Jag hittar en liten plastpåse med "skräp" som ska kastas ut från förrådet, men så vänder jag på den en gång till och ser innehållet, några färggranna betongbitar samt informationsmaterial.
Aha! det är ett gammalt minne från svunnen tid - från 1989, året då Berlinmuren störtades.
Jag har ingen aning om hur jag har fått påsen en gång i tiden och det börjar bli länge sedan även om det ibland fortfarande känns nära på något sätt, det här med Berlinmurens fall.
Jag minns hur det var på den där gråa tiden under kalla kriget när Ulla och jag var där, i Berlin. Det blev ett par gånger faktiskt och vi gjorde också det obligatoriska besöket in i Östberlin genom Checkpoint Charlie. Allt var främmande, dystert och kusligt. Jag tror året var 1974 den första gången.
Det som nu, när jag skriver detta, plötsligt slår mig med full kraft är tidsperspektivens gåta.
1974 var ju inte mer än 29 år efter II Världskrigets slut. Att det bara var en så kort tid insåg jag aldrig då, som fortfarande ung. Numera, som åldring, upplever jag fläkten av flydda årtionden på helt annat sätt, som väldigt närvarande fastän ännu längre tillbaka.
Vi gjorde en färd i buss längs muren bort till en liten plattform med utsikt in från Väst mot Öst, där Berlins nav en gång låg med riksdagshuset i centrum, men allt där var ju redan rivet förstås och helt öde, med vakter på post, kulsprutetorn, skällande hundar, taggtråd och minerade öppna ytor.
Så fruktansvärt att skåda och sorgligt att uppleva.
I plastpåsen finns tre målade betongstenar, förmodade skärvor av en hatad mur, ganska annorlunda och vackra faktiskt.
Det blev mycket business med artefakter från länderna bakom järnridån efter Östeuropas kollaps, gamla armékepsar, märkesnålar, och krigsmaterial såldes i handelsstånd lite överallt.
Betongflisor från Berlinmuren var speciellt tacksamma minnen, väldigt gångbara och till slut så frekventa i affärsverksamheten att om man lade ihop alla bitar som blev saluförda skulle man kanske ha fått en mur som sträckte sig ända till månen och tillbaka, som man brukar säga.
Nu kanske just min tre skärvor ändå är äkta. Där finns nämligen också ett slags kvalitetsdokument med i påsen, med stämplar och allt.
Sånt övertygar, eller hur?!
Frågan är om jag nu ska lämpa påsen vidare till tippen eller lägga undan den för kommande tiders behov och förundran. Har du nån synpunkt på det?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar