.
Nu är det förfärligt torrt i Tåkernbygden; inte bara där förstås, men jag noterar det bäst i mitt kända landskap.
Det är länge sedan nu som det kom något regn att tala om, måste ha varit någon gång innan midsommar. Inte ens en minsta lilla åskskur har vattnat området fastän jag har sett svarthimlen många gånger ganska nära vid horisonten och sett rapporter om lokala skyfall både i Mjölby och i Motala.
Regnmätaren gör ingen större nytta den heller, det dammar i botten.
Trädgårdslandet och blomkrukorna har fått sitt nödvändiga genom flitig vattning men i övrigt har jag låtit det ske - torkan alltså. Men jag lider lite med vårt biggaråträd när bladen hänger rakt ner.
Jag åkte tur och retur Ödeshög - Linköping igår eftermiddag och kunde konstatera att det gulnar i skogsdungarna på slätten. Det är björkarna som nu ger upp den vegetativa säsongen i förtid, drar tillbaka sitt klorofyll och låter bladen falla till marken för att ge sig själva chansen att överleva. Det är en kamp för livet och nu slås de ut, de där som hamnade på berget och i värsta torrbacken.
Himlen var vit igår, endast lite blå mot zenit och med gulröd anstrykning nertill. Skördetröskorna gick över rapsfälten, Brådmogna sädesfält av vete och korn stod här och där också rekordtidigt skördefärdiga men dystert tomfröiga; nästan utan färg, på gränsen mellan halmgult och vitmenat.
Och som sagt där bakom gulnade björkarna i rasande takt.
Vi längtar regn!
fredag 29 juli 2016
måndag 25 juli 2016
25 juli - Sälgskimmerfjäril på Omberg
.
I förrgår, 23 juli, rapporterade Mikael Norström följande i facebookgruppen "Vi som gillar fjärilar":
"Två sälgskimmerfjäril noterades på Omberg idag."
Sälgskimmerfjäril, Apatura iris, är en ny art för landet. Den är inkommen de senaste årtiondena från söder med hjälp av ett allt varmare klimat. Jag läser i Nationalnyckeln "Dagfjärilar" från 2005:
"Sälgskimmerfjäril är en trädtoppsart som emellanåt kommer ner till marken för att suga fukt eller uppsöka savande träd. Arten som har sin flygtid i juli - augusti är under expansion men finns i Sverige än så länge bara längst i söder". (Skåne 2005).
Detta gällde för 11 år sedan när verket skrevs men tills idag har det hänt en hel del och det väldigt snabbt. Numera börjar arten att rapporteras från hela södra delen av landet och även från delar av Mellansverige.
Min vän Christer såg t ex en hemma hos sig förra sommaren här i Ödeshögstrakten och fler ändå har jag fått nys om i efterhand.
Jag har således med fog längtat efter att få se den här vackra och stora fjärilen med sin iriserande, blåskimrande översida, men tills idag har jag inte haft någon framgång, så jag bad igår Mikael Norström att precisera var någonstans på Omberg som han såg sina två exemplar den 23 juli.
Nu blev det inte någon större hjälp med lokalangivelsen som var ganska grov men jag tolkade det som att Mikael hade sett sina två sälgskimmerfjärilar någonstans längs Sjövägen på Ombergs västra sida.
Hampflockeln drar fjärilar i mängd - men ingen sälgskimmerfjäril idag.
Jag kör alltså längs hela Sjövägen denna heta torra dag när termometern visar på 30 grader. Jag kör sakta och försöker hålla koll på alla fjärilar som lyfter från vägbanan och från de blomsterfyllda vägkanterna. Mängder av rovfjärilar svärmar omkring, vinbärsfuksen är många och jag noterar även rikligt med nässelfjärilar och påfågelögon samt enstaka pärlemorfjärilar och luktgräsfjärilar.
Ingen lycka så långt och jag bestämmer mig därför för att ta Vallgatan hem, mitt uppe på Omberg, för ytterligare en chans.
Plötsligt lättar en stor mörk fjäril från vägen. Jag ser direkt att det kan vara en sälgskimmerfjäril eftersom den är mönstrad med vita fält i det svarta och flyger kraftigt och snabbt, men jag kan i det här läget inte utesluta aspfjäril som jag då och då noterar längs Ombergs grusvägar.
Fjärilen försvinner ut i skogen när jag kliver ur bilen men plötsligt ser jag den komma åter hundra meter längre fram och landa på vägen. Jag smyger mig närmare med kameran beredd och börjar ta bilder redan på långt håll för säkerhets skull.
Men snart är jag nära, så nära att jag t o m måste backa en smula för att få skärpa genom objektivet. Och visst är det en sälgskimmerfjäril.En härligt vacker fjäril, en hane med blåskimmer på sina vingar.
Den sitter stilla på vägen framför mina fötter och letar med sin citrongula sugsnabel efter någon form av väta ty den är uppenbarligen mycket törstig.
Den är lite sliten i dräkten. Den har varit med ett tag. Men den är vacker som en härlig sommardag och jag känner mig så lycklig. Idag blev det min tur.
Tack till dig Mikael som fick mig att dra iväg mot Omberg denna heta dag.
Idag är jag en smula rikare än igår!
I förrgår, 23 juli, rapporterade Mikael Norström följande i facebookgruppen "Vi som gillar fjärilar":
"Två sälgskimmerfjäril noterades på Omberg idag."
Sälgskimmerfjäril, Apatura iris, är en ny art för landet. Den är inkommen de senaste årtiondena från söder med hjälp av ett allt varmare klimat. Jag läser i Nationalnyckeln "Dagfjärilar" från 2005:
"Sälgskimmerfjäril är en trädtoppsart som emellanåt kommer ner till marken för att suga fukt eller uppsöka savande träd. Arten som har sin flygtid i juli - augusti är under expansion men finns i Sverige än så länge bara längst i söder". (Skåne 2005).
Detta gällde för 11 år sedan när verket skrevs men tills idag har det hänt en hel del och det väldigt snabbt. Numera börjar arten att rapporteras från hela södra delen av landet och även från delar av Mellansverige.
Min vän Christer såg t ex en hemma hos sig förra sommaren här i Ödeshögstrakten och fler ändå har jag fått nys om i efterhand.
Jag har således med fog längtat efter att få se den här vackra och stora fjärilen med sin iriserande, blåskimrande översida, men tills idag har jag inte haft någon framgång, så jag bad igår Mikael Norström att precisera var någonstans på Omberg som han såg sina två exemplar den 23 juli.
Nu blev det inte någon större hjälp med lokalangivelsen som var ganska grov men jag tolkade det som att Mikael hade sett sina två sälgskimmerfjärilar någonstans längs Sjövägen på Ombergs västra sida.
Hampflockeln drar fjärilar i mängd - men ingen sälgskimmerfjäril idag.
Jag kör alltså längs hela Sjövägen denna heta torra dag när termometern visar på 30 grader. Jag kör sakta och försöker hålla koll på alla fjärilar som lyfter från vägbanan och från de blomsterfyllda vägkanterna. Mängder av rovfjärilar svärmar omkring, vinbärsfuksen är många och jag noterar även rikligt med nässelfjärilar och påfågelögon samt enstaka pärlemorfjärilar och luktgräsfjärilar.
Ingen lycka så långt och jag bestämmer mig därför för att ta Vallgatan hem, mitt uppe på Omberg, för ytterligare en chans.
Plötsligt lättar en stor mörk fjäril från vägen. Jag ser direkt att det kan vara en sälgskimmerfjäril eftersom den är mönstrad med vita fält i det svarta och flyger kraftigt och snabbt, men jag kan i det här läget inte utesluta aspfjäril som jag då och då noterar längs Ombergs grusvägar.
Fjärilen försvinner ut i skogen när jag kliver ur bilen men plötsligt ser jag den komma åter hundra meter längre fram och landa på vägen. Jag smyger mig närmare med kameran beredd och börjar ta bilder redan på långt håll för säkerhets skull.
Men snart är jag nära, så nära att jag t o m måste backa en smula för att få skärpa genom objektivet. Och visst är det en sälgskimmerfjäril.En härligt vacker fjäril, en hane med blåskimmer på sina vingar.
Den sitter stilla på vägen framför mina fötter och letar med sin citrongula sugsnabel efter någon form av väta ty den är uppenbarligen mycket törstig.
Den är lite sliten i dräkten. Den har varit med ett tag. Men den är vacker som en härlig sommardag och jag känner mig så lycklig. Idag blev det min tur.
Tack till dig Mikael som fick mig att dra iväg mot Omberg denna heta dag.
Idag är jag en smula rikare än igår!
tisdag 19 juli 2016
19 juli - På besök i Ombergs östra branter
.
Jag tänkte faktiskt inte ens på att det kunde bli problem med tillgängligheten, utan insåg belägenheten först på väg uppför den branta vägen när jag hörde en bil närma sig. Jag hade förstås inte tänkt gå in i hagen men blev ändå bryskt påmind om situationen med mjältbrandsproblematiken av djurägaren som trots att vi är väl bekanta, ganska skarpt undrade vad jag gjorde där. Nerverna ligger ytligt just nu på många håll.
- Jag trodde det var nån tidning, suckade han.
Jag sa som det var, att jag aldrig tänkt gå in i betet utan hålla mig utanför staketet, mot branterna till, och att jag var där på grund av en helt annan anledning än sensationslystnad, en alldeles speciell anledning.
Det var så nämligen, och det berättade jag lugnande, att jag hade samtalt med vännen Lars kvällen innan varvid han berättade om sin senaste söndagsvandring till branterna på den östra sidan av Omberg då han tillsammans med gruppen hade studerat ett exemplar av den mycket rara växten ärtvicker.
Jag insåg då att jag faktiskt hade missat något väsentligt ända sedan 1984 då jag blev introducerad för arten ärtvicker av vännen Hans Sandberg i samband med att jag gjorde en liten bok som hette "Tolv Ombergsväxter". Jag har alltså inte sett ärtvicker sedan dess. Varför denna långa tid?
Jag kan också ärligt säga att det var just Hans som fick mig att upptäcka även växtriket i naturen, vilket gjorde den här boken med sina tolv väl utvalda arter möjlig, och att plantan av ärtvicker här ovan målades i akvarell på en svårt tillgängligt brant på berget och blev till en verklig upplevelse och ögonöppnare.
Inte undra på att jag blev väldigt sugen igen när Lars berättade att han just besökt en växtplats för arten.
- Var? frågade jag.
- Jag kan göra en kartskiss åt dig, sa Lars.
Men då jag kände ett alldeles obetingat sug efter att komma ut i den ljumma kvällen chansade jag lite; jag skulle ju ändå ta vägen ner mot Stugan så inte orkade jag vänta på en karta per post heller. Jag gav mig iväg direkt.
Nu gick det inte precis som jag ville. Jag gick nämligen lite vill där bland moraset på berget; inte geografiskt men bildligt och tankemässigt. Myggorna var svåra och terrängen oländig och svårforcerad med täta snår, stenblock och tvärbranta partier. Ärtvickern fann jag aldrig. Den får jag ta nästa gång med Lars karta i fickan.
Däremot var besöket mycket givande på många andra floristiska sätt.
I solgläntorna längs vägen uppför backen blommade spensligt rosatonade små umbellater - rödkörvel.
Skogsknipprotens plantor stod som "spön i backen", aldrig tätt men solitärt och frekvent. Jag har nog aldrig sett så många tidigare.
Ännu var de alla i knopp, några bastanta och mer än halvmeterhöga, andra tanigare och små medan ännu fler var i vegetativ ungdomsfas.
Glansnäva, sårläka, hässlebrodd och lundslok var andra karaktärsarter inne i skuggorna. Sötkörsbärens hängande grenar med läskande fågelbär gav energi i den svettiga tillställningen.
Däremot undvek jag självklart trolldruvans lätt giftiga men förföriskt läckert glänsande frukter.
Som sagt, ärtvicker fann jag inte denna gång, men istället en nästan lika stor raritet, nämligen buskvicker.
Ännu var plantan utan knoppar och röda blommor men det skira och liksom luftiga växtsättet djupt där inne i det mörkgröna dunklet var bedårande vackert. När jag återkommer, för ärtvickerns skull, vilket snart kommer att ske, hoppas jag kunna dokumentera den här buskvickern också, i blom.
Jag tänkte faktiskt inte ens på att det kunde bli problem med tillgängligheten, utan insåg belägenheten först på väg uppför den branta vägen när jag hörde en bil närma sig. Jag hade förstås inte tänkt gå in i hagen men blev ändå bryskt påmind om situationen med mjältbrandsproblematiken av djurägaren som trots att vi är väl bekanta, ganska skarpt undrade vad jag gjorde där. Nerverna ligger ytligt just nu på många håll.
- Jag trodde det var nån tidning, suckade han.
Jag sa som det var, att jag aldrig tänkt gå in i betet utan hålla mig utanför staketet, mot branterna till, och att jag var där på grund av en helt annan anledning än sensationslystnad, en alldeles speciell anledning.
Det var så nämligen, och det berättade jag lugnande, att jag hade samtalt med vännen Lars kvällen innan varvid han berättade om sin senaste söndagsvandring till branterna på den östra sidan av Omberg då han tillsammans med gruppen hade studerat ett exemplar av den mycket rara växten ärtvicker.
Jag insåg då att jag faktiskt hade missat något väsentligt ända sedan 1984 då jag blev introducerad för arten ärtvicker av vännen Hans Sandberg i samband med att jag gjorde en liten bok som hette "Tolv Ombergsväxter". Jag har alltså inte sett ärtvicker sedan dess. Varför denna långa tid?
Jag kan också ärligt säga att det var just Hans som fick mig att upptäcka även växtriket i naturen, vilket gjorde den här boken med sina tolv väl utvalda arter möjlig, och att plantan av ärtvicker här ovan målades i akvarell på en svårt tillgängligt brant på berget och blev till en verklig upplevelse och ögonöppnare.
Inte undra på att jag blev väldigt sugen igen när Lars berättade att han just besökt en växtplats för arten.
- Var? frågade jag.
- Jag kan göra en kartskiss åt dig, sa Lars.
Men då jag kände ett alldeles obetingat sug efter att komma ut i den ljumma kvällen chansade jag lite; jag skulle ju ändå ta vägen ner mot Stugan så inte orkade jag vänta på en karta per post heller. Jag gav mig iväg direkt.
Nu gick det inte precis som jag ville. Jag gick nämligen lite vill där bland moraset på berget; inte geografiskt men bildligt och tankemässigt. Myggorna var svåra och terrängen oländig och svårforcerad med täta snår, stenblock och tvärbranta partier. Ärtvickern fann jag aldrig. Den får jag ta nästa gång med Lars karta i fickan.
Däremot var besöket mycket givande på många andra floristiska sätt.
I solgläntorna längs vägen uppför backen blommade spensligt rosatonade små umbellater - rödkörvel.
Skogsknipprotens plantor stod som "spön i backen", aldrig tätt men solitärt och frekvent. Jag har nog aldrig sett så många tidigare.
Ännu var de alla i knopp, några bastanta och mer än halvmeterhöga, andra tanigare och små medan ännu fler var i vegetativ ungdomsfas.
Glansnäva, sårläka, hässlebrodd och lundslok var andra karaktärsarter inne i skuggorna. Sötkörsbärens hängande grenar med läskande fågelbär gav energi i den svettiga tillställningen.
Däremot undvek jag självklart trolldruvans lätt giftiga men förföriskt läckert glänsande frukter.
Som sagt, ärtvicker fann jag inte denna gång, men istället en nästan lika stor raritet, nämligen buskvicker.
Ännu var plantan utan knoppar och röda blommor men det skira och liksom luftiga växtsättet djupt där inne i det mörkgröna dunklet var bedårande vackert. När jag återkommer, för ärtvickerns skull, vilket snart kommer att ske, hoppas jag kunna dokumentera den här buskvickern också, i blom.
söndag 17 juli 2016
17 juli - Ett gammalt herbarium
.
För något år sedan fick jag ett gammalt herbarium i min hand. Inga Juberg från Svanshals, gift med Inge Juberg, hette som ung Inga Berglund och bodde vad jag förstår vid Rök. Hon samlade växter som brukligt var på den tiden, 1935, då hon gick på realskolan i Vadstena i klass 3/IV.
Jag fick herbariet av henne under ett av hennes senaste levnadsår att förvalta för kommande tider och min tanke var att jag skulle lämna det vidare till Naturum Tåkern eller motsvarande som ett tidsdokument.
När jag nu riktigt grundligt börjat gå igenom och städa min ateljé efter vattenläcka och byggdamm, fann jag herbariet i mina gömmor och tänker ta min tanke på allvar och ge det full upprättelse. Men först efter att ha dokumenterat alltet med kameran, vilket nu är gjort.
Portör användes på den tiden när realskolealumnerna för att få betyg i biologi skulle samla och bestämma ett antal växter i sin hembygd. Den här portören är min farfars och den har därefter används av både min far och mig. Numera är det plastpåse som gäller vid insamling av växter i den mån man ännu samlar eller ens behöver samla.
Inga Jubergs herbarium omfattar nästan 100 arter växter insamlade framför allt i Röks socken men även några vid det närliggande Tåkern och på Omberg.
Det är ganska allmänna arter som finns med, vägkantsblommor och ängsblommor och några arter från skog och trädgård. Tre ark är inte artbestämda och på några av de andra finns rättelser från en magister.
Ett par exempel:
Ur den "Virtuella floran":
Gaffelglim är mycket sällsynt och har på senare tid endast påträffats på ett fåtal ställen i Östergötland, tillfälligt även i ett par andra landskap. Arten var förr vanligare och fanns från Skåne till Uppland, men har påträffats ända upp i Norrbotten. Arten kom in i landet med klöverfrö som köptes in från utlandet och växte förr bland annat i fodervallar, numera på annan kulturpåverkad mark, till exempel ruderatmark. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades av A. L. Grönwall i artikeln Ett par för Skandinaviens flora nya växter iBotaniska Notiser 1868 (Nordstedt 1920).
Skiss av gaffelglim som jag gjorde för några år sedan.
Själv har jag fått uppleva gaffelglim på den mest kända lokalen, nära Skänninge i en gammal grundvattenfylld grusgrop. En av få, eller möjligen den enda i Sverige idag (men där är jag något osäker).
Men Inga hon behövde uppenbarligen inte fara långt eller leta. Hon fann sin gaffelglim på en åkerren hemma i Rök.
Den pressades, klistrades in i hennes herbarium och gick igenom lärarens argusögon utan någon speciell notering eller anmärkning.
Och jag anar därmed att det som sägs om gaffelglim "...förr vanligare..." verkar äga sitt berättigande.
Så spännande.
För något år sedan fick jag ett gammalt herbarium i min hand. Inga Juberg från Svanshals, gift med Inge Juberg, hette som ung Inga Berglund och bodde vad jag förstår vid Rök. Hon samlade växter som brukligt var på den tiden, 1935, då hon gick på realskolan i Vadstena i klass 3/IV.
Jag fick herbariet av henne under ett av hennes senaste levnadsår att förvalta för kommande tider och min tanke var att jag skulle lämna det vidare till Naturum Tåkern eller motsvarande som ett tidsdokument.
När jag nu riktigt grundligt börjat gå igenom och städa min ateljé efter vattenläcka och byggdamm, fann jag herbariet i mina gömmor och tänker ta min tanke på allvar och ge det full upprättelse. Men först efter att ha dokumenterat alltet med kameran, vilket nu är gjort.
Portör användes på den tiden när realskolealumnerna för att få betyg i biologi skulle samla och bestämma ett antal växter i sin hembygd. Den här portören är min farfars och den har därefter används av både min far och mig. Numera är det plastpåse som gäller vid insamling av växter i den mån man ännu samlar eller ens behöver samla.
Inga Jubergs herbarium omfattar nästan 100 arter växter insamlade framför allt i Röks socken men även några vid det närliggande Tåkern och på Omberg.
Det är ganska allmänna arter som finns med, vägkantsblommor och ängsblommor och några arter från skog och trädgård. Tre ark är inte artbestämda och på några av de andra finns rättelser från en magister.
Ett par exempel:
Gul näckros
Gulsippa
Jungfru Marie nycklar
Blåhallon
En art verkar vara felbestämd och flera har idag fått nya namn. Däribland har beteckningen gräs fått stå tillbaka för epitetet ört, t ex "penninggräs" heter idag "penningört. (Jfr den gamla beteckningen "ogräs" som inte alls endast handlar om gräs).
Åkermynta, felaktigt angiven som vattenmynta
Bland de hundra arken är det ett som verkligen sticker ut. Med råge!
Ty mitt ibland de många gånger triviala växterna hittar jag ett ark med gaffelglim, insamlat av Inga den 25 juli 1935 på en "åkerren" i Rök.
Gaffelglim är idag en oerhört sällsynt på gränsen till icke längre förekommande art i Sverige. Jag saxar på nätet:
Ur den "Virtuella floran":
Gaffelglim är mycket sällsynt och har på senare tid endast påträffats på ett fåtal ställen i Östergötland, tillfälligt även i ett par andra landskap. Arten var förr vanligare och fanns från Skåne till Uppland, men har påträffats ända upp i Norrbotten. Arten kom in i landet med klöverfrö som köptes in från utlandet och växte förr bland annat i fodervallar, numera på annan kulturpåverkad mark, till exempel ruderatmark. Första fynduppgift är från Skåne och publicerades av A. L. Grönwall i artikeln Ett par för Skandinaviens flora nya växter iBotaniska Notiser 1868 (Nordstedt 1920).
Skiss av gaffelglim som jag gjorde för några år sedan.
Själv har jag fått uppleva gaffelglim på den mest kända lokalen, nära Skänninge i en gammal grundvattenfylld grusgrop. En av få, eller möjligen den enda i Sverige idag (men där är jag något osäker).
Men Inga hon behövde uppenbarligen inte fara långt eller leta. Hon fann sin gaffelglim på en åkerren hemma i Rök.
Den pressades, klistrades in i hennes herbarium och gick igenom lärarens argusögon utan någon speciell notering eller anmärkning.
Och jag anar därmed att det som sägs om gaffelglim "...förr vanligare..." verkar äga sitt berättigande.
Så spännande.
fredag 15 juli 2016
15 juli - Ex libris på esperanto
.
Jag fick en förfrågan för en tid sedan från Göteborgs förening för Esperanto, ni vet det där "konstruerade" språket för allmänförståelse och "förbrödring", att man önskade ett Ex Libris att använda i alla sina esperantoböcker i biblioteket och hade på min blogg funnit den "perfekta" bilden för det ändamålet: en studie i ljusggrönt av fågeln grönsångare.
Jag lovade föreningen att för en mycket rimlig ersättning få använda sig av mitt motiv på efterfrågat sätt.
Igår kom följaktligen ett brev från Folke Wedlin med ett bifogat exemplar av det färdigtryckta Ex Libris:et med bifogat tack på esperanto: "Koran dankon! Afable via, Folke Wedlin"
Nu finns man representerad även i detta sammanhang. Kul, tycker jag.
Jag fick en förfrågan för en tid sedan från Göteborgs förening för Esperanto, ni vet det där "konstruerade" språket för allmänförståelse och "förbrödring", att man önskade ett Ex Libris att använda i alla sina esperantoböcker i biblioteket och hade på min blogg funnit den "perfekta" bilden för det ändamålet: en studie i ljusggrönt av fågeln grönsångare.
Jag lovade föreningen att för en mycket rimlig ersättning få använda sig av mitt motiv på efterfrågat sätt.
Igår kom följaktligen ett brev från Folke Wedlin med ett bifogat exemplar av det färdigtryckta Ex Libris:et med bifogat tack på esperanto: "Koran dankon! Afable via, Folke Wedlin"
Nu finns man representerad även i detta sammanhang. Kul, tycker jag.
torsdag 14 juli 2016
14 juli - Mjältbrand på Omberg
.
Det är väl få sjukdomsalstrare som förmedlar så mycket allvar och tyngd som mjältbrandsbakterien. Många med mig får säkert hemska associationer till biologisk krigföring och extremism, vitt pulver i anonyma brev och larm som går rödglödgade genom etern.
Men det visar sig att den jordbundna smittan av mjältbrand är långt mycket mindre dramatisk än den luftburna varianten, enligt smittskyddsnämnden som redogör för det som nu händer i Östergötland i min egen hembygd och bakficka, på Omberg av alla ställen.
Stättan in till skogsbetet vid Storpissans naturreservat på Omberg är markerad med sträng varning om förbjudet tillträde.
Att mjältbrand har drabbat en frigående nötkreatursbesättning på Omberg är inte bara överraskande, det känns ruggigt hemskt. Men jag tänker inte dra historien från början i min Naturliga dagbok. Alla uppgifter finns just nu överallt på nätet. Emellertid tänker jag vidare i lite större svängar och associationsbanor.
Först ändå kan det konstateras att det i det aktuella fallet handlar om jordbunden bakteriesmitta. (Enligt nyhetsrapportering)
Det är ett hårt slag för det unga lantbrukarparet som jag känner mycket väl och av vilka vi i vår familj köper både ekologiska ägg och ekologiskt kött.
Men hur det blir med fortsättningen är något som oroar mig nästan mer än dagens akuta fas som verkar vara snabbt åtgärdad med alla tänkbara medel.
Sveaskogs lovvärda idé att återuppta skogsbete på Omberg i en allt ökande omfattning kan få sig en rejäl baksmälla och begränsning. Finns det lantbrukare som vågar satsa på ett sådant samarbete fortsättningsvis och ställer försäkringsbolag upp med garantier till rimliga kostnader.
Kan man komma till rätta med den oväntade och dolda smittspridningens orsaker?
Kommer synen på Omberg som ett naturparadis att påverkas?
Hur blir de med turismen? Besöksnäringen är en av Ödeshögs kommuns viktigaste näringar och flera privata satsningar kan också komma i kläm.
Det här var några snabba och intuitiva funderingar kring en mycket jobbig situation.
Jag hoppas att mina farhågor är överdrivna och obefogade och att allt lägger sig tillrätta i lugn och ro igen.
Omberg är verkligen värt ett bättre öde och trevligare rykte än det som skett och jag tror och hoppas att berget snabbt och rejält reser sig ur bekymren.
Länsstyrelsen i Östergötland har rappt tagit tag i problematiken och sänder ut ett viktigt meddelande till allmänheten om att det inte är farligt att besöka Omberg.
Det är väl få sjukdomsalstrare som förmedlar så mycket allvar och tyngd som mjältbrandsbakterien. Många med mig får säkert hemska associationer till biologisk krigföring och extremism, vitt pulver i anonyma brev och larm som går rödglödgade genom etern.
Men det visar sig att den jordbundna smittan av mjältbrand är långt mycket mindre dramatisk än den luftburna varianten, enligt smittskyddsnämnden som redogör för det som nu händer i Östergötland i min egen hembygd och bakficka, på Omberg av alla ställen.
Stättan in till skogsbetet vid Storpissans naturreservat på Omberg är markerad med sträng varning om förbjudet tillträde.
Att mjältbrand har drabbat en frigående nötkreatursbesättning på Omberg är inte bara överraskande, det känns ruggigt hemskt. Men jag tänker inte dra historien från början i min Naturliga dagbok. Alla uppgifter finns just nu överallt på nätet. Emellertid tänker jag vidare i lite större svängar och associationsbanor.
Först ändå kan det konstateras att det i det aktuella fallet handlar om jordbunden bakteriesmitta. (Enligt nyhetsrapportering)
Det är ett hårt slag för det unga lantbrukarparet som jag känner mycket väl och av vilka vi i vår familj köper både ekologiska ägg och ekologiskt kött.
Men hur det blir med fortsättningen är något som oroar mig nästan mer än dagens akuta fas som verkar vara snabbt åtgärdad med alla tänkbara medel.
Sveaskogs lovvärda idé att återuppta skogsbete på Omberg i en allt ökande omfattning kan få sig en rejäl baksmälla och begränsning. Finns det lantbrukare som vågar satsa på ett sådant samarbete fortsättningsvis och ställer försäkringsbolag upp med garantier till rimliga kostnader.
Kan man komma till rätta med den oväntade och dolda smittspridningens orsaker?
Kommer synen på Omberg som ett naturparadis att påverkas?
Hur blir de med turismen? Besöksnäringen är en av Ödeshögs kommuns viktigaste näringar och flera privata satsningar kan också komma i kläm.
Storpissans naturreservat och skogsbete på Omberg, där mjältbranden slog till.
Det här var några snabba och intuitiva funderingar kring en mycket jobbig situation.
Jag hoppas att mina farhågor är överdrivna och obefogade och att allt lägger sig tillrätta i lugn och ro igen.
Omberg är verkligen värt ett bättre öde och trevligare rykte än det som skett och jag tror och hoppas att berget snabbt och rejält reser sig ur bekymren.
Länsstyrelsen i Östergötland har rappt tagit tag i problematiken och sänder ut ett viktigt meddelande till allmänheten om att det inte är farligt att besöka Omberg.
länk
måndag 11 juli 2016
11 juli - En litania
.
Det har funnits i tankarna en tid. Att allt har ett slut. Inte för att det ställts på sin spets. Men ändå. Vid en ålder av snart sjuttioett år börjar jag faktiskt tänka mera på avveckling än utveckling. Inte för att jag på något sätt har gett upp mina idéer och konstnärliga ambitioner. Lusten och nyfikenheten finns där oavkortad och hela tiden sökande nya vägar.
Men min ateljé! Den har blivit alltmer överlastad och oåtkomlig; en barriär och ett motstånd till min skapariver.
Decennier av samlande och sparande av precis allting har nu nått vägs ände. Det är det jag känt en längre tid. Jag måste gå till botten med detta.
Jag har i Ateljé Gebbes ägo en stor lokal, hyrd visserligen och också lyckligt så just nu, med mängder av utrymmen och lokaler, vilka efterhand har fyllts upp alltmer varför några av dem har blivit totalt oåtkomliga. Förrådet till exempel - där måste jag leta efter små platser att få ner fötterna på, och verkstaden - pust!, det sunkiga källarutrymmet - suck!, för att inte tala om kontoret - huva!
....
För numera lång tid sedan började jag spara alla tidskrifter, i mappar först med noggrann datering, men efterhand i högar och till slut i drivor när alla hyllmetrar tagit slut sedan länge. Böcker likaså, litteratur ofta även av god kvalitet och säkert av personligt intresse, men som jag till slut totalt tappat greppet om och som därmed blivit otillgängligt i osorteringens kaos. Naturfynd som fjädrar, stenar, snäckor, fågellik, torkade växter och allehanda intressanta pryttlar belamrar desssutom alla återstående vrår och ytor.
Osålda alster finns det också gott om efter snart fyrtio år som skapare. Lagervärdet med inkurans inräknad är förstås högst svårdefinierad och saluvärdet många gånger imaginärt.
Incitamentet att börja ta tag i problematiken kom plötsligt om ändå inte helt överraskande eftersom det hänt flera gånger tidigare genom åren, att min redan sunkiga källarlokal blev än mer sunkig genom att den drabbades av översvämning av avloppsvatten från ovan. Fy attan!
Som tur är hade jag tömt lokalen på det mesta av vikt men en del grejor fanns kvar och stod nu i den luktande blötan och blev förstörda. Jag ringde till min uthyrare, kommunens bostadsbolag, och anmälde och som ofta när det är vattenskador visade sig problemen vara långt mer omfattande än först befarat.
Källaren är numera avskaffad och resterna av diverse luktande bohag är bortforslat, en gammal frys är tömd på sitt odaterade innehåll och i källaren brummar nu istället en fläkt resten av sommaren och förmodligen långt in i hösten.
Men som sagt - just det problemet är inte längre mitt. Jag har äntligen börjat avhända mig något. En god början.
Däremot visade det sig förstås att även ateljén i högsta grad var drabbad av vattenläckan. Mellan våningarna finns ett gjutet betonggolv som har dränkts till sjöblöthet inkluderande reglar och fyllning av sågspån. Väggarna består av dymlat gammalt timmer med huggna ytor, hönsnät och vass, taket av gedigna bjälkar varvade med lera och halm, ty huset är ju Ödeshögs tredje äldsta med troliga anor från sent 1700-tal och byggt en gång för att härbärgera tinget i häradet.
Hörnet vid det spruckna avloppsröret har impregnerats med avloppsvatten flera gånger både då och nu och byggjobbarna på plats, Oskar och David, kan inte säkert lova att väggen kommer att vara kvar i befintligt skick efter tänkt reparation.
Nåväl - hela galleridelen av min ateljé är nu tömd på sitt innehåll. Innanför blå plastförhängen blåser en byggfläkt ut varm luft för resten av sommaren och en obehaglig lukt av gammal smuts och generös vattenskada når mig ända in på kontoret där jag nu sitter instängd och skriver.
Och av nödvändighet är övriga utrymmen i ateljén därmed ännu mera fyllda av diverse bråte på fel plats än tidigare, alla mina fina blommande orkidéer är ett givet exempel.
Någonstans måste man börja och dotter Hanna som är hemma hos oss under sommaren med sin familj tog ett fast grepp om eländet och depparGebbe genom att föreslå en gemensam arbetsinsats.
Därvid är jag tillbaka där jag började denna litania, vid allting som jag samlat på mig på kontoret, eller rättare sagt det som av olika orsaker till slut ändå har hamnat där.
- Vi börjar med bokhyllorna, med alla böcker och gamla tidskrifter, sa hon. Jag lyfter ner och dammar av och du slänger det du inte vill eller måste ha kvar och så sätter vi tillbaka det sparade på plats i god ordning.
Sagt och gjort. Under två nästan hela dagar har vi nu städat och sorterat. Minst tjugo säckar tidskrifter med mappar har tillsammans med några hundra kilo böcker körts till förbränningscontainern vid Ödeshögs renhållningsstation dit också mycken annan eldbegänglig bråte destinerats.
Endast två bärkassar tidskrifter har jag sparat för eventuella behov och naturligtvis det mesta och bästa av all min samlade litteratur, framför allt kvalitativt sådant om konst och natur. En del av det sparade ämnar jag skänka bort, bland annat en komplett serie av Svenska Turistföreningens Årsbok från 1919 fram till idag. De kommer fortsättningsvis att göras betydligt mer tillgängliga, för besökare på Stocklycke Vandrarhem på Omberg dit jag också skänker några hyllmeter praktbokverk av bästa märke.
Mitt i all denna klagolåt kan jag inte låta bli att visa er ett omslag jag fann på STF:s årsbok från 1919. Kolla in annonsen på baksidan och loggan som ASEA använde på den tiden. Tiderna har verkligen förändrats; en del har blivit för evigt förstört och omöjligt att använda idag.
Nåväl. Nu är det på gång. Ett avgörande ögonblick är inne.
Kontoret kräver ytterligare omsorg och och finjustering men ett första simtag i min bottendykning är taget. Nu återstår bara resten - det ena givna efter det andra. Sommaren och en bit av hösten är intecknad därefter kommer förhoppningsvis Ateljé Gebbe att återuppstå i ny, fräsch och greppbar skepnad.
Tack Hanna för inspirationen och din arbetsglädje!
Det har funnits i tankarna en tid. Att allt har ett slut. Inte för att det ställts på sin spets. Men ändå. Vid en ålder av snart sjuttioett år börjar jag faktiskt tänka mera på avveckling än utveckling. Inte för att jag på något sätt har gett upp mina idéer och konstnärliga ambitioner. Lusten och nyfikenheten finns där oavkortad och hela tiden sökande nya vägar.
Men min ateljé! Den har blivit alltmer överlastad och oåtkomlig; en barriär och ett motstånd till min skapariver.
Decennier av samlande och sparande av precis allting har nu nått vägs ände. Det är det jag känt en längre tid. Jag måste gå till botten med detta.
Jag har i Ateljé Gebbes ägo en stor lokal, hyrd visserligen och också lyckligt så just nu, med mängder av utrymmen och lokaler, vilka efterhand har fyllts upp alltmer varför några av dem har blivit totalt oåtkomliga. Förrådet till exempel - där måste jag leta efter små platser att få ner fötterna på, och verkstaden - pust!, det sunkiga källarutrymmet - suck!, för att inte tala om kontoret - huva!
....
För numera lång tid sedan började jag spara alla tidskrifter, i mappar först med noggrann datering, men efterhand i högar och till slut i drivor när alla hyllmetrar tagit slut sedan länge. Böcker likaså, litteratur ofta även av god kvalitet och säkert av personligt intresse, men som jag till slut totalt tappat greppet om och som därmed blivit otillgängligt i osorteringens kaos. Naturfynd som fjädrar, stenar, snäckor, fågellik, torkade växter och allehanda intressanta pryttlar belamrar desssutom alla återstående vrår och ytor.
Osålda alster finns det också gott om efter snart fyrtio år som skapare. Lagervärdet med inkurans inräknad är förstås högst svårdefinierad och saluvärdet många gånger imaginärt.
Incitamentet att börja ta tag i problematiken kom plötsligt om ändå inte helt överraskande eftersom det hänt flera gånger tidigare genom åren, att min redan sunkiga källarlokal blev än mer sunkig genom att den drabbades av översvämning av avloppsvatten från ovan. Fy attan!
Som tur är hade jag tömt lokalen på det mesta av vikt men en del grejor fanns kvar och stod nu i den luktande blötan och blev förstörda. Jag ringde till min uthyrare, kommunens bostadsbolag, och anmälde och som ofta när det är vattenskador visade sig problemen vara långt mer omfattande än först befarat.
Källaren är numera avskaffad och resterna av diverse luktande bohag är bortforslat, en gammal frys är tömd på sitt odaterade innehåll och i källaren brummar nu istället en fläkt resten av sommaren och förmodligen långt in i hösten.
Men som sagt - just det problemet är inte längre mitt. Jag har äntligen börjat avhända mig något. En god början.
Däremot visade det sig förstås att även ateljén i högsta grad var drabbad av vattenläckan. Mellan våningarna finns ett gjutet betonggolv som har dränkts till sjöblöthet inkluderande reglar och fyllning av sågspån. Väggarna består av dymlat gammalt timmer med huggna ytor, hönsnät och vass, taket av gedigna bjälkar varvade med lera och halm, ty huset är ju Ödeshögs tredje äldsta med troliga anor från sent 1700-tal och byggt en gång för att härbärgera tinget i häradet.
Hörnet vid det spruckna avloppsröret har impregnerats med avloppsvatten flera gånger både då och nu och byggjobbarna på plats, Oskar och David, kan inte säkert lova att väggen kommer att vara kvar i befintligt skick efter tänkt reparation.
Nåväl - hela galleridelen av min ateljé är nu tömd på sitt innehåll. Innanför blå plastförhängen blåser en byggfläkt ut varm luft för resten av sommaren och en obehaglig lukt av gammal smuts och generös vattenskada når mig ända in på kontoret där jag nu sitter instängd och skriver.
Och av nödvändighet är övriga utrymmen i ateljén därmed ännu mera fyllda av diverse bråte på fel plats än tidigare, alla mina fina blommande orkidéer är ett givet exempel.
Någonstans måste man börja och dotter Hanna som är hemma hos oss under sommaren med sin familj tog ett fast grepp om eländet och depparGebbe genom att föreslå en gemensam arbetsinsats.
Därvid är jag tillbaka där jag började denna litania, vid allting som jag samlat på mig på kontoret, eller rättare sagt det som av olika orsaker till slut ändå har hamnat där.
- Vi börjar med bokhyllorna, med alla böcker och gamla tidskrifter, sa hon. Jag lyfter ner och dammar av och du slänger det du inte vill eller måste ha kvar och så sätter vi tillbaka det sparade på plats i god ordning.
Sagt och gjort. Under två nästan hela dagar har vi nu städat och sorterat. Minst tjugo säckar tidskrifter med mappar har tillsammans med några hundra kilo böcker körts till förbränningscontainern vid Ödeshögs renhållningsstation dit också mycken annan eldbegänglig bråte destinerats.
Endast två bärkassar tidskrifter har jag sparat för eventuella behov och naturligtvis det mesta och bästa av all min samlade litteratur, framför allt kvalitativt sådant om konst och natur. En del av det sparade ämnar jag skänka bort, bland annat en komplett serie av Svenska Turistföreningens Årsbok från 1919 fram till idag. De kommer fortsättningsvis att göras betydligt mer tillgängliga, för besökare på Stocklycke Vandrarhem på Omberg dit jag också skänker några hyllmeter praktbokverk av bästa märke.
Mitt i all denna klagolåt kan jag inte låta bli att visa er ett omslag jag fann på STF:s årsbok från 1919. Kolla in annonsen på baksidan och loggan som ASEA använde på den tiden. Tiderna har verkligen förändrats; en del har blivit för evigt förstört och omöjligt att använda idag.
Nåväl. Nu är det på gång. Ett avgörande ögonblick är inne.
Kontoret kräver ytterligare omsorg och och finjustering men ett första simtag i min bottendykning är taget. Nu återstår bara resten - det ena givna efter det andra. Sommaren och en bit av hösten är intecknad därefter kommer förhoppningsvis Ateljé Gebbe att återuppstå i ny, fräsch och greppbar skepnad.
Tack Hanna för inspirationen och din arbetsglädje!
onsdag 6 juli 2016
6 juli - Något om vallmo samt "Ruderatmark"- naturnördarnas nya eldorado
.
Jag saxar från Wikipedia:
Ruderatmark (från latinets rudera ruin) eller skräpmark är mark som ofta störs av mänsklig verksamhet. Detta gör att marken ligger öppen, utan täckande växtlighet, under stora delar av tiden. Exempel är upplagsplatser, grusgångar, schaktmassor, hamnar, industritomter och soptippar. Ruderatmarker är bra grogrund för växter som specialiserat sig på kort livscykel och intensiv förökning, sådana växter som ofta benämns som ogräs. Ruderatmarker innehåller inte sällan förvildade trädgårdsväxter och andra för platsen exotiska arter. Vissa former av ruderatmarker är uppskattade av fåglar, speciellt vintertid, då de ofta är rika på vinterståndare.
Möjligheten till säregna fynd på ruderatmark drar till sig naturnördar. Det finns faktiskt botaniker som specialiserat sig på den här typen av habitat, vilka drar land och rike runt och inventerar och kryssar och presenterar den ena nya exoten efter den andra och därmed för alltid får sitt namn med i arkivet.
I min jakt på kamerabilder idag, eftersom jag fått en idé om att presentera våra tre östgötska vilda vallmoarter i bild, tog jag en sväng ner till Öningevägen i samhällets utkant, där ett företag kursade redan i utbyggnadsskedet och lämnade över en stor avskrapad markyta till naturens herravälde.
Jordhögar och avstjälpningsplatser varvas här med glaciärlera och grunda vattensamlingar; en typisk ruderatmark med andra ord.
Vadare rastar här höst och vår, mindre strandpiparna häckar tillsammans med tofsvipor och sånglärkor och en vår sågs t o m en rastande större pipärka.
Nåväl, tillbaka en stund till vallmoerna.
Eftersom jag i ett åkerhörn nära Sverkerkapellet vid Vättern igår fann ganska gott om den lite sällsyntare arten spikvallmo tänkte jag bildmässigt komplettera med de båda andra, kornvallmo och rågvallmo. De tre arterna är inte så lätt artskilda på blommorna utan istället enklast att bestämma på frukternas utseende har jag lärt mig empiriskt. Så var så god:
Jag saxar från Wikipedia:
Ruderatmark (från latinets rudera ruin) eller skräpmark är mark som ofta störs av mänsklig verksamhet. Detta gör att marken ligger öppen, utan täckande växtlighet, under stora delar av tiden. Exempel är upplagsplatser, grusgångar, schaktmassor, hamnar, industritomter och soptippar. Ruderatmarker är bra grogrund för växter som specialiserat sig på kort livscykel och intensiv förökning, sådana växter som ofta benämns som ogräs. Ruderatmarker innehåller inte sällan förvildade trädgårdsväxter och andra för platsen exotiska arter. Vissa former av ruderatmarker är uppskattade av fåglar, speciellt vintertid, då de ofta är rika på vinterståndare.
Möjligheten till säregna fynd på ruderatmark drar till sig naturnördar. Det finns faktiskt botaniker som specialiserat sig på den här typen av habitat, vilka drar land och rike runt och inventerar och kryssar och presenterar den ena nya exoten efter den andra och därmed för alltid får sitt namn med i arkivet.
I min jakt på kamerabilder idag, eftersom jag fått en idé om att presentera våra tre östgötska vilda vallmoarter i bild, tog jag en sväng ner till Öningevägen i samhällets utkant, där ett företag kursade redan i utbyggnadsskedet och lämnade över en stor avskrapad markyta till naturens herravälde.
Jordhögar och avstjälpningsplatser varvas här med glaciärlera och grunda vattensamlingar; en typisk ruderatmark med andra ord.
Vadare rastar här höst och vår, mindre strandpiparna häckar tillsammans med tofsvipor och sånglärkor och en vår sågs t o m en rastande större pipärka.
Nåväl, tillbaka en stund till vallmoerna.
Eftersom jag i ett åkerhörn nära Sverkerkapellet vid Vättern igår fann ganska gott om den lite sällsyntare arten spikvallmo tänkte jag bildmässigt komplettera med de båda andra, kornvallmo och rågvallmo. De tre arterna är inte så lätt artskilda på blommorna utan istället enklast att bestämma på frukternas utseende har jag lärt mig empiriskt. Så var så god:
Kornvallmon har runda frukter.
Rågvallmon har avlånga frukter.
Spikvallmon har taggiga frukter.
Att jag nu idag har funnit ytterligare en art av vallmo är ett typiskt resultat av besöket på just en ruderatmark. Denna art är hemmahörande någon annanstans i världen och i Sverige egentligen en förvildad och kanske inte alltid välkommen trädgårdsväxt.
Opiumvallmo av av röd fas.
Nu tillbaka till ruderatet. När jag letade efter bra vallmoexemplar att fotodokumentera fann jag inte bara opiumvallmo. Nedan presenterar jag ett par andra typiska exempel på fenomenet.
Fingerborgsblomma, Digitalis, tillsammans med en vildväxande vinranka.
Praktkungsljus.
Riddarsporre - den vilda arten - är en växt som inte är ovanlig längs obesprutade åkerkanter i det östgötska jordbrukslandskapet. Den står emellertid som ovanlig i de flesta floror.
6 juli - Humlornas "nattis"
.
Humlor är inte alls så känsliga för väder och vind som honungsbin. De tål gott att flyga ut för nektarsamlande och pollenfrakt trots att temperaturen understiger + 11 grader, där gränsen går för tambin. De är ju desto mer påpälsade.
Ävenså stannar humlor gärna ute över natt och struntar alltså i att flyga hem till boet när mörkret och nattkylan kommer. De väljer då helst blommor som kan ge lite skydd, lindring och energidryck på momangen, och där sätter de sig kurande, gärna flera tillsammans, och nattar in.
På morgonen efter en kall natt kan de vara helt daggtäckta och tämligen stela innan solvärmen och flitiga kroppsvibrationer får dem att vakna till full effekt igen.
Ett "humlenattis" i en väddklint på Omberg igår kväll vid 22.00-tiden.
På Omberg i går kväll, i en sydlänt vägkant, samlades mängder av humlor i solens sista värme på väddklint och åkerväddsblommor för att natta in. Sammanlagt fanns där flera hundra och de flesta såg ut att tillhöra arten mörk jordhumla.
I en och annan blomma fick humlorna samsas med andra arter. I det här fallet en humlebagge till vänster med två mörka jordhumlor i en åkervädd.
Godnatt kära vänner!
Humlor är inte alls så känsliga för väder och vind som honungsbin. De tål gott att flyga ut för nektarsamlande och pollenfrakt trots att temperaturen understiger + 11 grader, där gränsen går för tambin. De är ju desto mer påpälsade.
Ävenså stannar humlor gärna ute över natt och struntar alltså i att flyga hem till boet när mörkret och nattkylan kommer. De väljer då helst blommor som kan ge lite skydd, lindring och energidryck på momangen, och där sätter de sig kurande, gärna flera tillsammans, och nattar in.
På morgonen efter en kall natt kan de vara helt daggtäckta och tämligen stela innan solvärmen och flitiga kroppsvibrationer får dem att vakna till full effekt igen.
Ett "humlenattis" i en väddklint på Omberg igår kväll vid 22.00-tiden.
På Omberg i går kväll, i en sydlänt vägkant, samlades mängder av humlor i solens sista värme på väddklint och åkerväddsblommor för att natta in. Sammanlagt fanns där flera hundra och de flesta såg ut att tillhöra arten mörk jordhumla.
I en och annan blomma fick humlorna samsas med andra arter. I det här fallet en humlebagge till vänster med två mörka jordhumlor i en åkervädd.
Godnatt kära vänner!
tisdag 5 juli 2016
5 juli - Bland nässlorna vid Stugan
.
Den 23 juni tog jag den här bilden bland nässlorna vid min Stuga vid Tåkern av en tät samling larver av fjärilen påfågelöga.
Idag tog jag en titt igen och konstaterade att larvsamlingen numera var upplöst och att individerna var utspridda över en flera kvadratmeter stor yta. Den ursprungliga formationen av tätt packade larver var inte längre nödvändig - idag förmådde larverna att genom sin storlek hålla värmen själva och fienderna på avstånd med sitt taggiga garnityr och möjliga osmaklighet.
Nu är den här fjärilslarven strax redo for förpuppning i en guldglänsande hängpuppa för att ett par veckor senare pryda min trädgård vid Stugan som ett nykläckt påfågelöga.
Den 23 juni tog jag den här bilden bland nässlorna vid min Stuga vid Tåkern av en tät samling larver av fjärilen påfågelöga.
Idag tog jag en titt igen och konstaterade att larvsamlingen numera var upplöst och att individerna var utspridda över en flera kvadratmeter stor yta. Den ursprungliga formationen av tätt packade larver var inte längre nödvändig - idag förmådde larverna att genom sin storlek hålla värmen själva och fienderna på avstånd med sitt taggiga garnityr och möjliga osmaklighet.
Nu är den här fjärilslarven strax redo for förpuppning i en guldglänsande hängpuppa för att ett par veckor senare pryda min trädgård vid Stugan som ett nykläckt påfågelöga.
5 juli - Besök vid åkerkanten
.
Kjell hör av sig. Han önskar visning till det väldigt sällsynta åkergräset renkavle, som jag har berättat om i min blogg tidigare.
När vi ändå är på plats hänger vi förstås in även sandlostan.
"Jajamensan, vingade skärmfjäll med fint hårig köl", konstaterar Kjell genom luppen. "Renkavle, precis som den ska se ut".
Vi är överens om, Kjell och jag, att fågelskådning och botanik är en bra kombination. Maj och juni fram till midsommar ägnar vi åt fåglarna och resten av sommaren fram till deras återsträck går i växternas tecken.
En nypa renkavle. "Här ser man ju tydligt att axet går mot det violetta", säger Kjell.
Kjell tänker fortsätta sin lilla blomsterresa mot trakterna vid Tåkerns östra strand. Ett förvildat bestånd av ängsnäva vid Hovs kyrka lockar mig måhända något mindre än det nyliga och möjliga fyndet av mjukdån vid Furåsa.
Ergo - dit hänger jag med eftersom jag mig veterligen aldrig har sett mjukdån, trots att jag faktiskt har letat länge bland en myckenhet av pipdån vid Stugan.
Vi finner den lilla grushögen i vägkorset och finner också rosablommande dån på plats. Men där " mitt i spenaten" är vi trots konsulterande av både "Mossberg" och "Kroken" inte helt säkra på artbestämningens riktighet. Kjell tar med sig ett referensexemplar och lovar att återkomma.
Andra åkerkantsväxter är vi däremot helt säkra på. Fårtungan med sin sommarhimmelsblå lilla blomma till exempel. Den färgen gillar jag alldeles speciellt.
Kjell hör av sig. Han önskar visning till det väldigt sällsynta åkergräset renkavle, som jag har berättat om i min blogg tidigare.
När vi ändå är på plats hänger vi förstås in även sandlostan.
"Jajamensan, vingade skärmfjäll med fint hårig köl", konstaterar Kjell genom luppen. "Renkavle, precis som den ska se ut".
Vi är överens om, Kjell och jag, att fågelskådning och botanik är en bra kombination. Maj och juni fram till midsommar ägnar vi åt fåglarna och resten av sommaren fram till deras återsträck går i växternas tecken.
En nypa renkavle. "Här ser man ju tydligt att axet går mot det violetta", säger Kjell.
Kjell tänker fortsätta sin lilla blomsterresa mot trakterna vid Tåkerns östra strand. Ett förvildat bestånd av ängsnäva vid Hovs kyrka lockar mig måhända något mindre än det nyliga och möjliga fyndet av mjukdån vid Furåsa.
Ergo - dit hänger jag med eftersom jag mig veterligen aldrig har sett mjukdån, trots att jag faktiskt har letat länge bland en myckenhet av pipdån vid Stugan.
Vi finner den lilla grushögen i vägkorset och finner också rosablommande dån på plats. Men där " mitt i spenaten" är vi trots konsulterande av både "Mossberg" och "Kroken" inte helt säkra på artbestämningens riktighet. Kjell tar med sig ett referensexemplar och lovar att återkomma.
Andra åkerkantsväxter är vi däremot helt säkra på. Fårtungan med sin sommarhimmelsblå lilla blomma till exempel. Den färgen gillar jag alldeles speciellt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)