fredag 30 oktober 2020

30 oktober - Resumé

Nya hårda begränsningar råder från och med idag för Östergötland. Coronapandemin ökar allvarligt i vårt län och vi måste alla hjälpa till att ta ett gemensamt ansvar. Min utställning på Galleri R i Linköping kommer att pågå till den 5 november såsom aviserat men jag har full förståelse för alla er som drar er för besök under dessa omständigheter. Bäst att vara hemma och vara noga.

Jag lägger ut några bilder av verken på väggarna som det såg ut innan dörrarna slogs upp inför vernissagen lördagen den 24 oktober. Allt är inte med bildmässigt av de 32 verken, men  man får ändå ett hum om det hela.

Var så god!








torsdag 29 oktober 2020

29 oktober - En bit in i utställningen

När jag kommer till ateljén nu i kväll, alldeles nyssens som Astrid Lindgren skulle ha sagt, så känns det som att det är fuller vår ute. Elva grader varmt och en solnegång bakom blåhimlen med en stilla vind är förtrollande skönt åt ena hållet men skrämmande och uppfordrande åt det andra. Man känner sig verkligen kluven mellan den faktiska upplevelsens njutning och den bakomliggande kunskapens budskap under sådana här dagar, då klimatet tycks komma i fokus på riktigt.

Jag har inte varit i ateljén på en vecka, sedan då, när jag ställde i ordning allt inför utställningen som pågår. Det har varit väldigt skönt att ta en liten paus från allt, att låta det gå bara och lämna över ansvaret en stund till någon annan, i det här fallet - Roger på Galleri R.

Några bilder från vernissagedagen den 24/10 - 20 följer. Bilderna är tagna av Mikael Calmsund och Karin Björkman:


Hannes och jag studerar oljemålningen - "Möte på en skogsväg". foto - Mikael Calmsund.


Barnbarnet Hannes är på egen upptäcktsfärd i utställningens mysterier. foto - Mikael Calmsund.


Kontakten med besökarna är ömsesidigt viktig. Här är jag i samspråk med Anders och Åsa Christoffersson, hon tidigare kulturredaktör på tidningen Corren. Foto - Karin Björkman.

Min far Acke Björkman är som alltid tidigare på plats. foto - Karin Björkman.

Han sköter galleriarbetete bra, Roger, tycker jag. Det är ingen enkel uppgift. Och publiken sköter sig också snyggt. På vernissagen gick det lugnt och känsligt till, med god och positiv stämning och med en publik av ungefär tio personer i taget under hela dagen inne på utställningen , medan övriga väntade utanför i lugn och ro vid bord och stolar som vi satt ut. Jag överraskades faktiskt av totalsumman dessa skrämmande Corona-dagar och många verk hittade dessutom nya nöjda ägare vilket innebär en trygghet för mig och mitt fortsatta arbete.


Faksimil ur Corren den 26/10-20 skriven av Johan Rödin, (ursäkta gulsticket).

En anmälan var på plats i vår regionala dagstidning Corren i måndags, skriven av Johan Rödin. Sånt hjälper förstås också till att förmedla kännedom om vad som sker och som veteran vet jag mycket bättre tidigare att uppskatta det som skrivs nu när så mycket försvinner i allt övrigt brus som omger oss.

Faksimilen ur dagens Corren, 29/10-20, handlar om påminnelse.

Roger ringer varje dag och meddelar läget, vilket hittilldags har varit uppiggande och glädjande. Intresset verkar var påkopplat och publiken tycks mycket nöjd. Jag känner mig stolt och glad över detta. Motsatsen hade varit jobbig att ta emot. 

Jag kommer att förlänga min paus, troligen året ut, för att ordentligt ladda batterierna, som har slagit i botten. Efter årsskiftet kommer jag igen starkt!

Dags att ta kväller, säger Astrid; hennes språk är med mig alla dagar. Nu far jag hem till kvällsmaten.

torsdag 22 oktober 2020

22 oktober - Vinteraning

Jag såg i och för sig de första fyra sidensvansarna i Ödeshög rekordtidigt redan för en månad sedan men därefter har det varit tomt.


Tills idag då himlen och alla bärande träd fylls av läten och flockar med nyanlända sidensvansar. Överallt är de och jag kan inte låta bli att göra en snabbteckning från bilen av ett gäng som just landar i rosenhagtornträden vid församlingshemmet då jag återvänder till ateljén efter lunch. Allt är inte bara utställning; jag har rum för tankar även åt andra håll - så det så!

22 oktober - Ända in i kaklet

Flaskan med fernissa, den jag använder ibland men begränsat för att lyfta fram partier i oljemålningar som tenderar att bli för matta, fick jag ta med mig hem till garaget igår kväll för att bruka en polygrip till; locket hade nämligen helt beckat fast. Det var bara en fjärdedel kvar i den lilla flaskan, den enda jag hade, och jag behövde varje uns. Så tänkte jag. 

Jag lyckades öppna flaskan idag på morgonen och tog den med mig med kapsylen på glänt för säkerhets skull (eller inte) samtidigt som jag balanserade nycklar och ett par frukostäpplen i famnen. När jag låst upp båda låsen och var på väg att trycka bort larmet slant flaskan ur näven. Det har ni efter den här inledning förstås redan räknat ut.

Starka ord använde jag men de hjälpte föga, men snabb var jag att försöka rädda de viktiga, ynka resterna av innehållet i flaskan. Det mesta, det som kom på mina byxor var ohjälpligt oanvändbart men det på golvet, vilket ännu klibbar rejält, torkade jag snabbt upp med en ren trasa, som möjligen skulle kunna användas direkt på någon duk. Det lilla som blev kvar i flaskan spädde jag ut så långt som möjligt med vatten, tur i oturen med vattenbaserad grund alltså. Fast egentligen är jag ju inte alls säker på att själva fernissan är spädbar, men nu har jag ändå testat, till återhållsam belåtenhet.

Till slut kan jag konstatera att jag rodde allt hjälpligt i hamn och är färdig, på alla sätt. Egentligen behöver man inte sånt här i sista stund, när allt börjat bli oåterkalleligt. Men visst är det väl typiskt och säkert som det ska vara, för att inte lättsamheten och förnöjsamheten ska ta över helt.

Så sätter jag mig i min läderfåtölj, räddad från föräldrahemmmet, och kollar på verken som står mot väggen framför mig, fernissade där det behövdes, prissatta, listade och klara för morgondagens hängning på galleriet. Allt är upplagt för vernissagen - fernissan! Snart hämtar jag kärran och lastar.

Välkomna på lördag!

måndag 12 oktober 2020

12 oktober - Utställningen pressar på

En av de stora oljor som jag hade tänkt för Galleri R den 24 oktober spårade ur totalt idag under arbetet. Läget känns pressat, men jag måste acceptera att allt inte går som jag tänkt. Jag har nog så det räcker ändå.

Jag fick vernissagekortet från galleriet idag och lägger ut det nu som information till alla som som besöker min blogg. Tag det som en verkligt personlig inbjudan. Jag vill gärna att du kommer.

Välkommen!

söndag 11 oktober 2020

11 oktober - Nu blir det plötsligt mycket tystare

Först bara om min kommande utställning i Linköping den 24/10. Klicka på bilden här till höger om du vill veta mer om den. Välkommen!

Från och med idag blir det plötsligt mycket tystare i tåkernbygden. Vi hade just plockat av ett par liter hösthallon och nu stod jag vid spisen och kokade en stor bytta äpplemos av årets överdådigt fruktsatta Signe Tillisch då Ulla ropade från altanen.

- Kom Gunnar och titta på alla fågelsträcken!

Alldeles över hustaket kom de första tranorna. Sen växte skaran och himlen fylldes av tranplogar över hela horisonten.

Om den bildliga scenen var magnifik var ljudkulissen ändå snäppet bättre. Ropen skallade över hela Ödeshög, studsade runt och ekade av efterklang så man nästan blev yr i mössan.

Säkert tusen tranor sträckte söderöver inom loppet av en kvart. Eftersom de kom tidigt och lågt, innan termiken tagit fart, förstår jag att det var tranorna som ansamlats vid Stugan runt Holmen och Ramstad som nu till slut bestämt sig för avfärd. Det har varit på gång en månad redan och för två veckor sedan, när klar luft och nordliga vindar rådde, försvann merparten. 

Nu, när jag strax efter elva på förmiddagen anländer till ateljén, kommer fler tranor över samhället. Men de kommer på betydligt högre höjd och jag förmodar att de har kommit från lite nordligare platser, Kvismaren kanske, det kan stämma tidsmässigt.

Vi ses i mars igen! 

torsdag 8 oktober 2020

8 oktober - Påminnelse om utställning

 Hej go´vänner.

Det var ett tag sedan sist jag skrev i min Naturliga dagbok. Tiden har runnit iväg snabbt som en vårbäck och jag har varit upptagen med att fullfölja och avsluta verk till kommande utställning. Jag har haft många målningar på gång ända sedan tidigt i somras, men att ro dem i land, både tidsmässigt och känslomässigt, har varit och är en resa med både stor glädje och mycken ångest. Jag är ännu inte klar, jag har två veckor på mig ännu. Resultatet av ansträngningen uppenbaras också för mig först på vernissagedagen.

Vernissage blir det lördagen den 24 oktober kl 11 på Galleri R i Linköping och jag hoppas att ni alla som läser detta har lust, mod och tid att komma. Därefter fortsätter utställningen ytterligare en tid så möjlighet finns om ni verkligen vill. Jag tycker att resultatet av mitt tålmodiga och inkännande arbete är värt den resan. Utan åskådare känns allt meningslöst.

Jag känner just nu att jag nog aldrig mer kommer att orka med den pärs som en separatutställning av det här slaget innebär. Det har jag i och för sig sagt också tidigare men nu börjar åldern ta ut sin rätt. Egentligen skulle jag vilja arbeta utan tidspress. Drömmen vore att i lugn och ro kunde måla och när allt är klart, först då, få besluta om tid för utställning. Nästa gång måste det bli så, något annat kommer jag inte att orka med.

Arbetet med akvarellerna är nästan helt avslutat. Det mesta är inramat och klart och står uppställt på vanligt sätt, så att jag när helst jag önskar kan sätta mig att filosofera över och fundera på vad det är jag egentligen har åstadkommit. Detta är en viktig bit för mig, att begrunda mitt arbete.

Alla oljor är inte riktigt där på samma sätt. 

Det har blivit mycket tid vid min målarstuga vid Tåkern. Jag har mestadels haft lycka med vädret och kunnat hänga pågående alster på den faluröda väggen. Medan jag har målat och funderat har jag haft rika stunder med naturen runt omkring mig. Jag har berättat om detta tidigare här i bloggen men jag skulle vilja ha haft tid att skriva mycket mera om allt som har hänt under konstens tillblivelse i våndor och lustar. 

Så här har det sett ut mest hela tiden, när olika verk på gång hänger inför mina argusögons skärskådning.