17 mars - Tur och otur

.
Igår berättade jag om havsörnar över Omberg och idag gäller det kungsörn.
Men låt mig ta det från början.

Ulla och jag har varit i Vadstena simhall för lite avkoppling och simning och på vägen hem väljer jag vägen över Väderstad för omväxlings skull. Vädret är krispigt kallt men i soliga lägen smälter drivorna på den svarta asfalten nästan lika snabbt som de byggs upp i nordostvinden över slätten. 

I ett vintrigt bete vid Ryket, en halvmil innan Ödeshög, upptäcker jag i höger ögonvrån en räv som sitter i solen i ett lädike vid vägen. Jag tvärbromsar inte men jag frågar Ulla om vi ska vända så att hon får se den.
Där har vi turen.

Med min gamla mobiltelefon blir motivet näst intill omöjligt att få fason på trots att jag zoomar så gott det går. Det är ändå inte mer än trettio meters avstånd till den solande räven.

När vi kommer tillbaka och stannar vid vägkanten lägger sig räven ner och undrar vad vi tänker göra. Den verkar ha det skönt i solen och är inte pigg på att flytta på sig. Så ligger den medan vi fotograferar med våra mobiler och jag förbannar att jag inte har med mig kameran med telet såsom jag brukar ha.
Det är oturen det.

Räven reser sig och går undan när en ny bil kommer susande förbi. 
Just då upptäcker jag en stor rovfågel, en örn, som kommer fram ur trädtopparna och höjer sig mot himlen över Frösäng där Lars bor. Det är långt håll, kanske femhundra meter men jag ser direkt att det är en kungsörn - en ungfågel, med stora vita fönster på vingarna och kritvit stjärtrot.

Ormvråk, överst, och ung kungsörn. Av de cirka tjugo bilder jag tog med min mobilkamera blev den här den "bästa".

Kungsörnen seglar lojt omkring i stora vida svängar medan en ormvråk kommer upp ur skogen och paret närmar sig oss. Ormvråken försvarar sitt revir genom ståtliga dyk med hopfällda vingar mot örnen som seglar vidare på höga vingar och spretande händer. 
Solen lyser genom vingpanel och stjärt och örnen kommer allt närmare med ormvråken i släptåg och snart är de rakt över oss. Bilden etsar sig fast i våra minnen och både Ulla och jag undslipper oss olika läten av stönande välbehag, ty vackrare än så här blir det inte att skåda en kungsörn.

En snabbskiss, en skruttbild jämfört med vad som kunde ha blivit om kameran varit med. Jag har emellertid en mera ordnad och större akvarellvariant på gång i ateljén. Uppvisningen måste ju bara målas! 
Se förresten vilken storleksskillnad det är mellan kungsörn och ormvråk.

Och sålunda hade vi idag både tur och otur. 
Tur att vi vände tillbaka för att titta på räven. Utan detta beslut hade vi missat örnen helt. Otur: vilka bilder på både räv och kungsörn jag hade fått med kameran på sedvanlig plats i bilen. 
Men man kan inte alltid få allt serverat, tänker jag och minns devisen: "När det regnar manna från himlen har den fattige inte någon sked". Till nöds känns den användbar i sammanhanget.