.
Tidigare än någonsin förut hörde jag idag en talgoxe sjunga medvetet, klart och tveklöst. Det var under ett besök i Linköping, just när vi höll på att lasta ut prylar ur bilen till min fars nya lägenhet som det hände och det överraskade mig totalt.
Det normala är ju att möta messången runt den 10 januari och då utförd av antingen talgoxe eller blåmes en av de första vackra dagarna när solen passerat sin lägsta nivå och är på noterbar uppgång. Aldrig trodde jag väl att detta första "vårtecken" skulle bjudas mig redan i december månad, även om dagen vädermässigt faktiskt anades lite vårkänsla rent klimatiskt.
Så var det överståndet alltså - det första "vårtecknet" är inhöstat redan i december.
lördag 29 december 2018
söndag 23 december 2018
23 december - Kungsörnar på Omberg
.
Under en tur längs Sjövägen på Omberg under förmiddagen såg jag två stora rovfåglar skymta genom skogen ner mot sjökanten. Två korpar mobbade fåglarna och därvid noterade jag en väsentlig storleksskillnad som gjorde att jag kunde konstatera begreppet "örn".
Jag klev ur bilen och följde de två örnarna i kikaren genom tätt grenverk som skymde sikten och hindrade fotografering. Korparna varnade intensivt men örnarna brydde sig föga. De svängde runt i lufthavet och "lekte" med varandra. Jag såg att det var två kungsörnar, gamla fåglar med inget lysande vitt på stjärten, men den ena hade en smal ljus strimma längs basen av pennorna.
Jag väntade ut fåglarna när de passerade i utrymmet över vägen, men sekundsnabbt svepte de över gläntan och försvann på långt håll bakom skogen upp mot Hjässan, ännu tumlande om varandra i luften.
Jag fick därför endast en kort chans till foto. Kvaliteten på bilden blev därefter.
Det är inte första gången jag ser kungsörn på Omberg. Flera gånger under de senaste två decennierna har jag och andra observatörer varit med om kvalitativa möten med dessa spännande rovfåglar i bygden.
Idag liksom tidigare har jag dessutom sett gamla fåglar, presumtiva par, leka över Ombergs branter, vilket får mig att ånyo fundera över observationens eventuella värde.
Jag börjar faktiskt på allvar tro att det kan finnas häckande kungsörnar på Omberg redan eller åtminstone är något på gång.
Det återstår att se. Och detta har jag sagt tidigare också.
Under en tur längs Sjövägen på Omberg under förmiddagen såg jag två stora rovfåglar skymta genom skogen ner mot sjökanten. Två korpar mobbade fåglarna och därvid noterade jag en väsentlig storleksskillnad som gjorde att jag kunde konstatera begreppet "örn".
Jag klev ur bilen och följde de två örnarna i kikaren genom tätt grenverk som skymde sikten och hindrade fotografering. Korparna varnade intensivt men örnarna brydde sig föga. De svängde runt i lufthavet och "lekte" med varandra. Jag såg att det var två kungsörnar, gamla fåglar med inget lysande vitt på stjärten, men den ena hade en smal ljus strimma längs basen av pennorna.
Jag väntade ut fåglarna när de passerade i utrymmet över vägen, men sekundsnabbt svepte de över gläntan och försvann på långt håll bakom skogen upp mot Hjässan, ännu tumlande om varandra i luften.
Jag fick därför endast en kort chans till foto. Kvaliteten på bilden blev därefter.
Det är inte första gången jag ser kungsörn på Omberg. Flera gånger under de senaste två decennierna har jag och andra observatörer varit med om kvalitativa möten med dessa spännande rovfåglar i bygden.
Idag liksom tidigare har jag dessutom sett gamla fåglar, presumtiva par, leka över Ombergs branter, vilket får mig att ånyo fundera över observationens eventuella värde.
Jag börjar faktiskt på allvar tro att det kan finnas häckande kungsörnar på Omberg redan eller åtminstone är något på gång.
Det återstår att se. Och detta har jag sagt tidigare också.
fredag 21 december 2018
21 december - En God Jul och ett Gott Nytt År!
.
Vad passar bättre denna mörkrets maxade dag än att önska Er alla, mina läsare, riktigt goda helger framöver. Vi ses igen när det ljusnar.
Vad passar bättre denna mörkrets maxade dag än att önska Er alla, mina läsare, riktigt goda helger framöver. Vi ses igen när det ljusnar.
torsdag 20 december 2018
20 december - Vid juletid
.
Ett av de ting man må göra innan jul är att städa huset. Ulla tar merparten av ansvaret för den sysslan men en av mina uppgifter varje år är att göra en grundlig genomgång av pannrum/grovkök och då gäller det inte bara ytligt fast mer uppe på alla rör, i diskbänkens trånga avlopp, under och bakom tvättmaskin, våttorkning av tak, väggar och skåpluckor samt fönster förstås.
Det tog mig i år nästan en hel arbetsdag men då lovar jag att det blev ordentligt till min och framför allt hustruns stora förtjusning.
Den här söta dammråttan bodde under tvättmaskinen. Den fick lite liv innan den gick i putten.
En vårserenad.
Jag har målat färdigt en av de små oljor jag utlovat före nyår. "En vårserenad", lämplig att tänka på dessa mörkrets dagar. Men, imorgon kl 23.23 vänder det. Tänk så! Och som alltid - redan omkring den 10 januari, snart nog alltså, märker man tydligt av det tillsammans med talgoxar och blåmesar som då börjar sjunga.
Ett av de ting man må göra innan jul är att städa huset. Ulla tar merparten av ansvaret för den sysslan men en av mina uppgifter varje år är att göra en grundlig genomgång av pannrum/grovkök och då gäller det inte bara ytligt fast mer uppe på alla rör, i diskbänkens trånga avlopp, under och bakom tvättmaskin, våttorkning av tak, väggar och skåpluckor samt fönster förstås.
Det tog mig i år nästan en hel arbetsdag men då lovar jag att det blev ordentligt till min och framför allt hustruns stora förtjusning.
Den här söta dammråttan bodde under tvättmaskinen. Den fick lite liv innan den gick i putten.
En vårserenad.
Jag har målat färdigt en av de små oljor jag utlovat före nyår. "En vårserenad", lämplig att tänka på dessa mörkrets dagar. Men, imorgon kl 23.23 vänder det. Tänk så! Och som alltid - redan omkring den 10 januari, snart nog alltså, märker man tydligt av det tillsammans med talgoxar och blåmesar som då börjar sjunga.
onsdag 19 december 2018
fredag 14 december 2018
14 december - Köttbullar
.
Idag har köttbullar trillats i hemmet. Ett och ett halvt kg blandfärs blev 125 st små trevliga stycken enligt ett något anpassat eget recept som bygger på min mors grund, vems annars?
Fläskfärsen har sålunda bytts ut mot blandfärs och jag använder ströbröd istället för kokt gaffelmosad potatis plus scharlottenlök den här gången för omväxlings skull. Men jag skulle nog vilja påstå att mina bullar smakar mammas ändå.
Jag provsteker en utplattad bulle innan för att smaka av kryddningen. Mor testade rå smet direkt ur bunken. Det gör alltså inte jag.
Jag trillar 24 ganska små bullar åt gången eftersom jag vill använda en inte alltför stor panna för att få jämnare värme. Pannan får heller inte bli för het, lagom är bäst, och det måste vara smör förstås..
Historien berättar att köttbullarna kan ha sitt ursprung i Turkiet och visst finns de där, egentligen nästan överallt i världen med tusentals regionala recept. Men hypotesen bestrids av mathistorikern Richard Tengström som menar att det inte finns belägg för den historien.(Wikipedia).
Köttbullen är nog ett allmänt antropogent tilltag men Turkiet kan säkert vara troligt ursprungsland ändå eftersom människan har sin bofasthet och sin jordbrukskunskap härstammande därifrån.
Jag steker alltså långsamt vilket dessutom minskar oset rejält. Efter varje omgång skrapar jag ur pannan från "skovor" och tillsätter en ny smörklick.
Efter att både Ulla och jag har undantagit knappa tio små läckerbitar, sånt är nämligen svårt att låta bli när aromen sprider sig i huset, så blir till slut bunken ändå rågad. Det behövs, i morgon kommer nämligen alla barn och barnbarn hem och jag tror inte det kommer att bli en smul kvar, precis som det ska vara och brukar bli.
En försmak av jul.
Idag har köttbullar trillats i hemmet. Ett och ett halvt kg blandfärs blev 125 st små trevliga stycken enligt ett något anpassat eget recept som bygger på min mors grund, vems annars?
Fläskfärsen har sålunda bytts ut mot blandfärs och jag använder ströbröd istället för kokt gaffelmosad potatis plus scharlottenlök den här gången för omväxlings skull. Men jag skulle nog vilja påstå att mina bullar smakar mammas ändå.
Jag provsteker en utplattad bulle innan för att smaka av kryddningen. Mor testade rå smet direkt ur bunken. Det gör alltså inte jag.
Jag trillar 24 ganska små bullar åt gången eftersom jag vill använda en inte alltför stor panna för att få jämnare värme. Pannan får heller inte bli för het, lagom är bäst, och det måste vara smör förstås..
Historien berättar att köttbullarna kan ha sitt ursprung i Turkiet och visst finns de där, egentligen nästan överallt i världen med tusentals regionala recept. Men hypotesen bestrids av mathistorikern Richard Tengström som menar att det inte finns belägg för den historien.(Wikipedia).
Köttbullen är nog ett allmänt antropogent tilltag men Turkiet kan säkert vara troligt ursprungsland ändå eftersom människan har sin bofasthet och sin jordbrukskunskap härstammande därifrån.
Jag steker alltså långsamt vilket dessutom minskar oset rejält. Efter varje omgång skrapar jag ur pannan från "skovor" och tillsätter en ny smörklick.
Efter att både Ulla och jag har undantagit knappa tio små läckerbitar, sånt är nämligen svårt att låta bli när aromen sprider sig i huset, så blir till slut bunken ändå rågad. Det behövs, i morgon kommer nämligen alla barn och barnbarn hem och jag tror inte det kommer att bli en smul kvar, precis som det ska vara och brukar bli.
En försmak av jul.
torsdag 13 december 2018
13 december - Till minne av en hatad mur
.
Jag hittar en liten plastpåse med "skräp" som ska kastas ut från förrådet, men så vänder jag på den en gång till och ser innehållet, några färggranna betongbitar samt informationsmaterial.
Aha! det är ett gammalt minne från svunnen tid - från 1989, året då Berlinmuren störtades.
Jag har ingen aning om hur jag har fått påsen en gång i tiden och det börjar bli länge sedan även om det ibland fortfarande känns nära på något sätt, det här med Berlinmurens fall.
Jag minns hur det var på den där gråa tiden under kalla kriget när Ulla och jag var där, i Berlin. Det blev ett par gånger faktiskt och vi gjorde också det obligatoriska besöket in i Östberlin genom Checkpoint Charlie. Allt var främmande, dystert och kusligt. Jag tror året var 1974 den första gången.
Det som nu, när jag skriver detta, plötsligt slår mig med full kraft är tidsperspektivens gåta.
1974 var ju inte mer än 29 år efter II Världskrigets slut. Att det bara var en så kort tid insåg jag aldrig då, som fortfarande ung. Numera, som åldring, upplever jag fläkten av flydda årtionden på helt annat sätt, som väldigt närvarande fastän ännu längre tillbaka.
Vi gjorde en färd i buss längs muren bort till en liten plattform med utsikt in från Väst mot Öst, där Berlins nav en gång låg med riksdagshuset i centrum, men allt där var ju redan rivet förstås och helt öde, med vakter på post, kulsprutetorn, skällande hundar, taggtråd och minerade öppna ytor.
Så fruktansvärt att skåda och sorgligt att uppleva.
I plastpåsen finns tre målade betongstenar, förmodade skärvor av en hatad mur, ganska annorlunda och vackra faktiskt.
Det blev mycket business med artefakter från länderna bakom järnridån efter Östeuropas kollaps, gamla armékepsar, märkesnålar, och krigsmaterial såldes i handelsstånd lite överallt.
Betongflisor från Berlinmuren var speciellt tacksamma minnen, väldigt gångbara och till slut så frekventa i affärsverksamheten att om man lade ihop alla bitar som blev saluförda skulle man kanske ha fått en mur som sträckte sig ända till månen och tillbaka, som man brukar säga.
Nu kanske just min tre skärvor ändå är äkta. Där finns nämligen också ett slags kvalitetsdokument med i påsen, med stämplar och allt.
Sånt övertygar, eller hur?!
Frågan är om jag nu ska lämpa påsen vidare till tippen eller lägga undan den för kommande tiders behov och förundran. Har du nån synpunkt på det?
Jag hittar en liten plastpåse med "skräp" som ska kastas ut från förrådet, men så vänder jag på den en gång till och ser innehållet, några färggranna betongbitar samt informationsmaterial.
Aha! det är ett gammalt minne från svunnen tid - från 1989, året då Berlinmuren störtades.
Jag har ingen aning om hur jag har fått påsen en gång i tiden och det börjar bli länge sedan även om det ibland fortfarande känns nära på något sätt, det här med Berlinmurens fall.
Jag minns hur det var på den där gråa tiden under kalla kriget när Ulla och jag var där, i Berlin. Det blev ett par gånger faktiskt och vi gjorde också det obligatoriska besöket in i Östberlin genom Checkpoint Charlie. Allt var främmande, dystert och kusligt. Jag tror året var 1974 den första gången.
Det som nu, när jag skriver detta, plötsligt slår mig med full kraft är tidsperspektivens gåta.
1974 var ju inte mer än 29 år efter II Världskrigets slut. Att det bara var en så kort tid insåg jag aldrig då, som fortfarande ung. Numera, som åldring, upplever jag fläkten av flydda årtionden på helt annat sätt, som väldigt närvarande fastän ännu längre tillbaka.
Vi gjorde en färd i buss längs muren bort till en liten plattform med utsikt in från Väst mot Öst, där Berlins nav en gång låg med riksdagshuset i centrum, men allt där var ju redan rivet förstås och helt öde, med vakter på post, kulsprutetorn, skällande hundar, taggtråd och minerade öppna ytor.
Så fruktansvärt att skåda och sorgligt att uppleva.
I plastpåsen finns tre målade betongstenar, förmodade skärvor av en hatad mur, ganska annorlunda och vackra faktiskt.
Det blev mycket business med artefakter från länderna bakom järnridån efter Östeuropas kollaps, gamla armékepsar, märkesnålar, och krigsmaterial såldes i handelsstånd lite överallt.
Betongflisor från Berlinmuren var speciellt tacksamma minnen, väldigt gångbara och till slut så frekventa i affärsverksamheten att om man lade ihop alla bitar som blev saluförda skulle man kanske ha fått en mur som sträckte sig ända till månen och tillbaka, som man brukar säga.
Nu kanske just min tre skärvor ändå är äkta. Där finns nämligen också ett slags kvalitetsdokument med i påsen, med stämplar och allt.
Sånt övertygar, eller hur?!
Frågan är om jag nu ska lämpa påsen vidare till tippen eller lägga undan den för kommande tiders behov och förundran. Har du nån synpunkt på det?
onsdag 12 december 2018
12 december - Överraskande besök
.
Jag har inte hört något om det i etern eller bland nätverken på internet, att det skulle kunna vara något på gång med arten hökuggla nu, men å andra sidan är jag ganska dålig med kollen på till exempel artportalen.
Således blev vi väldigt överraskade Ulla och jag när vi under hemfärden från Motala plötsligt fick se denna vackra uggla sitta på en vägskylt vid dikeskanten bredvid Sjöstorpkärret alldeles innan vi kom fram till Ödeshög, helt hemmavid alltså.
Jag såg fågeln så där i ögonvrån och tänkte kort och gott kråka. Men precis vid passagen såg jag vad det egentligen var, skrek ut "hökuggla", tvärnitade och svängde tillbaka över vägen.
Vi fick några minuter på oss att studera den vackra fågeln. Tyvärr var jag utan kamera och i bilen hade jag bara min knappt användbara "minikikare". Så typiskt.
Med mobilen tog jag några kort - suddigt resultat förstås - men den som vet och kan ser ändå att jag är rätt ute med artbestämningen.
En liten glimt av ansiktet fick jag till slut in i det blurriga kikarfältet innan hökugglan lyfte och flög bort över kärret och landade högt i en björk. Där satt den kvar när vi fortsatte hemåt och när jag efter en stund återvände med kikare och rejäl kamera återfann jag inte fågeln.
Ungefär så här kändes det men den där lilla glimten jag fick av det typiska ansiktet i min miserabla kikare, bara så att ni vet och förstår.
Det är säkert 15 år sedan senast jag såg hökuggla i hembygden. Det var dags nu och jag hoppas att det inte blir min sista. Man vet ju aldrig.
Jag har inte hört något om det i etern eller bland nätverken på internet, att det skulle kunna vara något på gång med arten hökuggla nu, men å andra sidan är jag ganska dålig med kollen på till exempel artportalen.
Således blev vi väldigt överraskade Ulla och jag när vi under hemfärden från Motala plötsligt fick se denna vackra uggla sitta på en vägskylt vid dikeskanten bredvid Sjöstorpkärret alldeles innan vi kom fram till Ödeshög, helt hemmavid alltså.
Jag såg fågeln så där i ögonvrån och tänkte kort och gott kråka. Men precis vid passagen såg jag vad det egentligen var, skrek ut "hökuggla", tvärnitade och svängde tillbaka över vägen.
Vi fick några minuter på oss att studera den vackra fågeln. Tyvärr var jag utan kamera och i bilen hade jag bara min knappt användbara "minikikare". Så typiskt.
Med mobilen tog jag några kort - suddigt resultat förstås - men den som vet och kan ser ändå att jag är rätt ute med artbestämningen.
En liten glimt av ansiktet fick jag till slut in i det blurriga kikarfältet innan hökugglan lyfte och flög bort över kärret och landade högt i en björk. Där satt den kvar när vi fortsatte hemåt och när jag efter en stund återvände med kikare och rejäl kamera återfann jag inte fågeln.
Ungefär så här kändes det men den där lilla glimten jag fick av det typiska ansiktet i min miserabla kikare, bara så att ni vet och förstår.
Det är säkert 15 år sedan senast jag såg hökuggla i hembygden. Det var dags nu och jag hoppas att det inte blir min sista. Man vet ju aldrig.
måndag 10 december 2018
10 december - Lite oljemåleri
.
Jag har några små oljemålningar på gång. De ligger över mig lite, staplade i höjd. Jag har nämligen lovat att ha åtminstone två stycken färdiga för kund innan årets slut.
Jag får väl se hur det går. Det tar emot lite nu när mörkret har lagt sig över bygden och ingenting av detta är väl värre än att det går att rucka på.
Det är ju ingen ko på isen liksom. Motivmässigt i alla fall!
Jag har några små oljemålningar på gång. De ligger över mig lite, staplade i höjd. Jag har nämligen lovat att ha åtminstone två stycken färdiga för kund innan årets slut.
Jag får väl se hur det går. Det tar emot lite nu när mörkret har lagt sig över bygden och ingenting av detta är väl värre än att det går att rucka på.
Det är ju ingen ko på isen liksom. Motivmässigt i alla fall!
10 december - Varför ha bråttom med kaffe?
.
Kaffestunden på förmiddagen efter frukost är alldeles speciell. Att läsa tidningen, resonera om det som hänt och om dagens kommande bestyr med hustrun, kanske lösa ett korsord, tända ett stearinljus och lyssna till puttret från bryggaren, är bland det mest avkopplande jag vet.
Det är förstås en av pensionärslivets sköna sidor, att kunna ta det lite lugnare på morgonen och jag vet verkligen att det inte är alla förunnat. Men nu är vi faktiskt där - Ulla och jag.
Det är just det, puttret från bryggaren, jag vill samtala om, det och doften som sprider sig i köket samtidigt.
För visst är det en fantastisk upplevelse av hemtrevnad i den gedigna processen.
Visst kan man väl njuta av kaffe på olika sätt och jag vet att många, allt fler, går över till pulverkaffe. Lyss till det: pulverkaffe/snabbkaffe.
Aldrig att det kan komma i närheten av kaffe bryggt med Perculator, Melitta, Don Pedro eller på liknande sätt. Pulverkaffe är bara ett torftigt surrogat till riktigt kaffe, tycker jag och jag har svårt att på allvar tro att det finns folk som föredrar hett vatten och pulver, även om det sägs så. Aldrig i livet!
Ska man nu dricka kaffe ska man göra det på riktigt och gjort på något av dessa riktiga vis blir kaffestunden den bästa på hela dagen.
Kom igen nu! Skippa snabbvarianten. Varför ha bråttom med kaffe?
Kaffestunden på förmiddagen efter frukost är alldeles speciell. Att läsa tidningen, resonera om det som hänt och om dagens kommande bestyr med hustrun, kanske lösa ett korsord, tända ett stearinljus och lyssna till puttret från bryggaren, är bland det mest avkopplande jag vet.
Det är förstås en av pensionärslivets sköna sidor, att kunna ta det lite lugnare på morgonen och jag vet verkligen att det inte är alla förunnat. Men nu är vi faktiskt där - Ulla och jag.
Det är just det, puttret från bryggaren, jag vill samtala om, det och doften som sprider sig i köket samtidigt.
För visst är det en fantastisk upplevelse av hemtrevnad i den gedigna processen.
Visst kan man väl njuta av kaffe på olika sätt och jag vet att många, allt fler, går över till pulverkaffe. Lyss till det: pulverkaffe/snabbkaffe.
Aldrig att det kan komma i närheten av kaffe bryggt med Perculator, Melitta, Don Pedro eller på liknande sätt. Pulverkaffe är bara ett torftigt surrogat till riktigt kaffe, tycker jag och jag har svårt att på allvar tro att det finns folk som föredrar hett vatten och pulver, även om det sägs så. Aldrig i livet!
Ska man nu dricka kaffe ska man göra det på riktigt och gjort på något av dessa riktiga vis blir kaffestunden den bästa på hela dagen.
Kom igen nu! Skippa snabbvarianten. Varför ha bråttom med kaffe?
torsdag 6 december 2018
6 december - Ett litet bidrag till upplysningen
.
Jag fick frågan för några månader sedan av entomologen Bertil Andrén om jag kunde tänka mig att medverka med en illustration till en regional tidskrift vid namn Aromia.
Absolut var mitt självklara svar och jag gör det gratis.
Min idé är nämligen att jag gärna vill hjälpa till i den mån jag kan när det gäller ideell upplysningsverksamhet om t ex natur & miljö eller andra angelägna ämnen.
Det här med idealitét är en viktig form av mänsklig verksamhet som jag tycker har blivit alltmer sällsynt och eftersatt och eftersom varje litet bidrag räknas och Bertil hade hittat en bild av en tvestjärt i etern som jag var pappa till, ville jag gärna hjälpa till.
Nu var "tvestjärten" emellertid sedan länge såld och borta och jag erbjöd mig istället att göra en ny illustration.
Häromdagen kom ett brev från Bertil med bifogad tidskrift och här fínns nu artikeln om Tvestjärtar, där även min får en egen plats. Det blev bra tycker jag. Artikeln är viktig och läsvärd och jag känner mig stolt över att få vara representerad.
Och tänk er bara det , temat: Tvestjärten i konsten.
Sid 13 i artikeln om Tvestjärtar i tidskriften Aromia nr 3 2018 av Bertil Andrén.
Originalet
Jag fick frågan för några månader sedan av entomologen Bertil Andrén om jag kunde tänka mig att medverka med en illustration till en regional tidskrift vid namn Aromia.
Absolut var mitt självklara svar och jag gör det gratis.
Min idé är nämligen att jag gärna vill hjälpa till i den mån jag kan när det gäller ideell upplysningsverksamhet om t ex natur & miljö eller andra angelägna ämnen.
Det här med idealitét är en viktig form av mänsklig verksamhet som jag tycker har blivit alltmer sällsynt och eftersatt och eftersom varje litet bidrag räknas och Bertil hade hittat en bild av en tvestjärt i etern som jag var pappa till, ville jag gärna hjälpa till.
Nu var "tvestjärten" emellertid sedan länge såld och borta och jag erbjöd mig istället att göra en ny illustration.
Häromdagen kom ett brev från Bertil med bifogad tidskrift och här fínns nu artikeln om Tvestjärtar, där även min får en egen plats. Det blev bra tycker jag. Artikeln är viktig och läsvärd och jag känner mig stolt över att få vara representerad.
Och tänk er bara det , temat: Tvestjärten i konsten.
Sid 13 i artikeln om Tvestjärtar i tidskriften Aromia nr 3 2018 av Bertil Andrén.
Originalet
tisdag 4 december 2018
4 december - Kompletterande arbete
.
Efter 2018 års många utställningar runt om i landet har jag lovat att ställa upp för ett par kunder som önskade mer eller missade helt vid ordinarie tillfälle.
Sålunda har jag på gång två oljor mot Linköping, där en person blev besviken över att de båda motiv hen hade "utsett för egen räkning" visade sig vara sålda då hen hade funderat färdigt, bestämt sig och återkommit.
De står ännu på staffliet här i min ateljé men jag har lovat att försöka ha dem färdiga innan årets slut. Det är lite emot mina principer att göra beställningsarbete med konst, men ibland kan man väl vara generös och rucka på detta. Anledningen är inte oginhet utan svårigheten att jag på beställning ska kunna tillfredsställa någon annans inre bild och önskemål samt brist på skapande frihet.
Akvarellen av hägern som såldes på Galleri Kraftverk i Mjölby.
Just nu har jag också avslutat en stor akvarell, som skall bli komplement, en pendang, till den akvarell av hägern i bild ovan, som jag sålde på Galleri Kraftverk i Mjölby.
De ville så gärna ha ytterligare ett verk som kunde passa i ett tänkt par och sådant engagemang och fokus kan jag faktiskt smälta för, så nu har jag gjort en akvarell av en storlom i samma skala och med passande komposition.
Nu får jag hoppas bara att den blir till belåtenhet och att akvarellerna kommer att sitta fint tillsammans på väggen.
Att fånga själen är det jag främst eftersträvar.
Det här en en beskuren bild av usel fotokvalitet. Men på ett ungefär så här ser den alltså ut. Nu ska jag se till att få den ramad ... därefter går jag vidare med de två oljemålningarna som står på kö.
Efter 2018 års många utställningar runt om i landet har jag lovat att ställa upp för ett par kunder som önskade mer eller missade helt vid ordinarie tillfälle.
Sålunda har jag på gång två oljor mot Linköping, där en person blev besviken över att de båda motiv hen hade "utsett för egen räkning" visade sig vara sålda då hen hade funderat färdigt, bestämt sig och återkommit.
De står ännu på staffliet här i min ateljé men jag har lovat att försöka ha dem färdiga innan årets slut. Det är lite emot mina principer att göra beställningsarbete med konst, men ibland kan man väl vara generös och rucka på detta. Anledningen är inte oginhet utan svårigheten att jag på beställning ska kunna tillfredsställa någon annans inre bild och önskemål samt brist på skapande frihet.
Akvarellen av hägern som såldes på Galleri Kraftverk i Mjölby.
Just nu har jag också avslutat en stor akvarell, som skall bli komplement, en pendang, till den akvarell av hägern i bild ovan, som jag sålde på Galleri Kraftverk i Mjölby.
De ville så gärna ha ytterligare ett verk som kunde passa i ett tänkt par och sådant engagemang och fokus kan jag faktiskt smälta för, så nu har jag gjort en akvarell av en storlom i samma skala och med passande komposition.
Nu får jag hoppas bara att den blir till belåtenhet och att akvarellerna kommer att sitta fint tillsammans på väggen.
Att fånga själen är det jag främst eftersträvar.
Det här en en beskuren bild av usel fotokvalitet. Men på ett ungefär så här ser den alltså ut. Nu ska jag se till att få den ramad ... därefter går jag vidare med de två oljemålningarna som står på kö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)