dig sen tidigare kända kustgranen på Omberg – Ombergsgranen - inte på något sätt finns med i resonemanget om landets högsta träd trots att den troligen idag är detta: Den mättes till 49,5 m 2016 och har en möjlig höjd på upp emot 51 meter idag med en mycket bra fortsatt årlig tillväxt. 

Jag måste ju ställa frågan till dig. Varför denna mörkning? I intervjun säger du till och med att du inte känner till några nya kandidater. Är detta verligen sant?  Förklara för mig och alla andra intresserade er ståndpunkt i frågan.

Skogsforums Fredrik Reuter:

"Anledningen till detta är att SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, oberoende lasermätte ombergsgranen EFTER vår mätning av Mölnbackagranen. 12 lasermätningar från olika vinklar visade då att den var kortare.

Värt att notera är att det är mycket svårt att mäta höga träd och som exempel kan jag ge att Mölnbackagranen allra flest gånger mätts till över 50 meter. 

Anledningen att "den inte blev över 50 m" var att de mätningar som gjordes i bäst vinklar med hänsyn tagen till markens vinklar alla blev runt 49,5 m. 

Vi kommer mäta ombergsgranen igen och se om den passerat 50 m. Dock kommer vi i samma kontext ta med att den inte är en inhemsk art utan snarare en exot. Det samma gäller för ett Douglasbestånd i Skåne som också kan nå 50 meter."

Svar på detta från undertecknad:

Tack för svar! 

Hoppas att du tycker det är OK att jag kopierar detta svar och sätter in det i min berättelse i Naturlig Dagbok. 

Att det är svårt att mäta höga träd förstår jag fullt ut. Osäkerhet när det kommer till så små differenser som enstaka procent, som i det här fallet gör att det måste vara en grannlaga uppgift att presentera ett för alla godtagbart resultat med hänsyn taget till alla problem som finns med marklutning, ofri sikt mm. Skogsforum bestämde sig trots osäkerhet i mätningsserierna för att fatta ett formellt beslut om att Mölnbackagranen ändå var att betrakta som högre än Ombergsgranen, vilken då sedan något år pretenderade till att vara åtminstone en av huvudkandidaterna för att vara högst i landet, kanske t o m det högsta trädet i landet.   

Även jag, med fokus på Ombergsbygden, kan acceptera och förstå ett beslut som detta om mätserierna ändå indikerar denna riktning, såsom du idag berättar, fastän nytt för mig och många. Men varför presenterades inte mätnings – och urvalsproceduren offentlig på ett bra sätt för alla ”inblandade” när det hela var aktuellt 2018? Helt plötsligt var en ny "kung” vald utan insyn i processen. 

Det jag ändå menar är sämst hanterat är att du säger i intervjun, att man hittills inte har hittat någon kandidat till epitetet ”Sveriges högsta träd” nu när Mölnbackagranen dött. Detta känns som ett mycket märkligt uttalande, det måste du väl hålla med om. Självklart borde det väl vara så att epitetet ”Landets högsta träd” omedelbart borde återgå till Ombergsgranen tills vidare och tills man finner en ny högre uppstickare någonstans. Att som du säger fortsätta leta i Värmland efter en ny kandidat får mig ännu mera undrande. Sverige är ett avlångt land. 

Det tredje du säger om att i kontexten informera om att Ombergsgranen är en exot, en inplantering från USA, tycker jag är självklar. Naturligtvis ska man alltid i sammanhanget ange vilken arten är, dess ursprung och möjliga ålder samt kanske t o m dess proviniens; inte ens alla svenska granar, Vanlig gran, Picea abies, är ju ”helsvenska”.

Jag kan själv tycka att vore trevligt med en ursvensk art i sammahanget, men att ursprunget skulle vara en orsak till utvisning i spelet om epitetet finner jag helt enkelt  urdumt. Landets högsta träd är väl ändå alltid det högsta oavsett härkomst. 

Kustgran och Douglasgran med många fler trädarter har man allt sedan Skogsskolans tid på Omberg flitigt experimenterat med. Även jag kan finna detta vara olyckligt och kontroversiellt. Men nu har åren gått. Allt har blivit historia och ett par hundra års försök med främmande trädslag finns nu i realiteten och så sent som för bara 50 år sedan planterades ännu både Douglasgran och Kustgran på berget.

Omberg kan idag anses vara ett av landets finaste och mera ”naturliga och fria” Arboretum som vi har och Sveaskog har nyligen på initiativ av undertecknad med flera entusiaster restaurerat sin fina gamla Trädstig, där gångna tiders syn på skog, träd och artsammansättning nu getts en fantastiskt fint inramad och intressant både turistiskt och vetenskaplig förutsättning. 

Bra att ni kommer hit och mäter igen. Meddela mig gärna 070-6781721, vore bra att få vara med. Ombergsgranen har säkert vuxit med mer än en meter sedan senast. Den är frisk välmående och kommer att kunna bli 70 meter hög om några hundra år. Det vore något att få uppleva!

Jag ber om att ni återger Ombergsgranen dess epitet som Sveriges Högsta Träd tills vidare och tills ni möjligen finner en annan högre kandidat. Om den sedan efter ny mätning visar sig motsvara våra förväntningar blir vi förstås ännu gladare.

Gebbe Björkman

Senare komplettering - karta.

4 augusti - Under äppelträdet

Jag ligger på rygg under äppelträdet och kikar upp genom bladverket mot en knallblå himmel. Det är lagomsvalt sommarväder, inte så där hett som det var för några veckor sedan, utan behagligt och kroppsnära; perfekt helt enkelt.

Snart mogna sensommaräpplen dinglar framför mina ögen och jag tänker att om jag ligger så här igen, någon vecka framåt, kan jag likt Newton få ett äpple i skallen och en ny idé i huvet.

Förresten är huvudet redan fullt av funderingar.

Tornseglarna som drar runt i storcirklar högt däruppe, blir de de sista för i år som jag får se?

Ringduvorna som kommer ensamma, en och en på hög höjd, är nästan alla på väg mot öster. Varför och vart? Och varför kommer denna vanligtvisa flockfågel nu i enskildhet? 

Ärtsångaren i häcken som plötslig släpper en kort liten sångstrof mellan smacken, är det en ungfågel som testar sin förmåga?

De glesa sällskapen av unga ladusvalor har en annan färdriktning än ringduvornas. Alla drar de mot väster. Vadan detta?

Men den tyngsta funderingen i vilstolen under äppelträdet denna eftermiddag i Indiansommartid är en som jag tänker släppa i mitt imorgonskriveri. Det är funderingen om Sveriges högsta träd. Aktuellt idag i nyhetsmedia.

Vi hörs och ses igen.

2 augusti - Några gamla minnen

Många minnen bär vi med oss genom livet. En del lever vidare starkt och nära medan annat alltmer försvinner i glömska. Häromdagen var det dags att tömma två gamla kartonger från förr. De har stått i förrådet och samlat damm länge nog och Ulla tyckte med rätta att det nog vore bra om jag nu till slut gjorde något åt det hela. 

Jag tog med lådorna till ateljén för att vara ifred under processen med den spännande genomgången. Man vet ju aldrig.

Allt är nu äntligen sorterat, i tre högar. Det mesta är sånt som jag har tänkt kassera direkt, annat tänker jag ta en närmare titt på innan avslut och något litet menar jag kanske kan vara värt att spara eller lämna vidare på något sätt. Det är verkligen skönt att städa medan tid finns. Jag gjorde det i ateljén för något år sedan; slängde mängder av bråte och gamla utrangerade alster. Och nu blev det alltså tid för gamla nycklar, brevkorrespondens, skolsaker och billigt souvenirkrams från resor man har glömt, att också få komma till ro i härför lämplig container.

1. Det svartvita porträttet som min vän fotografen Christer Elderud tog av mig en blåsig dag vid Vättern tänker jag förstås spara.

2. Pekpinnen fick jag av min dåvarande flickväns mamma när jag tog min lärarexamen. Året var 1971 och alla gamla traditioner sopades bestämt under mattan. Jag gick ut i den första kullen på den nyinrättade Lärarhögskolan i Linköping utan ett uns av firande, men pekpinnen fick jag som ett litet bevis. Tack för den.

3. Märkestavlan är fylld med medaljer för Riksmarschen, Gossgymnastik och Simborgarmärken m fl samt olika årgångar av Majblomman som jag tänker förära Ullas samling.

5. Souveniren är en billig träkåsa från "Oslo". Det var så exotiska utrikesresorna möjligen kunde tänkas vara på 1950-talet, åtminstone i vår familj.

6. Den rosa kudden doftar inte längre av den parfym jag ännu möjligen minns.

7. Ett mottaget gammalt brev från sommaren 1969 då jag arbetade i Halmstad Järnverk under traversen och lastade armeringsjärn av olika dimensioner på ljusblå lastbilar och godsvagnar: Brevet har ett frimärksporto som skvallrar om att tiden har gått. Av Halmstad Järnverk finns idag inte det minsta spår, men jag minns cyklarna vi köpte för en billig penning för transport till och från arbetet Vincent och jag, värmen i fabriken, månlandningen vi lyssnade till i transistorradion i vårt lilla hyresrum och vandringen hem en tidig morgon från en nattlig bravad i Tylösand.

8. Passaren är för utskrift med tusch inom linearritningen i  gymnasiet i Mjölby. Linearritning var obligatorisk och för att få mitt Stora A i teckning som läraren ändå tyckte att jag var värd behövde jag också lämna in ett fint renritat arbetsblad i tusch. Min lärare Ingrid Hillar bönade mig om en extra sista ansträngning. Det blev Lilla A till slut.

9. Den svarta lilla triangeln är mitt första plektrum till den akustiska gitarr som jag köpte för 300 kr, en Levin förstås, efter en hel sommars arbete på Mjölby träskofabrik, där jag pliggade ovanläder med en magnethammare och munnen full av nubb.

10. Min första bil var en svart Volkvagn 1200 med sökarlykta på taket. Den kostade 800 kr och den höll ett knappt år innan det var dags för skrotning när framvagnen var så rostig att ratten blott med stor ansträngning gick att rubba. Bilen är för alltid förskingrad i universum men nyckeln har jag kvar.

11. Mina militärglasögon från 15 månaders underofficersutbildning på A7 på Gotland. Dem behövde jag för att kunna skjuta fullt på Skyttemärket med min k-pist. Jag trivdes på ön och var nog en av få fastlänningar som sökte dit frivilligt, men det var förstås naturen som drog. En dag övertalade jag en luckakompis som hade bil att ställa upp på en resa till Fårö där vi fick uppleva blåkråkans sista/senaste häckning i landet på nära håll.

12. Den lilla silverringen överraskade mig. Kerstin ägde den och jag fick den och har den nu i min ägo. Jag är dock osäker på vilken Kerstin.

13. Jag fick behålla en klické i bly. Den är gjord efter en av alla mina tuschteckningar som jag gjorde för Kort&Gott-sidan i Östgöta Correspondenten. Sammanlagt finns många hundra bilder och texter av mig från perioden 1965 - 1990 i läggarkivet.

14. Även jag ville kunna sjunga och spela som Bob Dylan, så jag köpte mig både munspel och tillhörande hållare, för att ha händerna fria att kunna dansa över strängar och hals. Det var en lycklig period i mitt liv; ett sätt att umgås under kvällar vid lägereldar och musikdiggning med tillbehör i dämpad belysning. Repertoaren var begränsad och allt jag sjöng, alltid  på engelska, var inte helt klockrent, men det dög ändå, då.

15. Fyra av mina rökpipor. Trean är en s k dollarpipa som var billig, medan de andra står för smärre investeringar, gjorda i Briar-rot, vilket jag idag, men inte då, vet är växten trädljung. Allt tog slut den 16 juli 1971 då jag la av med allt detta, vilket är något av det bästa jag någonsin har gjort även om jag länge kunde sakna proceduren med skötsel och värmen av en pipa i knuten näve på en stubbe i skogen.

*

Men det som jag verkligen letade efter, den gamla dagbok från en otroligt spännande Ölands- och Gotlandsresa som Göran och jag gjorde tillsammans på var sin moped 1963, fanns inte där. Det känns så sorgligt och jag undrar var den är. Kanske finns någon mer kartong att leta igenom. Jag slutar aldrig att hoppas!