28 september - Förstenat träd

Inomhusfika idag i vår tisdagsklubb eftersom regn hänger i luften. Christer har anslutit från Örebro och vi är fyra vid bordet. Sverker har med sig en klump förstenat träd från Arizona i USA; han brukar göra så, ta med något som överraskar, ämnat att väcka vår fantasi.

- Karins pappa tog med det hem en gång under sin tid som gästprofessor "over there", berättar han.

Jag placerar stenen på ett exemplar av tidskriften "Arizona" som Lars bidragit med genom att han har en syster boende där, tar ett foto av miraklet samt begrundar både det ålderstigna föremålet och våra sinsemellan olika kontakter av ett modernt idag.

Tvåhundra miljoner år ungefär är det, säger Sverker och förklarar att något trä emellertid inte finns kvar. Allt, varenda liten atom av det som en gång var ved är sen länge ersatt och förkislat, in i minsta detalj, på så sätt att allt ändå finns kvar att se, årsringar, kvisthål och till och med eventuella insektsangrepp. Så märkligt!

Länk till Wikipedia om förstenat trä.

Det förstenade trädet leder oss osvikligt in på dagens stora diskussionsämne, det om skogen av idag och det moderna svenska skogsbruket, aktuellt överallt i media och inom politik och inte minst i den serie av tre program som nu sänds i "Vetenskapens värld" i TV.

Vi fyra är väldigt överens, om än inte i varenda detalj, om att den "svenska modellen" av skogsbruk, baserat på kalhyggesmetoden, måste få ett slut. Kampen är dock stenhård, det ser man inte minst i den massiva mångmiljonsatsning i annonser överallt som görs av skogsindustrins företrädare. Och jag måste säga att jag inte förstår det konforma stöd för ett fortsatt stenhårt skogsbruk av idag, vilket dagstidningar via sina ledarsidor tjurigt propagerar för. Jag saknar verkligen en motpol där. Men, mer än så fördjupar jag mig inte i ämnet här och nu. Det skulle ta för stor plats och känns bara väldigt jobbigt.

Vi får nog sätta vårt hopp till EU, igen! Den svenska debatten är alltför polariserad och infekterad och "ankdammen" Sverige kommer nog aldrig att våga eller kunna gå i spetsen för ett radikalt men nödvändigt nytänk.

27 september - Nya rön om människan i Amerika

I veckan presenterades en spännande arkeologisk upptäckt från New Mexico i USA. Man har funnit fotspår av tidiga människor som klassas vara mer än 20 000 år gamla. 

Sedan tidigare finns många fynd av stenar med möjlig mänsklig bearbetning, men inte helt säkerställda sådana och de är dessutom av betydligt yngre ålder, runt 12 000 - 15 000 år gamla, vilket länge varit måttstocken för människans troliga ankomst till kontinenten. De nya fynden är således betydligt äldre och de är också verkligen helt otvetydiga, precis så otvetydiga som fotspår måste vara. Historien om människan i Amerika flyttas därmed tillbaka mellan 5 000 - 10 000 år.

Akvarell - fritt efter fotografi.

Fotspåren låg inbäddade på några meters djup i sedimentära bergarter och avsattes i dy och gyttja på stranden vid en grund sjö. Spåren berättar enligt upptäckaren om att det är barn och tonåringar som har sprungit omkring där och hans reflektion däröver är denna:

“To me this makes perfect sense,” says co-author Daniel Odess, an archaeologist at the US National Park Service. “When I was young I was always heading to the water. Stream, river, pond, whatever it was. Given the chance, I would probably walk in mud more than dry ground.”

Detta innebär att människan mycket tidigare än antaget lyckades passera på blottlagda isiga stränder söder om den mäktiga inlandsisens kant vid nuvarande Berings sund, vilket förut har betraktats som omöjligt. 

Ja, tänk så mycket som ännu finns att upptäcka. Varje dag händer något nytt, och så fick jag även en möjlighet att leka fotmålare. Ser ni förresten att de där fötterna aldrig formats av skor. Vilken härlig bredd på trampdynor! De barnen hade man gärna velat se.

Länk till artikel

26 september - Främmande inslag

Vid det gamla posthuset centralt i Ödeshög växer en främling. En kärna från ett kapkrusbär, Physalis, har grott i springan mellan vägg och asfalt, varmt ombonad när södersolen ligger på.

En spottloska fylld med knastriga små kärnor eller en tappad liten frukt ur matkassen kan vara fullt tillräckliga nu när klimatuppvärmningen snabbt ger nya fördelar även för mer tropiska inslag i vår natur och miljö.

Växten kommer naturligtvis inte att klara av frosten, men den är ändå ett tecken i tiden, som även berättar om nya matvanor, inte mer än högst femtio år gamla. För det var väl då ungefär, i början av 1970-talet, som jag första gången såg och smakade alla dessa nya frukter: avocado, granatäpple, kapkrusbär och lichieplommon för att nämna några exempel.

24 september - Harren är serverad

Jag har idag påbörjat ett akvarellarbete som är beställt av enskild person. Normalt jobbar jag inte med sådana projekt men någon strikt principmänniska har jag ju dessbättre aldrig varit, så undantagen kan bli frekventa och ofta överraskande trevliga och givande.

Länk till två små filmer som visar mitt arbete finner du längs ner.

Som det här till exempel: Häromdagen blev jag mutad med en rökt fisk. Det var en harr från Dalälven och den var alldeles nyfångad och infryst för min skull och den levererades i ateljén med ett trevligt samtal om önskat ärende.

- Kan du måla en akvarell av en harr åt mig?

Harren är redan inmundigad och därmed är beställningen på något sätt oåterkallelig, för hur kan man säga nej till något så välpresenterat och välpresentat framför allt när objektet redan är avnjutet.

Lika gott att ta tag i det hela omedelbart, tänker jag, och börjar studera bilder på den vackra fisken i alla möjliga nätverk och tidskrifter. Någon harrspecialist är jag ju inte och för att klara uppdraget måste jag nämligen finna underlag av tillräcklig mängd och variation för att i slutändan kunna skapa något alldeles eget av det hela. Dessutom är det så att inte ens en autentisk harr, fångad inför min egna ögon, med säkerhet skulle duga därtill, eftersom den sekundsnabbt skulle förlora all sin glans och skönhet av färg och bli grå och trist.

Jag skapar mig minnesbilder av det jag ser, skissar grovt i riklig mängd och prövar olika infallsvinklar och positioner. Så här ser ett ark ut i mitt skissblock:

Här har jag också gjort färglagda skisser av harrhanens färggranna fenor, unika för varje individ.

Jag prövar en grov skiss av en tänkt kroppsställning, där harren står mot strömmen och piskar med sin stjärtfena för att hålla sin position i en hölja, så där typiskt som jag kan tänka mig att den gör i en strid Norrlandsälv.

Grovskiss av tänkt position och kroppsställning.

Sen börjar akvarellarbetet.

Jag överför min idé till ett uppspänt akvarellpapper, Arches 300 g ogrängat, och börjar arbetet. Jag lägger en flytande och löst hållen bakgrund över hela pappret i vattentoner och placerar sedan in harren i sitt sammanhang. 

Så här långt har jag hunnit idag. Jag kommer att visa det färdiga verket senare, om det blir bra vill säga och återkommer alltså ...

Men innan dess har jag faktiskt två små filmer som visar hur jag arbetar med detta lilla projekt. Det är min webredaktör Hanna Cotrozo Björkman som ordnar allt så fint åt mig. Välkomna att gå in och titta nu, harren är serverad!

Här är länken.

20 september - Efterrätten

På vägen hem från Naturmorgons Tåkernäventyr kom en rovfågel vindsnabbt svepande förbi alldeles framför bilen. Det var vid Renstads åkrar och jag kunde först efter fördröjt rassel i tankeapparaten förstå att det var en pilgrimsfalk. Det gick ju så fort och när jag äntligen lyckats stanna för att vända mig om, var den naturligtvis borta, uppäten av alla plogfåror.

Lite på skrå kom den och jag såg den rakt bakifrån. Tur att man har rutin annars hade jag säkert missat att det var en pilgrimsfalk.

Efterrätten blev därmed dukad och klar, subtilt eterisk men mycket njutbar som en fin avrundning på radioköret.

19 september - Naturmorgon vid Tåkern

Igår morse, lördagen den 18 september kl 06.10 började direktutsändningen av Naturmorgon i P1 från Tåkern. Så här presenterades programmet på Naturmorgons egen hemsida:

Det var mörkt då vi samlades, men i öster kom starx en strimma rosa ljus upp över horisonten lagom till sändningsstart. Kylan bet lite i näsan, men vinden hade mojnat från igår och regnet uteblev lyckligtvis. Det blev alltså goda yttre förhållanden för oss och stämningen var på topp.

Under sändning - foto Lisa Henkow, Naturmorgon

Min roll var att berätta historien om det tidiga Tåkern, det första fågeltornet som vi, några Mjölbyungdomar, byggde samt improvisera runt några skisser som jag tänktes göra på plats dels av sjön och dels av skäggmesar. I anslutning till dessa skulle jag också berätta om skäggmesens uppdykande och första decennium vid Tåkern.

Ett magert resultat av miljömålningen men yttre omständigheter såsom jag beskriver dem nedan samt en ganska stor stress förklarar nog en del.

Med skisserna blev det alltså inte så värst mycket av i verkligheten; mörkret, kylan i fingrarna, fukten i luften,  skäggmesarnas frånvaro i arla morgonstund samt all teknik runt omkring sändningen skalade av mig inspirationen fullkomligt och vi fick improvisera så gott som det gick utifrån de något tafatta alster som ändå blev.

Under hela sändningen lyste skäggmesarna med sin frånvaro, vilket faktiskt var helt förväntat. Skäggmesar måste nämligen förbli morgontrötta och vänta ut daggens bortdunstande ur vassen, annars blir deras fluffiga fjäderdräkt helt dyngsur.

De här skisserna på skäggmesar förberedde jag dagen innan men de lämnades hemma, dumt nog.

Jag hade gjort skisser av skäggmesar på ett stort ark dagen innan, men orutinerad som jag uppenbarligen var, lämnade jag dem hemma och litade på att kunna göra nytt under direktsändning, vilket var ett misslyckat tänk, förstås.

Det blev ändå givande samtal om skäggmesar och annat under sändningen där vi alla medverkande från Tåkerns fälststation gjorde väl ifrån oss. Producenten Lisa var mycket nöjd med det hela och bjöd på fika med muffins efteråt och som extra tack fick vi var sin Naturmorgonmössa, min tredje fast en ny variant.

Hela gänget samlat efter utsändningen. Foto - Naturmorgon

Athena och Lotta Johansson, Ellen Hultman, Mats Ottosson, Gebbe Björkman, Adam Bergner, Lena Näslund, Jenny Carlsson och Lisa Henkow.

Då, efter sändning, till det gemensamma fikat, dök skäggmesarna äntligen upp. Ett tiotal kunde ringmärkas och beundras och stämningen steg avsevärt.

Adam Bergner visar upp en vacker skäggmeshane för programledaren Mats Ottosson.

Reportern Lena Näslund beundrar en fin skäggmeshona.

En lyckad morgon och jag är förstås glad och tacksam över att som gammal veteran få vara med och bidraga med lite från bakåt i tiden.

Länk till Naturmorgons reportage om Tåkern och dess skäggmesar. Hela programmet och gott om extramaterial finns.

Länk direkt till utsändningen finns även via min hemsida under rubriken "På gång".

14 september - Naturmorgon sänder från Tåkern lördag 18 september

På lördag, tidigt som sjutton, ska jag vara på plats i Tåkerns vass tillsammans med Naturmorgon för direktsändning i P1.

Det ska handla om Tåkern i allmänhet och dess skäggmesar i synnerhet och tillsammans med Mats Ottosson ska jag berätta den spännande historien om artens invandring och förekomst medan medlemmar i Tåkerns fältstation visar och berättar om ringmärkning och annan forskning vid sjön. Jag hoppas att det låter spännande och att vi får en fin morgon tillsammans.

Idag passade jag på att reka lite ute i vassen under vår gemensamma tisdagspromenad med Lars, Sverker, Karin och hustru Ulla. Skäggmesar såg vi flera och ganska väl också. Det börjar röra på sig i vassen.

Här är några snabbisar som jag gjort ur huvudet efter hemkomsten.

Akvarellskiss - skäggmesar.

Det är tänkt, enligt Mats förslag, att jag ska ha med mig skissblocket för skäggmesstudier på lördag ... hur nu det ska se ut i radio och därför har jag tränat upp mig en smula idag.

Vi hörs lördag morgon kl 06.10 i P1.

Under hemfärden brakade bilen ihop. Motorhaveri med påföljande bärgning, försäkringsärende, bilverkstad och hyrbil. Efter nästan sex timmar är vi äntligen hemma. Helt slut i knopparna. Men det är en helt annan historia förstås och den är nog färdigberättad redan så här. 

13 september - Vilket är problemet?

Jag har nyss tagit del av ett intressant inlägg i - Natursidan.se - skrivet av Erik. Artikeln som jag länkar till här ställer frågan om granbarkborrens angrepp i den svenska granskogen är ett problem eller ett symptom. Det är naturligtvis en något polariserad beskrivning av det förhållande som råder, ett inlägg i debatten väl värt att fundera över.

Ser man sig runt om i skogen av idag, ser man granar angripna av granbarkborrar precis överallt. Röda och döda står träden ofta i grupper och vittnar om en stor förändring. I vissa områden är det värre än annars. Jag tänkte på det under ett besök i bergslagsskogarna norr om Västerås häromdagen. Det var helt enkelt förskräckligt att se, hur angripen granskogen var där uppe, nästan överlag.

Jag tog en bild typisk för fenomenet och kunde samtidigt inte låta bli att fundera över hur man skulle tolka den. Se själv! Hur tänker du?

Bilden visar ett av många hyggen i trakten, ofta stora och kompromisslösa. De sparade granarna längs hyggeskanten har alla dött, momentant och totalt. Någon skogskunnig som är förvånad? Inte jag i alla fall. Exponering, uttorkning, feltänk, metodmiss och allmän miljöförstöring fick dem troligen att ge upp och för mig känns det alldeles självklart att granbarkborren här inte är grundproblemet utan mera ett symptom på ett bakomliggande metodfel, människans sätt att agera i och umgås med skog och natur.

Jag tycker att vi länge har gjort oss en stor otjänst när vi idag skyller granskogens utsatthet på en några millimeter stor skalbagge - den åttatandade granbarkkborren.  Den är egentligen bara ett symptom på ett mycket större bakomliggande problem av mänskliga tillkortakommanden och misstag.

10 september - En stolt morfar

Det är väl klart att man är stolt över sina sex barnbarn, jättestolt! Det händer mycket med och runt dem alla och har man som Ulla och jag lyckan att få vara med på nära och kärt håll, är man inbäddad i ett under av varma känslor och stor kärlek.

Faksimil ur Corren 10/9-2021, artikel av Per Bergsten.

Idag i tidningen är det äldsta barnbarnet Ellas tur att synas lite extra. Hon är en ung kvinna med stor ambition och särskild talang för fotboll. Detta visar sig då hon som enda tjej från Östergötland i sin årsklass är uttagen i det svenska landslaget för 17-åringar för landskamp mot Finland kommande helg. Det blir två matcher, mot finska 17-årslaget respektive 19-årslaget och det blir förstås en oerhört spännande resa dit och en upplevelse för livet. 

länk till landslagssidan

Hemma spelar Ella ordinarie på topp i LFC:s 19-årslag men hon har också gjort några inhopp i LFC:s A-lag, trots att hon faktiskt ännu någon dag är blott 16 år, vilket väl är gott kvitto på hennes fantastiska förmåga.

Morfar och mormor önskar all lycka och framgång!

9 september - Leverans

"Röd slätt" är klar och levererad, en reminiscens från traktens ekologiska sommaråkrar i akvarellformat. Kunden blev mycket nöjd och då blir också jag nöjd.

9 september - Sökandet

Det är nog dags att avslöja orsaken till mitt intensiva rännande på Tåkerns strandängar de senaste två veckorna. Det har blivit många besök, men utan önskad framgång och jag som hade tänkt spara historien om det här och inte bara berätta tomme, utan faktiskt också till slut visa på ett positivt resultat i min Naturliga dagbok. Men inte! Jag ger upp för i år. Jag får fortsätta mitt sökande nästa år.

Det handlar om den nya arten Getingspindel, som upptäcktes första gången i vårt land i början av nittiotalet. Den har numera etablerat sig rejält och finns noterad ända upp mot Norrlandsgränsen. 

Adam på Tåkerns fältstation har berättat att personalen har funnit getingspindlar runt om vid Tåkern och till och med alldeles utanför Naturum Tåkern.

Lars har varit i Kindabygden i södra Östergötland och kollat getingspindlar tillsammans med Anders.

Och överalltifrån presenteras numera bilder på den här vackra och spektakulära arten via media och nätverk, varje dag faktiskt.

Men jag har missat den, hela tiden och länge, trots att jag verkligen försökt noga och väl på de rätta platserna. Kanske har jag ändå varit lite för sent ute i säsongen eller också har jag helt missuppfattat hur man ska röja dess närvaro. 

Men mitt i detta följer en liten avstickare:

En larv av fjärilen grönsaksfly, Lacanobia oleracea, enligt många ett besvärligt problem för tomatodlare och andra trädgårdsentusiaster.

Jag har redogjort för mina försök tidigare i bloggen men först idag fick jag hjälp med att bestämma fjärilslarven ovan, som jag fotade häromdagen under letandet efter getingspindlar. Jag fann ganska många av dem i varierande storlekar på ängarna vid Tåkerns västra strand. Anna Ingberthsdotter Davisson blev den som till slut visste att det var ett grönsaksfly. Tack Anna för den hjälpen!

Men tillbaka till temat igen:

I tisdags var vi på Svanshalsängen, Lars, Karin, Sverker och jag och nog tänkte vi allihop att med fyra par erfarna naturögon borde vi lyckas den här gången. 

Vi fann mycket som var intressant att studera. Åtskilliga ståndare av den lilla exklusiva orkidén Hongungsblomster till exempel.

Och gott om blommande Sumpgentiana.

Men getingspindeln gömde sig även denna gång och tills att jag kan presentera ett eget taget lyckofoto får både jag och du dessvärre nöja oss med den här suckfyllda akvarellen istället.

Men nästa år!

6 september - Jag rekommenderar en tur på Tåkerns strandängar

Får jag rekommendera en tur på en strandäng vid Tåkern i veckan eller till helgen. Vackert väder med sol och värme kommer att råda. Orkanen Ida som för en dryg vecka sedan ställde till med stora problem i USA, drar nämligen upp kontinentalvärme över Sverige. Det är bara att njuta av skön september.

Rikedomen av härlig natur finns också den på plats, det är mycket som blommar fortfarande eller till och med som bäst just nu. Jag själv har vandrat på några av ängarna redan och i morgon blir det en ny tur, denna gång till Svanhals äng nära Naturum. Kanske ses vi där!

Överallt i luften kacklar grågässens flockar över huvudet. Nytt all time high för arten är makalösa 29 000 exemplar och när då samtidigt 8 900  rastande tranor nyss har räknats in, förstår man att man aldrig blir ensam vid sin promenad. (Siffrorna är från Tåkerns fältstations räkning igår, den 5 september. se länk).

Tranparen med sina ungar, max två men oftast en, om ens det, är uppe och flygtränar varje solig dag nu i början av september. Familjen stiger i termiken till hög höjd under ljudliga kontaktrop och landar åter efter en kvart för rast och vila. Om ungefär en månad måste ungarna vara klara att orka med flytten söderut till Spanien. Det gäller att ligga i!

På strandängar med högre gräs hör man nu hela tiden ett fint knäppande, upprepat med någon sekunds mellanrum. Lätet är mycket försynt och subtilt och ska sanningen fram måste jag nästan luta örat ända intill virtuosen - spelande kärrgräshoppa, som är en av våra större arter, vacker i gulgrön stass med röda lår.

Orkidéerna har gjort sitt men står ståtligt kvar i långt gången grocess. Ängsnycklarnas höstståndare är färgade i gulbrunröda nyanser ...

... medan kärrknipproten svartnar alltmer som hösten fortskrider.

Ängsväddens tid är inne. Jag har nog aldrig sett en rikare blomning av denna trevliga växt än just nu på några av Tåkerns strandängar. Faktiskt är vissa partier helt färgade i en nyans av blått.

Ängsväddens blomstermattor drar insekter - blomflugor, bin och fjärilar i mängd.

Slåtterblomman är en skönhet i sin vita dräkt och får nog mången besökare att fundera ett par varv extra. Böj dig ner och dofta!

Den här majvivan har visst fått spatt. Den har irrat bort sig rejält i kalendern.

Passa på att ta en sväng in i skuggans vegetation, där mognar mängder av i år välmatade blåhallon att läska sig med -  Gotlänningarnas salmbär - finns rikligt också hos oss.

2 september - En historia om en skolflicka och hennes herbarium

Jag avslutar en historia jag började berätta i Naturlig dagbok den 17 juli 2016 (länk). Det är en berättelse om en skolflicka, hennes herbarium och om en växt som idag inte längre finns kvar i vårt land - gaffelglim, Silene dichotoma.

Gaffelglim 

Hon hette Inga och växte upp i skuggan av Rökstenen. Hon dog efter ett långt och rikt liv för snart tio år sedan men innan dess bad hon mig förvalta ett herbarium med växter som hon samlade in när hon gick i klass 3:4 i Vadstena Samrealskola år 1935. Det var ju så på den tiden, att alla elever måste pressa och artbestämma ett antal växter för att få godkänt i naturkunskapen och helst skulle detta ske i hembygdens hägn. Materialet presenterades i ett snyggt herbarium som nagelfors och godkändes av läraren innan avslut och betyg.

Ingas hebarium

Ingas samling omfattar knappt hundra arter, allt från hennes omgivning runt gården, vars folk, Ingvaldssönerna förresten är nämnda på Rökstenen, samt vid Tåkern och på Omberg. Växterna är de vanliga i sammanhanget: åkerogräs, vägrensblommor, arter från skog, äng och hagmarker samt två orkidéer från Omberg och gul näckros från Tåkern.

Herbariet är av det från den tiden standardiserade formatet med kraftig, marmorerad pärm och allt är prydligt skött med välskrivna etiketter i svart tusch, där ändå ett par ledsna rättningar i rött måste ha retat henne, tänker jag. Nästan hundra år har passerat, arken har gulnat och blommorna bleknat, somligt har lossnat och smulats till damm, men det mesta är ännu i gott skick och oftast väl bestämningsbart, så Inga kan vara stolt över sitt verk. 

I herbariet är det ett blad som sticker ut. Mitt i samlingen finner jag nämligen ett ark med arten gaffelglim, men namnat med dåtidens ”klynneglim”, insamlat av Inga den 25 juli 1935 på en åkerren i Röks socken. Gaffelglim är idag troligen helt utgången ur den svenska floran. I Artportalen är den senast noterad 2008 i Östergötland och 2010 på Gotland. Den östgötska lokalen besökte jag för ungefär tjugo år sedan, en grustäkt med grundvattensamling nära Varv i Motala kommun, där arten växte i strandgruset. Den gången tog jag några foton som ligger till grund för den idag bifogade akvarellillustrationen.

Ingas insamlade gaffelglim

Bakgrunden till Ingas fynd av gaffelglim i Röks socken kan man läsa om i den Virtuella floran och är i korthet denna:

Gaffelglim var förr vanligare och fanns i odlingslandskapet från Skåne till Uppland men påträffades ända uppe i Norrbotten. Den följde med klöverfröblandningar som köptes in från utlandet och växten spred sig därmed i vallar och odlingar. När importen av utsädet avtog försvann i samma takt gaffelglimmet och arten är idag alltså helt borta. Ingas fynd har därmed blivit till ett intressant naturhistoriskt tidsdokument.

Igår den 1 september fulländades berättelsen i och med att jag fick ett trevligt och givande besök av botanisten Anders Svensson från Kisa, som var på valideringstur runt om i västra Östergötland. Validering, godkännande, av ovanliga arter sker alltid av experter som Anders så att allt i sista änden blir korrekt.

Vi drack en kopp kaffe och samtalade en god stund efter att han studerat och också godkänt en sällsynt växt vid Stora Lund, ett första-fynd för Östergötland - arten borsttåg.

Vi kom att tala om Ingas herbarium och hennes fynd av gaffelglim.

- Jag kan hjälpa dig med det, sa Anders

Och så berättade han om sin kontakt med Åke Ryling på Oskarshamns museum dit han sänt alla herbarium han själv har fått ta hand om.

Botanisten Anders Svensson med Ingas herbarium.

- Jag kan se till att Ingas herbarium också kommer dit. Där kontrolleras hela materialet och digitaliseras, så att det för alltid bevaras och kommer att finnas tillgängligt för framtida studier och forskning.

Vilken bra idé! Ett åtagande kom därmed slutgiltigt att uppfyllas - mitt löfte till Inga att hennes herbarium skulle få finnas kvar och komma till både nytta och glädje. Vilket härligt avslut på en god historia.