Dotter Hanna som sköter om min hemsida har lagt upp några nya bilder från min kommande utställning på Galleri R i Linköping 4 - 16 november.
Är du nyfiken har du alltså möjlighet att få en liten tjuvkik. Det kan vara spännande att se, men glöm för all del inte att komma till själva utställningen och se verken på riktigt - det kan vara en avgörande skillnad.
Det blev en paus från måleriet igår kväll. Jag for i väg till Fågelklubben i Norrköping, FINK, för mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt".
Nästan trettio personer hittade till Hemgården vid Strömmen där tillställningen ägde rum och en av dem jag mötte var mig extra bekant. Där var nämligen ornitologen och fågelnestorn Stig Lindvall på plats. Det var länge sedan som vi sågs, någon gång för ett antal decennier sedan, vid Tåkern eller något fågelskådarmöte någonstans. Det blev ett fint men tyvärr ganska kort samtal om gamla gemensamma vänner och upplevelser och om dagens situation i fågelvärlden. Där finns mer att hämta.
"Jag har din Tåkernlitografi", sa Stig. "Jag betalade tiotusen kronor för den, vid bildandet av Tåkernfonden och fick den i min hand av kungen själv".
"Strongt gjort", sa jag.
I övrigt berättade Stig om sin kontakt med konstnären Lars Jonsson. Han sa sig ha väggarna fulla av Lars grejer, från hans tidiga debut som 15-åring på Naturhistoriska Riksmuseum löpande fram till idag. "Och jag får en signerad litografi varje jul som julkort", fortsatte Stig att berätta stolt.
Jag har nyss skickat Stig en inbjudan såsom utlovat, ett digitalt vernissagekort till min kommande utställning i Linköping.
"Vi ses på lördag, jag kommer att vara där", sa Stig som slutord.
En för många säkert okänd arbetsplåga drabbar mig varje gång jag är inne i en intensiv period av oljemåleri.
Jag tvättar ur mina penslar ideligen. Eftersom jag använder bara vattenbaserade oljefärger numera räcker det gott med tvål och varmvatten. Men, det sliter ändå.
Min vänsterhand som får ta emot värsta "smällen" torkar ut alldeles vådligt, knogarna brister och självsprickorna växer och djupnar. Det svider och värker i lagom men fruktbar askes. Snart är allt klart till min utställning; snart får handen vila. Den, och själen också!
Den här stora oljan är mitt fokus just nu. Det återstår detaljer som jag funderar på och jobbar med innan allt går iväg till inramning.
Målningen är 170 x 130 cm. Fotot är inte helt rättvis. Oljan är i verkligheten bättre balanserad i ljuset än så här, men jag lägger ut den ändå.
Det är ateljéväder och det är skönt att vara inne när stormen sliter och snöregnet piskar.
För två veckor sedan gick det stora transträcket från Tåkernbygden. Det var en torsdag och jag var i Linköping för att hjälpa far i flytten så jag missade det hela. Men det var mäktigt har jag fått det berättat för mig av flera källor. Och inte undra på det när nytt rekord noterades veckan innan av Tåkerns fältstation.
Dryga niotusen tranor rastade som mest med Tåkern som bas och utvecklingen av tranpopulationen i vårt land och förresten i hela Nordeuropa fortsätter att imponera. Jag tror man nådde upp i knappa 25 000 i Hornborgasjön vid samma tid. Rekord överallt.
Vart ska det ta vägen? Jag menar, nu börjar det bli problem här och var. Bönderna på slätten klagar över tranornas påverkan genom bete och plock samtidigt som naturvårdssverige blir alltmer frustrerade över tranornas påverkan på orkidéer och jungfruliga vadarstränder. Också vid Tåkern häckar numera tranor flitigt, varje strandäng har sitt par eller flera och knappt en enda tofsvipeunge eller enkelbeckasinunge, eller vad det nu vara må som spirar i blötan, kommer undan. Tranparen spetar omkring långsamt skärskådande och plockar det mesta såsom ätbart.
Men det var nu inte en elegi av det slaget jag tänkte mig idag. Jag ville egentligen berätta att under förmiddagen mot blå flikar på himlen kom ett transträck över byn. Det var väl så där en sjuttio fåglar som kom på hög höjd och med god fart mot söder. Som alltid stannade de upp över husen, tog in termiken med kraftiga läten och steg till högre höjd innan de åter tog fart och försvann tysta mot kontinenten.
De sista?!
Jag arbetar inspirerat just nu. Det är mycket att göra och avsluta och ibland är min ambition säkert alltför sträng. Det blir många sena kvällar eftersom jag får mest gjort så dags och efter ett dagspass blir det i stort sett sängen direkt.
Målet är att jag ska ha tjugo oljor färdiga i tid. Några är återbrukade "gamla" i vanlig ordning men åtminstone hälften är nya och fräscha.
Den fjärde november, 4/11, är det vernissage på Galleri R i Linköping och jag önskar och hoppas att många av er som tar del av detta här och nu passar på att komma dit, på vernissagen eller hela veckan därefter när utställningen pågår. Jag har satsat allt och menar att denna utställning absolut är värd att se och uppleva. Det sticker jag ut hakan med efter snart 50 år i ämnet.
Jag har satt ihop några av verken i ett collage, samma bilder som jag har sänt iväg till galleriet för att bli till ett digitalt vernissagekort.
Du har gott om tid att boka in, men det är dags nu. Vi ses om ett par veckor. Välkommen!
Vi var på väg hem till Ödeshög från Linköping för snart två veckor sedan. På E4:ans vägren låg ett trafikdödat djur. Trafiken var tät som alltid och det var omöjligt att stanna för att kolla upp. Döda djur är det annars gott om på vägen men det här kändes annorlunda.
- Jag ringer polisen, sa jag, 114 14. Det var kanske en utter.
Det var ju i närheten av Svartån och jag uppfattade att den var för stor för mård eller mink och lite fel färg dessutom, ljusare kanske med gråvitt bröst eller haka.
Det tog en stund innan jag blev kopplad över växel till handhavande polis. Vi var nästan hemma när jag äntligen fick redogöra för fyndet. Konstapeln tackade vänligt och berömde mitt initiativ och lovade att man skulle skicka ut en bil för att ta hand om djuret.
Uttern tillhör det som förr kallades "Kronans villebråd" men numera är omdöpt till "Statens vilt". Hit räknas en räcka sällsynta svenska arter av både djur och fåglar, som man inte får ta hand om eller handhava personligen. Jag lägger upp en länk för dig som vill veta mer:
Dagen efter kom ett personligt meddelande från polismyndigheten till min mobil, att man tagit vara på kadavret för vidare transport till Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm. Återigen fick jag ett vänligt tack. Så långt allt väl.
Jag är verkligen mycket imponerad av responsen jag fick på det där mobilsamtalet jag gjorde. Ärendet blev behandlat seriöst och vänligt och jag fick återrapport under hela hanteringen. Den här gången var allt möjligen i onödan, ty trafikdödade skogsmårdar räknar jag numera in flera av varje år, men bättre en gång för mycket än aldrig.
Två gånger tidigare har jag tagit hand om trafikdödade uttrar. Så här såg det ut för några år sedan vid E4:ans passage över Disevidån i Ödeshög. Den gången var det tyvärr en utter alldeles på riktigt.
Det tycktes mig vara en god dag för skäggmesar i Tåkern idag. På morgonen var det alldeles lugnt och soligt, lite kyligt med frost förstås, men egentligen alldeles perfekt för att studera deras högflykt.
Vasshavets alla frövippor blänkte som silver i motljuset, skäggmesmat.
Så landade vi i de stora vassarna utanför Svanshals, ensamma i det nya vindskyddet. Skäggmesarna var där runt omkring oss, men någon stor aktivitet blev det ändå inte. Enstaka små flockar och par drog runt, ibland med en tendens att vilja stiga till väders. Men allt stannade med bara loja försök. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det blev istället gott om tid för annat.
Att fika i lugn och ro var en sak, att studera jagande kärrhökar, både bruna och blåa var en annan. En havsörn på långt håll såg vi och ett par snövita ägretthägrar roende genom lufthavet samt en ensam fiskgjuse högt över sjöytan på kupade vingar.
Men det finaste idag blev nog de tre storspovar som vi skrämde upp från maderna när vi anlände. Tankarna tog ett skutt bakåt i tiden, till minnet av de tre par som brukade häcka här under 1960-talet. Idag finns knappast så många att finna i hela Östergötland.
De här tre måste vara årsungar långt-bort-ifrån, kanske Ryssland, sent på gång men mycket välkomna. De var helt tysta när de rundade oss och försvann söderut.
Hösten är här nu. Ingen återvändo. Nästan femtio mm regn har jag tömt ur regnmätaren de sista fyra dagarna och idag viner blåsten med stormbyar. Bilen rycker som en oriden unghäst när vi kör hem från min kusin Sonjas begravning i Himmelstalunds Kapell i Norrköping. Det är verkligen höst både ute och inne, i hjärta och i sinne. Det är den tiden nu; också ålderns höst.
Jag åker en stund till ateljén och sätter mig på en av de många stolar jag har framför staffliet. Jag brukar dem alla. Från olika håll och vinklar. Skönt är det att skingra tankarna en stund i min ensamhet och hemmahet.
Ibland undrar någon hur lång tid det tar att måla en sån där olja. "Hela livet", brukar jag svara och då ingår väldigt många timmar då jag bara sitter där och funderar och prövar i tankarna.
Egentligen vill jag inte visa något ännu. Jag vill ha all tid fram till någon vecka före vernissagen, då allt ska iväg till ramning, för alla olika idéer och eventualiteter som brukar växa till.
Kanske, tänker jag, kan jag ändå visa upp lite detaljer. Jag tar den stora olja, den som står på staffliet just nu, en vinterberättelse, och så knäpper jag några bilder på nära håll. Helheten kommer först till utställningen.
Jag fördriver en timme i väntsalen på ögonkliniken i Linköpings Universitetssjukhus, väntar på att min far ska bli klar med en undersökning.
Några besökare kommer och går, man läser och pausar, ingen säger något mer än de sjukvårdsbiträden som ropar upp ett namn då och då. Jag går fram till fönstret och beundrar utsikten över Tinnerbäcken, som rinner där nere. Det är lummigt och grönt och vattnet porlar, fast det hör jag förstås inte genom det stängda fönstret. Jag läste förresten i tidningen häromdagen, att kommunen satsat extra mycket på att få promenad och cykelvägar färdiga längs det här stråket, med grillplatser och bänkar. Det har blivit väldigt fint och inbjudande. Här kunde jag gå en sväng, en annan gång, tänker jag.
Sen sätter jag mig i soffan igen och stirrar in i väggen. Där hänger ett par tavlor. En etsning till vänster, en akvatint. Den är väldigt typiskt för 1950-talet, grå och murrig och föreställer ett stilleben med kaffekvarn, kopp och panna. Helt onumrerad är den visst. Någon signering ser jag inte heller. Märkligt. Den känns trist och lite fattig, precis som det skulle vara då, på den tiden, i offentliga miljöer, eller? Gammal landstingskonst i sin prydnad?
Bredvid hänger en ganska stor olja. Sven Holm har gjort den. Han har signerat med en svängigt röd namnteckning i hörnet. Tavlan är en välbehövlig färgklick i rummet.
Jag frågade pappa innan han gick in till läkaren vad han tyckte och förstod om den tavlan
Ingenting uppmuntrande, sa han. Den är bara ful och tråkig.
Jag tittar närmare på verket. Det är ett motiv med en stor sten vid vatten. Stenen är lavig och skrovlig och vattnet skvalpar mot kanten med små vågor. Den ser ut att vara snabbt målad, inte något genomarbetat verk, menar jag, och inte heller jag är så värst imponerad eller uppskattande, då den inte säger mig så mycket, men allt det är förstås en rent personlig åsikt. Ramen är ett sånt där typiskt hemmabygge av råa trälister spikade med nubb. Hörnen är girererade, en ovanlig "finess" i sammanhanget men den typen av ram kunde verket ändå lika gärna ha varit utan. Kilramens kanter bucklar dessutom igenom väven så att bilden blir skavd och slarvig. Nääe!
Jag läser om Sven Holm på nätet. Han föddes i Kristinehamn 1934 och dog 2018. Jag ser att han hade en utställning på Stenhusgården i Linköping. Aha, så blev det här verket inköpt. Flera av hans verk känns mycket bättre än det här. Man kan ha dåliga dagar bland de bra.
Pappa kommer ut. Han är lite ledsen. Hans högra öga har blivit mycket värre av grön starr, trycket är alldeles för högt och synnerven är ganska påverkad. Nu måste han börja med fler och nya droppar. Det är inte lätt att bli gammal.
Inlägg
Alla kommentarer
