.
När jag klev ut ur ateljén på förmiddagen studsade jag riktigt till av lätet jag hörde, exakt som från en Större piplärka. Fel tid visserligen och totalt fel miljö men ändå så precist att det kunde ha varit.
Men naturligtvis var det bara en enkel gråsparv som satt i linden och sjöng för honan vid hängrännan strax intill. Det visst jag ju förstås redan från början, men jag tänker att ett litet "påskskämt för initierade fågelskådare" kan jag väl bjuda på medan alla andra möjligen får fundera en stund till.
onsdag 28 mars 2018
tisdag 27 mars 2018
27 mars - "Brotherhood of Thrush"
.
I morse när det small till igen och blev riktigt kallt och efter en cm nysnö från igår kväll var plötsligt min fågelmatplats full av koltrastar.
Björktrasten som i ensamt majestät fått husera där sen ett par månader tillbaka fick schappa på direkten, han hade inte en chans nu när fem gamla välklädda koltrasthanar intog scenen.
De käkade äpplen frenetiskt och alldeles sams och tätt intill varandra utan interna strider och jag tänkte att de verkligen hade kommit i gemensam flock under nattens flytt från söder och dimpit ner på första bästa matplats i gryningen. Det var hos oss det, där färska äpplen inbjöd till dukat bord.
En timme stannade de sen försvann de lika fort. Snabba ryck i flyttningsstressen!
Bland trastar är det annars dubbeltrastarnas tid just nu. Aldrig har jag sett så många. De kommer aldrig in till mina äpplen i trädgården, sånt händer nog än så länge bara i Holland, men vem vet hur länge det dröjer tills de även här blir en trädgårdsart som där.
Än så länge får man söka dem på snöfria ställen i beten och hagmarker och just så här i ankomstens början går de ännu tillsammans men i en glest utspridd flock. På långt håll ser man dem genom den upprätta hållningen, som om de hade en tamburmajor längs ryggen!
Ge er ut och spana vet´ja. Det är en skön fågel i sin enkla praktdräkt med stora svart slantar på hela magen.
I morse när det small till igen och blev riktigt kallt och efter en cm nysnö från igår kväll var plötsligt min fågelmatplats full av koltrastar.
Björktrasten som i ensamt majestät fått husera där sen ett par månader tillbaka fick schappa på direkten, han hade inte en chans nu när fem gamla välklädda koltrasthanar intog scenen.
De käkade äpplen frenetiskt och alldeles sams och tätt intill varandra utan interna strider och jag tänkte att de verkligen hade kommit i gemensam flock under nattens flytt från söder och dimpit ner på första bästa matplats i gryningen. Det var hos oss det, där färska äpplen inbjöd till dukat bord.
En timme stannade de sen försvann de lika fort. Snabba ryck i flyttningsstressen!
Bland trastar är det annars dubbeltrastarnas tid just nu. Aldrig har jag sett så många. De kommer aldrig in till mina äpplen i trädgården, sånt händer nog än så länge bara i Holland, men vem vet hur länge det dröjer tills de även här blir en trädgårdsart som där.
Än så länge får man söka dem på snöfria ställen i beten och hagmarker och just så här i ankomstens början går de ännu tillsammans men i en glest utspridd flock. På långt håll ser man dem genom den upprätta hållningen, som om de hade en tamburmajor längs ryggen!
Ge er ut och spana vet´ja. Det är en skön fågel i sin enkla praktdräkt med stora svart slantar på hela magen.
måndag 26 mars 2018
26 mars - Bistervinter
.
Jag ser ut och konstaterar att det åter snöar och vad värre är, temperaturen börjar falla ner under noll igen. Bistervintern fortsätter, och den s k grönlandsblockeringen kommer troligen att råda även under april och arktisk kalluft pumpas ner via den sibiriska tundran över framför allt östra Europa men även portionsvis över vårt land.
Om det kan kännas tufft i Sverige kan vi konstatera att det nog verkar vara etter värre i sydost. Min vän Johan med kontakter i det bulgariska fågellivet fick nys om en rapport därifrån.
Se vidare artikel om utsatta storkar som är i behov av mänsklig hjälp:
https://www.theguardian.com/environment/2018/mar/21/frozen-storks-bulgarians-rush-to-save-migrating-birds
Jag ser ut och konstaterar att det åter snöar och vad värre är, temperaturen börjar falla ner under noll igen. Bistervintern fortsätter, och den s k grönlandsblockeringen kommer troligen att råda även under april och arktisk kalluft pumpas ner via den sibiriska tundran över framför allt östra Europa men även portionsvis över vårt land.
Om det kan kännas tufft i Sverige kan vi konstatera att det nog verkar vara etter värre i sydost. Min vän Johan med kontakter i det bulgariska fågellivet fick nys om en rapport därifrån.
Se vidare artikel om utsatta storkar som är i behov av mänsklig hjälp:
https://www.theguardian.com/environment/2018/mar/21/frozen-storks-bulgarians-rush-to-save-migrating-birds
söndag 25 mars 2018
25 mars - Vårläte med emfas
.
Idag har gässen sträckt mot norr över landskapet, tranorna skorrat över Vättern, skogsduva och ringduva hörts på Omberg bland mesar, nötväckor och sjungande gulsparv och skatorna sjöng under bobygget i tujan hemmavid men ändå var det skrattmåsens läte från skyn i morse som väckte den största vårkänslan i mig. Det var första gången för i år och det ligger så exakt i tid - alltid någon dag efter den 20 mars.
Våren är personlig och geografiskt betingad.
Mången kanske tycker att det är egendomligt med mitt upplyftandet av skrattmås i sammanhanget men så är det, vi har inga skrattmåsar i Tåkernbygden på vintern, nästan aldrig i alla fall, fastän de redan i Linköping ofta övervintrar och ibland också i Svartån i Mjölby. I min bygd är skrattmåsen en riktig vårfågel och eftersom det är den som verkligen sätter fart på Tåkerns livsandar känns dess ankomst så betydelsefull och efterlängtad.
Nu är den första skrattmåsen på plats! Välkommen vår!
Idag har gässen sträckt mot norr över landskapet, tranorna skorrat över Vättern, skogsduva och ringduva hörts på Omberg bland mesar, nötväckor och sjungande gulsparv och skatorna sjöng under bobygget i tujan hemmavid men ändå var det skrattmåsens läte från skyn i morse som väckte den största vårkänslan i mig. Det var första gången för i år och det ligger så exakt i tid - alltid någon dag efter den 20 mars.
Våren är personlig och geografiskt betingad.
Mången kanske tycker att det är egendomligt med mitt upplyftandet av skrattmås i sammanhanget men så är det, vi har inga skrattmåsar i Tåkernbygden på vintern, nästan aldrig i alla fall, fastän de redan i Linköping ofta övervintrar och ibland också i Svartån i Mjölby. I min bygd är skrattmåsen en riktig vårfågel och eftersom det är den som verkligen sätter fart på Tåkerns livsandar känns dess ankomst så betydelsefull och efterlängtad.
Nu är den första skrattmåsen på plats! Välkommen vår!
torsdag 22 mars 2018
22 mars - Vinterkyla och sommarvärme
.
Jag sitter på vår ombonade altan och njuter av en lunch i sommarvärme under glas. Kontrasten med utomhusläget är frapperande.
Vi går mot april och kylan ska bestå. Huva! Detta är det bästa bygge vi någonsin gjort, vi förlänger sommarsäsongen med flera månader.
Jag har hört om "pensionärskuvös", men det är ledsamt nog ett omöjligt företag för många, i bästa fall endast ett uttryck av okunskap men i värsta - en ren och skär avundsjuka.
Jag sitter på vår ombonade altan och njuter av en lunch i sommarvärme under glas. Kontrasten med utomhusläget är frapperande.
Vi går mot april och kylan ska bestå. Huva! Detta är det bästa bygge vi någonsin gjort, vi förlänger sommarsäsongen med flera månader.
Jag har hört om "pensionärskuvös", men det är ledsamt nog ett omöjligt företag för många, i bästa fall endast ett uttryck av okunskap men i värsta - en ren och skär avundsjuka.
22 mars - När galenskap ligger på lur
.
Jag återsåg en person häromdagen, vars uppfattning om saker och tillstånd överraskade mig mer än jag trodde var möjligt, trots att jag minns våra ibland nästan omöjliga diskussioner för länge sedan om teknik kontra miljö, t ex om atomkraftens välsignelse eller förbannelse. Han stod då för en åsikt som var diametral min egen och vi kunde knappast enas om det väsentliga, trots att viss respekt ändå fanns där.
För honom var nämligen all annan energiframställning förutom den "moderna, livgivande" kärnkraftens av ondo och som exempel var nog vindkraften den värsta med en helt onödig förfulning av landskap och miljö utan att få mer än ett uns användbart tillbaka.
Detta är en åsikt som man har hört från många andra intelligenta personer, även från "naturfolk" som jag mött. Att kärnkraft är välsignelsen och att vattenkraft och vindkraft är ett hot mot natur kan ju självklart också diskuteras sakligt tycker också jag.
Men när jag nu berättade om den senaste av apokalyptiska rapporter om utdöendet i naturen av idag, alldeles nya rön som presenterar en i det närmaste total kollaps av jordbrukslandskapets fågelfauna i Frankrike under blott ett par årtionden fick jag kort och gott detta till svar av honom (kanske inte exakt ordagrant, men ungefär):
"Det är vindkraftens fel. Den hugger sönder många fler fåglar och fladdermöss än vad som redovisas och detta faktum döljs för oss. För att inte tala om klimatförändringshysterin, som är ett påhittat totalt vansinne utan sanning, med köpta eller tvingade vetenskapsmän som går i ledband vilket sätter fel fokus i åtgärdsproblematiken".
Att fortsätta vårt samtal efter denna nästan hatiska klimatförändringsförnekelse blev så omöjlig att jag faktiskt reste mig och gick, någonstans där blev måttet rågat också för mig. Här låg galenskap på lut.
Här är länken till rapporten:
http://www.natursidan.se/nyheter/katastrofal-situation-nar-frankrikes-fagelbestand-pa-landsbygden-kollapsat/
Slarva nu inte över detta. Läs! Det är viktigt!
Jag återsåg en person häromdagen, vars uppfattning om saker och tillstånd överraskade mig mer än jag trodde var möjligt, trots att jag minns våra ibland nästan omöjliga diskussioner för länge sedan om teknik kontra miljö, t ex om atomkraftens välsignelse eller förbannelse. Han stod då för en åsikt som var diametral min egen och vi kunde knappast enas om det väsentliga, trots att viss respekt ändå fanns där.
För honom var nämligen all annan energiframställning förutom den "moderna, livgivande" kärnkraftens av ondo och som exempel var nog vindkraften den värsta med en helt onödig förfulning av landskap och miljö utan att få mer än ett uns användbart tillbaka.
Detta är en åsikt som man har hört från många andra intelligenta personer, även från "naturfolk" som jag mött. Att kärnkraft är välsignelsen och att vattenkraft och vindkraft är ett hot mot natur kan ju självklart också diskuteras sakligt tycker också jag.
Men när jag nu berättade om den senaste av apokalyptiska rapporter om utdöendet i naturen av idag, alldeles nya rön som presenterar en i det närmaste total kollaps av jordbrukslandskapets fågelfauna i Frankrike under blott ett par årtionden fick jag kort och gott detta till svar av honom (kanske inte exakt ordagrant, men ungefär):
"Det är vindkraftens fel. Den hugger sönder många fler fåglar och fladdermöss än vad som redovisas och detta faktum döljs för oss. För att inte tala om klimatförändringshysterin, som är ett påhittat totalt vansinne utan sanning, med köpta eller tvingade vetenskapsmän som går i ledband vilket sätter fel fokus i åtgärdsproblematiken".
Att fortsätta vårt samtal efter denna nästan hatiska klimatförändringsförnekelse blev så omöjlig att jag faktiskt reste mig och gick, någonstans där blev måttet rågat också för mig. Här låg galenskap på lut.
Här är länken till rapporten:
http://www.natursidan.se/nyheter/katastrofal-situation-nar-frankrikes-fagelbestand-pa-landsbygden-kollapsat/
Slarva nu inte över detta. Läs! Det är viktigt!
onsdag 21 mars 2018
21 mars - Blandad kompott
.
Författaren och botanikern Claes Siöstedt hälsar på i ateljén och lämnar över ett dedicerat exemplar av sin nya bok "Vart tog du vägen Kerstis kråka?" (Några av bokens illustrationer kommer ur min skaparhand)
Vi har ett givande och trevligt samtal runt en kopp kaffe och finner att vi som riktiga själsbröder har det mesta gemensamt då det kommer till natur och miljö. Nu ser jag fram emot kvällen och en skön läsestund i denna lovande bok. Ja, efter Tåkerns fältstations årsmöte förstås som jag kommer att bevista då jag är revisor i sällskapet.
Därefter ringer jag till min kompis Janne P som fyller år idag och sjunger en trudelutt medan han råkar stå med sin bil i en snödriva vid Tåkern och inte kan komma loss.
Jag som självklart har snöskoveln i bilen ger mig således av på akut räddningsaktion och efter några ordentliga tag kommer han loss. Dagens goda gärning kan därmed intecknas varefter vi ser oss omkring bland vipor, starar, lärkor, trastar och mängder av nyanlända gäss i ett långsamt tinande landskap och avslutar med gemensam lunch på Rasta i Ödeshög.
En sak till. Igår var en artikel införd i både Corren och Motala/Vadstena Tidning. Reportern Anders Rörby ringde mig för någon vecka sedan och ville ha mina synpunkter på Tåkerns vass. De fick han och de står jag för.
Faksimil av artikel av Anders Rörby i Corren 20 mars 2018
Författaren och botanikern Claes Siöstedt hälsar på i ateljén och lämnar över ett dedicerat exemplar av sin nya bok "Vart tog du vägen Kerstis kråka?" (Några av bokens illustrationer kommer ur min skaparhand)
Vi har ett givande och trevligt samtal runt en kopp kaffe och finner att vi som riktiga själsbröder har det mesta gemensamt då det kommer till natur och miljö. Nu ser jag fram emot kvällen och en skön läsestund i denna lovande bok. Ja, efter Tåkerns fältstations årsmöte förstås som jag kommer att bevista då jag är revisor i sällskapet.
Därefter ringer jag till min kompis Janne P som fyller år idag och sjunger en trudelutt medan han råkar stå med sin bil i en snödriva vid Tåkern och inte kan komma loss.
Jag som självklart har snöskoveln i bilen ger mig således av på akut räddningsaktion och efter några ordentliga tag kommer han loss. Dagens goda gärning kan därmed intecknas varefter vi ser oss omkring bland vipor, starar, lärkor, trastar och mängder av nyanlända gäss i ett långsamt tinande landskap och avslutar med gemensam lunch på Rasta i Ödeshög.
En sak till. Igår var en artikel införd i både Corren och Motala/Vadstena Tidning. Reportern Anders Rörby ringde mig för någon vecka sedan och ville ha mina synpunkter på Tåkerns vass. De fick han och de står jag för.
Faksimil av artikel av Anders Rörby i Corren 20 mars 2018
21 mars - Akvarell av kungsörn och ormvråk
.
Den 17 mars, se nedan, hade Ulla och jag ett härligt möte med en ung kungsörn. Tyvärr var jag utan kamera och kunde endast dokumentera det hela med min usla mobil. Jag gjorde dock några snabba skisser när jag kom hem till ateljén för att befästa min minnesbild och dessa har nu resulterat i en akvarell som alldeles nyss blev klar. Så här kändes upplevelsen.
Och när jag alldeles nyss ringde Ulla som just klivit av tåget i Västerås, meddelade hon att hon sett två unga kungsörnar segla förbi någonstans bortom Eskilstuna.
"De såg ut precis som den där kungsörnen vi såg häromdagen och de hade såna där vita fönster i vingarna som du berättade om"
Den 17 mars, se nedan, hade Ulla och jag ett härligt möte med en ung kungsörn. Tyvärr var jag utan kamera och kunde endast dokumentera det hela med min usla mobil. Jag gjorde dock några snabba skisser när jag kom hem till ateljén för att befästa min minnesbild och dessa har nu resulterat i en akvarell som alldeles nyss blev klar. Så här kändes upplevelsen.
Och när jag alldeles nyss ringde Ulla som just klivit av tåget i Västerås, meddelade hon att hon sett två unga kungsörnar segla förbi någonstans bortom Eskilstuna.
"De såg ut precis som den där kungsörnen vi såg häromdagen och de hade såna där vita fönster i vingarna som du berättade om"
tisdag 20 mars 2018
20 mars - Dammråttor
.
Det finns ett behov av lite rengöring i min ateljé just nu. Jag har lovat nämligen att hålla kvällsöppet idag som ett delarrangemang i Earth Week mellan kl 18 - 20 och golven är grusiga och dammiga så det förslår.
Nu tänker jag inte storstäda direkt, det får anstå någon månad, men några tag med sopkvasten blir nödvändigt lagom.
Märkligt hur mycket damm som samlas på vissa platser i rummet, under ett bord eller i ett hörn och framför allt under min arbetsplats. Dammråttor har bildats och jag forskar lite.
Dammråttor, på engelska "Dust bunnies", består av mestadels organiskt material som hudpartiklar, hår, textilfibrer, bakterier och sporer vilka genom vinddrag och elektrostatiska krafter samlar ihop sig till nystan på lugna platser.
Det jag plockar ihop från kvasten, filtar sig till en mera kompakt "råtta" ...
medan den fria dammråttan är lucker och lätt och faktiskt lite vacker om man studerar den på nära håll, som ett konstverk ...
... jovisst, varför inte göra en utställning med dammråttor! Det får bli en ide´jag bjuder på.
Det finns ett behov av lite rengöring i min ateljé just nu. Jag har lovat nämligen att hålla kvällsöppet idag som ett delarrangemang i Earth Week mellan kl 18 - 20 och golven är grusiga och dammiga så det förslår.
Nu tänker jag inte storstäda direkt, det får anstå någon månad, men några tag med sopkvasten blir nödvändigt lagom.
Märkligt hur mycket damm som samlas på vissa platser i rummet, under ett bord eller i ett hörn och framför allt under min arbetsplats. Dammråttor har bildats och jag forskar lite.
Dammråttor, på engelska "Dust bunnies", består av mestadels organiskt material som hudpartiklar, hår, textilfibrer, bakterier och sporer vilka genom vinddrag och elektrostatiska krafter samlar ihop sig till nystan på lugna platser.
Det jag plockar ihop från kvasten, filtar sig till en mera kompakt "råtta" ...
medan den fria dammråttan är lucker och lätt och faktiskt lite vacker om man studerar den på nära håll, som ett konstverk ...
... jovisst, varför inte göra en utställning med dammråttor! Det får bli en ide´jag bjuder på.
måndag 19 mars 2018
19 mars - Gäckande varelse
.
Det verkar finnas någonting mystiskt mellan mig och utter. Djuret har blivit en gäckande varelse. Många gånger har jag varit på plats men aldrig vid rätt tid. Endast utomlands, i Spanien, har jag sett utter men aldrig i Sverige. Jo, döda uttrar har jag hanterat en handfull gånger men hittills ingen levande. Jag har sagt ett par vintrar nu, efter många spårtecken och försök, att det borde vara dags. Hoppet lever och för varje gång kommer jag säkert närmare; det blir liksom en kurragömmalek som trissar upp spänningen och min förväntan.
Snart måste det ske!
Jag hämtade hem mina överblivna verk idag från Tjustbygdens konstförenings Vårsalong 2018 och Ulla följde med. Tämligen nöjd med det ekonomiska utfallet är jag nog. Det gick ihop sig åtminstone och vad mera är, så har jag passat på att se mig omkring i Tjusts härliga landskap, hämtat inspiration och motiv för kommande tavlor.
Sålunda tog vi en sväng till Loftahammar på hemvägen, mest för att ta oss till Sjökrogen för en "dagens" i trevlig miljö.
Efteråt gick jag ut på bryggan i hamnen och vad fick jag se tror ni?
Utterns fyrfota galoppsprång över isen.
Utterspår förstås, av den mest typiska sorten. Ingen tvekan om arttillhörighet var det heller.
Ja, jag säger då det. Utter mest överallt!
Spåren, så typiskt rundade med anad simhud och tydlig häl och den här gången av ett stort exemplar, som genast uteslöt mink. De var emellertid inte direkt nattgamla, säkert ett par dygn redan.
Spåren utgick från under bryggan vid Sjökrogen och gick tvärs över hamnen bort längs kajen och försvann i riktning mot havet genom ett vassparti vid en liten udde. Jag hoppas att ortsborna vet, förstår och gläds åt återkomsten.
Det verkar finnas någonting mystiskt mellan mig och utter. Djuret har blivit en gäckande varelse. Många gånger har jag varit på plats men aldrig vid rätt tid. Endast utomlands, i Spanien, har jag sett utter men aldrig i Sverige. Jo, döda uttrar har jag hanterat en handfull gånger men hittills ingen levande. Jag har sagt ett par vintrar nu, efter många spårtecken och försök, att det borde vara dags. Hoppet lever och för varje gång kommer jag säkert närmare; det blir liksom en kurragömmalek som trissar upp spänningen och min förväntan.
Snart måste det ske!
Jag hämtade hem mina överblivna verk idag från Tjustbygdens konstförenings Vårsalong 2018 och Ulla följde med. Tämligen nöjd med det ekonomiska utfallet är jag nog. Det gick ihop sig åtminstone och vad mera är, så har jag passat på att se mig omkring i Tjusts härliga landskap, hämtat inspiration och motiv för kommande tavlor.
Sålunda tog vi en sväng till Loftahammar på hemvägen, mest för att ta oss till Sjökrogen för en "dagens" i trevlig miljö.
Efteråt gick jag ut på bryggan i hamnen och vad fick jag se tror ni?
Utterns fyrfota galoppsprång över isen.
Utterspår förstås, av den mest typiska sorten. Ingen tvekan om arttillhörighet var det heller.
Ja, jag säger då det. Utter mest överallt!
Spåren, så typiskt rundade med anad simhud och tydlig häl och den här gången av ett stort exemplar, som genast uteslöt mink. De var emellertid inte direkt nattgamla, säkert ett par dygn redan.
Spåren utgick från under bryggan vid Sjökrogen och gick tvärs över hamnen bort längs kajen och försvann i riktning mot havet genom ett vassparti vid en liten udde. Jag hoppas att ortsborna vet, förstår och gläds åt återkomsten.
lördag 17 mars 2018
17 mars - Tur och otur
.
Igår berättade jag om havsörnar över Omberg och idag gäller det kungsörn.
Men låt mig ta det från början.
Ulla och jag har varit i Vadstena simhall för lite avkoppling och simning och på vägen hem väljer jag vägen över Väderstad för omväxlings skull. Vädret är krispigt kallt men i soliga lägen smälter drivorna på den svarta asfalten nästan lika snabbt som de byggs upp i nordostvinden över slätten.
I ett vintrigt bete vid Ryket, en halvmil innan Ödeshög, upptäcker jag i höger ögonvrån en räv som sitter i solen i ett lädike vid vägen. Jag tvärbromsar inte men jag frågar Ulla om vi ska vända så att hon får se den.
Där har vi turen.
Med min gamla mobiltelefon blir motivet näst intill omöjligt att få fason på trots att jag zoomar så gott det går. Det är ändå inte mer än trettio meters avstånd till den solande räven.
När vi kommer tillbaka och stannar vid vägkanten lägger sig räven ner och undrar vad vi tänker göra. Den verkar ha det skönt i solen och är inte pigg på att flytta på sig. Så ligger den medan vi fotograferar med våra mobiler och jag förbannar att jag inte har med mig kameran med telet såsom jag brukar ha.
Det är oturen det.
Räven reser sig och går undan när en ny bil kommer susande förbi.
Just då upptäcker jag en stor rovfågel, en örn, som kommer fram ur trädtopparna och höjer sig mot himlen över Frösäng där Lars bor. Det är långt håll, kanske femhundra meter men jag ser direkt att det är en kungsörn - en ungfågel, med stora vita fönster på vingarna och kritvit stjärtrot.
Ormvråk, överst, och ung kungsörn. Av de cirka tjugo bilder jag tog med min mobilkamera blev den här den "bästa".
Kungsörnen seglar lojt omkring i stora vida svängar medan en ormvråk kommer upp ur skogen och paret närmar sig oss. Ormvråken försvarar sitt revir genom ståtliga dyk med hopfällda vingar mot örnen som seglar vidare på höga vingar och spretande händer.
Solen lyser genom vingpanel och stjärt och örnen kommer allt närmare med ormvråken i släptåg och snart är de rakt över oss. Bilden etsar sig fast i våra minnen och både Ulla och jag undslipper oss olika läten av stönande välbehag, ty vackrare än så här blir det inte att skåda en kungsörn.
En snabbskiss, en skruttbild jämfört med vad som kunde ha blivit om kameran varit med. Jag har emellertid en mera ordnad och större akvarellvariant på gång i ateljén. Uppvisningen måste ju bara målas!
Se förresten vilken storleksskillnad det är mellan kungsörn och ormvråk.
Och sålunda hade vi idag både tur och otur.
Tur att vi vände tillbaka för att titta på räven. Utan detta beslut hade vi missat örnen helt. Otur: vilka bilder på både räv och kungsörn jag hade fått med kameran på sedvanlig plats i bilen.
Men man kan inte alltid få allt serverat, tänker jag och minns devisen: "När det regnar manna från himlen har den fattige inte någon sked". Till nöds känns den användbar i sammanhanget.
Igår berättade jag om havsörnar över Omberg och idag gäller det kungsörn.
Men låt mig ta det från början.
Ulla och jag har varit i Vadstena simhall för lite avkoppling och simning och på vägen hem väljer jag vägen över Väderstad för omväxlings skull. Vädret är krispigt kallt men i soliga lägen smälter drivorna på den svarta asfalten nästan lika snabbt som de byggs upp i nordostvinden över slätten.
I ett vintrigt bete vid Ryket, en halvmil innan Ödeshög, upptäcker jag i höger ögonvrån en räv som sitter i solen i ett lädike vid vägen. Jag tvärbromsar inte men jag frågar Ulla om vi ska vända så att hon får se den.
Där har vi turen.
Med min gamla mobiltelefon blir motivet näst intill omöjligt att få fason på trots att jag zoomar så gott det går. Det är ändå inte mer än trettio meters avstånd till den solande räven.
När vi kommer tillbaka och stannar vid vägkanten lägger sig räven ner och undrar vad vi tänker göra. Den verkar ha det skönt i solen och är inte pigg på att flytta på sig. Så ligger den medan vi fotograferar med våra mobiler och jag förbannar att jag inte har med mig kameran med telet såsom jag brukar ha.
Det är oturen det.
Räven reser sig och går undan när en ny bil kommer susande förbi.
Just då upptäcker jag en stor rovfågel, en örn, som kommer fram ur trädtopparna och höjer sig mot himlen över Frösäng där Lars bor. Det är långt håll, kanske femhundra meter men jag ser direkt att det är en kungsörn - en ungfågel, med stora vita fönster på vingarna och kritvit stjärtrot.
Ormvråk, överst, och ung kungsörn. Av de cirka tjugo bilder jag tog med min mobilkamera blev den här den "bästa".
Kungsörnen seglar lojt omkring i stora vida svängar medan en ormvråk kommer upp ur skogen och paret närmar sig oss. Ormvråken försvarar sitt revir genom ståtliga dyk med hopfällda vingar mot örnen som seglar vidare på höga vingar och spretande händer.
Solen lyser genom vingpanel och stjärt och örnen kommer allt närmare med ormvråken i släptåg och snart är de rakt över oss. Bilden etsar sig fast i våra minnen och både Ulla och jag undslipper oss olika läten av stönande välbehag, ty vackrare än så här blir det inte att skåda en kungsörn.
En snabbskiss, en skruttbild jämfört med vad som kunde ha blivit om kameran varit med. Jag har emellertid en mera ordnad och större akvarellvariant på gång i ateljén. Uppvisningen måste ju bara målas!
Se förresten vilken storleksskillnad det är mellan kungsörn och ormvråk.
Och sålunda hade vi idag både tur och otur.
Tur att vi vände tillbaka för att titta på räven. Utan detta beslut hade vi missat örnen helt. Otur: vilka bilder på både räv och kungsörn jag hade fått med kameran på sedvanlig plats i bilen.
Men man kan inte alltid få allt serverat, tänker jag och minns devisen: "När det regnar manna från himlen har den fattige inte någon sked". Till nöds känns den användbar i sammanhanget.
fredag 16 mars 2018
16 mars - Över Omberg
.
Man kan nästan inte missa havsörnar hemmavid idag. Tänk bara vilken utveckling från när jag var ung fältbiolog. Då var en levande havsörn en sensation medan uppstoppade exemplar fanns i vartenda skolmuseum. Det var väl just det!
Igår hängde två havsörnar över Omberg. De seglade så fint över skogen på nordostliga uppvindar och jag tänkte, som så ofta numera, att det nog bara är en tidsfråga innan ett bo byggs i bergets gömme. Då blir återkomstens lycka fulländad.
Man kan nästan inte missa havsörnar hemmavid idag. Tänk bara vilken utveckling från när jag var ung fältbiolog. Då var en levande havsörn en sensation medan uppstoppade exemplar fanns i vartenda skolmuseum. Det var väl just det!
Igår hängde två havsörnar över Omberg. De seglade så fint över skogen på nordostliga uppvindar och jag tänkte, som så ofta numera, att det nog bara är en tidsfråga innan ett bo byggs i bergets gömme. Då blir återkomstens lycka fulländad.
16 mars - Earth Week
.
Välkomna även till Ateljé Gebbe under veckan med Earth Week tisdagen den 20 mars kl 18 - 20.
Jag kommer att visa och berätta om min konst och mitt konstnärsskap.
Vi bjuder även på cider med lite tilltugg.
Välkomna!
Välkomna även till Ateljé Gebbe under veckan med Earth Week tisdagen den 20 mars kl 18 - 20.
Jag kommer att visa och berätta om min konst och mitt konstnärsskap.
Vi bjuder även på cider med lite tilltugg.
Välkomna!
torsdag 15 mars 2018
15 mars - "Nobelpristagaren som försvann"
.
Saxat ur nyheterna idag:
"En japansk Nobelpristagare vårdas på sjukhus efter att han tidigt i tisdags morse lokal tid hittats gående i ett mindre samhälle i delstaten Illinois i USA. Då hade Ei-ichi Negishi och frun Sumire Negishi varit anmälda saknade i nio timmar, enligt lokal polis.
http://www.nsd.se/nyheter/nobelpristagare-forsvann-vardas-pa-sjukhus-nm4788308.aspx
Ulla med Mr Ei-ichi Negishi på Vetenskapsakademien i Stockholm år 2010 i anslutning till Nobelfestligheterna. Jag ber om ursäkt för urusel bildkvalitet som beror på mörkt rum och gammal mobilkamera.
Anledningen till att jag lägger ut detta i min blogg är att jag och Ulla har haft den stora äran att ha träffat the Laureate Ei-ichi Negishi och hans familj under Nobelfestligheterna år 2010, då jag gjorde Nobeldiplomen åt alla pristagarna i kemi. Mr Negishi var en trevlig och ödmjuk bekantskap och jag är stolt över att ha snuddat vid hans framgångar.
Detta är Mr Ei-ichi Negishis Nobeldiplom i Kemi år 2010 som jag alltså är inblandad i genom att ha gjort konstverket.
Undrar ni förresten över vad för slags forskning som renderade priset har jag lämnat en mycket förenklad sammanfattning i kommentarsfälten nedan. Vassego!
Saxat ur nyheterna idag:
"En japansk Nobelpristagare vårdas på sjukhus efter att han tidigt i tisdags morse lokal tid hittats gående i ett mindre samhälle i delstaten Illinois i USA. Då hade Ei-ichi Negishi och frun Sumire Negishi varit anmälda saknade i nio timmar, enligt lokal polis.
Senare hittades frun död i parets bil. Polisen misstänker inte att något brott har begåtts.
Det finns inga uppgifter om Ei-ichi Negishis tillstånd. Paret sågs senast vid bostaden i staden West Lafayette, nära universitet där japanen är professor i kemi. De anmäldes försvunna vid klockan 20 i måndags kväll.
Ei-ichi Negishi tilldelades kemipriset 2010 tillsammans med landsmannen Akira Suzuki och amerikanen Richard Heck."
http://www.nsd.se/nyheter/nobelpristagare-forsvann-vardas-pa-sjukhus-nm4788308.aspx
Ulla med Mr Ei-ichi Negishi på Vetenskapsakademien i Stockholm år 2010 i anslutning till Nobelfestligheterna. Jag ber om ursäkt för urusel bildkvalitet som beror på mörkt rum och gammal mobilkamera.
Anledningen till att jag lägger ut detta i min blogg är att jag och Ulla har haft den stora äran att ha träffat the Laureate Ei-ichi Negishi och hans familj under Nobelfestligheterna år 2010, då jag gjorde Nobeldiplomen åt alla pristagarna i kemi. Mr Negishi var en trevlig och ödmjuk bekantskap och jag är stolt över att ha snuddat vid hans framgångar.
Detta är Mr Ei-ichi Negishis Nobeldiplom i Kemi år 2010 som jag alltså är inblandad i genom att ha gjort konstverket.
Undrar ni förresten över vad för slags forskning som renderade priset har jag lämnat en mycket förenklad sammanfattning i kommentarsfälten nedan. Vassego!
15 mars - Fan tro´t, men våren är faktiskt här
.
Snödrivorna ligger mäktiga i samhällen och landskap. Nattemperaturen närmar sig åter minus 10 och våren känns avlägsen, men ändå....
Vintergäcken blommar i bynn men ännu inte hemma hos oss.
Och Heli från fritidshemmet Rödingen i Hästholmen berättade igår i förbifarten under besöket i ateljén:
"Du, jag såg två tofsvipor vid vägen i morse."
Man tar ju knappast fel på tofsvipor, så trots överraskningen förstår jag ju att hon faktiskt såg två vipor mitt i det rådande vintervädret. Alltså åkte jag dit direkt efter deras besök och minsann...
I det renblåsta partiet mellan gamla riksvägen och den nyare varianten, strax norr om infarten till Hästholmens samhälle, exakt där Heli berättade, fann jag dem.
På isiga pölar och i knappt synbar grässtubb födosökte fyra tofsvipor och hade jag haft hatt på mig hade jag lyft den, det brukar jag göra enligt en livslång egen tradition.
Två nyanlända dubbeltrastar och ett gäng lika nykomna björktrastar fanns där också. På en liten vårlik plätt i det rådande vinterlandskapet hade alltså vårfåglar slagit sig ner för att rasta en stund på sin resa mot norr.
Våren är ostoppbar.
Strax ovan tofsvipor och trastar susade jäktande bilister förbi utan synbar koll eller aning. Tänk att de inte insåg att våren var så nära.
Och en dag senare, idag den 15 mars, kan jag förstås inte låta bli att åka ytterligare en sväng runt Omberg/Tåkernbygden för att spana in vårtecken.
Dubbeltrast.
Tofsviporna vid Hästholmen är kvar på samma ställe, dock en färre idag, tre alltså. Istället har antalet dubbeltrastar ökat och de är nu runt ett tiotal i området och en handfull starar har anslutit sig till björktrastarna från igår.
Starar och björktrastar.
Fyra sånglärkor. Uselt foto förstås, då det är taget genom smutsig framruta, men ändå ett gott vårtecken.
På åkervägen vid Kälkestad möter mig ytterligare ett skönt vårtecken i form av fyra sånglärkor vid dikeskanten. Små drillar hörs när de flyger upp framför bilen och det får mig att kvillra av lycka. Ännu en vår för mig alltså, med lärkor som följeslagare. Alldeles underbart!
Snödrivorna ligger mäktiga i samhällen och landskap. Nattemperaturen närmar sig åter minus 10 och våren känns avlägsen, men ändå....
Vintergäcken blommar i bynn men ännu inte hemma hos oss.
Och Heli från fritidshemmet Rödingen i Hästholmen berättade igår i förbifarten under besöket i ateljén:
"Du, jag såg två tofsvipor vid vägen i morse."
Man tar ju knappast fel på tofsvipor, så trots överraskningen förstår jag ju att hon faktiskt såg två vipor mitt i det rådande vintervädret. Alltså åkte jag dit direkt efter deras besök och minsann...
I det renblåsta partiet mellan gamla riksvägen och den nyare varianten, strax norr om infarten till Hästholmens samhälle, exakt där Heli berättade, fann jag dem.
På isiga pölar och i knappt synbar grässtubb födosökte fyra tofsvipor och hade jag haft hatt på mig hade jag lyft den, det brukar jag göra enligt en livslång egen tradition.
Två nyanlända dubbeltrastar och ett gäng lika nykomna björktrastar fanns där också. På en liten vårlik plätt i det rådande vinterlandskapet hade alltså vårfåglar slagit sig ner för att rasta en stund på sin resa mot norr.
Våren är ostoppbar.
Strax ovan tofsvipor och trastar susade jäktande bilister förbi utan synbar koll eller aning. Tänk att de inte insåg att våren var så nära.
*
Och en dag senare, idag den 15 mars, kan jag förstås inte låta bli att åka ytterligare en sväng runt Omberg/Tåkernbygden för att spana in vårtecken.
Dubbeltrast.
Tofsviporna vid Hästholmen är kvar på samma ställe, dock en färre idag, tre alltså. Istället har antalet dubbeltrastar ökat och de är nu runt ett tiotal i området och en handfull starar har anslutit sig till björktrastarna från igår.
Starar och björktrastar.
Fyra sånglärkor. Uselt foto förstås, då det är taget genom smutsig framruta, men ändå ett gott vårtecken.
På åkervägen vid Kälkestad möter mig ytterligare ett skönt vårtecken i form av fyra sånglärkor vid dikeskanten. Små drillar hörs när de flyger upp framför bilen och det får mig att kvillra av lycka. Ännu en vår för mig alltså, med lärkor som följeslagare. Alldeles underbart!
15 mars - Besök i ateljén.
.
Jag fick besök i ateljén igår. Ett gäng härliga ungar från fritids Rödingen i Hästholmen droppade in under eftermiddagen fyllda av nyfikenhet och undringar.
Lärarna Camilla och Heli
Barnen fick jag egentligen inte fotografera enligt de nya normer som gäller. Jag gjorde så här, men visst är det tragiskt att man måste vidta dylika åtgärder för att skydda barn av idag.
Vi hade det i alla fall kul och mysigt tillsammans en stund mitt i livet och kanske, vem vet, att det kan inspirera något av barnen för framtiden. Det är sånt jag hoppas på och ställer upp för.
Länk till ett Facebooksinlägg gjort av Camilla Linusson:
https://www.facebook.com/camilla.linusson/posts/2024537134480494?notif_id=1521068460294272¬if_t=like_tagged&ref=notif
Jag fick besök i ateljén igår. Ett gäng härliga ungar från fritids Rödingen i Hästholmen droppade in under eftermiddagen fyllda av nyfikenhet och undringar.
Lärarna Camilla och Heli
Barnen fick jag egentligen inte fotografera enligt de nya normer som gäller. Jag gjorde så här, men visst är det tragiskt att man måste vidta dylika åtgärder för att skydda barn av idag.
Vi hade det i alla fall kul och mysigt tillsammans en stund mitt i livet och kanske, vem vet, att det kan inspirera något av barnen för framtiden. Det är sånt jag hoppas på och ställer upp för.
Länk till ett Facebooksinlägg gjort av Camilla Linusson:
https://www.facebook.com/camilla.linusson/posts/2024537134480494?notif_id=1521068460294272¬if_t=like_tagged&ref=notif
onsdag 14 mars 2018
14 mars - Vildsvinen har hittat hem till Tåkern
.
För ungefär tio år sedan såg stationschefen vid Tåkerns fältstation, Gerza, några vildsvin vid Ramstad vid Tåkerns södra strand och själv fann jag spår av en liten flock i betet vid Stugan samtidigt, men sen tog det slut med observationer i området.
Det var säkert en "utbrytargrupp" från Omberg som var på besök den gången och de återvände uppenbarligen till berget igen.
Vildsvin har varit på besök i Tåkerns strandzon.
Men nu är det nog dags, att inse att vildsvinen slutligen har nått sjön Tåkern med omnejd för gott och då tänker jag som så, eftersom jag sett hur vildsvinen trivs i de enorma vasslanden i Rumäniens Donaudelta, att nu blir det fart och fläkt.
Vildsvin trivs nämligen mycket gott i marskland och vassar och närheten till stora odlingar av både brödsäd och rotfrukter kommer att gynna populationsutvecklingen avsevärt. Sådan är min förutsägelse.
För ekologin i sjön Tåkern blir detta nog både positivt och negativt, i vilket fall som helst helt säkert annorlunda. Bökandet på strandängar, i strandskog och i vassar kommer att förändra förutsättningarna vilket kommer att gynna många arter medan andra blir utsatta för ökat näringstryck.
Vildsvin gillar rotknölar av orkidéer till exempel och fågelägg/fågelungar och groddjur men bökande ger samtidigt möjligheter till nya ståndorter och intressanta miljöer.
Vi kommer att bli varse vad som händer. Det kommer att bli lite spännande och jag anser att vildsvin vid Tåkern får anses vara ett naturligt inslag som vi får stå ut med varken vi vill eller ej.
För ungefär tio år sedan såg stationschefen vid Tåkerns fältstation, Gerza, några vildsvin vid Ramstad vid Tåkerns södra strand och själv fann jag spår av en liten flock i betet vid Stugan samtidigt, men sen tog det slut med observationer i området.
Det var säkert en "utbrytargrupp" från Omberg som var på besök den gången och de återvände uppenbarligen till berget igen.
Vildsvin har varit på besök i Tåkerns strandzon.
Men nu är det nog dags, att inse att vildsvinen slutligen har nått sjön Tåkern med omnejd för gott och då tänker jag som så, eftersom jag sett hur vildsvinen trivs i de enorma vasslanden i Rumäniens Donaudelta, att nu blir det fart och fläkt.
Vildsvin trivs nämligen mycket gott i marskland och vassar och närheten till stora odlingar av både brödsäd och rotfrukter kommer att gynna populationsutvecklingen avsevärt. Sådan är min förutsägelse.
I lösa jordar och i vassar kan vildsvinsböket bli omfattande och gå på djupet.
För ekologin i sjön Tåkern blir detta nog både positivt och negativt, i vilket fall som helst helt säkert annorlunda. Bökandet på strandängar, i strandskog och i vassar kommer att förändra förutsättningarna vilket kommer att gynna många arter medan andra blir utsatta för ökat näringstryck.
Vildsvin gillar rotknölar av orkidéer till exempel och fågelägg/fågelungar och groddjur men bökande ger samtidigt möjligheter till nya ståndorter och intressanta miljöer.
Vi kommer att bli varse vad som händer. Det kommer att bli lite spännande och jag anser att vildsvin vid Tåkern får anses vara ett naturligt inslag som vi får stå ut med varken vi vill eller ej.
tisdag 13 mars 2018
13 mars - "Fåglar på mitt sätt"
.
Snart bär det av till Västervik igen.
Den här gången till Naturskyddsföreningens årsmöte ikväll, där jag kommer att hålla mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt" - ett bildspel med mängder av egna små akvarellstudier till ett samtal om några svenska fågelarters spännande liv och leverne.
Jag ser mycket fram emot detta även om resan kanske känns lite jobbig. Jag hoppas att den där prognosen om underkylt regn i östra Götaland inte kommer att slå in.
Jag får ta god tid på mig.
Välkommen den som kan!
Snart bär det av till Västervik igen.
Den här gången till Naturskyddsföreningens årsmöte ikväll, där jag kommer att hålla mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt" - ett bildspel med mängder av egna små akvarellstudier till ett samtal om några svenska fågelarters spännande liv och leverne.
Jag ser mycket fram emot detta även om resan kanske känns lite jobbig. Jag hoppas att den där prognosen om underkylt regn i östra Götaland inte kommer att slå in.
Jag får ta god tid på mig.
Välkommen den som kan!
måndag 12 mars 2018
fredag 9 mars 2018
9 mars - Från en resa till Tjustbygden
Jag passade på att ta mig ut mot kusten när det var vernissagedags i Gamleby tidigare i veckan. Jag åkte bland annat vägen mellan Västervik och Gamleby som går norr om Gamlebyviken genom vintriga hagmarker och eklandskap ett par gånger. Längs vägen såg jag i skymningen en älgko med två kalvar.
Vernissagedagens morgon och förmiddag åkte jag ut mot Loftahammar, till Stora Askö och Flatvarp, en av mina minnens bästa platser, eftersom jag tillbringade sommaren 1955 här, tio år gammal, tillsammans med farmor och farfar på gården "Ängera" nära Skärsmaren. Sådant sätter spår för livet.
Idag var resan dit ut nästan vansklig med all snö men det blev en givande tur i studium av ett vinterlandskap som jag normalt inte har utanför dörren.
Ett par akvarellskisser kom till också.
torsdag 8 mars 2018
8 mars - Utställning i Gamleby
.
Min gamle vän, konstnärskollegan, grafikern och målaren Erling Johansson, ringde våren 2017 och undrade om inte jag ville ställa upp som medverkande konstnär under Tjustbygdens Konstförening Vårsalong 2018.
Så blev det och efter oframkomliga snöhinder under tänkt vernissagedag, lördagen den 3 mars, kom allt till skott i tisdags, den 6 mars istället, i Konstgalleriet i Gamleby centrum.
Lite ledsamt kändes det förstås att Erling Johansson själv tragiskt nog gick bort under sommaren, faktiskt strax efter det att kontaktat mig, över 90 år gammal men in i det sista verksam.
Nu fick det bli en samlingutställning utan Erlings personliga medverkan men med hans konst inkluderad. Dessutom medverkade målaren Lars Isacsson och glaskonstnären Micke Johansson förutom undertecknad.
Tjustbygdens Konstförening har cirka 500 medlemmar och är aktiv och gemytlig.
Positivt är också att bygdens båda tidningar var på plats för att skriva om evenemanget. Härligt!
Utställningen i Gamleby pågår t o m den 17 mars.
Välkomna!
Faksimil Västerviks Tidningen den 6 mars 2018
Faksimil Västerviks-Posten sida 1 den 6 mars 2018
Faksimil Västerviks-Posten sida 3 den 6 mars 2018
Min gamle vän, konstnärskollegan, grafikern och målaren Erling Johansson, ringde våren 2017 och undrade om inte jag ville ställa upp som medverkande konstnär under Tjustbygdens Konstförening Vårsalong 2018.
Så blev det och efter oframkomliga snöhinder under tänkt vernissagedag, lördagen den 3 mars, kom allt till skott i tisdags, den 6 mars istället, i Konstgalleriet i Gamleby centrum.
Lite ledsamt kändes det förstås att Erling Johansson själv tragiskt nog gick bort under sommaren, faktiskt strax efter det att kontaktat mig, över 90 år gammal men in i det sista verksam.
Nu fick det bli en samlingutställning utan Erlings personliga medverkan men med hans konst inkluderad. Dessutom medverkade målaren Lars Isacsson och glaskonstnären Micke Johansson förutom undertecknad.
Tjustbygdens Konstförening har cirka 500 medlemmar och är aktiv och gemytlig.
Positivt är också att bygdens båda tidningar var på plats för att skriva om evenemanget. Härligt!
Utställningen i Gamleby pågår t o m den 17 mars.
Välkomna!
Faksimil Västerviks Tidningen den 6 mars 2018
Faksimil Västerviks-Posten sida 1 den 6 mars 2018
Faksimil Västerviks-Posten sida 3 den 6 mars 2018
söndag 4 mars 2018
.
Vi är på besök hos goda vännerna i Trånghalla vid Vätterns sydvästsida. Här är temperaturen för dagen något mildare än hemmavid på östra sidan sjön och när solen skiner så här skönt droppar och porlar det från hängrännor och takprång och skorna kippar i glittrande smältvatten under vår promenad.
Långt nedanför oss breder Vättern ut sig, idag delvis belagd med tunn nyis efter nattens lugn och kyla, det är makalöst vackert mot bergens fond.
Jag hör en ringduva spela, den första för i år, och strax smäller det i luften över oss när den ger sig iväg ut i lufthavet med klippande vingslag, stiger och dalar ... stiger och dalar ... och försvinner bort över samhället.
I skyddade sydlägen har hasselns hanhängen svullnat och mjuknat. Jag testar mognaden mot min handske och se - gult pollen yrar iväg. Några honmärken ser jag dock inte hur jag än letar bland knopparna. Men, nog kan man ändå säga att hasseln faktiskt har börjat blomma.
Små subtila steg tas just nu mot efterlängtad vår.
Vi är på besök hos goda vännerna i Trånghalla vid Vätterns sydvästsida. Här är temperaturen för dagen något mildare än hemmavid på östra sidan sjön och när solen skiner så här skönt droppar och porlar det från hängrännor och takprång och skorna kippar i glittrande smältvatten under vår promenad.
Långt nedanför oss breder Vättern ut sig, idag delvis belagd med tunn nyis efter nattens lugn och kyla, det är makalöst vackert mot bergens fond.
Jag går bet på att illustrera ringduvans vackra flyktspel men slänger med misslyckandet ändå.
Jag hör en ringduva spela, den första för i år, och strax smäller det i luften över oss när den ger sig iväg ut i lufthavet med klippande vingslag, stiger och dalar ... stiger och dalar ... och försvinner bort över samhället.
Hasselpollen färgar min handske gul. Foto: Ulla Björkman
I skyddade sydlägen har hasselns hanhängen svullnat och mjuknat. Jag testar mognaden mot min handske och se - gult pollen yrar iväg. Några honmärken ser jag dock inte hur jag än letar bland knopparna. Men, nog kan man ändå säga att hasseln faktiskt har börjat blomma.
Små subtila steg tas just nu mot efterlängtad vår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)