2 oktober - I väntsalen

Jag fördriver en timme i väntsalen på ögonkliniken i Linköpings Universitetssjukhus, väntar på att min far ska bli klar med en undersökning. 

Några besökare kommer och går, man läser och pausar, ingen säger något mer än de sjukvårdsbiträden som ropar upp ett namn då och då. Jag går fram till fönstret och beundrar utsikten över Tinnerbäcken, som rinner där nere. Det är lummigt och grönt och vattnet porlar, fast det hör jag förstås inte genom det stängda fönstret. Jag läste förresten i tidningen häromdagen, att kommunen satsat extra mycket på att få promenad och cykelvägar färdiga längs det här stråket, med grillplatser och bänkar. Det har blivit väldigt fint och inbjudande. Här kunde jag gå en sväng, en annan gång, tänker jag.

Sen sätter jag mig i soffan igen och stirrar in i väggen. Där hänger ett par tavlor. En etsning till vänster, en akvatint. Den är väldigt typiskt för 1950-talet, grå och murrig och föreställer ett stilleben med kaffekvarn, kopp och panna. Helt onumrerad är den visst. Någon signering ser jag inte heller. Märkligt. Den känns trist och lite fattig, precis som det skulle vara då, på den tiden, i offentliga miljöer, eller? Gammal landstingskonst i sin prydnad?

Bredvid hänger en ganska stor olja. Sven Holm har gjort den. Han har signerat med en svängigt röd namnteckning i hörnet. Tavlan är en välbehövlig färgklick i rummet.

Jag frågade pappa innan han gick in till läkaren vad han tyckte och förstod om den tavlan

Ingenting uppmuntrande, sa han. Den är bara ful och tråkig.

Jag tittar närmare på verket. Det är ett motiv med en stor sten vid vatten. Stenen är lavig och skrovlig och vattnet skvalpar mot kanten med små vågor. Den ser ut att vara snabbt målad, inte något genomarbetat verk, menar jag, och inte heller jag är så värst imponerad eller uppskattande, då den inte säger mig så mycket, men allt det är förstås en rent personlig åsikt. Ramen är ett sånt där typiskt hemmabygge av råa trälister spikade med nubb. Hörnen är girererade, en ovanlig "finess" i sammanhanget men den typen av ram kunde verket ändå lika gärna ha varit utan. Kilramens kanter bucklar dessutom igenom väven så att bilden blir skavd och slarvig. Nääe!

Jag läser om Sven Holm på nätet. Han föddes i Kristinehamn 1934 och dog 2018. Jag ser att han hade en utställning på Stenhusgården i Linköping. Aha, så blev det här verket inköpt. Flera av hans verk känns mycket bättre än det här. Man kan ha dåliga dagar bland de bra.

Pappa kommer ut. Han är lite ledsen. Hans högra öga har blivit mycket värre av grön starr, trycket är alldeles för högt och synnerven är ganska påverkad. Nu måste han börja med fler och nya droppar. Det är inte lätt att bli gammal.