28 september - Förstenat träd

Inomhusfika idag i vår tisdagsklubb eftersom regn hänger i luften. Christer har anslutit från Örebro och vi är fyra vid bordet. Sverker har med sig en klump förstenat träd från Arizona i USA; han brukar göra så, ta med något som överraskar, ämnat att väcka vår fantasi.

- Karins pappa tog med det hem en gång under sin tid som gästprofessor "over there", berättar han.

Jag placerar stenen på ett exemplar av tidskriften "Arizona" som Lars bidragit med genom att han har en syster boende där, tar ett foto av miraklet samt begrundar både det ålderstigna föremålet och våra sinsemellan olika kontakter av ett modernt idag.

Tvåhundra miljoner år ungefär är det, säger Sverker och förklarar att något trä emellertid inte finns kvar. Allt, varenda liten atom av det som en gång var ved är sen länge ersatt och förkislat, in i minsta detalj, på så sätt att allt ändå finns kvar att se, årsringar, kvisthål och till och med eventuella insektsangrepp. Så märkligt!

Länk till Wikipedia om förstenat trä.

Det förstenade trädet leder oss osvikligt in på dagens stora diskussionsämne, det om skogen av idag och det moderna svenska skogsbruket, aktuellt överallt i media och inom politik och inte minst i den serie av tre program som nu sänds i "Vetenskapens värld" i TV.

Vi fyra är väldigt överens, om än inte i varenda detalj, om att den "svenska modellen" av skogsbruk, baserat på kalhyggesmetoden, måste få ett slut. Kampen är dock stenhård, det ser man inte minst i den massiva mångmiljonsatsning i annonser överallt som görs av skogsindustrins företrädare. Och jag måste säga att jag inte förstår det konforma stöd för ett fortsatt stenhårt skogsbruk av idag, vilket dagstidningar via sina ledarsidor tjurigt propagerar för. Jag saknar verkligen en motpol där. Men, mer än så fördjupar jag mig inte i ämnet här och nu. Det skulle ta för stor plats och känns bara väldigt jobbigt.

Vi får nog sätta vårt hopp till EU, igen! Den svenska debatten är alltför polariserad och infekterad och "ankdammen" Sverige kommer nog aldrig att våga eller kunna gå i spetsen för ett radikalt men nödvändigt nytänk.