Kan det vara femton år sedan som jag köpte det som en liten sommarplanta, femtio centimeter högt och med en stam inte tjockare än ett sugrör? Jag tror så.
Det har varit ett varit passande och släpande. När frosten hotat har jag ställt in det vid något ljust fönster i ateljén. Genast har det börjat skjuta meterlånga tunna och ljusgröna nya skott som flera gånger per vinter måste skäras ner.
Mitt potatisträd
I början av maj, efter att frosthotet avklingat, har potatisträdet fått komma ut igen till sol och värme vid sin plats intill garaget, där alla gröna inomhusblad genast fallit av och trädet nästan synts ha stått på avlidningens brant. Men tji! Snart har nya blad och blommor dykt upp, trädet har grönskat och därefter blommat hela sommaren fram till höstens kyla och mörker. Så har det gått runt år efter år.
Solanumblom
Med så mycken passning och ans är det väl klart att jag känner mig stolt över att potatisträdet vuxit till sådan storlek och styrka och idag är som ett mindre apelträd i skepnad.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar