lördag 31 mars 2012

31 mars - Väderaga

.
Igår kväll insåg jag inte allvaret.
När Ulla uppmanade mig att kika ut genom fönstret för att kolla snöfallet, blev jag nästan lycklig och lite road.
Och det var faktiskt vackert! Flingorna var stora - hur är det man säger - som lovikavantar, eller snarare som dasslock (en försvinnande måttstock måhända). Så jag for ut i natten i träskor och t-shirt och jagade läskande snöflak med öppen mun, som en barnunge.



Idag känns det inte lika roligt längre.
Vintern kom tillbaka på allvar med minusgrader och sylvass nordanvind i ryggen. Ett bakslag som heter duga är vad vi upplever just nu och det kommer att fortsätta ännu en tid, enligt SMHI.
Det blommande videt, björkarnas knoppsvälla, måbärshäckarnas grönska och kastanjernas klibbiga kandelabrar var tidigt ute, sädesärlan likaså, såsom de stora humlorna, vitsippsblommen och de ruvande tofsviporna.
Det man får hoppas på nu är tålmodig överlevnad fram till snar vändning. Inte för länge är vad jag ber om för naturens skull.
Själv kan man ju alltid gå inomhus igen.

torsdag 29 mars 2012

29 mars - Stormöte om Vättern i Ödeshög

.


Faksimil ur Östgöta Correspondenten 29 mars 2012
artikel skriven av Karl-Johan Norén

Igår kväll samlade stormötet om försvarets utnyttjande av Vättern som stridsövningsplats en totalt fullsatt sporthall i Ödeshög. Bussar kom från många håll runt sjön, fler bänkar fick sättas fram och mängder med plakat kantade arenan.
Det var även fullt pådrag från radio, TV och press.

Vi var där också förstås, Ulla och jag.
Jag hade ju tänkt att dokumentera det hela med kameran, men den glömde jag i ateljén. Å andra sidan fanns det gott om fotografer på plats och jag hänvisar nedan till Lars Rosengrens hemsida. Där finns bilder så det räcker.

Framme på podiet satt företrädare för försvaret, aktionsgruppen Rädda Vättern, Vättervårdsförbundet samt företrädare för inblandade kommuner.
Mötet leddes av moderator Ulf Holmertz och försvaret fick inleda sin föredragning varefter frågor och diskusison vidtog.

Det blev en fantastisk manifestation av ett massivt motstånd mot att utnyttja Natura2000-området Vättern med omnejd som en krigsskådeplats.
"En kvarleva från 50-talet där dagens försvar inte hängt med i svängarna utan fortsätter att använda sig av den gräddfil man fick av Sveriges riksdag då, efter 2:a Världskriget. Ett missbruk av förtroende man fick, som angick rikets säkerhet , men som nu mest handlar om att gynna en försvarsindustri", menade Johan Elwing från aktionsgruppen.
Upprördheten och engagemanget i detalj och i bredd och djup var intensiv. Mängder av oroliga människor utnyttjade möjligheten till att berätta om sin ilska och frustration.

Vättern är en av Europas fem största färskvattenstäkter, en unik livsmedelsresurs med ett förväntat uttag av dricksvatten till kanske en miljon människor i landet inom en mycket snar framtid. Runt om sjön finns fantastiska naturområden och ett stort antal boende som är negativt påverkade av verksamheten.

"Nu har man väckt den björn som sovit alldeles för länge", menade undertecknad. " Nu får försvaret till slut möta konsekvenserna av sitt otidsenliga förslag till eskalering. Nu har ni fått alla emot er. Nu vill vi inte ha er kvar över huvud taget."



Faksimil ur Östgöta Correspondenten
artikel av Karl-Johan Norén
"Utdrag ur ovanstående artikel"

Bilder från stormötet:

Östgöta Correspondentens reportage på nätet:

JönköpingsNytt:

Radio Östergötland:

tisdag 27 mars 2012

27 mars - Årets första igelkott

.
Årets första igelkott brukar ligga död på gatan; manglad, massakrerad och med sitt rosa tarmkäx utspillt över svart asfalt. Så sorgligt och onödigt varje vår att jag blir riktigt ilsk.



Men det här årets första igelkott är ännu imaginär. Jag upptäcker spåren av den från inatt på min nyvältade boulebana, i form av små glanssvarta korvar, glittrande av jordlöpares kitinpansar. Det är nästan vackert.

Välkommen ut förresten!

måndag 26 mars 2012

26 mars - Med anledning av den tidiga våren

.
Den förtidiga våren fortsätter. Den måste vara minst två veckor, kanske upp till tre för snar än normalt. Så känns det i alla fall, nu när vi redan har satt ut trädgårdsmöblerna för en solvärma i bar överkropp på altanen, när Ombergs blåsippsbackar redan börjar få ett annat anslag, av vitsippor, och när krokusarna i trädgården sorgeligt har börjat vissna.



Idag när jag kommer till ateljén fräser det om en stare som sitter i päronträdet hos polisen. Den sjunger med spretiga strupfjädrar och darrande vingar, nyanländ sen igår med kroppen full av hormoner.
Hur ska jag hinna med att uppleva allt, det är den känsla av tillkortakommande som jag måste bekämpa varje intensivt förbiilande vår. Aldrig att tiden räcker till.



Häromdagen kom transträck på transträck över himlen. I rak och snabb kurs mot norr i sällskap om tio - tjugo individer med några minuters mellanrum; säkert delar av ett sammanhållet storgäng som lämnade Spanien för ungefär en månad sedan, såsom jag då skrev om det (se nedan).
De här tranorna är inte bygdens. De ska vidare mot Norrland, Finland och Ryssland och vara framme i tid till den traktens snösmältning och islossning.
Våra tranor har redan börjat lägga ägg.



I torsdags i förra veckan gjorde jag premiärturen i kanot på Tåkern. I en underbar vårdag med lugnt väder paddlade jag ut genom Renstad kanal utanför min målarstuga och den där speciella känslan av lust och frihet exploderade i känslor.



Kaveldunets fruktkolv som för bara en månad sedan var brunsvart och stenhård har spruckit upp och frisläpper nu tusentals frön för vinden.



En knölsvan känner sig trängd av mig mot en vasskant. Den vänder upp i vind och kommer springande snett förbi mig för att få lyft på sin 12 kilo tunga kropp. Vattnet piskas och vingarna sjunger.

"mhrrr ... mhrr", varnar den sin hona som vilar dold i vegetationen.

Jag vänder respektfullt och funderar lite över alla dessa foton av lyftande svanar "en face"; så nödda och tvingade av närgångna fotografer.



På vattenytan, ännu fri från näckrosor och andmat, simmar skräddare och virvelbaggar samt en armpenna från en gräsand.
Vackrare än så här kan naturen inte vara skapad.

Ändå är det något i premiärturen, som känns annorlunda och konstigt. Efter en stund vet jag varför; det är så tyst och stilla.
Vassen och vattnet är påfallande tomma.
Inga rörsångare och trastsångare sjunger - dit är det mer än en månad kvar.
Inga vattenrallar grymtar.
Ingen brun kärrhök svävar över vipporna. Och med skäggmesar är det ytterst dåligt. Jag hör dem på endast ett ställe.

Inte ens sävsparvarna sjunger. Jag finner dem senare ännu kvardröjande vid det bortglömda vetefältet uppe vid vägkanten.
Det är för tidigt. Våren är inte i fas med vädret. Så är det!



Det som är på plats är enstaka par av gråhakedoppingar som vrålar hest i revirspel, men det är långt ifrån fullsatt och jag hade väntat mig mycket mer av den varan.

Inte en enda skäggdopping ser jag men fortfarande en handfull arktiska salskrakar på vattnet.
Jovisst! Det är ju ännu bara mars månad.

Det som ändå stämmer med känslan och omgivningen är alla sothönsen och deras kackel samt rördromarna, de är påtagliga och tidiga även om flera av dromarna ännu inte är upptutade utan fortfarande kämpar med det vårliga målbrottets heshet.

Men det där med att våren är ur fas brukar jämna ut sig. Snart kommer väl ett oundvikligt bakslag med suck och stön som följd och lägger allt till rätta igen. Det är svårt att vara helt tillfreds med våren. Den är alldeles för stor och viktig för att generaliseras.

torsdag 22 mars 2012

22 mars - Insektslivet vaknar

.
Flugor surrar runt söderväggen, på stacken i skogen krälar en brunsvart massa av tusentals myror i solvärmen.
En stor jordhumledrottning brummar iväg ur krokusen.

På väg till Renemodammen, på min nästan dagliga visit för att vara med just den dag då forsärlan anländer, ser jag många nässelfjärilar, en handfull citronfjärilar och en sorgmantelfjäril, kanske den vackraste av de övervintrande storfjärilarna i sin purpursvarta klädnad med vitgul bård.



Vid dämmet fladdrar ett par mindre fjärilar omkring. De går i brungult och först tror jag att de är små bleka nässelfjärilar, innan jag lyckas komma tillräckligt nära en, för att se att det är fråga om arten Liten guldvinge.

Aha, läser jag i litteraturen. Den arten har flera flygande generationer under året och den sista på hösten kan också försöka sig på övervintring.
Så är det.

onsdag 21 mars 2012

21 mars - Äntligen vårdagjämning

.
Vilken vårdag "jämningen" bjuder på, riktigt varmt och soligt känns det redan som april.
I sydlänta backar sprutar blåsipporna fram och färgar umbragräset till ultraviolettblått och sälgens mjuka silverkissar är snart guldstänkta.
Lika fantastiskt är allt och tänk att man får vara med om det hela i år igen !



Tranparet, ännu med en fjoling i följe, spetar runt framför Stugan.

Mot kvällen måste jag bara åka ner till Stugan och sätta mig mot väggen och ta in allt med mina sinnen: tranorna som spetar omkring på stubben och ropar öronbedövande, alla gässen som stressar runt från det ena fältet till det andra, tofsvipornas gnälliga volter, sånglärkans flimmerspel högt däruppe, pilfinkarnas eviga tjatter från grenbrötet, vintermyggornas motljusdans över diket, de två gulsparvhanarnas nedräkning i var sin ände av tomten och de urblekta nässelfjärilarnas virvlande i vinden. Saknas gör dock ännu snokarna i gräset. Men även deras tid är nära nu.

måndag 19 mars 2012

19 mars - Verkligheten och universum

.
Jag har just sett programmet Vetenskapens värld och är tagen och inåtvänd. Jag värmer mina händer i diskvattnet, låter vattnet slinka mellan fingrarna ... tänker, funderar och får små små ögonblick av insikt, tror jag ... fast ändå inte ... men kanske.

Vad är verklighet. Vilken är den hemliga koden.
I programmet talas om universums, verklighetens, egen händelsehorisont som en holografisk hinna projicerad av och från en inre okänd storhet/möjlighet; en ytlig spegel av vad som egentligen är. Har jag fattat det rätt så?
Försök inte att förstå, är rådet man får av vetenskapsmännen som funderar ut möjligheternas labyrint i programmet; hjärnorna som ägnar sig åt just detta ämne.
Men samtidigt: det går inte att omfatta med förståndet, hör jag dem säga.

Men är det inte just häri det ligger, känner jag, i tveksamheten, i oförmågan att egentligen förstå, kombinerat med ögonblicksglimten av fattning samt i de variabla möjligheterna. Är det inte detta som är verkligheten.
Jag tror så att ...

verkligheten blir det du önskar av den. Den djupnar och spretar ju mer du försöker att förstå. Du sträcker dig efter den och den försvinner i mer och mer detaljer och formler tills den slutligen blir bara matematik, om det är det du vill, ty allt går att beskriva med matematiska formler; allt, såsom en fågelnäbbs krökning, himmelsglansen i ett fuktigt öga, en smörblommas gult ultravioletta färg, vattnets klibbighet och musikens mysterium, för att ta några exempel av alla oändliga varianter.

Jag tror det finns en verklighet, ett universum om du så vill, för var och en av allt och alla. Den är subjektiv, det är min teori. Min verklighet är bara min. Ingen annans. Ingentings annat.

Lika väl som att universum och verkligheten är hur oändligt stort och komplicerat som helst kan allt också bli hur obetydlig och oväsentlig i samma stund i ett annat perspektiv och därmed faktiskt i lika grad hur begränsad som helst; i huvudet på en fluga till exempel men något "viktigare" hos en igelkott, säkert ännu lite till med en korp eller en schimpans och av större betydelse först för den som ägnar saken intresse: en filosof, en astrofysiker, en kärnfysiker, matematiker eller kvantexpert.
Fast om jag nu resonerar så, bör jag samtidigt inse att jag utgår från ett strikt mänskligt perspektiv och till och med strikt eget och att detta visst inte är mera rätt beskrivande än någons/någots annat. På så sätt blir alltin en rundgång, ett cirkelbevis. Igen och igen och igen.

Jag tänker på nålsögat och kamelen! Bortom det där snäva ögat vidgar sig intet till alltet, till oändlighet och evighet. Det går faktiskt att ta sig igenom - det säger kvantfysiken. Men då du, ligger nog universum, verklighetens innersta väsen öppen i våra händer och därmed har vi nog desvärre också öppnat Pandoras ask och blivit galna på kuppen!
.

19 mars - Utan konkurrens

.
Fönstren skallrar, markiserna dunkar och väggarna knakar. Ett nålsticksfint men supertätt smatter blästrar huset så att vi båda väcks ur sömnen med ett ryck.
Jag rusar upp. Vad är det som händer?

En veritabel snötromb drar förbi utanför. Vindarna piskar trindsnö till mjölmolniga kaskader och träden viker sig dubbla. Ett herrans oväder är det och det varar i tjugo minuter, sen dör det bort nästan lika fort som det dök upp och solen börjar bryta igenom bakkanten.
Men hela dagen består vindarna och i skuggan ligger snön återfrusen till en isig skorpa nu om kvällen.



- Ett otroligt oväder har just dragit förbi här hemma, säger Göran, när han ringer senare på dagen,snöstorm och orkanbyar.
- Jag vet och förstår vad du menar, svarar jag. Det passerade oss i morse. Och jag har faktiskt hört om ingående åska inte långt härifrån.



I uselvädret sjunger dubbeltrasten som bäst med andan ångande ur strupen.

- Och kan du tänka dig, fortsätter Göran. Mitt i stormen när den var som värst, började dubbeltrasten att sjunga. Det är märkligt. Det måste ju finnas nån orsak med det; en biologisk mening.

Jag funderar under hela dagen från och till i pauserna mellan måleriet, kan inte låta bli att tänka på det där Göran sa om "Nån biologisk mening".

Den är nog vår mesta trastdoldis, dubbeltrasten. Den är i och för sig inte ovanlig, stor som en björktrast men ganska tystlåten och smygande och den hör till storskogen, åtminstone i vårt land.

Dubbeltrastens sång är en vemodig och ganska kort sångstrof, som ofta upprepar sig; kortare än koltrastens pärlande klara toner men längre än taltrastens stackatoupprepningar, och den har en klar mollton med ett typiskt rullande tjockt r-ljud i botten; med samma klangfärg som i sitt snarkande lockläte.

kryuirriu -kju-kjurr
krryurriu -kjurr
kryy-kju-kriurrriy- kju"

Jag har en teori! Jag tror dubbeltrasten sjunger när vädret är som värst för att få vara ensam.
När godvädret råder dominerar de andra trastarna och dubbeltrastens sång försvinner i mängden.
Så har arten hittat sin egen sångnisch.
I uselvädret är den utan konkurrens.

lördag 17 mars 2012

17 mars - Recension av mina tidigaste konstverk

.
Under besök hos mor och far idag, i Linköping, tar mor fram en undanlagd och sparad skatt ur skåpet. Det är en klassiker: "Märkbok", en mönsterförlaga av Augusta Abrahamsson, utgiven på fyrtiotalet.
Boken visar sig vara fylld av förstärkningar, kanske t o m förbättringar, i form av tidiga teckningar från min egen hand i mycket mycket unga år.
Mor berättar att jag var högst två år gammal då jag fann ett stort nöje i att bläddra i dessa spännande häften med blyertspennan i hand. Och jag fick hållas.
Bemärk även det förhållande, som tecken på en lyckosam framsynthet av en förstående förälder som denna bok visar sig vara; att innehållet i denna redogörelse bekräftar de första dokumenterade exemplen på bildskapande verksamhet av en ung och redan danande, känslig konstnärssjäl.

Jag visar nu nedan härmed några unika exempel på dessa tidiga konstnärliga verk. De första som finns. Och ber er kära läsare samtidigt ha överseende med att det visserligen påpekas att eftertryck förbjudes. Tag detta som en konstnärlig eftergift i all ödmjukhet.



På sidan monogram för näsdukshörn har jag uppenbarligen funnit det extra intressant att förbättra de tre lönnlöven överst till vänster. Kan det möjligen vara ett första tecken på mitt kommande stora naturintresse.
Man ser också att jag inte har kunnat låta bli att tänka även på de mera perifera detaljerna av bladet. De har var och en, mycket medvetet, fått del av min uppmärksamhet. En stor nyfikenhet på livet och konsten kan redan anas; en bredd med säregen utvecklingspotential.



Här på den adliga mongramsidan har jag arbetat mycket med bokstaven A och samtidigt tagit ut luftiga svängar runt om bland samhällets mera bemärkta insigner.
Jag tolkar det hela som att jag redan här tagit ställning för ett samhälle med social solidaritet och rättvisa.
Bokstaven A, en symbol för det enkla och robusta, får redan så här tidigt företräde i det kommande samhälleliga engagemanget framför det friherreligt unket gammalmodiga och konservativa; ett klart tecken på ovanligt tidig social mognad, enligt min hovsamma mening.



På detta verk, där alfabetet är tecknat med ett mycket avancerat spetsigt och modernt typsnitt har jag verkligen gått igång för högtryck. Jag finner det vara det kanske intressantaste exemplet på min artistiska ambition i vardande.
En koncentrerat tecknad linje samlas ställvis till täta blyerstsvärmar, vilka här tydligt kommer till skepnad, och vilka sammantaget dessutom oerhört väl blir materiellt synkroniserade med bokstävernas form och typografiska spänst.
Det hela utgör ett fint exempel på en renodlad, bildlig förstärkningprocess av redan förefintliga dunkelt närvarande element.

Jag måste säga att jag själv är djupt imponerad av alla dessa tidiga konstverk och tycker mig redan i dessa mycket unga år, ana ett oändligt djup av väldig dimension som pekar fram mot en lyckosam konstnärlig gärning.
.

torsdag 15 mars 2012

15 mars - Rädda Vättern


Har du hört om det förskräckliga som håller på att hända?!



Försvarsmakten har långtgående planer på att utöka befintliga stridsövningar över Vättern med över 200 %. Redan nu pågår krigsövningsverksamhet över sjön från ett skjutfält vid Kråk på Västgötasidan samt stridsflygsövningar över stora delar av sjöytan.

Vättern är en av Europas förnämsta färskvattensjöar med unika värden som natur- miljö- och livsmedelsresurs. Det är ett Natura 2000-område av sällsynt dignitet. Vattnet är näst intill drickbart i råvattenkvalitet. Mängder av närnatur hotas av förgiftning, buller och störningar - Tåkern, Omberg, Hornborgasjön är några kända exempel.

För ganska länge sedan, på den tiden då sådana tillgångar inte tillmättes något större värde (så såg det faktiskt ut så sent som in i 80-talet) skapades dessa militära övningsområden i området och ingen förstod eller brydde sig vidare mycket på den tiden, då efter andra världskriget och det kalla kriget, och hela den unika miljön sattes på undantag.

Men att detta skedde i en tid av okunskap och oförstånd, berättigar inte försvaret till att få fortsätta sin verksamhet över ett så unikt område som Vättern med närområde utgör. Det borde självklart ta stopp härmed.
Men, vet ni vad. Nu vill flyget utöka sin verksamhet från 20 stridsflygdagar per år till 80, bjuda in främmande makter, testa drönare, flyga över med stora transporplan, ge smattrande helikoptrar tillträde och skjuta med robotar och liknande och med andra ord sprida buller, flygbensin, giftiga amunitionsrester, skrot och avgaser i en mycket utökad omfattning.

Detta får naturligtvis inte ske i vår upplysta tid. Det är helt enkelt så gammeltänkt att det inte är klokt!
Sålunda har en aktionsgrupp bildats av människor i bygden - Aktionsgrupp Rädda Vättern.
Man kan lugnt säga att alla i området är minst sagt oroliga och undrande. Denna grupp behöver allt stöd i världen. Gå in på hemsidan. Ta del av information. Aktivera dig genom att protestera, skriva kommentarer, blogga på FB och signera protestlistor.
Kom om du kan till Ödeshög den 28 mars och deltag i protesterna.
Snart kommer ett beslut att fattas.

Den 28 mars har försvaret annonserat om ett informationsmöte kl 19.00 i Lysingsskolans Sporthall här i Ödeshög. De hoppas väl, genom att lägga denna träff i en liten kommun, kunna minimera protesterna. Hoppas att försvaret får se på andra bullar!!


Här är länken till aktionsgruppens hemsida. Välkommen in!


15 mars - Inomhusarbete en gråmulen vårdag

.
En gråmulen dag som idag ger mig ro inomhus.
Alltså sätter jag mig vid mitt arbetsbord, där eftersatta uppdrag väntar på initiativ. Våren har några veckor haft förtur men lusten nu, att avsluta illustrationen till den nya tåkernfolderns omslag, infinner sig faktiskt, och det finns även "deadlines" att ta hänsyn till.



Jag lägger upp en bild i höjdformat av ett parti Tåkern med vass i förgrunden där en trastsångare spänner upp sitt oranga sångargap. Det blir en bra början. Nu är jag igång igen.

onsdag 14 mars 2012

14 mars - Dagar vid Stugan

.
Nässelfjärilarna dansar i den lätta vårbrisen, flugorna surrar runt stugväggen och bofinkarna prövar sin första vårfanfar, tveksamt och trevande, medan lärkorna redan är gediget uppsjungna och strör toner över slätten.



Jag staplar ny ved i söderläge.

Nu är det åter dags för dagar vid Stugan och det första jag gör är att öppna dörrar och fönster för att vädra ut den gamla vinterluften.


tisdag 13 mars 2012

13 mars - Ordentlig blåsippa

.


Nu är det på riktigt.
Den där bilden jag presenterade tidigare i år (se nedan under 29 februari) av en blåsippa i knopp på superkort skaft; den jag kallade vårens första, var väl på gränsen.
Så här däremot såg det ut i förrgår längs vägen vid Ostmossen på Omberg. Jag var där och letade efter årets första huggorm men fann istället "ordentliga blåsippor".

måndag 12 mars 2012

12 mars - Fjäril utan vingar

.
Hemma på garageuppfarten igår upptäckte jag en annorlunda insekt.
Det var en fjäril utan vingar. En hona av arten frostfjäril.
Jag tog upp henne, hämtade kameran och dokumenterade förstås, så som jag gör med det mesta av natur som jag påträffar.

Det är väldigt annorlunda med en fjäril utan vingar. Jag själv har inte några problem därvid, men jag förstår om en människa kan känna tvekan över att lyfta upp ett sånt här litet ludet djur i sin hand.

En fjäril är en fjäril men utan vingar något annat, något annorlunda, något otäckt eller kanske till och med något farligt.

Hon var mjukt grå, vit och svarthårig med ljusare noder på antennernas leder och huvudfäste och var mycket långbent och rörlig, när hon efter en stund förstod att det inte hjälpte längre att vara orörlig och spela död i min hand



Sen placerade jag henne på stammen av vårt plommonträd där hon smälte in så väl bland barkflagor och lavar att hon helt trollades bort inför mina ögon.



En fixeringsbild - en frostfjäril i rätt omgivning är i stort sett omöjlig att hitta.

En trädgårdsexpert hade bestämt chockats av mitt tilltag att sätta den äggstinna honan på plommonträdets stam eftersom frostfjärilen betraktas som ett svårt skadedjur på bärande träd. Att klämma henne till döds, skulle säkert ha ansetts vara det enda rätta.
Men jag kunde inte. Hon var så vacker. Och dessutom så ur tid.

Återstår således att senare i sommar följa upp det hela, leta efter de tre centimeter långa gröna, med gula längstrimmor tecknade, larverna på bladen för att försöka begränsa skadorna innan de eventuellt blir alltför svåra.



Den här frostfjärilshonan var som sagt alldeles ur tid. Jag läser nämligen i litteraturen att denna lilla mätarfjäril, vars hanar ändå kan flyga, är att betrakta som en senårsart.

Mot höstens slut, då frosten slagit till, klättrar den parade honan upp på äppleträdens stammar och lägger mängder av små ägg som kommer att övervintra varefter de nykläckta larverna knaprar i sig av de svällande knopparna och grönskande bladen under följande vår och sommar.

Nu i mitten av mars, skulle egentligen inte några fullbildade honor finnas till hands. Den här honan har glömt att kika i almanackan och kommit snett i tillvaron och jag tror kanske inte att det blir en lyckad fortsättning för hennes efterkommande även om hon har mängder av befruktade ägg i sin välfyllda bakkropp. Jag skulle nämligen kunna tänka mig att äggen måste genomgå en vinterpaus för att kunna kläckas.

Tja, sånt vet jag förstås inte säkert och det brukar ju vara en god regel när det kommer till natur, att inte vara för säker, menar jag.

söndag 11 mars 2012

11 mars - Besök av ung pilgrimsfalk

.
Jag fann och fotograferade en pilgrimsfalk på Väversundamaden vid Tåkern i fredags den 9 mars.
Det var en mörk och kontrastrikt tecknad ungfågel med ännu något blåaktig vaxhud och ögonring medan däremot fötterna började dra åt gult.



Den har klarat den första svåra vintern, och satt nu troligen på ett byte.
Då jag stannade satt den lugnt kvar en stund och kikade på mig men lyfte sedan och flög några varv över ängen och försvann in över Dags mosses tallmarker och var borta.



Anledningen till att jag nu skriver om detta i min Naturliga dagbok är mest för att jag tycker det är så himla roligt att man så förhållandevis ofta numera får tillfälle att njuta av denna tidigare nästan helt utrotade pampiga fågelart, men också för att jag har kikat närmare på de tre foton jag fick av fågeln.

Det som intresserar mig är att se om den är ringmärkt.
Det är nämligen så, att många ungar av pilgrimsfalk ringmärks årligen, även de vid Omberg. Dessa falkar kommer sen hela livet att bära både metallring och färgring, väl synliga i fält för eventuell avläsning.



Jag har "zoomat in digitalt" på fötterna och finner inga ringar där.

Den här unga pilgrimsfalken har inga ringar på sina fötter. Och detta gör min observation än intressantare, menar jag. Man skulle ju ha kunnat anta att det varit en av Ombergs förra året ringmärkta tre ungar som jag såg, men inte! Detta var en "främling". Och en mycket välkommen sådan!

11 mars - Naturmorgon


Jag har lagt upp en länk till gårdagens (10 mars) Naturmorgon i SR P1.

På sidan jag hänvisar till finner du en tablå över programmet och kan gå vidare in i olika delar av för att avlyssna det hela.

Som jag har skrivit tidigare nedan i bloggen besökte alltså reportern Jenny Berntson Djurvall Tåkern i veckan för att göra ett reportage om Tåkern som svansjö, men som av en händelse kom min medverkan även att resultera i ett avsnitt om spontant uppdykande rovfågelbestämningsproblem.

Båda dessa inslag samt mer därtill kan du ta del av om du zappar in på länken nedan

fredag 9 mars 2012

9 mars - Det ideella betinget

.
Mitt ideella beting är stort.

Den senaste veckans program i denna informella och ersättningslösa sektor ser ut som följer:

1. Årsmöte i föreningen Omkultur med tillhörande valberedningsarbete
2. Kåseri om Nobeluppdraget för äldreboende på Atriumgården i Ödeshög
3. En timmas undervisning i klass 4 A om våren och vårtecknen
4. Medverkan i SR P1 Naturmorgon - nästan en hel dags utearbete
5. Egoföredrag i Linköpings kommuns konstförening Penseldraget



Föredraget hos konstföreningen "Penseldraget" i går kväll i Linköping strulade något i och med att min projektor plötsligt inte ville acceptera att visa mitt bildspel.
Således fick åhörarna försöka få en uppfattning om det hela direkt ur min lilla laptopskärm.
Nu var denna del av programmet lyckligtvis bara en mindre del av helheten, så jag tror att det ändå blev ganska bra till slut.

Sen är det ju så förstås, att jag både hoppas och vet att jag delvis också får tillbaka mycket av allt detta ideella arbete inte bara som egen glädje och utveckling utan också i form av PR och då och då till och med som ekonomisk feedback i form av till exempel ett sålt konstverk.

onsdag 7 mars 2012

7 mars - Naturmorgon med svanar och falkproblem

.
Det blev en ordentlig portion svanprat med Naturmorgons reporter Jenny vid Tåkern idag.
Hon ringde igår och beställde träff med mig för att göra ett reportage till kommande lördagssändning om en av våra "vanliga och vackra" fågelarter som annars nästan aldrig kommer till tals - knölsvanen.

Vi träffas i ateljén, äter revbensspjäll i Väderstads kulinariska Centralkrog och sen börjar vårt arbete vid Glänås.
Därefter, passande nog, färdas vi vidare till under Svanshals kyrkas gyllene kyrksvan, där vi har den stora utsikten över sjön med alla dess svanar. Hela inspelningen blir lång och omfångsrik. Men detta basmaterial kommer Jenny hemma att klippa ner till cirka 10 minuters inslag, tror jag.



Jenny fotograferar ett lågt byggt ekorrbo i en liten tall vid spången i närheten av Naturum Tåkern.

Efter själva intervjun önskar Jenny spela in lite ljudeffekter och vi vandrar ner mot Sjöstugan för att få med gässens kackel, vipornas gnäll och kajornars tjatter.

En havsörn snurrar runt över strandskogen och får upp mängder av gäss på vingarna och därmed blir Jenny mer än nöjd.

Just där och då ser jag ytterligare en stor rovfågel hastigt vina förbi över strandängen i höger ögonvrå. Jag anar en snabb och stark fågel som kastar sig ner bakom vegetationen och min direkta känsla säger duvhök, men en egendomligt spetsvingad sådan.

Fågeln försvinner bakom en stor sälgbuske och förblir borta för våra ögon där vi står.




Så vi smyger försiktigt något närmare och ser att den sitter på en staketstolpe mitt på Svanshals äng ungefär 150 - 200 bort.

Jag får uppenbara problem med att bestämma vad det egentligen är för sorts fågel.

Jenny har åter fått fram mikrofonen. Den har jag alldeles framför ansiktet och mina spontana idéer och mitt resonemang om fågeln går således från och med nu rakt in i arkivet; en intressant och något stressande ny upplevelse för mig.

Det är en stor fågel, som en duvhök, men tecknad nästan som pilgrimsfalk, men ändå inte helt och fullt. Den har en mörk mask på huvudet med ljust ansikte och haka. Den ser längsstreckad ut på bröst och mage och har en något gulbeige ton ner mot buken. Vingar och stjärt går i grått med brun anstrykning.

Så min slutsats där på platsen leder mig ändå mot pilgrimsfalk, en stor sådan och ännu inte helt utfärgad; alltså en något ung hona av pilgrimsfalk, tänker jag och meddelar också detta in i mikrofonen. Sålunda fortsätter vi att resonera med detta som utgångspunkt, Jenny och jag, även om jag i mitt huvudet inte får till allt det där med teckningen och storleken. Jag vill ju inte verka velande och tveksam i radion.



Plötsligt lyfter fågeln, under inspelningen, och då ser jag direkt att detta inte är en pilgrimsfalk. Det är en jaktfalk. Den är stor och tung med mäktiga och relativt långsamma vingslag, har spetsiga men breda vingar och rejäl stjärt.

Det hela är fantastiskt. Den kommer rakt mot oss och jag ser in i det svarta ögat.
Så svänger den bort något från linjen, passerar över hukande och skrämda grågäss, stiger över taggtrådsstängslet inte mer än 75 meter bort och flyger kraftfullt in över höstvetet där två kanadagäss går upp i väsande och upprätt försvarsställning med utbreddda vingar och öppna gap. Jaktfalken gör några halvtama utfall, testar gässen, och försvinner därefter lågt över terrängen bort i sydlig riktning. Vi ser den inte mer.



Här står vi Jenny och jag med gapande munnar. Jag berättar att jag inte har sett jaktfalk i Tåkernbygden sedan 1990-talet och så kommer den så här, mitt under en radioinspelning, där jag är utan tub och rejäl kikare. Och jag tänker förtvivlat: vilka bilder jag kunde ha fått om min kamera med 300-telet hade varit med. Att man aldrig lär sig!

Nu hemma i ateljén är jag ännu kallsvettig av upphetsning och känner samtidigt ganska så stor oro över hur mitt resonemang kommer att te sig i Naturmorgons lördagssändning. Det där med att "fastna på" pilgrimsfalk känns så här i efterhand alldeles tokigt, den var ju så stor, det var mera som duvhök över fågeln. Men ändå förstod jag aldrig att detta kunde vara en jaktfalk då den satt där på stolpen.

Och det är väl som Jenny säger, att det här inslaget kommer att bli en väldigt bra illustration i radion över hur besvärligt och svårt det kan vara ibland för en fågelskådare - inte minst om personen samtidigt ska resonera om det hela direkt i mikrofonen. Tid för eftertänksamhet finns inte.

Och med detta i huvudet får jag väl trösta mig en smula. Med detta och med min nya naturmorgonsmössa utanpå detsamma.

Och Jenny, hon är jätteglad. Nu fick hon en extra 5-minutare att stoppa in i programmet.
Hör själv i Naturmorgon på lördag fr o m kl 06.00

7 mars - Fel inställning

.
Från och med nu vet jag att om knappregeln på kamerahuset råkar vara inställd på S så blir bilderna alldeles väldigt underexponerade.

Trots en solig dag blev alla foton jag tog igår på Lars och min vårresa i södra tåkernbygden verkligen skumma, i ordets dubbla bemärkelser, på grund av denna inställningsfadäs.
Slättens alla nyanlända lärkor försvann i mörkret, tusentals gäss, spridda flockar av tofsvipor och den ensamma tranan i starrmaden vid Väversunda likaså.



När den ensamma tranan sedan lyfte lyckades jag skramla fram ett kornigt bevis i kontrast mot himmelsljuset ändå. Och se! det blev faktiskt riktigt vackert med sin grafiska sparsmakenhet.
Men, så tidigt. Och ensam dessutom. Märkvärdigt!



Jag skrev igår om att vintern bromsar, och det är väl något sant, ty inatt har det varit nästan tio grader kallt igen, men nog överraskar både det ena och det andra med sin vårliga tidighet.
Ormvråkarnas kärlekslek till exempel.
Honan sitter på en torrgren vid Alvastra pålbyggnad, hanen kommer med bomaterial i klorna, landar på hennes rygg och en parning äger rum, oblygt mitt framför våra ögon.

Det är till att vara på hugget, menar vi åskådare i bilen. Det är ju ändå bara i början av mars månad.

tisdag 6 mars 2012

6 mars - Vinterbroms

.
Vintern bromsar något lite just nu, sätter broddarna i backen och spjärnar emot vårens frejdiga framfart, och tänk, det tycker jag faktiskt är bra. Allt stannar upp en smula så att jag hinner ta ett par extra andetag och njuta av vårtecknen lite mera i lugn och ro. Det har gott så fort redan och än är vi ju bara i början av mars och oron för allvarliga bakslag finns alltid på plats.



Det är ett nytt mäktigt högtryck i öster som stänger den västliga väderporten. Nätterna blir kalla, morgnarna ibland dimmiga med vacker rimfrost i spåren och sen följer underbart soliga dagar med dagsmeja och möjligheter till middag ute i vår inglasade altan.
Det är ju bara så bra som det kan bli.


Vid Stora klint i Ombergs sydöstra hörn, alldeles ovanför Alvastra kloster, har det setts många örnar de senaste dagarna. De har legat i de östliga uppvindarna och skruvat och lekt över den frostglittrande trädbården.

Uffe ringde häromdagen och berättade om detta, då jag ännu var i Stockholm och kunde lyssna in den första sjungande koltrasten, att han noterat tre havsörnar och ett par kungsörnar samtidigt över bergsbranten på hög höjd.



Då jag anländer till ateljén idag på morgonen överraskar mig en skrattmås, vilket väl kanske inte kan tyckas så märkligt.
Men, här i inlandet, i min bygd brukar jag inte se de första skrattmåsarna förrän runt vårdagjämningen.
Den här skrattmåsen kommer ensam rakt över taket och skränar till så där som skrattmåsar gör och annars hade den väl smugit mig ombemärkt förbi.

söndag 4 mars 2012

4 mars - Tåkernfolder

.

Mittuppslaget till den nya Tåkernfoldern är färdigmålat.
Nu väntar omslag och vinjettillustrationer och sedan ska allt iväg till repro och tryck.

torsdag 1 mars 2012

1 mars - Heda kyrka

Himmelskt ljus över den gamla romanska 1100-talskyrkan i Heda i Ödeshögs kommun när det är som vackrast.